fredag 23 september 2016

Det var då det ....

Kjell Albin Abrahamson.

Vi stod på perrongen i Ystad - det var Ulrika och jag själv - och intill oss stod en man som jag genast tycktes känna igen. Efter en stunds tvekan gick jag fram frågade .., vore det möjligt att få fånga hans vänstra hand?

Jodå, det var inga problem.
Min kamera låg hemma eller hade inget batteri, men Ulrika hade med sig sin.

Mannen var då på väg till en föreläsning i Lund och senare på kvällen skulle han ta tåget till Linköping för en föreläsning och han tog upp en liten flaska eller burk med nitroglycerin; ja, han berättade att han haft två hjärtinfarkter och att det nog hade varit trevligare med nåt annat i flaskan.

Jämtlänning.
Lättpratad.
Kände omedelbart igen min dialekt som varande västerbottnisk.

Nu finns han inte längre .,. den forne utrikeskorrespondenten i Sveriges Radio, med en röst lika välbekant som Arne Thoréns, ja, i alla fall för oss födda på 50-talet.

En efter en faller dom ifrån.

Dagens fönster ....


... har gjort sitt och vilar nu ut på altanen.

torsdag 22 september 2016

Sju grader varmt i morse ... 


Lika så bra att leta fram älsklingshalsduken och göra sig redo, tänker jag.

Sen blev det mulet och sen kom solen fram en stund och det har varit en ljuvlig dag på jobbet - en förmiddag från åtta till ett - och mycket surr och mycket jobb och chefskapet som tillsammans med sina två döttrar tillbringat nästan en månad i USA - bubblade av berättarglädje.

Jag frågade om det var nånting som gjort mer intryck än annat?
Nånting som verkligen spred glädje bara vid tanken ...

Jo, det var det. , den kritvita och nästan florsockeraktiga sanden i Sarasota på den amerikanska västkusten, det var nåt helt fantastiskt, sa Bodil. Magnus sa att helikopterturen över Grand Canyon .., ja, faktiskt var detta att åka helikopter nästan lika spännande som själva utsikten över allt det storslagna.

Och så Hawaii ...., å, så vänliga människor och sån växtlighet och grönska och sååå många blommor som man aldrig sett maken till!

Det som inte var så bra, då? Fanns det nåt sånt?
Jo, all dricks till precis allting, det kändes konstigt och ibland också helt fel.



Och själva ska vi resa till Odense och Skagen lagom till Allhelgona.
Det blir nog bra det.



Förmiddag ....


Och egentligen har jag den där tre-dagar-på-raken-ledigheten, men ska idag arbeta extra från kvart i nio till ett (vilket blir åtta till ett, jag har ändå inget att göra här hemma)  och det känns bra. Förmiddagar är - som omväxling - himla trevliga!
Fler arbetskamrater och jag får göra fin-frukost i fikarummet.

I nästan en månades tid har chefskapet och deras två döttrar varit på resande fot i USA, men nu är dom återbördade till landet Halland och oj, så skönt det känns!
Jodå, det har fungerat bra under deras bortavaro, men det har också strulat med kylanläggningar och kassor och Joakim som är butiksansvarig, ja, han blev pappa tidigare än väntat och jag är fylld av beundran för Marie som verkligen huggit i och tagit ansvar och fixat scheman och annat! 
Marie har tre småttingar hemma, ja, då kanske hon har vanan inne att dirigera?

Jag har precis kommit in efter en runda med hundarna.
Aj, aj .., nu börjar det kyla lite om barfotafötterna (ja, jag har ju sandaler) och snart MÅSTE jag väl åka och sikta in mig på sköna promenadskor, hur det nu ska gå till?

Och en ny vinterkappa ska införskaffas.
Kanske - men bara kanske - åker anoraken i värmepannan.





Dagens fönster ...


.... en liten hälsning från himlen kanske eller var han nu håller hus, den gode ovanpågrannen Erik, som sedan något år eller två inte längre är i livet.

Vilken fin granne han var!

onsdag 21 september 2016

"Ja, jag såg ju bilen komma från åkern till ...."

Inte hennes klädstreck ....

Idag har jag besökt det vackraste hem jag någonsin har skådat! 
Tänk er en rödmålad länga och där du har fri sikt längs hela huset, ja, i alla fall i det närmaste! 
Och tänk er 40-talsmöbler och vita linnegardiner och inte en pryl i onödan och tänk er en oljemålning med en familj som tar upp potatis på åkern och andra, svartvita fotografier, inom glas och ram. 

