lördag 28 november 2009

Nu ...



... har jag läst ut den här fullständigt underbara boken med liten text och nästan 600 sidor!

Tack Christina!

Pensionatsvärden läste lite i början, men tyckte att den verkade lite underlig.

Den är helt klart annorlunda, skriven av "Döden", men åååå, så mycket värme den innehåller!

Dessutom bidrar den till en mer nyanserad syn på de tyska människorna under andra världskriget.

Allt blir inte svart eller vitt.

En helt igenom läsvärd bok!
Det Optimala Telefonbolaget ...., håvar inte in några bonuspoäng hos familjen Göransson-Nilsson.

I någon salig, ljufvlig timmes tid när man hinner tala med Dr Böhlander, Sonen (som är yrvaken .., han sitter på tåget till Malmö .., i en veckas tid ska han praktisera där och mamman tänker på stenkastning och upplopp och annat elände ...) och AnnaPanna (som viskpratar, hon sitter just då i Globen och tittar på ryttartävlingar ..), ja, då fungerar telefonen, men sedan är allt sig likt igen.

Så pensionatsvärden tar bilen och åker till sin mammas sommarstuga och ringer därifrån till Optimal Telecom och berättar om eländet.

"Kabelfel .. men tyvärr, inga repartörer ute under helgen ..", förklarar den oskyldiga människan som tar emot samtalet.

I en veckas tid har vi - under största delen av tiden - varit utan en fungerande vanlig telefon.

På måndag ska jag ha fatt i den som är ansvarig för det här företaget och jag ger mig INTE.

Det är den sämsta service jag någonsin har varit med om och inte i något avseende ska jag anlita det här företaget.

Punkt.

Lördagmorgon på pensionatet ...



Mitt emot varandra sitter vi vid köksbordet.

Ring-så-spelar-vi från radion.

Stillsamt prat.

Jag berättar om min pappa som dog i början av december för snart trettiotre år sedan och hur oändligt mycket jag har saknat honom .., ja, att jag tänker på honom nästan varje dag, små, små pjutt-tankar, men ändå .., och pensionatsvärden berättar om sin pappa, Viking, som fick ett betydligt längre liv .., vi pratar om sorg och saknad och om pv:s vän Janne, som inte heller finns längre.

Mellan varven lyssnar vi till frågorna som Lisa Syrén ställer.

"Glada Änkan ...!" säger pv, som just har satt två degar på jäsning.

"Amman ...", säger jag som svar på Jordaniens huvudstad.

Ett ljus brinner.

Jag har mitt eländes-ben upplagt på en pall och telefonen som igår fungerade, har återigen tackat för sig.

Ute på gräsmattan ser jag skator som hoppar omkring.

Och snart ska elslingan upp i lilla eken.

Det känns som en bra dag.

Flera fönster från Österbotten ...



"Hej!

Hoppas du mår lite bättre nu.

Skickar några vinterfönster från förra vintern, tagna i Österbotten.

Egentligen är det kanske mer hus- än fönsterbilder men kanske du kan använda nån om du har brist.

Kyrkan är från Munsala.



Det vita huset är Kuddnäs där Zakarias Topelius föddes och det ligger också i Nykarleby.



Café Brostugan ligger i Nykarleby och om jag minns rätt, så var det där som von Döbeln fick sitt svarta pannband när han blivit sårad vid slaget vid Jutas 1808-1809.

Det är ett fint gammalt timmerhus med massor av fina målningar inne på tak och väggar.

Hälsningar Ellem i Skellefteå."

fredag 27 november 2009

Det är när vi sitter ...

... och tittar på Skavlan, detta fantastiska program, som vi först hör ljudet.

Nånting som knaprar i lilla hallgarderoben.

Knapr-knapr-knapr.

Tv-ljudet skruvas ned.

Knapr-knapr.

Och jag drar upp benen från golvet och tar fram kryckan .., allt medan pensionatsvärden smyyyger fram mot garderoben.

Det låter som vore där en stor skeppsråtta som vill ut.

Ingenting hittar han.

Och jag passade på att gå upp en trappa och blogga.

Utifall att.
Insikt nr 168 ...

