Tisdagsfönstret ...

"Ett fönster från vår lilla miniby, alltid stängt.

Som jag ser varje dag från mitt arbetsrum.

Just nu i vacker kvällsol efter ett brakande åskväder.

Antagligen är det ett badrumsfönster eller nåt, den som bor där har uppenbarligen inte behov av dagsljus alls.

Allt gott.

Monet."

// Elisabet säger: ett alldeles hjärtevärmande inlägg från fönsterfångerskan Monet finns här.

Och i morgon är det jobb ...

Nu går jag och lägger mig under täcket.

Det är totalt becksvart ute!

Och i morgonbitti kommer en ganska lång "intervju" med en av dem som finns i min länklista.

Ett lejon med vänster tumme upp.

En egensinnig madame, skriver hon själv.

Och där finns bilder som hon har bifogat.

Det tackar man för.

Allra ödmjukast.

Bygglov hit och dit ...

Här finns mer att läsa om fabrikörens villabygge.

Om någon är intresserad.

Kvällspromenad ...

Fabrikör Johanssons villa - tre våningar med hiss och fem eller sju badrum och gym och hela alltet -, börjar nu ta form på riktigt.

Så här ser det ut från sidan.

Taket (av koppar) påminner om posten i Malå.

Även snedväggen är kopparklädd.



Lite mer från sidan.
Balkongen längst t.v. vetter mot havet.

Arkitekt är samme man som ritade Per Gessles hus.



Och vi går ner till småbåtshamnen, där vi hjälps åt att tippa lillbåten rätt.
Nu ska den bottenmålas, något pv lär ska ägna sig åt någon kväll i veckan.

Och vi slår oss ner i aningen ruffiga - men ack, så sköna - trädgårdsmöbler.

Överallt ser vi blommande trift .., någon pysslar med sin båt.



Detta är utsikten. På trädgårdsbordet ligger allehanda "rat" .,. mest rostiga skruvar.



Och i bäcken som mynnar ut i havet, växer Kabbeleka.

Åååå, hemifrånblommor!



Sista biten hem möter vi islandshästarna .., ett tjugofemtal, kanske.
Revir markeras ., det stampas i marken.

Och luften är saltstänkt och comfortmjuk.

Det här ...

... är vad jag tänker på ibland.

Ja, då blir jag lite sorgsen.

Hälsningar er vän pElle.

På utflykt med pElle ..

Eller tvärtom, kanske?

pElles tillvaro är numera nästan alltid densamma - han är hemma här i Stensjö -, lullar omkring lite på tomten .., sover mellan pensionatsvärden och hans madame .., ja, lite så är det.

För några år sedan hände desto mera!
Då var det tågresor mellan Ystad och Halmstad, det var ett nästan veckolångt besök i Alingsås, det var sommarflytt till Gunvor i Steninge och så småningom ny bostad - återigen med Gunvor - i Ljungby, och så, när den nya matten inte längre fanns kvar, flytt hem igen till landet Halland och en ny kompis i form av "odågan" sigge nilsson.

Så idag, när jag tänker ta en sväng till Slöinge, frågar jag pElle om han har lust att göra mig sällskap?

"Ska du följa matte .., så där så du får se lite nya vyer ..?" frågar jag.

Och så åker vi iväg.

Längst bak på det som en gång kallades för "hatthyllan", ligger han och spanar ut över världen.


Vi svänger vänster vid första avfarten och kör mot Ugglarp ..., sedan höger längs den här lilla slingriga vägen .., med kor, hästar och lamm lite här och var.


Just här svänger vi höger.

pElle hoppar fram och sitter på passagerarsätet och tittar ut.

Och även i landet Halland är bergen blå.



Jag handlar på Matöppet i Slöinge och funderar över hur länge butiken finns kvar?

Och inte visste jag att där blir ett Grand Prix i byn i juli!

Och inte visste jag att detta är "årets happening, alla kategorier".

Men nu vet jag.

På tillbakavägen stannar jag till vid hästhagen .., vevar ner fönstret och låter pElle ta sig en titt.

Lite äventyr, så där.



Och så hemma igen.

Nu känner han igen sig .., vädrar genom det aningen öppna fönstret .., noooosar .., sträcker på sig.

Och han hoppar ut genom dörren .., och jag känner doften av syrénerna!


Här, under altanbordet, ligger han sedan och tar igen sig.

Det är jobbigt mentalt, det här att åka bil - att vara på uflykt -, tänker han nog.

Någon som vet ...?

Vad detta är för ett slags ogräs?

Överallt i rabatten dyker den lilla krabaten upp.

Vi för en väldigt jämn kamp om herraväldet.

Vem som vinner?

Ja, inte är det jag.

Oskrivna blad ...

Måndagmorgon .., ett söderfönster på vid gavel.

Grönska där utanför.

Fågelkvitter.

Och här inne: kaffebryggarsörrpel .., DN på köksbordet.