Tänk er prunkande rabatter .., ett päronträd som mest liknade en benjaminfikus (päronen var knubbiga och påminde i formen om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, dom var av sorten Greve Moltke, fick jag veta), tänk er också ett klädstreck där vita trosor hänger på parad och på exakt avstånd och tänk er en jättelik lagård som är välhållen - men tom - och som pricken över i kan ni ju tänka er en rar kvinna som är sjuttio år och hennes syster och ett köksbord som är dukat till lunch och en köttgryta på spisen. 

Där tittade jag alltså in i dag och en av kvinnorna var hon som blev så förskräckt när vi igårkväll kom körande från helt fel håll och svängde in på gården, då, när jag knackade på dörren och ville fråga om hon möjligen visste var herr Johansson bodde.

Nu ville jag be henne om förlåtelse och hon var så otroligt rar och fin och sa "kom ska jag visa dig ..." och jag fick gå husesyn och hon pekade på tavlan och sa att potatisplockarna, ja, det var hon själv som lillflicka och där var hennes syster och så brodern som dog alldeles för tidigt och där var pappan och mamman också förstås.
Och hästen.

Sååå bra kändes det att ha varit hos henne! 
Så mycket värme! 


Efteråt blev det kaffe i friherrinnans körsbärslund (det låter väl nåt ...) och efter en stunds prat om minnet som sviktar allt oftare - jag kämpade nog i en halvtimme med att komma ihåg namnet på Skurup (gick alfabetet upp och ner sa att det är inte Skillinge, men nånting sånt ...), en ort inte långt ifrån Ystad i Skåne - tog vi ett låååångt dopp i nere havet. 

Kanske är det arton grader just nu .., och efteråt, när vi körde hem till Stensjö för att hämta min plånbok, kunde jag konstatera att jag nu har börjat få lika kritvita fingrar som min rödvitrandiga syster, ja, när hon fryser! 

Tänk, så olika det kan vara med hur man upplever värme eller kyla!
Friherrinnan är, oavsett hur länge hon badar, alltid varm om händerna, medan jag själv är iiiisande kall och det tar lång tid innan cirkulationen är igång! 

Nu blir det fisksoppa till middag .., solen strålar ännu .., rödhaken hoppar omkring bland vinrankan här utanför .., harry väntar på husse .., och jag lyssnar till Mariza som sjunger "Maria Lisboa", helt ljuvlig musik som gör åtminstone mitt hjärta glatt. 




 
Dagens fönster ...


... finns på ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och i det landet strålar solen som allra bäst idag.
Jakten på herr Johansson .....

På väg hem ...., herr Johansson nöjd och belåten.

Igår blev det en eftermiddag/kväll att minnas.
Först havererade en av kassorna; så när man drog varorna i kassan, så syntes absolut ingenting på skärmen - det var som att arbeta i blindo - och sen var det stört omöjligt att få till ett kvitto. Vi beslöt då att byta kassa, till kassa 3 och bad kunderna att komma dit i stället. (I kassa 1 ringlade sig ännu en kö och den kassan fungerade bra).

Det suckades lite i kön och det förstår jag verkligen .., kön fick backa och komma till den tredje kassan, men då var det stört omöjligt att logga in sig - lösenordet hade upphört att gälla -.
Jag tänkte att nu hamnar jag på psykiatrisk mottagning! Den känslan hade nog många kunder också .., och allt medan vi kämpade med lösenorden, så ringde Johanna till teknisk support och så kunde dom till sist rätta till alltsammans.

Någon timme senare kom några småpojkar in med en plånbok, vilken dom hittat på parkeringen.
Pojkarna, som kanske är i nioårsåldern, fick var sin glass som tack för visad ärlighet och dom skrek högt "men så jääävla schyyyyyst alltså!" och var alldeles till sig av glädje.
Tänk, vad två glasstrutar kan göra! 

Innan det var dags att stänga, försökte jag hitta ett telefonnummer till mannen som tappat sin plånbok. Numera är det ofta så att när man söker på namnet (finns ju alltid på bankkorten) så finns där inget telefonnummer, utan enbart adress, ja, hos hitta.se eller eniro.
Då står man där och vet inte vad man ska göra!