Inköpsrundan på Passsagen eller om det nu heter Blomsterhuset kanske, resultaterade i 1 st ljusslinga (debut för pv med en sådan .., den ska sitta i lilla eken här på uppfarten, då ser man den genom rumsfönsret ...) , tio hyacinter, en underbart vacker julros .., en julstjärna (röd, vanlig ...), ett fågelbord, samt kanske nånting annat.

Jo, mossa.

Och sedan till Ica Maxi.

I kanske en halvtimmes tid gick vi där.

Nu är jag i det närmaste död.

Mer eller mindre.


(Och innan vi åkte kollade vi postlådan. T a c k Gerd i Norsjö och t a c k Bettankax för det ni hade postat! Änglar rakt av är ni!)
Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!
Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.
Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.

Dagens rehab ...



Samma promenad som igår.

Luften ljummen.

Vind från sydväst.



Så här är det Londongirl.
Ljusterö, Stockholm.

Det förklarar allt.



Jag går till första färisten och tar sedan paus på en skranglig bänk, eller mera som bara en ilandfluten stock.

Vågbrus och tång.

Högvatten.

Och all Trift som i somras översållade hedmarken och var så lila och fin, är nu vitblekgrå.

Äntligen!



Idag på morgonen mailade jag till det Optimala Telefonbolaget som tar fem dagar på sig för att reparera, ja, så lyder garantin, men om det då lagas den tredje dagen och inte fungerar igen efter två timmar .., så väntar måhända ytterligare fem dagar .., och nu höll jag på att bli galen.

Jag kände mig utslängd i yttre rymden!

Jag kände mig evighetslångt borta från barn och barnbarn (nej, ingen mobilkontakt här vid havet) och tänk, om pensionatsvärden skulle drabbas av våldsamt hjärtflimmer (igår flimrade det rejält under cykelturen, såväl till, som från arbetet ...) ., vad skulle jag då göra?

Sms:a efter ambulans?

Så när telefonen även i morse var stendöd, mailade jag till telefonbolaget.

På slutet antydde jag nånting om Sverker, ni vet, han i Plus.

En timme senare ringde telefonen.

Det var min svägerska som var pratsugen.

Allt fungerade.

Hääääälleluuuuja!

Dagens fönster ...



... kommer från Sydfrankrike och det är madame Monet som har hållit i kameran.

torsdag 26 november 2009

Natt



stjärnklar var natten mot idag

i flera timmar låg jag vaken i sängen och tittade ut mot himlen ...

vid tvåtiden vände jag mig om

- huvudet åt andra hållet -

för att kunna se månljuset bättre

på gränsen till magiskt var det
Också en insikt ...

Glädjen över att telefonnätet åter fungerar, blir kortvarig.

Ett par timmar.

Optimal Telecom utlovar service och reparation inom fem dagar.

Sedan börjar allt om från början igen.

Och från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga detta.

Det passar som allra bäst.

I alla fall låttiteln.

Dagens händelse ...


Pensionatet.
Det är nu snart två år sedan jag hyrde en bil .., låtsades att jag besökte ett vandrarhem och fick ligga i eget rum och bjöds på räkgryta.
"Jo, men jag kommer nog tillbaka och hälsar på!" sa jag till pensionatsvärden när det, dagen därpå, var dags att vända hemåt.
Tänk ., om man då hade anat ...

Livet på pensionatet blir ytterst begränsat, men det hade inte varit annorlunda i lilla ettan i Ystad.

Jo, annorlunda, men inte bättre.

Då hade jag förmodligen stått framför fönstret och tittat ut över gatulivet dagarna i ända.

Det är bättre här.

Så efter frukosten tar jag på mig sticketröjan och Dom Fotriktiga Skorna .., herr Canon vilar i byxfickan ..., herr och fröken Krycka i vardera handen.

Och så tar jag sikte på raden av postlådor en bit längs vägen.



"Göransson", står det på en av lådorna.

I morse kom herr pensionatsvärden upp till sängkammaren med post.

Post till m i g!

Åååå, sicken lycka!

Nu krånglar jag själv in ett stort kuvert i postlådan.



I vägkorsningen, alldeles intill postlådorna, ligger det lilla gula huset, vars fönster det här är.

