Pling i min mobil ...

Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.

Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.

Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)

Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)

Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag. 

Fredag ....

Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.

Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!

Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!

Bilden från tidningen El Pais. Foto: J. L. Sellart.

Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?

Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!

Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!

Dagens fönster ....

Två små pyttefönster är också fönster!

Tack Ulrika!

Torsdag ....

Sakta men säkert blir det bättre.
Mindre hosta, men samma kopiösa trötthet, så där så man tänker att nånting är alldeles helgalet i kroppen. Men ändå. Jo, bättre.

Pv tar bilen till jobbet och jag är hemma tillsammans med tre hundar och en katt.
Ligger på soffan och lyssnar till dagens sommarpratare, en hårdrockare som heter Tobias Forge och som jag aldrig har hört talas om och är medlem i gruppen Ghost. Kanske är det mer av en slump - eller att jag är så förbi av trötthet att jag inte orkar göra nånting annat - som jag börjar lyssna och redan början vet jag att det här programmet kommer jag att lyssna till.

Tobias Forge har en varm röst och han har inte bråttom; han vågar vänta in orden.
Sista minunterna av programmet gråter jag och jag tänker att det var verkligen länge sedan jag grät, knappt att jag minns det och ändå, jag som är så lättrörd.

Jo, jag minns, det var ju igårkväll, eller möjligen i förrgår.
Vi diskuterade detta med barnmorskan som försökte återuppliva ett aborterat foster och då var det nära att jag började gråta. Inte för just den sekvensen i tv, men för att det inte finns nånting i mitt liv som jag ångrar så ofattbart mycket och som jag aldrig någonsin kan rättfärdiga för mig själv.
När man väntar barn, då tittar man på Lennart Nilssons bilder av små foster och man räknar veckor, ultraljudsbilder sätts upp på kylskåpsdörrar eller visas på sociala medier och man tänker INTE att det bara är en slemklump.
Men vid abort, då tänker samma människa (t.ex. jag själv) helt annorlunda och jag tycker att det är en dubbelmoral utan like.

Fri abort, är det fel, tycker jag?
Nej, men jag kan ändå inte rättfärdiga beslutet som jag en gång tog.

Nåja, medan denne för mig okände Tobias berättar om sin storebror Sebastian, sitter Meja intill mig och tittar ut.
Hon är - precis som Harry - rädd för det som fladdrar och har sig och nu är fönstret öppet och gardinen åker hit och dit och nej, det blir svårt för henne att koppla av.

En stund senare kommer pv hem.
Gräsmattan klipps ..., jag är genomvåt av svett och duschar mig med trädgårdsslangen. Det gäller att börja med huvudet, annars fixar jag det inte ..., ty, efter någon halvminuts rinnande, är vattnet iskallt.

Dagens fönster ...

... fångades någonstans i Skottland, ja, det var förra sommaren förstås och det var jag själv som hade håven redo.

Eftermiddag ....

Pv åker och handlar middagsmat och jag får ta hundarna på promenad.
Det är ofattbart varmt ute, nästan som när man är utomlands på semester .., nästan samma känsla som när jag en gång körde moppe uppe i grekiska bergen och kände doften av ..., ja, av det som nu växte vid vägkanten och jag minns hur lycklig jag var och vilken frihetskänsla när jag gasade på och vinden mot ansiktet och ryggsäcken som låg som ett element mot min rygg.

Nästan den känslan.
Nu är ljungens tid.
Och jag tänker - som så många gånger tidigare - att jag verkligen älskar hösten.
Eller sensommaren.
Augusti.
September.
Alla dofter.
Sädesfälten som ligger snaggade.
Tornsvalorna som flyger fram och åter.

Vi går rakt ner mot havet och in i hästhagen och så hemåt igen.
Ingen lång runda, ändå är jag totalt slut på när vi är hemma och hjärtat bankar!
När vi passerar Ecke och Britts gula hus, står dvärgcollien Shiva och skäller på oss, men hon viftar samtidigt på svansen. Shiva tillhör nån av deras söner och hålls inhägnad, ja, alltså hon springer fritt, men kan inte ta sig ut på vägen.

