Pappa. Vädur. Envis. Egensinnig. Humoristisk. Dansant.Trodde sig vara herre i sitt hus.
I efterdyningarna av Peter Gerdehags dokumentärer "Kokvinnorna" och "Landet som inte längre är" - båda två filmer som jag fann helt fantastiska - blev det diskussioner både här och på andra bloggar om sättet som filmaren har skildrat dom här människornas liv på och även på dom medverkandes situation.
En av bloggvännerna blir omåttligt irriterad på att män och kvinnor - enligt hennes sätt att se det -, skildras på helt olika sätt och att även
hon själv upplever det hela annorlunda, när det gäller män som visas.
Idag på morgonen, det var vid frukosten, slog det mig att jag sällan, för att inte säga
aldrig, tänker i genusperspektiv.
Min pappa var född 1910 och var minst tjugo år äldre än mina klasskamraters pappor.
Han hade växt upp med en oerhört auktoritär pappa och pappa var, om än världens snällaste, ganska sträng.
Jag var den som först skulle komma in på kvällarna .., under en period fick jag inte åka på skoldans till Adak eller Kristineberg, för där hade varit nån som druckit sig berusad - nåt som jag inte ens hade en tanke på - och jag fick inte ha jeans som jag skrivit Beatles på, med svart tuschpenna.
Sånt.
Och jag var lillasyster och mina systrar hade flyttat hemifrån och styrde sina egna liv, medan jag sprattlade emot allt vad jag kunde för att känna mig självständig.
Och det gjorde jag - sprattlade -.
Jag v ä g r a d e att låta mig kuvas.
Fick jag inte ha jeansen, så gick jag till skolan i äckliga elastabyxor, men bytte geschwint om till jeans på kommunalhusets toalett, belägen i närheten av skolan.
Fick jag inte åka på skoldans, så åkte jag ändå.
Fick jag inte åka till Fäbodvallen i Lycksele mitt i veckan på dans, så gjorde jag det (och hamnade i våldsam bilolycka .., det var väl straffet ,-).
På baksidan av byrån i mitt flickrum skrev jag med blyertspenna: "jag ska
aldrig låta någon bestämma över mig!"
Bilden tagen i Bolivia.
På baksidan har mamma skrivit: "Ja, man kan tro att jag är nyss uppstigen från graven ...".
Min mamma var sannerligen en stark kvinna och sa ofta - filurigt leende - till oss döttrar: "Ja, men flickor,
låt pappa tro att han är herre i sitt hus" och tänk, det
trodde han!
Och vi visste - med en slags inuti-ömhet - att så var det
inte alls.Å, så vi älskade honom för detta!
Mormor som tidigt blev änka med tre små barn .., drev affär och lagård och som så småningom gifte om sig och fick ytterligare tre barn.
Särskilt elegant var hon inte, men genomsnäll.
Och stark kvinna .., är nog bara förnamnet.
Fr.v. moster Gunvor (oerhört kreativ, konstnärlig, blom,- och djurälskande kvinna, tillika mamma till "mellansystern"), mamma (jag tycker ibland att Emma är lik henne), den blinde morbror Ivan som dog ung och moster Margit (synsk, rolig, glad, sprallig och smart!).Och snöklädda fjäll i bakgrunden.
Och min mormor och mina mostrar var
också starka madamer och min ena syster en äventyrerska som först susade iväg till New York och därefter emigrerade till Australien och min andra syster köpte sig ett
alldeles eget hus ute på det skånska landet och förverkligade sin dröm på egen hand.
Och här sitter min mormors mor och far tillsammans med sina barn och barnbarn!
Kvinnor så långt ögat når, ja, förutom den lille Ivan och mammas morbror Nestor.
Mamma sitter t.h. om sin mormor och bakom henne, moster Margit och min egen mormor.
I vuxen ålder har jag, kanske av naturliga skäl (jag tänker på det som skrevs på baksidan av byrån) haft svårt med manliga chefer som domderat och jag har haft tre rejäla konflikter med manliga chefer, såna jag upplevt som antingen orättvisa eller allmänt stöddiga och den siste var dessutom
totalt inkompetent och drev - på ett års tid - den lilla butiken i konkurs.
"Dr Böhlander" - Maria -, som vid 11 års ålder susar iväg till sin mormor i Bolivia.
En orädd tös.
Här tillsammans med en rar indiantant.
Två egna döttrar har jag haft lyckan att få och det kan jag ju säga, att det är inga damer som man "sätter sig på" i första taget ,-)
Allt det här tänker jag på nu på morgonen och plötsligt förstår jag min
totala brist på det här med att se tillvaron i genusperspektiv;
det finns inte hos mig, kanske för att jag alltid har varit omgiven av starka kvinnor och jag har faktiskt
alltid känt mig själv som en sådan.
Då menar jag stark i betydelsen att jag inte har känt mig kuvad.
Räddlivad är jag ju, det vet väl alla som har läst här .., och trygghet vill jag ha, men aldrig att jag låter någon man bestämma över mig!
Och jodå, det finns manliga arbetskamrater som har haft fler förmåner än undertecknad, men å andra sidan tycker jag att dom har varit värda det också, och har dom
inte varit det, så har dom haft en slags jävlar-anamma i sig och
sett till att dom
fått bättre villkor.
Det här "samtalet" om filmerna och manligt och kvinnligt .., tänk, att det skulle ta mig
femtiosju år innan jag - helt plötsligt - upptäcker varför jag själv tänker som jag gör.
Det är ju nästan som att ha legat på divanen och genomgått någon slags terapi!
Så härmed ett stort tack till alla "terapeuter", alla ni underbara bloggvänner .., Monet i Frankrike, du Bloggblad med din uppväxt, Steel City Anna med sina funderingar, Annas mamma Monica och alla ni andra som vänder och vrider på stenar och berikar diskussionstillvaron!
Tack och I love You!