På en livboj som hänger på väggen står det "Ljusterö".

Och lilla harpalten är snart försvunnen.

Uppäten.



Posten till bloggmadamen.

En sån glädje blev det .., att hjärtat slog extraslag!

Tack till den här madamen!


Och till den här raringen!

(Ibland ställer sig bilderna upp-och-ner och det har den här gjort. Jag får inte till den.)



Bakom postlådorna växer det jag kallar för blåbärsträd.




Titta, så fint!


Slånbär .., kanske?

Underliga nätter ...



Citodontabletterna dämpar inte enbart värken i det nyligen uppsprättade knäet, nej, dom orsakar också de mest underliga drömmar!

Precis varje natt kommer dom seglande .., ja, det är som att sitta i en SF-salong och titta på långfilm.

Ibland är jag på jobbet .., jag räknar kassaskåpet och får inte slutsumman att stämma och jag blir frustrerad och olycklig och där är ingen ordning alls.

Andra gånger har jag GLÖMT att jag ska arbeta och blir alldeles förfärad .., så var det i natt.

"Men ååå, här går jag hemma och stackars Maria Hansson har varit själv på jobbet sedan sju och vi som ska hinna så mycket en lördagmorgon och såklart har hon inte kunnat ringa mig, för telefonen är ju trasig!" tänker eller säger jag, i drömmen och skyndar mig att ta på jobbarkläderna och ila iväg.

Och så vaknar jag .., alldeles kallsvettig och orolig.

Ja, så är det, att varje natt blir ett äventyr.

Faktiskt ska jag idag skicka en handskriven faktura till min gotländske chef.

Arbetar man nattetid, borde man sannerligen ha bra betalt.

Minst hundra procents påslag på lönen!

Jo, minsann.

Torsdagsfönstret ...



... finns på Café Lilla Marie i Skellefteå.

Hemma i Västerbotten.

Vännen Ellis agerade påpasslig fönsterfångerska.


/ Cafésugen ...? Här får ni tips!

onsdag 25 november 2009

I landet Halland ...



några flugor som irrar runt, runt i fönstret ...

skator som tjattrar nere vid grannens rhododendronbuskage

och på vägen .., just vid korsningen med det lilla huset . ..

en överkörd liten harpalt
Mitt på dagen tar jag en promenad ner till havet.

Min första.

Min första alldeles utan sällskap.

Bara bloggmadamen och kryckorna.

Och himlen är blå och solen skiner .., men där borta i väster lurar regnet.

Nästan ner till stranden går jag.

Sedan hemåt igen.

Stappelgår.

Vid ett enrise-snår blir jag stående och lyssnar till småfågelkvitter.

Och vid vägkorsningen, vid det där lilla gula huset, ligger en överkörd hare på vägen och håller just på att bli lunch till herr eller fru Skata.

En bra stund står jag böjd och tittar på den lilla harpalten.

Och så uppför backen och ..., hemma.

I flera timmar efteråt har jag sprängvärk i vaden och foten.

Och regnet har kommit.
En liten undran apropå debatten om vanvårdade grisar ...


Borde inte dom allra flesta besöken hos grisbönderna vara oplanerade?

Vad är vitsen med att först ringa och meddela att man tänker komma och titta ..?

Jo, jag inser att bonden kanske inte är hemma och att han eller hon har annat att göra .., men ändå.

Om det ska vara någon som helst mening med det hela, så måste ju besöket vara just oplanerat? tänker kassörskan Nilsson.
Världens bästa bloggvänner ...

Ja, tänk, vilken insikt dom har när det gäller detta med tårtbitars hälsosamma inverkan på knätillfrisknande.


Mian sa...
Jajamän, tårta är det det optimala för läkning av opererade knän.Milanokakor, då i större antal, kan i nödfall ersätta.

Rexxie sa...
Dessutom är det väl bra om grädden (som jag gissar är lite insprängd bland proteinerna) kan smörja den nya knäleden lite....

Turtlegirl sa...
Självklart är det proteinrikt!
Tårtprotein är ett mycket viktigt protein för läkning av just högerknän!
Så det så :-))

bettankax sa...
Tårtprotein är en urgammal väl beprövad metod som påskyndar läkning.
Till frukost kan man gärna byta ut fil, yoghurt eller gröt och starta dagen med tårta.