På anslagstavlan efterlyser någon en liten ljus kisse med yvig svans.

Och två härliga vykort (tack Solbritt i Ystad och tack till mina barns pappa med fru vilka varit på semester i Poznan i Polen och tycks väldigt nöjda) har kommit med posten, båda skapade via postnords hemsida "riktiga vykort".Nitton kronor kostar det att skicka ett kort (välj bland egna bilder, eller titta på redan färdiga motiv) över hela världen och det blir inte dyrare än att köpa ett vanligt vykort och betala för ett utrikesporto, nej, det blir billigare!
Här är en länk till vykortssidan.

Nu är klockan tjugo i sju och jag tänker lyssna på dagens USA-podd och ta mig lite hostmedicin, men i omvänd ordning. Blir hemma resten av veckan och tackar min skapare för världens finaste arbetskamrater och chefer!

Over and out!

En onsdag ....

Nej, vi är inte på utflykt, vi är hemma och gör  ..... ingenting.

Fixar lunch på rester .., lyssnar till sommarprogrammet med statsvetaren Mats Persson om vilken vi inte hade en endaste susning, men det har vi nu.
Ganska intressant.
Eller egentligen väldigt intressant.

Tidigare på dagen har vi haft besök av friherrinnan; ett slags sjukbesök.

"Ja, har jag inte blivit smittad tidigare, så lär jag väl klara mig ...", säger hon som snart ska köra bil till Dalarna - på lillsemester som inte är så himla liten - och därtill tror hon sig ha knäckt ett revben, i alla fall blev det ett riktigt "knak".

Pv bjuder på kaffe och mariabullar.

Jag hostar.

Nu Nordegren & Epstein i P1 och senare idag är det väl uppdatering av USA-podden?

Strålande solsken ute.
När nu Charlie inte längre är här, vågar sigge sig hem och det är förunderligt hur katter "känner på sig".
Meja är han inte det minsta rädd för, tvärtom, han stryyyyker sig nära Meja som blir aningen frustrerad och han vågar sig in i köket, även om Meja är där.
Härligt!

Ja, ungefär så är det här.
Just ingenting viktigt.

Mest bara bokstäver lite här och där.

Dagens fönster ....

... finns i Bönhamn - vid Höga Kusten - och det var där baderskan Ulrika var och besökte
Micke för en tid sedan.

Till den som aldrig satt sin fot i Ångermanland och alldeles särskilt ute i havsbandet .., ja, då säger jag bara .., gör ett besök där innan ni sluter era ögon för gott!

Så här såg det ut när pv och jag själv satt vid båtbryggan i Mjällomslandet, ja, det var helt magiskt.

En tisdag i augusti ...

... är jag fortfarande hemma från jobbet och nu har jag sällskap av pv.

Det började med Emil som kom hem från Rhodos och körde hit på söndagen.
Redan dagen därpå började han hosta och ha ont i halsen.
Sen anslöt jag ..., så blev det Marias tur (våldsam hosta och allmänt hängig) och Emils pappa Peter har ont i halsen och igårkväll fick pv hög feber och däckade totalt.
Nu är även han hemma.
Tala om ett virus som måtte ha oanade krafter!

Alltså händer just ingenting i det gula huset.
Fönster står vidöppna .., någon enstaka fågel hörs kvittra .., solen strålar.
I båda trätunnorna, dom som står uppe vid slänten, har det vi trodde var ogrässtänglar, ja, det har visat sig vara gängliga solrosor, planterade förstås av småfåglarna som i vintras satt på dom då frusna tunnorna och kalasade på solrosfrön.
Det tackar man för!

I morgon har jag ledig dag och behöver inte känna någon ångest.
Och i jordgubbslandet blommar gurkörten så fint - självsådd -, jag är helt oskyldig.

Mellan varven (återigen, dessa varv ...) tittar jag på svt.play.
Den där norska serien "Uppfinnaren" som i mångt och mycket påminner om den danske bonden, är en himla trevlig bekantskap och jag tycker bättre om den än om den danska versionen.
Och så outsägligt vackert det är i Norge!

