Nu ...

... har jag läst ut den här fullständigt underbara boken med liten text och nästan 600 sidor!

Tack Christina!

Pensionatsvärden läste lite i början, men tyckte att den verkade lite underlig.

Den är helt klart annorlunda, skriven av "Döden", men åååå, så mycket värme den innehåller!

Dessutom bidrar den till en mer nyanserad syn på de tyska människorna under andra världskriget.

Allt blir inte svart eller vitt.

En helt igenom läsvärd bok!

Det Optimala Telefonbolaget ...., håvar inte in några bonuspoäng hos familjen Göransson-Nilsson.

I någon salig, ljufvlig timmes tid när man hinner tala med Dr Böhlander, Sonen (som är yrvaken .., han sitter på tåget till Malmö .., i en veckas tid ska han praktisera där och mamman tänker på stenkastning och upplopp och annat elände ...) och AnnaPanna (som viskpratar, hon sitter just då i Globen och tittar på ryttartävlingar ..), ja, då fungerar telefonen, men sedan är allt sig likt igen.

Så pensionatsvärden tar bilen och åker till sin mammas sommarstuga och ringer därifrån till Optimal Telecom och berättar om eländet.

"Kabelfel .. men tyvärr, inga repartörer ute under helgen ..", förklarar den oskyldiga människan som tar emot samtalet.

I en veckas tid har vi - under största delen av tiden - varit utan en fungerande vanlig telefon.

På måndag ska jag ha fatt i den som är ansvarig för det här företaget och jag ger mig INTE.

Det är den sämsta service jag någonsin har varit med om och inte i något avseende ska jag anlita det här företaget.

Punkt.

Lördagmorgon på pensionatet ...

Mitt emot varandra sitter vi vid köksbordet.

Ring-så-spelar-vi från radion.

Stillsamt prat.

Jag berättar om min pappa som dog i början av december för snart trettiotre år sedan och hur oändligt mycket jag har saknat honom .., ja, att jag tänker på honom nästan varje dag, små, små pjutt-tankar, men ändå .., och pensionatsvärden berättar om sin pappa, Viking, som fick ett betydligt längre liv .., vi pratar om sorg och saknad och om pv:s vän Janne, som inte heller finns längre.

Mellan varven lyssnar vi till frågorna som Lisa Syrén ställer.

"Glada Änkan ...!" säger pv, som just har satt två degar på jäsning.

"Amman ...", säger jag som svar på Jordaniens huvudstad.

Ett ljus brinner.

Jag har mitt eländes-ben upplagt på en pall och telefonen som igår fungerade, har återigen tackat för sig.

Ute på gräsmattan ser jag skator som hoppar omkring.

Och snart ska elslingan upp i lilla eken.

Det känns som en bra dag.

Flera fönster från Österbotten ...

"Hej!

Hoppas du mår lite bättre nu.

Skickar några vinterfönster från förra vintern, tagna i Österbotten.

Egentligen är det kanske mer hus- än fönsterbilder men kanske du kan använda nån om du har brist.

Kyrkan är från Munsala.



Det vita huset är Kuddnäs där Zakarias Topelius föddes och det ligger också i Nykarleby.



Café Brostugan ligger i Nykarleby och om jag minns rätt, så var det där som von Döbeln fick sitt svarta pannband när han blivit sårad vid slaget vid Jutas 1808-1809.

Det är ett fint gammalt timmerhus med massor av fina målningar inne på tak och väggar.

Hälsningar Ellem i Skellefteå."

Det är när vi sitter ...

... och tittar på Skavlan, detta fantastiska program, som vi först hör ljudet.

Nånting som knaprar i lilla hallgarderoben.

Knapr-knapr-knapr.

Tv-ljudet skruvas ned.

Knapr-knapr.

Och jag drar upp benen från golvet och tar fram kryckan .., allt medan pensionatsvärden smyyyger fram mot garderoben.