Eva sa...
Tårta är alldeles speciellt bra för läkningen!


S o F sa...
Underbart! ...och jag som trodde att protein fanns i kött och fisk...
Att det fanns nåt som hette tårtprotein (som Turtlegirl skrev) det hade jag ingen aaaaaning om. :)Men det låter väldigt väldigt gott!
Varma hälsningar!


Ellis sa...
Haha! Jag fnissar gott.Jag tror du skulle hitta "protein" i precis vad du än var sugen på, jag. ;-)Kram från vintervärlden :-)

Morgon på pensionatet ...


Bilden från i vintras.

... blir till liten promenad ute i vårvädret.

Åtta grader varmt .., sydvästliga vindar!

Jag kryckar mig fram ett par hundra meter och vänder sedan hemåt igen.

Intill mig en småpratande pensionatsvärd.

Det går bra att "stappla" fram.

"Borde du inte böja på högerknäet ...?" undrar pensionatsvärden.

"Kanske, men det går inte .., det är väl det som ska tränas upp ...?" säger jag.

Vinden mot ansiktet ..., ååå, en härlig känsla.

Efteråt ligger jag raklång på soffan Ektorp .., stryker lockiga håret från ansiktet .., känner hjärtat bulta ..,. och planerar nästa promenad.

Den får bli vid lunchdags.

Och glädjen över att telefonen vaknade till liv, blev kortvarig.

Det Optimala Telebolagets reparation varade i tolv timmar.

Ungefär.

Dagens fönster ...



.... finns i Egypten.

Tänk, så många härliga fönster som har kommit susande genom rymden!

Avsändare till den här bilden är vännen Eva på Frösön, hon som nyligen trotsade flygrädslan och tog sikte på varmare trakter.

Så här skriver hon.

"Jag skickar dig ett fönster ifrån kyrkan i Katarinaklostret.
Det ligger vid Mosesberget i Sinaiöknen.
Dit åkte vi en dag, tillsammans med sju andra.
I en minibuss där chauffören körde i snitt 140 km/h. Jag trodde min sista stund var kommen.
I Katarinaklostret bor och verkar 20 munkar.Klostret är öppet för allmänheten under vissa förmiddagar. Detta besök var en önskan jag haft sedan länge.
Tack och lov hann jag dit innan jag blev dålig.
Det var en fin upplevelse."

tisdag 24 november 2009

Kväller ....

Efter dagens äventyr ..., det vill säga, åktur till Haverdal, åktur från Haverdal till Getinge och besöket hos distriktssköterskan och därefter det spännande besöket på Konsum och så till Pensionatet igen .., kan jag lova att den s.k. "fjädern", den seglade sin väg.

I flera timmar har bloggmadamen legat däckad på soffan Ektorp.

Man kan också säga ..., utslagen.

Mellan varven sprätter hon lite med högerbenet och försöker utföra nån slags träning.

Mellan varven, alltså.

Det har också hänt att hon har lämnat soffan för en kort promenad till kylskåpet.

Där, i en liten plastpåse, har det nämligen sedan i söndags gömt sig två tårtbitar från kalaset i Ljungby.

Ja, det var då som Pelles nya matte fyllde 82 år.

Så har bloggmadamen stått där och tittat lite på plastpåsen .., tvekat lite .., tittat igen .., men så plötsligt (halleluja!) ..., kom hon ju ihåg att herr Ortopedläkaren uppmanade de nyopererade patienterna att äta proteinrik mat, så här i läkningstider.

Och därom är madamen helt förvissad, att tårtbitar .., ja, just tårtbitar .., är en outsinlig källa för protein.

Så nu är det tomt i plastpåsen.

På besök i Getinge ...


Låret och det uppsprättade knäet.
Svullet, men annars helt okej.
Under det senaste året har min högerfot börat rotera utåt.
Man märker det tydligt .., och det är tydligen vanligt blev såna med knäproblem?


Å, hur roligt är det inte att komma ut och träffa lite människor!

Först hämtning av PV och därefter en timmes väntan hos Sonja och Gösta i Haverdal .., innan det är dags för Sonja att agera färdtjänst till lilla Getinge.