Det är väl ungefär vad som sig tilldragit haver här i det gula huset.
Inte mycket.
Det är som om tiden står stilla.

Dagens fönster ...

Från baderskan i Närke kom två små pyttefönster susande genom rymden!

Tack snälla Ulrika! säger jag.

Hemma ....

Sjukgymnasten ringer från Falkenberg och vill planera in nya träffar.
Och vattengympa.
Jag kommer att missa nästan alla gångerna, eftersom jag så gott som alltid arbetar eftermiddag/kväll.
"Ja, men du kan väl vara med på rygg-gympan", säger hon då.

Pv arbetar.
Jag pratar med vårdcentralen - en vänlig kvinna som heter Anna - och får veta att jag kan ringa i morgonbitti och då få tid för ett besök hos läkare, kanske kan jag då få recept på nånting som löser upp hosteländet.
Okej, säger jag.

Solen strålar.
Friherrinnan hör av sig och berättar att hon kanske ska lägga sig på klipporna nere vid Kohallarna och äldsta dottern ringer också - hon är lika hostig och eländig som sin mamma - dom tittar på Game of Thrones, nåt jag aldrig själv har sett. Sånt där hittepå, har jag så svårt för. Jo, jag såg ett halvt avsnitt och där skars halsar av till höger och vänster och kroppar klövs mitt itu - huvuden också -.

På Facebook kan man ibland råka skrolla bland alla filmer som människor sänt in och då kan man ibland tro att världen är galen. Är filmerna ryska, då är det ofta de allra mest förfärliga bilolyckor eller asberusade män(niskor) som slåss eller ungdomsgäng som fightas.

Ibland kan man se en film med några snälla män som räddar en örn som fastnat i ett nät och eller ett rådjur som halkat ner i brunn och på så vis räddas, och igår - en häst som i sin transport försökt ta sig ut genom fönstret och fastnat -!
Då blir man varm i hjärtat och vill utdela snällhetsmedaljer!

Filmer från Vietnam, Thailand och Indien .., ja, där blir människor ihjälkörda utan att nån tycks bry sig; den som filmat tycks helt nollställd!
En ung man kastar sig naken i en flod och blir lunchmat till en krokodil och någon filmar.
"Så jävla dålig kamera!" skriver en man.

En annan film: en järnvägsövergång med bommar som fällts ner i väntat på tåget och detta till trots kryssar mopedister sig fram mellan bommarna och den siste som gör det, ja, det blir också det sista han gör. Och det finns på film.
"Det lönar sig att ha tålamod", är rubriken på filmen.

Och någonstans i världen står en ung kvinna på yttersta kanten av ett tak och tänker hoppa mot en säker död långt där nedanför och poliser försöker på alla sätt att prata med henne, allt medan människorna på marken börjar hetsa den unga kvinnan och så är det i kommentarerna också.
Till sist lyckas en reptilsnabb polisman dra henne till sig; med risk för att båda ska dråsa i backen, men nu är hon i säkerhet. En kvinna - kanske den unga kvinnans mamma - slår händerna för ansiktet och börjar gråta av lättnad.

I annan film har en man i något asiatiskt land råkat fastna med ena benet i gapet på en vanvettigt lång orm och det är inte långt ifrån att ormen dragit ned mannen i sin håla! Nu hjälper andra män till att dra upp mannen och nån har en stor kniv, nästan en machete, och ormen sprättas upp och benet frigörs.

Ja, Game of Thrones och avhuggna huvuden .., verkligheten är nästan värre förstås!

Dagens lunch: en hotdog med Johnnys starka senap som pålägg.
Det går det med.

 

Den där ångesten ....

Sms:ar Marie på jobbet och meddelar att jag blir hemma i morgon och det är nästan så att jag ber om förlåtelse, fast man inte behöver.

Att efter tre veckors ledighet ringa och sjukanmäla sig, det är så ångestfyllt så det är inte sant!

Av henne - schemaläggaren - får man de allra raraste svar.
Jag undrar om hon förstår hur mycket det betyder?

