Ett eftermiddagsfönster från ...

... Vaplan i Jämtland, men inte från vår fågeltävlingsvän (vem vann förresten?), utan från hans svägerska Marianne.

Så här skriver hon bland annat.

"Så här såg det ut på morgon när vi vaknade och det var så kallt ute och månen syntes också.

Vi var uppe 2 veckor ( i Vaplan, alltså) över nyåret och träffade Gunnar och Anna."

Och med posten idag ...

... kommer ett så kreativt gratulationskort från vännen Torun.

Och även Torun är en västerbottniska i förskingringen, om än från Umeå.
(Ja, bloggmadamen tillhör ju inlandsfolket. Det är inte fullt lika tjusigt.)



Det var hos Torun och hennes familj som jag för några år sedan övernattade, då, när jag levde som ensamseglare på livets stora hav.

Att sitta i deras kök och äta frukost tillsammans .., det var som .., ja, det var så härligt.

Det var som att bli inbjuden till en flock när man vandrar ensam på savannen.

Efteråt skrev jag det där på kylskåpsdörren.

Och när jag nu öppnar brevet från henne, ramlar en liten hög med ljuvligt doftande lavendel ut på arbetsbänken!

M mmmm!



Och ett vykort finns också med posten.

Det är minsann inte varje dag man blir kallad "sötnos", men idag så.

"Mamma Nilsson ..", står det och jag ler från öra till öra när jag går uppför backen till pensionatet och läser på kortet.

Det tackar man ödmjukast för och tänk, att såväl en häst som en liten hund kan hälsa till den som fyller år!

Och om tjugo minuter kommer mina virtuella gäster .., nu gäller det att skynda sig att duka!

Oj, jag hör redan Eva från Frösön stampa av sig snö där ute!

Och med posten ...

... kommer en liten ängel farande .., från landet Jämtland till landet Halland.

Nu dinglar den så vackert i fönstret .., snurrar lite hit och dit av värmen.


pv: titta så fint mot en enfärgad vit vägg ....!

Och tillsammans med ängeln .., en akvarell med minnen från somriga dagar på Österlen.

Avsändare? Jo, men den här rara madamen!



Och i ett annat kuvert som legat och vilat till sig sedan jul.
Avsändaren trodde minsann inte att mottagaren skulle kunna sjå sig .., men se, det gjorde hon!

Så här var det.

I höstas besökte bloggmadamen tillsammans med pensionatsvärden ön Ven och vi tältade (läs: någon frös nästan ihjäl ..) och dagen därpå blev det cykeltur runt ön (fruktansvärt kämpigt för vissa ..) och i Nämndemansgården, en gammal, fyrlängad gård där man äntligen kunde pusta ut en vänlig kvinna generöst visade oss runt .., där upptäckte jag ett så vackert lakan eller örngott.



Och så berättar avsändaren, en norsk pratglad madame vid namn Bente, att hon har försökt kopiera just det virkade mönstret och nu blev det ett vackert örngott som på rätt kudde förstås matchar soffan Ektorp.

Är det inte fina presenter, så säg?

Och när man lägger ut bilder så här .., så känns det som om man mallar sig eller nånting .., men det är INTE det som är avsikten.

Jag vill bara visa.

Det är så vänligt och så snällt så det är inte sant.

Från hjärtat tack! säger jag.

Hur man pratar ....


I Hallandsposten pågår en stundvis något hetsig debatt angående den halländska dialekten.

Det finns uppenbarligen många av den sorten, precis som det är hemma i Västerbotten.

Till synes oändlig är skillnaden i språket mellan en genuin norsjöbo (läs: t.ex. Gerd som kommenterar här ..) och någon från Sorsele eller Vilhelmina.

Och nu har HP anordnat en tävling där man ska lista ut dialekten.

Den halländska, alltså.

För bloggmadamen, som först efter många, många år i Skåne kunde skilja mellan malmöitiska och ystaddialekt, är det förstås alldeles totalt hopplöst.


// Och så här (som den äldre mannen) kunde min pappa prata, när han ville. Han var uppvuxen i Kalvträsk, inte många mil från Burträsk. (Faktiskt låter det lite som när du pratar Gerd).