Vårdcentralen ligger mitt i samhället och är pluttigt och fint.

Det känns hemtrevligt.

Och distriktssköterskan blir så förvånad ...,"men du är ju så ung .., har du verkligen fått ett nytt knä ...?" och eftersom det inte är varje dag någon säger just de orden .., det där med "du är ju så ung ...", är det inte särskilt svårt att smajla glatt.

Såret är hur fint som helst och alla agrafferna sitter som dom ska.

Vips, så får jag ett nytt förband och ny tid för borttagning av hakarna, dom som gör att det straaaamar nåt så hemskt var gång jag tränar för att böja knäet.

Sist av allt blir det telefonnummer till sjukgymnasten och så hissen en trappa ner och lämna blod som ska analyseras (sköterskan heter Anna-Maria, hittar rätt bland blodkärlen på en enda gång och är vänlig och rar ...).

Provsvaret ska sändas till Hässleholm och herr Ortopedläkaren, han Sören.

Innan vi åker till pensionatet, ber jag Sonja att stanna till vid Konsumbutiken.

Ren och skär lycka är det att kunna vandra omkring och titta bland alla varorna.

Nygrillad kyckling för 39.90, får väl anses rätt humant?

I varukorgen hamnar ett stycke Svensk Damtidning .., en Kvällsposten och en naturell youghurt utan minsta lilla smaktillsats.

Och nu är jag hemma igen .., darrrrrrig och trött.

Men hemma.

Morgon på pensionatet ...




Ljust rosa-blå himmel mot havet till!

Ååå, man tror inte att det är sant!

Och idag vankas distriktssköterskebesök i lilla samhället Getinge, inte så långt från pensionatet.

Antingen blir det skjuts med pv:s underbara moster - Sonja -, eller med herr värden själv.
(Precis nu kommer ett sms .., det blir Sonja som hämtar och jag börjar nästan att gråta så glad blir jag! Sonja är f.d. sjuksköterska och en de vänligaste människor jag har mött.)

Nästa gång (sjukgymnastik ...) ska jag dock anlita Resam, nån slags färdtjänst.

Om man i vanliga fall tillbringar sina dagar bakom kassan på Ica och träffar hundtraals människor och det blir mycket småprat och gott om skratt .., ja, då blir detta att sitta ute på landet, utan tillgång till vanlig telefon (det s.k. "optimala" telefonbolaget har ännu inte åtgärdat felet ...) eller bil (och bil får man inte köra på flera veckor ...!) och utan mobiltäckning (annat än till sms) .., ja, då blir det kanske så att det känns lite ensamt.

Och såväl ikväll som i morgonkväll har pensionatsvärden körövning och kommer inte hem förrän vid halv tio.

Det blir en hel del tv-tittande .., det blir bokläsning och P1 och kryckpromenader runt, runt .., från vardagsrummet till lilla hallen, till köket, till matrummet och så om igen.

Och igen.

Och igen.

Och jag ska ta kikaren och sätta mig i soffan Ektorp och spana ner mot slänten till.

Kanske upptäcker jag herr eller fru Gröngöling?

Eller lilla Rödhaken ...?

Å, så jag längtar tills jag kan ta kryckorna och ge mig av ner mot havet till, men dit har jag ännu inte kommit.

Men den dagen kommer.

Den kommer ...!

måndag 23 november 2009

Kväller ....


utsikt från säng 13:1 på ortopedavdelningen.

Och det är blåst ute ..., den vanliga telefonlinjen är fortfarande stendöd ("ska åtgärdas inom fem dagar", svarar Optimal Telecom .., ja, här kan vi verkligen tala om optimal service ...) .., så jag ligger på soffan Ektorp och beslutar mig för att titta på tv .., på ett intressant naturprogram som handlar om fossiler.

Då faller bilden i små, små, små delar.

Mr Attenboroughs ansikte förvrids och pratet hackas upp.

Jaha, ja.

Men sms-meddelanden går fortfarande fram, till huset nära havet, i landet Halland.

Sonen ber om ett recept.

Och pensionatsvärden har givit sig av in till stan, till middag med kollegor.