Herrgårdsost och hemkokt rabarbermarmelad.

En h e l t ledig dag.

Det är så att man vill gråta av tacksamhet.

(Andra har det värre. Den här mannen t.ex.)

Dagens fönster ...

I ett gult hus på en kulle finns det här fönstret.

Bilden togs en söndagmorgon i maj.

Där innanför fönstret sitter en pensionatsvärd och skriver på en kommentar i ett inlägg.

Utanför, med kameran i ena handen, står hans flickvän.

Och dom blommiga gardinerna - med omtag -, sitter ännu uppe.

Så kan det gå.

All denna längtan ...

Någon saknar sin morfar ...

En liten AP skriver till sin mormor som inte heller längre finns kvar.


Familjesidan i hemtidningen är det jag läser först.

Några nyfödda känner jag inte till .., inte känner jag igen dom nygifta heller.

Det blir till "dödsfall" man tittar in.

"Jaha .., där är han/hon hemifrån!" säger man ofta.

Leden tunnas ut.

Ibland läser jag om för mig helt främmande människor också.

Så där som om Joel Lundström, som har avlidit i en ålder av 73 år.

Och alldeles inutivarm blir jag.

Så här står det, bland annat:

"Vår kära morfar har somnat in. Det känns fruktansvärt overkligt för oss alla.

Vi försöker verkligen förstå men det går inte.

Vi är så glada och tacksamma för all den kärlek och glädje som morfar gett oss alla.

Det finns ingenstans man har känt sig så välkommen som hos honom och mormor.

Detta kommer vi att ta med oss. Vi skulle vilja vara som han var: glad och tacksam för det lilla och ständigt positiv.

För honom var livet underbart och det är så vi kommer att minnas honom.

Han var den bästa morfar vi kunde ha och vi är glada för all den tid vi fick med honom.

Men vi kommer att sakna morfar.

Ingenting kommer bli sig likt utan honom.

Vi kommer att sakna att någon slår ihop händerna och säger "men gud, så fantastiskt att ni är här!"

Det kommer inte heller att vara samma sak att åka till Bastuträsk då han inte är där.

Det tomrum han lämnar efter sig kommer aldrig att kunna fyllas.

Men i våra minnen kommer han alltid att finnas kvar."

om man vaknar halv fyra

på morgonen alltså

och sedan inte somnar om

då

kan jag lova

att man är tämligen mör

när klockan är fyra på eftermiddagen

En söndag i bilder ...

Vid halvelvatiden åker vi till närbelägna Heberg, mot Falkenberg till.

Där är det stor auktion och vi är på plats innan själva föreställningen tar sin början.

Det var här, i Heberg, som jag i vintras föll pladask för byrån och väggklockan som blev våra.

Nu hittar jag inte mycket som lockar .., men framför den här radion blir jag stående och minns.

Det är 60-tal .., och jag går runt på Udden hemma i Malå och försöker sälja majblommor.

Hos Verner och Naima Marklund knackar jag på .., och där, i hallen, står en radio som liknar den på bilden.

Nästan magisk är den!

När man trycker på någon av knapparna, tänds en lampa och underliga röster hörs från världen.
Å, den radion är så oändligt mycket finare än den vi själva har hemma, den som bara har rattar på sidorna.



Vanvettigt vacker servis - Rörstrands Blå eld - (den vackraste blåfärg jag vet!) fanns också.

Vi var många som stod där och trååånade.



En dockvagn, precis som den jag själv hade, finns också till försäljning.

Min var grå.

Hur väl minns jag inte känslan?



På kvällarna bäddade jag ner dockorna .., drog täcket om dem.
Såg till att dom hade det bra.
En av dem hette Margareta .., jag fick den julen 1960 av min storasyster.



Och ser man på .., kusiner till pv:s brokadsoffa finns också att köpa!

Ett enda bud lägger jag - det är inte på fåtöljerna -.
Blir det mitt, är 60-årspresenten till min före detta man ordnad och jag ler hela vägen hem.



Inte långt från Eftra kyrka, upptäcker jag herr Prickig Häst.
Tre stycken är dom som går tillsammans i en stor hage.

Pv är snäll och matar med färskt gräs.



Väl hemkommen ägnar jag den närmaste timmen åt att utbilda mig i posthantering.
Underbart bra känns det .,. detta var vad jag verkligen har saknat!

Nu kan jag, sittandes i lugn och ro här hemma, repetera och öva mig.



Efteråt blir jag godkänd.

"Du har klarat det galant!" står det.

Glädjen är stor.

En slags hemkänsla ...

... blir det, när arbetskamraten Lena kommer med en liten inköpslista och stoppar den i min bröstficka.

"Ja, här har du min .., Carina berättade att du samlar på såna ., fast inte förstår jag då varför ..?" säger den rara Lena och blinkar filurigt.

