lördag 31 januari 2009

Litet kalas ute på landet ...



Och så tar jag Skåneexpressen till Sjöbo där min syster hämtar upp.
Hos henne och hennes dotter och systerdotter och dalmatinern Mizz blir det gemensamt "kalas" för min systerdotter och hennes moster som är jag.

Det så kallade kalaset består i att vi sitter i hörnsoffan och mumsar på tårtan som jag nu har gjort för första, men absolut inte för sista gången.

Åååå, så fin den blev!

"Ja, somliga har då inga problem med att berömma sig själva ...", säger störstasyster när jag tar fram herr Canon och förevigar mitt bakverk.



Vid sextiden ansluter pensionatsvärden.

Det blir kaffe och tårta för honom också och prat om vindkraft och hur mycket syrran tror att det kostar att köra en tvätt i maskinen (elkostnad) ..., vi pratar om Göran Hägglund och detta att dua kungen och drottningen och systerdottern berättar, livligt viftande och gapskrattande, om när hon hittade en död mus i sin toffel!

Allt känns hemtamt och trivsamt.

Precis så.

I landet Halland ..



.... ser det ut så här i rabatten, hälsar vännen Anna-Karin.

Det var hon som tog bilden.

Våren är på väg.

Jo. Så är det.
Nästan som i Uppdrag Granskning ....


Ska ni ha kassler till middag idag?

Inte det?

Tur för er.

Läs här!

Pelle är surast i världen ..



När inte Pelle får som han vill; det vill säga, när han inte får nykokt fisk, då blir han skitsur.

Det är då han puttar iväg mina pärlörhängen från lilla fatet .., det är då han vässar klorna på loppisfåtöljen .., det är då han ägnar sig åt att riva ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Det går till så här: han hoppar upp och sätter sig längst uppe på fåtöljen och så tittar han på sin matte .., så där .."ser du nu vad jag ska göra ..?" och det gör jag .., och just som jag ropar att .."hörru .., du rör inte tuppen!" ..., då, puttar han ner den.

Tjopp, bara.

Sedan tittar han ytterst förvånat ner mot golvet.

"Nej, men oj .., råkade den trilla ner ...!!"



Direkt efteråt hoppar han ner till fåtöljen och busar med skinnet och när jag läxar upp honom, då tittar han på mig med en blick som betyder ..."ja, ja .., så går det när man inte ger sin katt nykokt fisk, skyll dig själv!"

En dag på polisskolan ...


Ättapjötten, han den sistfödde .., på väg ut i iskalla vattnet.
Nog syns det att han redan nu gruvar sig ..-)

Det är klart att om man ska bli polis, då får man inte vara rädd att hoppa i plurret för att rädda liv, inte ens mitt i vintern!

Så det var det övningen gick ut på.



Och så i vattnet och simma tio meter och hämta den som ska räddas!
"Fy faaan mamma, händerna domnade bort så kallt var det!" säger sonen i telefonen.



Upp igen .., med isdubbar och fingrar som redan under jägarsoldattiden blev köldskadade.



Klart!!! Och in i bastun!

Och hjälp, vad man älskar den gossen.

(Som dessutom har namnsdag idag .., Per Ivar Anders .., och Ivar, det är efter morfar som aldrig fick förmånen att träffa dottersonen.)

Ännu ett lördagsfönster ...


För allt i världen:
Klicka på bilden och ni kliver rakt in i sommaren!

"Hej Elisabet!

Vi är på Gällnö en ö inte långt ifrån Grinda som du skrev att du varit på en gång.

När vi gick in i det här lilla huset som är en raststuga och litet café tänkte jag att det här fönstret ska jag skicka till Elisabet när det är som mest vinter.

Där utanför lyser solen, vi har nyss plockat mogna körsbär från träden, havet glittrar och sommaren är bara så där underbar som den någonsin kan bli....

Kram Londongirl."

Tack snälla! hojtar jag.


// Första åren som ensamseglare hade jag det våldsamt kärvt ekonomiskt och att då ta Emil och Emma med dutt-dutt-dutt-båt ut till Stockholms skärgård, det var som himmelriket!

Vi valde ön Grinda och hyrde en liten rödmålad stuga och på kvällen badade vi från bryggan alldeles intill och vi såg fru Skäggdopping simma i havet med sina småttingar och Emma upptäckte en orm bara någon meter från där vi satt!

Sommaren därpå gjorde vi samma sak; Grinda igen.

Nu kände vi oss som hemma.

På kvällen såg jag hur ett sällskap som paddlat kajak ut till ön satt runt en lägereld och åååå, jag ville så gärna också sitta där och småprata lite .,. men vågade till en början inte.