När klockan är sju - pip -, injicerar jag punktligt min mot-blodpropp-spruta och tar i så hårt att det börjar att blöda och så får man halta iväg till köket och stoppa flödet med lite hushållspapper.

Därefter vankas dusch i badkaret.

Lyfter försiktigt - försiktigt benet över kanten och håller andan.

Det funkar.

Sist av allt slår jag av tv:n .., hämtar en bok ur hyllan Billy och har nu börjat att läsa "Om så hela världen rasar" av holländaren Maarten ´t Hart.

Den verkar bra.

Härligt skriven.

Och det rister i huset av blåsten.

Två eftermiddagsfönster ...


... från sal 13 på Hässleholms sjukhus.

Och dagen går.

Vid tvåtiden hör jag brummet från en röd Volvo.

"Och hur har du haft idag ...?" säger jag .., precis som jag en gång i tiden gjorde när mina barns pappa hade ett arbete, men inte jag.

"Jo, men .., som vanligt ...", svarade han alltid.

Det är väl så det känns för den som är ute i själva vardagsbruset.

Och jag gör mig en filbryta och sitter vid köksbordet med högerbenet spretandes ut mot höger ..., allt medan pensionatsvärden börjar fixa med storkok av lasagne.

Mellan varven ligger jag på soffan Ektorp, denna min trogna följeslagare, och läser Dagens Industris fredagsupplaga .., eller fel .. den delen som heter Weekend och är ganska intressant och har vackra bilder.

Där är artiklar om Jan Stenbeck .., om Jonas Gardell ..., och en annons om glädjen i att äga eller köra en bil av märket Lexus.

Plus mycket annat.

På bordet ligger även tidningen Vi, denna pärlornas pärla och där är innehållet något annorlunda.

Jag känner mig mer hemma i Vi-Tidningen.
Just nu.


gråväder (läs: hällregn ...)

blåst (på tvären ...)

Malou på tv

värmefläkt (läs: iskall högerfot)

raggsocka

benvärk

Alladin chokladpralin (läs: trillingnöt)

sms-signal

bob dylans liv och leverne - i bokform - jag har läst tre rader ...

kryckor som ramlar hit och dit (läs: jäkligt irriterande!)

radioprogram

Dagens Industri (läs: ingen DN ....)

lockigt hår ... (läs: orkar inte sitta med plattången ...)

distriktsskötersketid för morgondagen (läs: underbar pensionatsvård fixar tid från jobbet)
Upplysningscentralen meddelar ...


Här, på pensionatet, är inte allt som hemma i Ystad.

Att idag skriva kommentarer hos er bloggvänner, är hart när omöjligt.

Bloggblad .., intressant läsning om din tågresa, men någon kommentar fick du inte, fast jag försökte.

Anna of Sweden ..., roligt att se unge herr Teen i fotbollsduell .., men samma sak där.

Och inte kunde jag skriva och berätta hur underbar den lilla svarta lurvtussen är heller!

Och alla ni andra som fick besök, men inte en endaste rad.

Men snart blir det bredband här (nu ler ellis ...) och det ska det väl bli bättre kontakt med yttervärlden!

Ajöken, sa fröken, som nu ska krycka sig ner till frukosten och tv:n och badrummet.

Med ett nytt knä blir tillvaron i alla fall åtskilligt mera spänningsfylld.

Tänk .,. om man halkar i badrummet .., tänk, om man faller på köksgolvet och så ingen telefon som fungerar!

Jo, jo.

Morgon på rehabcentret ...



Och livet med det nya knäet, det rullar på.

Allt är annorlunda.

Kryckorna finns nästan alltid på plats och det händer att man vaggar iväg utan, med resultat att man då känner sig som Bambi på hal is.

Man lär sig att ge sig själv sprutinjektioner mot blodpropp.

Tjopp bara, nyper man tag i mag-hullet och sedan in med sprutan .., ja, det är såna gånger man är tacksam för att det trots allt finns något hull att ta fatt i.

Och man lär sig att planera.

P l a n e r a.

Lämnar man det nedre planet, stoppar man helt sonika telefonen i kalasbyxan, ty några andra byxor, såna som har fickor, går inte i dagsläget att få på.