Och så ännu ett fredagsfönster ..

... som finns i det lilla gula huset, inte långt från pensionatet.

På kvällen ...

... sitter pensionatsvärden vid köksbordet och rättar prov.

"Ja, jag går då och lägger mig ...", säger jag.

Så kan det se ut i Romantikens Högborg en kväll i januari.

GRATTIS !!

Bloggmadamen i sin ungdoms dagar.

Bara så ni vet: det här inlägget har gjorts av någon av döttrarna, bloggmadamen är helt oskyldig.

Mitt lösenord fick dom när jag bröt handleden och då trodde (hahaha .., vilken självinsikt ...) att jag inte skulle kunna blogga inom några veckor (det blev dagen efter att gipsen kom på ...).


"Ett stort GRATTIS till bloggmadamen själv, dvs en UNDERBAR mamma, svärmor & världens bästa mormor !!
56 år idag!

HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!

Kram från Anna, Micke, Nelly, Tarre, Maria, Peter,Emma, Emil & ättapjötten Anders!"


// Jo, det är födelsedag idag och jag har just öppnat två paket och när det ljusnar ska jag ta bilder och visa och i fönstret mot havet hänger nu en liten fin ängel .., på bordet intill ligger det allra vackraste örngott ni kan tänka er och på bordet i rummet står en inramad akvarell!

Och Emma: ditt sms, det värmer mormors hjärta i tusen år!

Att gå mot sextio .., ja, det är himla lajbans.

Inuti känner man sig som trettioåtta kanske, men råkar man passera spegeln, allra helst om man är klädd i nattlinne och kommer direkt från sängen .., då är det värre.

Betydligt värre.

Då kan man tro att man har mött sin egen mamma.

Och låren är sladdriga och gäddhänget frodas.

Ja, det är tur att man har fötts med ett gott humör och att herr pensionatsvärden måhända är lite skumögd.

Och som sagt .., det är ju insidan som räknas ...,-)

Fredagsfönstret ...

Det händer att jag längtar hem till min lilla etta i Ystad.

Till 31 kvm, ett skruttigt badrum och anskrämliga golv.

Men ändå.

Vid fyrtionio års ålder och nybliven ensamseglare, så blev den där lägenheten min hemmahamn.

Min absoluta trygghet.

Nu har jag kastar ankar i en annan hamn, i landet Halland.

Och dagens fönster .., ja, det skymtar där uppe till höger i bildkanten.

Och har det kommit post!

"Hej Elisabet!

Oss kattälskare emellan; här kommer ett slags fönster, eller snarare en glugg kanske, utan glas, men dock med inbyggd palm och katt (den senare mobil!).

Denna bedårande varelse kom till oss på besök vår första kväll på Gran Canaria,

Vi hade nyss kommit hem från affären med vår frukostmat och min vana trogen gav jag katten en mumsbit.

Nästa morgon satt den ute på terrassen, jag blev lite villrådig och tog kontakt med en guide för att höra om det var OK att mata den.

Fick klartecken, fick bara inte ge den alltför mkt (så att inte jaktinstinkten skulle försvinna).

Ut gick jag och köpte den bästa kattmat jag hittade.

Varenda dag under resten av vår semester så fanns kissen där vid 7-tiden varje morgon, den fick sin frukost och försvann därefter för att återkomma så fort den värsta hettan lagt sig.

Och för lite middag förstås.

Vi tog en timmes promenad varje kväll och alltid låg katten i detta fönster och väntade, oavsett om vi kom hem kl 20.00 eller 23.00.

Fullständigt ljuvlig var den, så försiktig och med det svagaste jam jag någonsin hört.

I övr dock väldigt ren och ganska välmående för att vara hemlös.

Efter ett par dagar hoppade hon upp i knäna på oss allihopa, precis som om hon ville vara alla till lags.

Ren och skär lycka, men det kändes jobbigt att åka hem och inte få se henne mer.

Men hon var nog en liten smart katt som tagit sin tillflykt till hotellet, där det säkert varit många som gett henne mat, vi såg en hel del katter ute på byn, alla magra och mer eller mindre vilda.