Så jag .., gjorde mig några ärenden så där lite förbi elden .., innan jag slutligen slog mig ner.

Det var kanske sju, åtta äldre herrar och en yngre dam och så jag och nästan alldeles tyst var jag .. men jag var med.

Vilken känsla det var!

Det allra bästa, ja, det som i alla fall Emil tyckte var mest spännande på Grinda, det var när gårdskarlen kom och tömde dasstunnorna!

Ungar i ett nötskal!

Lördagmorgon ...


På väg till havet. Också befriad. Och det är sommar.
Snart är vi där.

Lördagmorgonen är den bästa av dem.

Och jag gör nästan ingenting.

Pensionatsvärden har givit sig av mot Hässleholm och ett vindkraftsmöte .., ett fönster står på vid gavel ..., människor kommer promenerande med Möllerspåsar i händerna ... och på fåtöljen ligger Pelle och putsar pälsen.

Katter är så härliga!

Envisa.

När Pelle inte får den mat han vill ha och när han surar över att en annan herre har intagit sängplatsen intill matte, då blir han vrång och sur och hoppar upp på lilla loppisbordet och puttar iväg alla mina pärlörhängen som ligger i en låg skål .., putt-putt-iväg-bara och örhängena rullar iväg under sängen och Pelle är nöjd.

"Sluuuuta! Lägg av nu!!" hojtar jag.

Bryr han sig?

Inte det minsta.

Från radion hörs Ring-så-spelar-vi.

Idag är det den kvinnliga programledaren, hon som ofta pratar på-gränsen-till-baby-språk, men sett i ett större perspektiv är det förstås inget att irritera sig över, så jag försöker verkligen att låta bli.

Och Ingemar Johansson finns inte längre.

Jag var fem och ett halvt år när han blev världsmästare i boxning ., vi var hos grannen - ungkarlen Gunnar - och lyssnade på radio (han kunde nämligen få in Radio Luxemburg ...) och alla var glada och tänk, Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning!

Ingemar från Göteborg blev The Champ!

Flera år senare kom Ingemars motståndare Floyd med helikopter till Malå och visade upp sig för nyfikna inlandsbor och min pappa var salig av glädje.

Och pappas kusin Sigge i Kalvträsk .., han döpte sin häst till Ingo.

Soliga sommardagar var vi hos Sigge och Annie på slåtter.

Pappa körde släpräfsan ., kusinen Karl-Gunnar och jag själv låg i lekstugan och läste gamla veckotidningar eller hjälpte till ute på slåttermyren.

När vi gick hem genom skogen hördes ibland dåååånet av hästhovar .., då hade pappa befriat Ingo från dagens arbete och kusinen och jag själv ställde oss nästan som i givakt .., och så stod vi där och bara väntade .., och så kom han farande som i sken ..., till synes så lycklig.

Befriad.

På väg hem.

"Hjäääälp, nu kommer Ingo!" ropade man av nån slags spänning.

Efteråt, när vi kom fram till boningshuset, såg man Ingo stå och vänta vid lagårdsporten.

Och en stund senare .., Sigge och Annie .., deras dotter Siv .., och mamma och pappa.

Just så var det.

Dagens fönster ...



"Hej, Elisabet!

Här kommer en bild av det gamla tjärkokeriet i Visby, ett kalkstenshus insmuget bland "nyare" hus vid östra stadsmuren. Visst är det vackert? Tänk alla som arbetat där eller bara passerat genom seklerna!

Och snart får vi se sommarblommor igen...

Varma hälsningar!

Annika

Ps. Vet du, det där tjärkokeriet (jag har läst på nu) är äldre än stadsmuren! Tidig medeltid, alltså.

Hälsa Pelle! Ds.

// Och tack snälla!! säger jag.

fredag 30 januari 2009

Ännu flera fönster från herr Sjörövare ..!



Om jag har förstått det hela rätt, är den här bilden från Grenada i Västindien.

Och det är väl lika mycket hus som fönster, men det spelar ingen roll.

Jag blir glad bara av att titta på all färgglädje.

Till Ellis ...


På bordet ligger två filmer som jag har köpt.
Älsklingsdokumentärer.
"Gubben i stugan" av Nina Hedenius.
Och "Plötsligt i Vinslöv" av Jenny Bergman och Malin Skjöld.

Bara så att du känner igen dig ........

Utsikt från soffan Ektorp mot söderfönstret.
Vinterstudion ...


Just som jag pingade min blogg (mest för din skull Bloggblad ..-), upptäckte jag att någon annan också hade gjort det.

Ojdå.