I pensionatets frys ligger nu inte enbart plommonmarmelad, grönsaksröror, gifflar och kokoskakor ..., nej, nu dom fått kamrater i form av två platta A4-paket med istärningar.

Så himla finurligt är det!

Om ni tittar på bilden, så ser ni kylbandaget .., på var sin sida om glipan i mitten, där stoppar man det platta ispaketet och så drar man igen med kardborrband och det här är för mig, minst lika bra som Citodon, men effekten varar förstås inte så länge.

Och inte blir man så trött heller!

Men allt är inte enkelt.

Plötsligt avlider pensionatets telefon och här finns ingen mobiltäckning, annat än för sms.

Jahapp .., och idag ska jag alltså ringa och boka tid för omläggning av såret .., och flytta fram tiden för rotfyllningen .., och ordna med sjukgymnast ..., begära eftersändning av DN ..., men icke, sa Nicke.

Så länge får man roa sig bäst man kan.

Morgon-tv ...., P1 .., Utbildningsradion och kanske någon bok att läsa?

Och ute råder novembermörker.

Dagens fönster ...


Fönsterfångerskan Monet har här riktat kameran uppåt.

Titta, så läckert!

söndag 22 november 2009

Tur i oturen ....



Pensionatsvärden bakar gifflar lagom till lunchkaffet.

Det är tur att man har tappat aptiten.

Åtminstone en del av den.
En slags utsikt ... (från Soffan Ektorp).


Har man inget annat att göra och det har man inte, för det finns liksom ingen energi kvar, kan man lyssna på radio.

I morse t.ex det helt suveräna programmet "Miffo", där några utvecklingsstörda ungdomar tar upp sånt som dom tycker är problematiskt.

Ett f a n t a s t i s k t intresssant och framför allt: tankeväckande program!

Programmet sändes i P4 och kommer från Utbildningsradion.

Att sedan lyssna till Tengby & Mannheimer, där den senare, i alla fall i mina ögon, oftare gör sig dummare än hon är, känns som i n g e n t i n g.

Det är där vi får lära oss vad som går an och inte.

På eftermiddagen, när pensionatsvärden/vårdaren har givit sig av för att ännu en gång inspektera Huset i Småland ..., ligger jag på soffan Ektorp och tittar på tv.

Och sover.

Ljus brinner på bordet.

Inom räckhåll finns medikamenter och ett glas vatten.

Det är skidåkning och mera skidåkning och telefonprat och skalande av clementiner.

Och så ..,. mitt i alltihopa, upptäcker jag det här programmet och där sitter en trygg programledare, Lotta Jankell, som tar sig själv och sina gäster på allvar.

Helt suverän är hon!

Och programmet gör mig glad.

Tre vänsterhänder från sal 13 ...


Arbetarhänder.
Händer som har mjölkat kor.
"Jag har nog lätt till skratt ...", säger Margaretha när jag ber henne nämna en för henne typisk egenskap.

Mitt emot mig ligger Margaretha.

Som ett enda stort lugn är hon.

Före detta lantbrukarhustru.

Före detta sjuksköterska.

Född i Blekinge.

Påminner om Sonja Stjernqvist.

Kraftiga och vackra ögonbryn.

Det här är andra gången Margaretha får ett nytt knä .., i somras var det högerbenets tur.

Alldeles lugn sitter hon ofta i sjukhussängen och ägnar sig åt sudoko.

Eller tittar på bridgepapperen som hennes man har kommit med.

Margaretha är nummer två av sju syskon .., hon är Våg och har vänster tumme upp.

Och det är hon som skrattande berättar om den där kon med kalvförlamning, hon som reste sig som på beställning så snart hon hörde veterinärens röst.


"Får man verkligen inte köra bil på sex veckor ...? Men jag har ju automatlåda och använder inte högerfoten .., jag måste köra .., jag bor ju på landet och är beroende av bilen!" säger Christina till herr Ortopedläkaren.

Intill mig, så där så jag nästan aldrig ser henne på riktigt, för där är ett draperi emellan, ligger Christina.

Christina är lång och slank och varje gång hon promenerar med kryckorna, ser hon oerhört koncentrerad ut!

Hon är också den av oss som mår sämst efter operationen.