Då känns det nästan som om man har tagit ett kliv in i det som kallas för arbetsgemenskap.

Likadant är det när jag har fikarast och från snabbtelefonen hör Johannas röst säga: "Bettan, jag behöver hjälp i kassa två!"

Nu är jag inte längre Elisabet.

Då är det min tur att smajla.

Söndagsfönstret ...

..., finns i det fagra landskapet Ångermanland.

Bilden togs av Ulrika.

Efteråt ...

... sitter jag ute på trappan och drar djupa andetag.

Herrarna sigge nilsson och pElle, gör mig sällskap.

Det fattades femton kronor.

Och kvinnan, som skulle betala sina varor, rotade i handväskan och i jackfickan, men icket.

"Jag lägger tillbaka glassen .., fast det ju var den jag helst av allt ville ha ...", sa kvinnan och log.

Besöket i affären var inte planerat.

Och jag tog glassen och skulle just lägga tillbaka den i frysen, när kunden bakom tog upp sin plånbok och sa att ..."nej, låt den vara, jag betalar den ...., här får du ..!"

Huvuden sträcktes .., vad var nu detta?

Och så räckte den unga kvinnan mig femton kronor och damen som hade glömt att ta med sig tillräckligt .., protesterade livligt, näää, inte kunde hon ta emot .., nä, aldrig i livet.

Men så blev det.

Kvinnan som var så generös, visade sig vara på besök i landet Halland.

"Vi har hyrt en stuga här i närheten .., det är första gången vi är här", berättade hon och döttrarna stod intill och log varmt och jag sa att "men tack för att du var så vänlig, vilken omtanke ...!"

Det visade sig att hon - den generösa -, kom från Östersund.

Och så här gick det ...

Det var idag pv skulle springa Göteborgsvarvet.

Var det tänkt.

Och igår ...

... hade jag hon Stenbergskan från Rökå i kassan, hon som bor bara några kilometer från det gula huset på kullen.

Men också en kvinna med omisskännlig norrbottensdialekt.

"Jo, jag är från Porjus, men bor i Västerås ...", sa hon och log.

Tänk, att bo i Västerås och ha sommarstuga i Halland!

En annan - ganska ung kvinna - sa: "får jag fråga, är du från Skellefteå?"

"Nej, men ganska nära ändå .., från Malå, det var bra gissat av dig!", svarade jag häpet.

Då berättade hon att hennes mamma var uppvuxen i Varuträsk, inte många mil från Malå.

"Du förstår, jag kände igen dialekten .., jag tycker om den, men det är väl för att det påminner om mormor och morfar och ...", sa kvinnan och log.

Det är väl så det är.

Var gång jag pratar med min moster i Vilhelmina och hon säger ..."men heeeej lilla Eliza!" stockar det sig i min hals.

Det är som att höra mamma.

Lördagmorgon ....


Frukost vid köksbordet .., ytterdörren på vid gavel.

Fågelkvitter.

Mera fågelkvitter.

Och Zoega-kaffe och te .., valnötsbröd .., hemkokt rabarbermarmelad och herrgårdsost.

Där sitter vi, mitt emot varandra - vi som har valt att bo tillsammans -, och pratar om nattens drömmar.

Fragment, bara.

Idag ska pv, tillsammans med två kollegor, springa Göteborgsvarvet och han är fokuserad, men också lite bekymrad - men det erkänner han inte -.

En sträckning eller nånting sånt av vänster lårs baksida har blivit ett litet aber (eller ett stort ...) .., och jag ser hur herr pensionatsvärden streeetchar ute vid traven av det som ska bli ved ..., det är när han är på väg att hämta morgontidningen.

Själv ska jag arbeta.

Johanna (som ska bli mamma och det är hennes område jag fått äran att ta hand om, förutom spel och post som jag vägrar att ha ansvar för) ska gå igenom dagliga postrutiner med mig och sista timmarna är det lugna och trygga Lena och jag själv som kamperar vid kassan.

"Aj, aj, Kapten!" brukar jag säga när Lena ber mig om nånting.

Hon är tryggheten personifierad.

Igår kom min första beställning, den som jag gjort själv.

I flera år har jag beställt hem gröna förfrankerade kuvert/påsar och nu kom en rejäl omgång.

På följesedeln, som ska läggas inne på Bodils kontor, skrev jag:

"Hej Bodil! Ja, nu har vi gröna påsar fram till ungefär år 2014 ...", hälsar Beställerskan.

Hon loooooog.

När klockan är halv åtta ikväll är jag hemma igen - om allt går som det ska - och då väntar två helt lediga dagar.

Två lediga dagar.

Det är nästan så att jag börjar gråta bara vid tanken.

(Gråta kan man också göra, men av tacksamhet, för ett mail som under natten kommit susande till inkorgen. Avsändare var och är en kund. Jag ska spara det i evigheters evighet. Eller i alla fall så länge jag lever.)