Kram från hemifrån-kerstin!"

Älsklingsmat ...

Sjutton kronor för sjuhundra gram ungnötslever .., inhandlat i "kort-datum-disken" på Ica Maxi, ååå, vilket fynd!

Så nu steker jag upp köttet och så blir det underbart god lunch eller middag vad det lider!

Kanske finns det småländska gener även hos bloggmadamen?

Surprise, surprise!

"Här .., jag har en liten present till dig ..!" säger pensionatsvärden och tycks så filurig.

Och så håller han handen bakom ryggen.

"Present ..?" säger jag häpet.

Jo, så är det.

Och så sträcker han fram handen och där - oj! - ligger en inköpslista!

Vilken lycka!

"Jag hittade den i kundkorgen ...", säger han leende.

Det kallar jag en omtänksam man det.

Efteråt ...

"Va? Ska du sitta här ute .., ååå, det var då underligt!" kanske sigge tänker.

... tar jag kaffekoppen med mig och en bit mjuk pepparkaka och så sätter jag mig ute på stentrappan, fast med ett litet fårskinn under rumpan.

Intill mig springer-hoppar-skuttar sigge nilsson.

Han slår ofrivillig kullerbytta från översta trappsteget ..., smyyyyger likt en spejande indian längs husväggen och leker tafatt med en liten kvist.

För sigge nilsson tycks livet vara ett enda stort äventyr.


Och solen mot min kind.

Mer behövs inte.

Januaridag ...

Fyrtio minuters promenad i flödande solsken.

Hela tiden hör jag småfågelskvitter.

Insikt nr 194 ...

Ja, men Sverige har i alla fall skickat två IT-tekniker till Haiti.

Det får man ändå tänka på.

sigge nilsson tar siesta ...

Vid fågelbordet ..

En sak är säker: när jag blir stadd i kassa .,. då ska här inhandlas en riktig kamera med rejält objektiv.

Så länge får min herr Canon Ixus duga.

Och så får jag fråga alla kunniga bloggvänner .., vad kan detta vara för liten krabat som alldeles nyss gjorde pensionatet den äran?

Måhända en Stenknäck?

Om det är rätt, tänk .,. då har jag lärt mig att känna igen för två för mig tidigare helt obekanta fåglar inom loppet av två dagar.

Nötväckan och så denna.

Absolut en insikt .....


Och jag looooog så här mycket när jag hörde detta på radion i morse.

Morgon ....

Frukost.

Ett perfekt kokt ägg.

Från tv-rummet hörs morgonnyheter.

Haiti.

Fasornas fasa.

Och jag tänker på underjordsmullret från jordbävningen i Skåne .., glasklirrrret och knaaaket i tegelväggarna och då var det ändå ett ynkligt litet skalv, i jämförelse med Haiti.

Man behöver inte ha oceaner av fantasi för att förstå.

I landet Halland är allt lugnt.

Eld i pannan.

Värme.

Och sigge nilsson, han jamar och vill komma ut till det spännande livet i syrénbusken.

Torsdagsfönstret ....

.... kommer från madamen som under gårdagen åkte på utflykt till Gallejaur.

Jag undrar jag om det inte var just där som min störstasyster brukade åka på logdans .., ja, på 60-talet någon gång?

Insikt nr 193 ...


Halvligger på soffan Ektorp och läser Peter Robinsons "I djävulens sällskap", vilket innebär att jag återknyter bekantskapen med överkommisarie Alan Banks och kollegan Annie.

I vanliga fall tycker jag väldigt bra om mr Robinsons deckare, men se den här .., den faller mig inte alls i smaken.

Här tycker jag att människorna förvandlas till någon slags schabloner.

Det är långa ben och fylliga läppar och Annie som blir berusad och får en toyboy.

Mot slutet, på sidan 360 (av 426) inser jag att totalt har tappat tråden.

Ja, men vem var nu Jack Grimley?

Nåja.


Mr Shute. Min favorit.

Boken ska läsas ut.

Men plötsligt längtar jag alldeles förfärligt efter mr Shute.