Nu fanns där en adress och den skrev jag upp och så, när pv hämtade mig efter stängning, ställde vi in gps:en på adressen och vi letade och letade och letade, men kom bara fel. Långt ute på mörka åkervägar körde vi och jag knackade på dörren i ett vackert hus där en kvinna skymtade, men hon vägrade att öppna och jag sa "men det är Elisabet på Hemköp, det är inget farligt!", men det trodde nog inte kvinnan - eller så hörde hon kanske inte -, jag tänkte att hon kanske kände den här, herr Johansson, i fall han var en granne.

Nåväl, vi gav upp och åkte hemåt efter en halvtimmes letande.

Senare på kvällen upptäckte jag att jag helt enkelt skrivit in fel adress ..., och så hittade jag herr Johanssons sambos mobilnummer, sms:ade och berättade vem jag var och genast ringde hennes man upp och berättade hur han letat plånboken och så idag på morgonen tog jag bilen och körde till Särdal och där stod en glad herr Johansson och strålade som solen och allt är nu löst! Halleluja!

Småkillarna kommer att få hittelön av plånboksägaren och senare idag ska den förskräckta tanten få en bukett blommor av mig; ja, det var ju inte meningen att jag skulle skrämma vettet ur henne!

Så blev den dagen!



tisdag 20 september 2016

Dagens fönster ...


Titta, vilken underbart vacker dörr! Eller, mest färgen!
Allt detta fångades i gammat - och säkerligen nedlagt - Elim-kapell .., kanske i Östergötland?

Ja, jag gissar på det, då det var Ulrika som drog fram håven.

Tack du världsmästarinna i den här grenen!
Ännu mera om dagböcker ....



Evas blogg sa...
Jag har varit en flitig dagboksskriverska. Som barn blev det mest vem som var kär i vem eller vad den och den sa. När barnen var små handlade det mest om hur de mådde, vad de gjorde och sa. Sedan kom en period med väldigt privata betraktelser. Mycket känslor. Många tankar om det som varit och hur det en blev. De böckerna rev jag sönder blad för blad, i små strimlor. De böckerna ville jag inte visa för eftervärlden, därför fick de bli till konfetti. Nu skriver jag inte dagbok, mina foton får bli min nuvarande dagbok.


Ruta Ett sa...
Jag var en av dem som gärna ville skriva dagbok, men aldrig höll ut mer än några månader. Jag älskar fina anteckningsböcker, men att föra dagbok var inget för mig.
Jag började i stor stil med att köpa en ny fin dagbok med lås. Jag försökte skriva varje dag, men ganska snabbt blev det längre och längre mellan gångerna och varje gång startade det med:
"Kära dagbok! Nu var det längesedan jag skrev i dig, men ..."
Jaja, till slut insåg jag att dagboksskrivande inte var för mig! Kanske var jag för otålig och tyckte att det tog för lång tid att skriva ner dagens händelser och tankar.


Eva i Tyresö sa...
Mycket spännande med dagböcker !!
Jag skrev som barn o tonåring o då o i ungdomen .
Läser man nu verkar särskilt tonåren väldigt överdrivna o helspända!
Det är svårt att minnas det så jag läste ibland när jag hade tonåringar i skolan.
Oj vad de hade jobbigt förstod jag då.
Kram från Eva som kommer ner ca 28 sept!

måndag 19 september 2016

Mer om dagböcker ....


Bloggblad sa...Ca 30 av mina dagböcker ligger på havets botten. Djupt! Och i farleden så att ingen riskerar att fiska upp påsarna.
Jag vill inte att någon ska läsa mina tankar. I böckerna finns oro, sorg, ältande, irritation och det var en jätteskön ceremoni när jag slängde dem överbord ( uppblötta, så att flytkraften var borta, och med stenar i påsarn) och kände att jag gjort mig av med alla gamla bekymmer och inte kan rota i dem mer.
Som en reningsprocess.
Ny vecka, ny giv ...


Långsamhetens lov, det är min melodi det, i alla fall på morgnarna.
Under tiden i Ystad steg jag upp vid sex och var på jobbet vid sjutiden för att ta hand om kassorna; nu är det precis tvärtom.
Stiger upp vid kvart över sju .., tittar lite på morgon-tv .., dricker kaffe .., ger hundarna mat .., tar det allmänt lugnt. Börjar arbeta klockan tre.

Och så har jag tittat på programmet Spårlöst i kanal 7, där en f.d. flicka - numera kvinna - från Malå letar upp sina rötter i Thailand. Oj, oj .., det är rena gråtprogrammet och jag kan säga att tårkanalerna nu är rejält sköljda.