Inte visste jag att han bloggade!

Helg ...


I söderfönstret står vårens första tulpanbukett.
Min första, alltså.


Och jag ligger på soffan och bläddrar i underbara Vi-tidningen som har kommit, trots att jag inte har förnyat prenumerationen, men jag ska!

Åååå, denna ljuvliga tidning!

Där finns bland annat en artikel skriven av Charlotte Pehrson som handlar om thailändska kvinnor som har hamnat i Västerbotten (läs: gift sig med västerbottensmän) och som alltid i Vi-tidningen är bilderna något alldeles extra!

Flera sidor tillägnas Göran Hägg (som tävlade och vann i På Spåret tillsammans med Caroline af Ugglas) och det är också intressant läsning.

Plus allting annat.

Medan jag ägnar mig åt denna lektyr, puttar Pelle ner herr och fru Tupp från bokhyllan.

Ledig eftermiddag ..



"Hmmmm .., snart helg .., man kanske skulle ta sig ett dopp ..?"


*Plask-plask --- doppa huvudet ... plask-plask!"
Om ni klickar på bilden, så blir ni ännu gladare.


H
ar man inget annat för sig, kan man ju alltid lyssna till en julskiva.

Så det gör jag.

Sanna, Sonja och Shirley sjunger just nu "Oh, helga natt!" för Pelle och mig.

Ute är det ljust och fint.

På gränsen till vårligt.

Och bilderna här ovanför visar herr Koltrast som för några år sedan, - det var medan bloggvännen Helene i Delsbo ännu var i livet, jag minns att hon kommenterade bilden - tog sig ett dopp i en vattenpöl inte långt från min lägenhet.

Åååå, vad jag blir glad av den lilla pippins plaskande!

Dagens fönster ..., bild 2.



... kommer från herr Fotograf Peter.

Så här skriver han.

"Bild 2 är ett fönster på en fd magasinsbyggnad i Söderköping...
fotograferad en vacker solskenshöstdag i oktober 2007.
Hälsningar Peter"
--
http://www.phfoto.se

torsdag 29 januari 2009

Vid 49 års ålder ...


Pensionatsvärden.

... blir jag ensamseglare.

Då har jag varit tillsammans med en och samme man i trettiofyra år och jag har aldrig försörjt mig helt på egen hand, aldrig bott i egen lägenhet ..., aldrig tågluffat.

Vid fyrtionio års ålder hissar jag segel och jag lär mig att betala räkningar via internetbanken .., jag flyttar från ett litet hus på landet till 31 kvm i stan; till en etta med höga och djupa fönster.

Det blir ett helt ...., annorlunda liv.

Om nätterna skär jag tänder så sextitalsfyllningar spricker på löpande band och för första gången i mitt liv får jag vara med om rotfyllning av tänder och den erfarenheten hade jag kunnat avstå.

Efter ett år som ensamseglare träffar jag en man från Helsingborg.

Det blir den andre mannen i mitt liv.

Tonårsflickor på sjutton år är betydligt mer erfarna än den då 50-åriga bloggmadamen.

Det är inte långt ifrån att det är snudd på pinsamt.

Efter tre år kraschar varannanhelgsförhållandet med mannen från Helsinborg.

Alldeles förtvivlad är jag.

Från Adak ringer Eivor Jonsson och tröstpratar.

Efter en tid anmäler jag mig till en dejtingsida och jag träffar säkert femton olika män och det blir fika på på café och jag kan fortfarande ställas ut i monter för utrotningsart av icke-erfaren-kvinna och jag tar tåget till Köpenhamn och träffar herr Akkurat och Morsomt och när tåget nästan är framme vid Hovedbanestationen, sms:ar jag honom och skriver .."Varför utsätter man sig för sånt här jävelskap, jag är så nervös så jag vill kräkas!"

Han svarar: "Kanske för att det kan leda till något gott?"

Vi har var sitt enkelrum och sent på kvällen knackar jag i väggen och önskar honom godnatt.

Jag tror nog att han är besviken.

I början av februari åker jag till ett pensionat i landet Halland.

Det är jag som väljer att åka dit.

Jag vill känna mig fri och ha möjlighet att åka därifrån.

"Är du fullkomligt galen!" säger väninnan Agnetha i Skellefteå som minsann har läst artiklar om till synes vänliga män som först våldtar och sedan styckmördar kvinnor som dom har träffat via nätet.

"Men det tror jag inte händer .., han låter snäll ... och man måste ju våga ...," säger jag och tar sikte mot pensionatet.