Det låter som vore där en stor skeppsråtta som vill ut.

Ingenting hittar han.

Och jag passade på att gå upp en trappa och blogga.

Utifall att.

Insikt nr 168 ...

Inköpsrundan på Passsagen eller om det nu heter Blomsterhuset kanske, resultaterade i 1 st ljusslinga (debut för pv med en sådan .., den ska sitta i lilla eken här på uppfarten, då ser man den genom rumsfönsret ...) , tio hyacinter, en underbart vacker julros .., en julstjärna (röd, vanlig ...), ett fågelbord, samt kanske nånting annat.

Jo, mossa.

Och sedan till Ica Maxi.

I kanske en halvtimmes tid gick vi där.

Nu är jag i det närmaste död.

Mer eller mindre.


(Och innan vi åkte kollade vi postlådan. T a c k Gerd i Norsjö och t a c k Bettankax för det ni hade postat! Änglar rakt av är ni!)

Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!

Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.

Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.

Dagens rehab ...

Samma promenad som igår.

Luften ljummen.

Vind från sydväst.



Så här är det Londongirl.
Ljusterö, Stockholm.

Det förklarar allt.



Jag går till första färisten och tar sedan paus på en skranglig bänk, eller mera som bara en ilandfluten stock.

Vågbrus och tång.

Högvatten.

Och all Trift som i somras översållade hedmarken och var så lila och fin, är nu vitblekgrå.

Äntligen!

Idag på morgonen mailade jag till det Optimala Telefonbolaget som tar fem dagar på sig för att reparera, ja, så lyder garantin, men om det då lagas den tredje dagen och inte fungerar igen efter två timmar .., så väntar måhända ytterligare fem dagar .., och nu höll jag på att bli galen.

Jag kände mig utslängd i yttre rymden!

Jag kände mig evighetslångt borta från barn och barnbarn (nej, ingen mobilkontakt här vid havet) och tänk, om pensionatsvärden skulle drabbas av våldsamt hjärtflimmer (igår flimrade det rejält under cykelturen, såväl till, som från arbetet ...) ., vad skulle jag då göra?

Sms:a efter ambulans?

Så när telefonen även i morse var stendöd, mailade jag till telefonbolaget.

På slutet antydde jag nånting om Sverker, ni vet, han i Plus.

En timme senare ringde telefonen.

Det var min svägerska som var pratsugen.

Allt fungerade.

Hääääälleluuuuja!

Dagens fönster ...

... kommer från Sydfrankrike och det är madame Monet som har hållit i kameran.

Natt

stjärnklar var natten mot idag

i flera timmar låg jag vaken i sängen och tittade ut mot himlen ...

vid tvåtiden vände jag mig om

- huvudet åt andra hållet -

för att kunna se månljuset bättre

på gränsen till magiskt var det

Också en insikt ...

Glädjen över att telefonnätet åter fungerar, blir kortvarig.

Ett par timmar.

Optimal Telecom utlovar service och reparation inom fem dagar.

Sedan börjar allt om från början igen.

Och från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga detta.

Det passar som allra bäst.

I alla fall låttiteln.

Dagens händelse ...

Pensionatet.
Det är nu snart två år sedan jag hyrde en bil .., låtsades att jag besökte ett vandrarhem och fick ligga i eget rum och bjöds på räkgryta.
"Jo, men jag kommer nog tillbaka och hälsar på!" sa jag till pensionatsvärden när det, dagen därpå, var dags att vända hemåt.
Tänk ., om man då hade anat ...

Livet på pensionatet blir ytterst begränsat, men det hade inte varit annorlunda i lilla ettan i Ystad.

Jo, annorlunda, men inte bättre.

Då hade jag förmodligen stått framför fönstret och tittat ut över gatulivet dagarna i ända.

Det är bättre här.

Så efter frukosten tar jag på mig sticketröjan och Dom Fotriktiga Skorna .., herr Canon vilar i byxfickan ..., herr och fröken Krycka i vardera handen.