Det här med biologiska rötter ..., det tycks betyda mer än man tror.
Visst, man kan - i vuxen ålder säga hej och tack till sin biologiska familj och skapa sig mer som en "egenvald" familj -, men för många adopterade tycks det ändå vara viktigt att få träffa sin biologiska mamma eller pappa.

Hur som helst var det intressant att få följa denna Lisa - uppvuxen i Malå - på sitt livs resa.

(Programmet kan ses på tv4-play).
Måndagsfönstret ....


Ett alldeles underbart fönster ..., fångat av Ulrika!

Tack du flitiga fönsterfångerska!

söndag 18 september 2016

Och så här svarade ni ....

Jodå, Anders har också skrivit dagbok.

 Steel City Anna sa...
Det ar kul med dagbocker, och kanske bast anda om det handlar mest om vader och vind om man laser nagon annans :) jag tyckte mycket om att lasa min morfars dagbocker, och det var mycket vader och telefonsamtal aven dar. Ett stilla liv, tradgard, barnbarn pa besok, god mat att vara tacksam over. Fint!

Jag skrev valdigt mycket hela min barndom och tonar. Jag har dagbocker fran nar jag var fem, sex ar. Det finns guldglimtar som 'idog skule vi aka skriskor men det blev instalt. Jag blev sjuk av besviken sjukdom'. Sant ar kul att lasa. Ju aldre jag blev ju mer komplicerat blev forstas innehallet och jag skulle inte vilja lasa dem och far nog branna dem innan jag dor :)

Nu skriver jag inget. Slutade abrupt ett tag efter att jag flyttat till England. Jag tror det beror pa att jag far utlopp verbalt har for mina tankar och behover liksom inte ga och bara pa nat. Jag kan vara helt mej sjalv. Sa behovet att skriva finns inte. Sen sa ar bloggen kul for att halla igang spraket och titta tillbaka ibland for att se vad man gjorde och kanske se vad det var for vader :)

Mamma är lycklig. Pappa är i livet.

Bert Bodin sa...
Skriver inte dagbok i egentlig mening. Men i stugan för jag lite väderantecningar i en 5-årsdagbok. Det ger möjlighet att göra jämförelser för samma datum år från år. Är det någon speciell händelse antecknas det också, förstås.

Annars fungerar ju bloggen som en bra dagbok. Dessutom offentlig.
:-)

En annan slags dagbok:  min plånbok. Olika skribenter.

Anne i Mantorp .... 
Inför flytten till Mantorp för 7 år sedan slaktade jag alla dagböcker. Ibland önskar jag att dom fanns kvar så jag kan titta efter vissa händelser. Men det stod mycket "privat" i dom och jag tycker om att vara lite hemlig med mitt tidigare liv och leverne, så därför gick dagböckerna i graven.
Idag blir det knappt mer än minnesnoteringar på väggalmanackan som bara sparas något år.
Kram/Anne i Mantorp



Elisabet - jag själv tänker så här ....
(Bilden här ovanför är ett utdrag från mammas dagbok, 1 år efter pappas död).

Jag går ofta tillbaka och kollar om det blir någon diskussion om när och var och hur; det är ju helt perfekt.
Mammas dagböcker låg - under min uppväxt - helt ogenerat framme på rumsbordet eller i någon korg. Hon hade som policy att allt skulle kunna läsas av vem som helst, inget var hemligt.

Ja, nästan allt, vill säga.
Menstruationen kallade hon för "Australienbesök" och när jag som vuxen läste hennes dagböcker, begrep jag ingenting. Det tycktes som om vi hade besök från Australien var och varannan månad!
Hon var då i klimakteriet och så kunde det stå så här ..."Australienvisit återigen! Vem hade trott det!"
Söndagsfönstret ....


... fångades en lördag och är vårt pannrumsfönster.

Ännu återstår en hel del innan allt är klart .., väggen ska målas om och fönsterbleck komma på plats.
Det här med dagböcker ....

Bilden från Liljevalchs konsthall.


Så här var det: Sven Teglund (finns i min länklista som "Promenader och utflykter") i Luleå .., hans mamma Siri hade i alla år varit en flitig dagboksskriverska, men så den 21:a april 2010 drabbas hon av en stroke just som hon skriver ner sina tankar och texten liksom rinner ut i ... intet.
Några dagar senare dör hon.

Om detta kan man läsa här.

Siris son - denne Sven - har många strängar på sin lyra.
Han är fantastisk krönikör/bloggare, men även konstnär.
Bilden här ovanför visar hans målning av Siris sista dagboksblad, men han har även målat av flera av hennes virkade dukar - vilket för mig är nästan obegripligt - ja, hur man kan få till det så naturtroget!