Eller: det är inget pensionat, men jag låtsas att det är ett sånt och han som låtsas vara pensionatsvärd säger att jag ska få ett eget rum, för det vill jag ha.

Värden bjuder på hembakade semlor och räkgryta och på natten ligger vi verkligen i var sitt rum och pratar länge, länge och orden singlar mellan rummen.

Det är nästan som på kollo.

"Jag kommer nog tillbaka, det tror jag ...?" säger jag när jag dagen därpå tar hyrbilen och vänder hemåt.

Vi är bara kamrater.

Ganska länge är vi bara kamrater och jag är rädd om min frihet och påpekar ofta att "du vet, vi är ju bara kamrater".

Sen, på nåt vis, förändras allt.

Och nu längtar jag nästan ihjäl mig tills den där pensionatsvärden ska komma och tillbringa helgen hos mig och jag känner mig oerhört fri, men ändå inte bara som en kamrat.

Allt det tänker jag på .., hur livet kan förändras och att man vid femtiofem års ålder kan få vara med om sånt som man inte har förväntat sig.

Ännu mera tänker jag på det, när jag har en kund i kassan, en kvinna som är 73 år och heter Eva och som berättar att hon för några månader sedan började sällskapa med en man som hon har känt i hela sitt vuxna liv.

"Nu är jag änka och han änkeman sedan en tid tillbaka och du anar inte Elisabet .., jag har fått ett nytt liv .., jag har aldrig upplevt en sådan glädje med en man någonsin och det känns som om jag nästan ska gå sönder av all glädje och han har bara varit änkling en kort tid och jag sa till honom att det här är en liten stad .., det kommer att pratas .., men det bryr han sig inte om det minsta .., för så är det ju, att vi har helt enkelt inte tid att vänta på Det Rätta Tillfället .., att det hela ska godkännas av alla runt omkring oss....!" säger kvinnan och ler mot mig.

Och medan jag staplar kundkorgar, berättar hon öppet om allting.

Att mannen är en sån underbar älskare!

Till exempel.

"Han är sjuttiofem år och har haft prostatacancer med allt vad det innebär, men du förstår, det finns hjälpmedel ..,. och vi har det så bra, så bra!" säger hon.

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Sjuttiotre år är kvinnan.

Och vacker är hon.

Kinderna är rosiga.

Jag frågar henne om jag får berätta om hennes liv?

"Javisst! Självklart! Jag ringer dig på onsdagkväll, är det okej?" undrar hon leende.

Och jag svarar att det är helt okej.

Efteråt, när kvinnan har lämnat affären, tänker jag på henne och på hennes nya liv.

Och på mitt.

Och hur lite man vet om vad som väntar.

Och att man faktiskt måste våga.

Det var vad jag tänkte på.

Bild 1 .. blir ett sent kvällsfönster.



"Hej Elisabet!

Genom min kärlek *P* har jag funnit din blogg!

Trevliga vardagsbetraktelser och tänkvärda funderingar...
och många vackra fönster bjuder du på!

Då jag sett att du efterlyser fler fönster får du här två stycken.

Bild 1 är Kalmar slott, och visar två fönster placerade i vinkel...
fotograferad en isande kall januaridag 2006.

Hälsningar Peter"
--
http://www.phfoto.se


// Och alltid lika glad blir jag för fönster som kommer farande genom rymden!!
Tack snälla!
Man kan ju undra.

På söndag är det dags igen .,. då fyller ännu en ur personalen år.

Jämna tjugo.

När det är lunchdags sitter jag och kollar födelsedagslistan.

"Få se här nu ., men herrekors, här är sex Vattumän eller kvinnor bland oss anställda, alltså är nästan hälften födda i samma stjärntecken!

Vi är bara två Stenbockar (tre med Filip), en enda Oxe .., en Tvilling två Tvillingar (chefen & Malin) och någon Kräfta och en Våg.

Undrar hur det ser ut på andra arbetsplatser?

Och nej, vi uppvaktar bara när det är jämna årtal eller när nån slutar och tydligen även när man fyller 55.

En till från herr Sjörövare ...



Man skulle kunna tro att herr Wilks har varit i farten.

Och detta får väl gå under benämningen "annorlundafönster" ...?
Sharonfrukt ....

...
är det absolut godaste jag vet i fruktväg!

Vi säljer dem nu i affären .., 6 stycken för 20:- och jag bara gottar mig!
När larmet går ...


En ung kvinna som är brandman .., det tycker jag är ... annorlunda och modigt!

Underbara bilder tar hon, dessutom ..., och har den mest personligt utformade blogg jag vet.

K o n s e k v e n t, på nåt vis.

Jo, men titta in hos Anna så får ni se!