Christina är Vädur .., har arbetat som redovisningskonsult, är storasyster .., uppvuxen utanför Marieholm .., och är matte till en högt älskad dvärgpinscher som heter Filipa, med ett p.

"Filipa är 6 år .., och ååå, det är så härligt när hon hoppar upp i mitt knä och blir liggande där ...!" säger Christina.

När jag frågar henne om en för henne typisk egenskap .., tänker hon efter en stund.

"Ja .., kanske är det detta att jag har ett väldigt kontrollbehov över tillvaron ...?" säger hon.

Vad hon helst av allt sysslar med?

"Åååå, det är väl att vara i trädgården .., ja, hemmet överhuvud taget ..", säger hon.

Precis som bloggmadamen, har Christina höger tumme upp.


"Egenskap ...? Ja, det brukar sägas att jag är .., omtänksam ..", säger Hanna, som när hon är ledig gärna tillverkar smycken av pärlor.
När jag frågar henne hur bra hon trivs på sin arbetsplats, ni vet, på den där skalan från 1 - 10, då ler hennes man som är på besök och innan Hanna svarar, säger han smajlande: "tjugo!"


Intill Margaretha ligger Hanna.

Tänk er en rödhårig och kortvuxen kvinna, sprängfylld med energi.

Det är Hanna det.

Knappt har hon lämnat operationsbordet förrän hon vill ut i "friska luften" .., men jag anar nog .., jo, den där friska luften som lockar .., den kan också kallas för John Silver ,-)

Hanna, som om några år ska gå i pension, arbetar som spindeln i nätet på en vårdcentral, ja, det är Hanna som ansvarar för influensavaccinet och åååå, som hon längtar tillbaka till sitt skrivbord!

Ofta ringer hennes mobiltelefon och Hanna dirigerar elegant från landstingssängen.

Hon rör sig kvickt .., skuttar omkring med sina kryckor och berättar glatt att hon väntar sitt tolfte barnbarn.

Mellan varven delar hon ut Non Stop-godis i fyra små medicinburkar .., en till oss var.

"Ja, just det ja Elisabet .., du ville inte ha svarta och bruna ena ...", säger hon.

Hanna är yngst av fem syskon .., hon är uppvuxen i Lund .., är Jungfru .., och har, precis som sin sänggranne, vänster tumme upp.



Litet ps: att skriva detta tog mig halva dagen. I vanliga fall hade jag haft det klart på tio, femton minuter. Nu har jag gått upp och ner .., lagt mig på soffan och vilat .., torkat svetten ur pannan .., börjat om .., sparat .., gått och lagt mig .. och så allt från början igen. Det tar tydligen på att bli utsatt för kirurgens kniv .-) Ds.

Insikt nr 168 ..


På väg till röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus - det är några timmar innan det är dags för avresa -, väljer bloggmadamen hissen.

Hon är iklädd vit bomullssärk märkt "Region Skåne" ..., har en blå landstingskofta över denna fashionabla utstyrsel och på fötterna sitter ett par Ecco-sandaler.

Håret är lockrufsigt efter febersvett och alltför mycket sängliggande.

Men i hissen är hon helt ensam.

Ja, förutom spegelbilden som visar en kvinna i 70-årsåldern.

Ungefär.

På rätt våningsplan plingar hissklockan till och dörrarna går upp.

Ojdå, där står en tjusig taxichaufför och väntar på att få åka upp en våning.

"Hoppsan .., ja, så här tjusig är man när det har bytts knä ...", säger bloggmadamen lite urskuldande, allt medan hon försöker att rätta till den knälånga särken och få styr på lockarna.

Då tittar herr taxichauffören på den där skruttkvinnan med en sån ömsint och filurig blick och säger ..."det gör inget .., nästa gång vi träffas är det kanske fest och då är allt annorlunda ..?"

Och så säger vi hej och ha det så bra.

Tänk ..., en liten ynka mening.

Lite vardagshumor.

Mer behövdes inte.

Dagens fönster ...



"Hej Elisabet!

Det här är ett fönster från ett gammalt hus i Akkavare som ligger vackert uppe på ett berg med milsvid utsikt.

Vännen Ellis tycker mycket om huset!
Kramar