Nåväl.
Efter mammans död hamnar Svens virkade-duk-tavlor på Liljevalchs Vårsalong i Stockholm! 
Så här lyder texten till bilden/tavlan här ovanför:

"Nedslag20. Nu blir det lite sorgligt på ett vackert konstfullt vis framför Sven Teglunds akvarell som inrymmer en mammas sista dagboksanteckning i stunden då hon drabbas av en stroke. Samtidigt som vi lider med de anhöriga så måste vi ändå konstatera att akvarellen på ett osedvanligt distinkt vis infångar ett ögonblick av förändring i sin mest smärtsamma form – alltså: det krävs ett hjärta av sten för att inte känna verkets kraft."

Boken.

Så småningom ger Sven (eller bokförlaget, välj själv) även ut mamma Siris dagbokstanteckningar i boken "ensamheten värst".
Utdrag ur den boken kan man få här.

Det var egentligen hit jag ville komma från början; det här med dagboksskrivande.
Ja, jag tycker att det är så fascinerande, det här med  v a d  som hamnar på raderna.
Vad som är viktigt.

Mina egna dagböcker hade lås som var enkla att trixa upp för den som ville läsa (jag smygläste själv med allra största nöje mina systrars dagböcker och särskilt B:s, där hon bland annat hade teckningar över hur drömmannen skulle se ut och när han väl uppenbarade sig i verkliga livet, ja, då såg han ut nästan som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte utbrista!) och själv var jag mycket noga med att dokumentera vad som ätits till lunch på skolan.
"Idag köttbullar och potatis, gott!"
"Leverbiff till lunch - jättegott -!"
Sånt.

Svens mamma Siri, dokumenterar alla telefonsamtal ... och jag ler lite för mig själv när jag läser utdragen ur dagboken. Korta notiser. Många telefonsamtal. Men också .., väldigt mycket ensamhet.

I Gunvors dagbok ...

Pv:s mamma Gunvor skrev årsdagböcker.
Alltså; på samma sida rymdes anteckningar från fem år, men samma datum. Det är mycket väder och vind, väder och vind och .., just det: telefonsamtal.



Och min egen mammas dagbok från 1977; då är hon sextiosex år och har varit änka i precis ett år.
På den högra sidan, längst ner, kan man konstatera att samtal dokumenteras även hos henne.
I mammas dagböcker handlar det mest om jobb-passen på sjukstugan, om längtan efter ledighet och det vimlar av ord som "UNDERBART!"
Hur vädret är är också viktigt.
Och där vimlar av utropstecken!


Här en annan form av dagbok - en loggbok - som förs till havs.
Det här bladet är från 1982 och det är pv som är skribent.

Nu ska jag ge mig!

Och ni som eventuellt läser här .., skriver ni - eller har ni skrivit - dagbok?
Och vad berättar ni om i så fall?

lördag 17 september 2016

Och så ett fönster ...


... från Ulrika, förstås.

Tack snälla!
Tvärhopp till lördag ....

Spänstiga snart 80-åringar ....

Torsdag på jobbet.
Jag har förmiddagspass - som är så himla roligt - men är totalt döslut när klockan är ett och det är knappt att jag tar mig till bilen.
Benet sprängvärker!
När friherrinnan ringer och frågar om vi ska ta ett dopp, tvekar jag.
Nej, hur skulle jag orka .., och vi som är bortbjudna på kvällen, till före detta grannarna.

Nåja, det blir såväl dopp (nytt liv, i alla fall för ett tag) och senare middag hos Gun och Göran som har köpt ett litet, litet sommarhus - ett av oändligt många som alla ser likadana ut - i Tylösand.
Tänk, att 24 kvm kan bli till ett fullt fungerande hem, åtminstone sommartid!

Vi äter ljuvlig middag på deras uteplats och sen blir det kaffe och mjuk kaka nere på stranden.
Där är hundratals människor som sitter i sanden och njuter av utsikten eller äter kvällsmat tillsammans och där är ungdomar och äldre som badar eller surfar på "stå-upp-brädor" och där är andra som valt att slå sig ned på klipphällarna.
Solen går ned över Tylön en bit bort.
Det är nästan magiskt.