Och så tar jag sikte på raden av postlådor en bit längs vägen.



"Göransson", står det på en av lådorna.

I morse kom herr pensionatsvärden upp till sängkammaren med post.

Post till m i g!

Åååå, sicken lycka!

Nu krånglar jag själv in ett stort kuvert i postlådan.



I vägkorsningen, alldeles intill postlådorna, ligger det lilla gula huset, vars fönster det här är.

På en livboj som hänger på väggen står det "Ljusterö".

Och lilla harpalten är snart försvunnen.

Uppäten.



Posten till bloggmadamen.

En sån glädje blev det .., att hjärtat slog extraslag!

Tack till den här madamen!


Och till den här raringen!

(Ibland ställer sig bilderna upp-och-ner och det har den här gjort. Jag får inte till den.)



Bakom postlådorna växer det jag kallar för blåbärsträd.




Titta, så fint!


Slånbär .., kanske?

Underliga nätter ...

Citodontabletterna dämpar inte enbart värken i det nyligen uppsprättade knäet, nej, dom orsakar också de mest underliga drömmar!

Precis varje natt kommer dom seglande .., ja, det är som att sitta i en SF-salong och titta på långfilm.

Ibland är jag på jobbet .., jag räknar kassaskåpet och får inte slutsumman att stämma och jag blir frustrerad och olycklig och där är ingen ordning alls.

Andra gånger har jag GLÖMT att jag ska arbeta och blir alldeles förfärad .., så var det i natt.

"Men ååå, här går jag hemma och stackars Maria Hansson har varit själv på jobbet sedan sju och vi som ska hinna så mycket en lördagmorgon och såklart har hon inte kunnat ringa mig, för telefonen är ju trasig!" tänker eller säger jag, i drömmen och skyndar mig att ta på jobbarkläderna och ila iväg.

Och så vaknar jag .., alldeles kallsvettig och orolig.

Ja, så är det, att varje natt blir ett äventyr.

Faktiskt ska jag idag skicka en handskriven faktura till min gotländske chef.

Arbetar man nattetid, borde man sannerligen ha bra betalt.

Minst hundra procents påslag på lönen!

Jo, minsann.

Torsdagsfönstret ...

... finns på Café Lilla Marie i Skellefteå.

Hemma i Västerbotten.

Vännen Ellis agerade påpasslig fönsterfångerska.


/ Cafésugen ...? Här får ni tips!

I landet Halland ...

några flugor som irrar runt, runt i fönstret ...

skator som tjattrar nere vid grannens rhododendronbuskage

och på vägen .., just vid korsningen med det lilla huset . ..

en överkörd liten harpalt

Mitt på dagen tar jag en promenad ner till havet.

Min första.

Min första alldeles utan sällskap.

Bara bloggmadamen och kryckorna.

Och himlen är blå och solen skiner .., men där borta i väster lurar regnet.

Nästan ner till stranden går jag.

Sedan hemåt igen.

Stappelgår.

Vid ett enrise-snår blir jag stående och lyssnar till småfågelkvitter.

Och vid vägkorsningen, vid det där lilla gula huset, ligger en överkörd hare på vägen och håller just på att bli lunch till herr eller fru Skata.

En bra stund står jag böjd och tittar på den lilla harpalten.

Och så uppför backen och ..., hemma.

I flera timmar efteråt har jag sprängvärk i vaden och foten.

Och regnet har kommit.

En liten undran apropå debatten om vanvårdade grisar ...


Borde inte dom allra flesta besöken hos grisbönderna vara oplanerade?

Vad är vitsen med att först ringa och meddela att man tänker komma och titta ..?

Jo, jag inser att bonden kanske inte är hemma och att han eller hon har annat att göra .., men ändå.

Om det ska vara någon som helst mening med det hela, så måste ju besöket vara just oplanerat? tänker kassörskan Nilsson.