Väl hemkommen blommar all trötthet ut rejält och nu har halsontet satt in på allvar.
Och huvudet känns som skulle det sprängas och gå i små bitar!
Sover dåligt; ja, nästan inte alls.
Går ner i köket och hämtar Strepsils och Iprén.
Dricker vatten.
Lyssnar till reprisen av Nordegren & Epstein.
Pv sover gott.

Tröstehund

På fredag har jag eftermiddagspass, men ringer till jobbet och frågar om där finns någon enda som kan tänka sig ta mitt pass? Stackars Marie får kämpa och vid tolvtiden sms:ar jag och säger att man dör väl inte av jobba även om det känns eländigt, jag kan ta mina timmar och gå på piller, men får genast ett svar att hon har löst det hela.
"Inte ska man jobba när man är sjuk Bettan!" skriver hon.
Det är inte långt ifrån att jag börjar gråta och bara en stund senare somnar jag på soffan och sover i flera timmar, rakt av.
Nere vid fotänden ligger Nelly -  precis hela tiden ligger hon där -.


Idag är det lördag.
Ledig helg.
Tröttheten förvandlades till dunderförkylning - jaha ja, det borde man ha anat - men nu är jag ledig och ingen behöver i alla fall ta mitt pass; då slipper man den ångesten.

På stranden i torsdags pratade vi om det här med jobb och tankar på jobb, ja, det var friherrinnan och jag själv. Jag sa att nästan all ledig tid tänker jag på jobbet, i alla fall alldeles onödigt mycket. Det är ju fullkomligt vansinnigt; det är jag förstås medveten om, men det har nu alltid varit så.

Men  t ä n k .., bara  t ä n k   så mycket utrymme i hjärnan som kommer att frigöras den dagen jag inte längre finns på schemat!

"Så har det inte alls varit för mig, jag har kunnat koppla bort jobbet så snart jag åkt hemåt", säger hon.

Det är väl så det ska vara, förstås.

Och idag lördag.
Så härligt.
Solen strålar .., den där högsommarvärmen tycks aldrig ta slut.
DN i postlådan.
Den är tunnare än vanligt och ovanligt intetsägande, men reportaget (av Helena Danielsson Neppelberg) om människor som arbetar i andras hem - städerskor, hantverkare osv - är himla intressant!
Läckert illustrerad är den också; av Anna Bodin.

Och så vill jag bara säga två saker till: Christel i Skåne .., jo, men sååå välkommen är du att komma och vinterbada med oss och du anar inte så gott fika friherrinnan ska bjuda på, kanske nere på stranden! Det var den första saken.
Den andra handlar om Anne i Mantorp, som på ett härligt vykort (precis min smak, Anne!) skriver att "nu har hon äntligen bestämt sig, nästa sommar ska hon komma på besök till landet Halland!" Säkert ska hon också bada!
Ni är såååå välkomnma!


torsdag 15 september 2016

Torsdagsfönstret ...


Ett fönster från Trehörna, skriver Ulrika som - som alltid - hade håven redo!

Trehörna ligger i Östergötland, om någon sliter sitt hår och undrar över den saken.

onsdag 14 september 2016

Etthundratjugo minuter ....

Såna fina naglar har inte jag ...

Så länge eller lite länge var vi på stranden, friherrinnan och jag själv.
I havet simmade ett oräkneligt antal pyttesmå och helt genomskinliga maneter, mindre än plommon, ja, mer som körsbär och nästan osynliga var dom och fullständigt omöjliga att fånga i handen!

Jag badar aldrig utan att simma under ytan (dyka låter som om jag står på en trampolin och kastar mig i vattnet) och tänkte att det är nog bäst att hålla munnen stängd; som om jag nu inte alltid gör det. Små maneter till middag vill jag inte ha. Inte råa. Och inte kokta.

Fler och fler anslöt på stranden.
En mormor och morfar med två barnbarn  - "mormor, får jag ta av mig skorna!?" - till synes förälskade par som gick ut till Storaskär .., friherrinnans bästa vänner Eva och Bosse (ungdomsvänner) som även var närmaste granne med pv:s föräldrar .., där var en ensam solande kvinna som nog hade ont i sitt knä och som slog sig ned i sin solstol bara någon meter från oss. Där var också en man i min ålder kanske som cyklat från Harplinge eller Getinge och som var pratglad värre.

Det lär ska bli ännu en sån här förunderligt solig dag, men sen kommer en kallfront.
För att liksom tacka för allt det här underbara, ska vi ikväll kalasa på färska räkor och var sin havskräfta, lite bröd och aioli. Kanske tar vi picknick på stranden.