I morgonbitti ska jag kontakta vårdcentralen och höra om jag kan få slemlösande hostmedicin, sen ska det väl ändå ordna sig. Emils halsont-hosta-förkylning svepte över åtminstone två av oss övriga: såväl mamma Maria, som mormor, dvs jag själv.
Alla tre har vi nu varit däckade. 
Är däckade.

Och någon gång, kanske innan pensionsdagen infinner sig, ska jag lära mig att man faktiskt inte rår för att man blir sjuk. 

Stenarna vi plockade i Heiligendamm.

Dagens fönster - än en gång - och en otrolig historia!

Idag fick jag ett mejl från hemifrån-Berit; hon som en gång var min arbetskamrat på Ica i Malå.
En alldeles underbar människa, sååå energisk och duktig, fast hon var så ung när hon arbetade i affären!

Så här skriver hon i alla fall:

"Hej Elisabet !

Sitter och läser din blogg. Har inte varit inne under de sista tre veckorna då det varit semester och annat än datorn som lockat :) 

Tittar glatt på Anders bilder från Nice. Brorsan och jag var där under 5 dagar i slutet av juli, och det värmer i hjärtat att se de välbekanta platserna. Jag älskar verkligen Frankrike och längtar redan tillbaks.

Plötsligt så hoppar det till lite extra i hjärtat ! Anders har tagit en bild på en äldre dam som står på en balkong. Precis där har Edor och jag för nån vecka sen suttit och druckit vårt morgonskaffe och tittat ut över allt det vackra och tänkt att livet är allt bra gott att leva ibland. Damen på bilden heter Maryse. Hon är 78 år gammal och har tillsammans med sin make Camille, 92 år, ett B & B.  

 

De har en helt fantastik lägenhet, precis vid stranden i Nice. Skickar en länk till deras B&B. Där finns lite fler bilder från deras fina lägenhet. Det var verkligen ett rent privilegium att få bo hos dem !

 

När jag frågade Camille hur länge de bott i lägenheten så svarade han: - Maryse 50 years, Me 92 years. And before that my parents. Ganska så fantastiskt va  !?

Jätteroligt i alla fall att Anders tog en bild precis på den balkongen. Kanske de också bodde i B&B där på sin semester ?
Ibland är världen allt bra liten :)

mvh Berit."

//Håll med om att det när nästan för bra för att vara sant! Tack du underbara Berit!

Lördag i landet Halland ....

Redan nu varnar jag känsliga läsare för en blodig bild längst ner!

Och snart är det vardag på riktigt igen och jag ligger på soffan Ektorp och läser DN. Det är det vanliga: dödsannonser, korsordet ., sistasidan .., ledaren och allt möjligt annat och jag tänker att nu får man inte glömma bort att leva i nuet; nu när jag har längtat och längtat och räknat ner till semestern och så är den över och nej, jag ska  i n t e  börja längta och planera igen .., nu gäller det att ta dag-för-dag.

Pv, som redan fallit in i vardagslunken och har arbetat en vecka, bygger på uterummet.
I vad som kändes som evigheter fick vi vänta på klartecken från byggnadsnämnden i Falkenberg!
Felaktiga papper skickades hit .., och bygget skulle bli för stort (då minskades det) och det dröjde och dröjde och dröjde innan vi fick klartecken på det byggnadslov som inte behövdes, däremot ett startbesked.

Uterummet blir en del av altanen (den mot gräsmattan, inte ner mot vägen) och blir isolerad och där är gott om fönster, så kulna höstkvällar ska vi kunna sitta där och ha det ombonat och en lång bänk ska ordnas så alla stora krukväxter som vi haft stående utomhus, kan övervintra. Jo, men det blir nog bra.

Under veckan som gick hade vi besök av Maria, Peter och Emil.
Emil låg i princip hela tiden; förkyld, ont i halsen och  hostig.
I onsdags började jag bli dålig .., precis samma sak och hög feber därtill .., och idag när jag pratade med Maria, så hade hon ont i halsen och lät rejält raspig.

Man ser mycket värre saker på tv ...

Och att man bör akta sig när man använder en elektrisk såg, det får ni beviset för här!
Mågens underbart trevlige morbror - Stig - han fibblade med sågen och vips, hade halva tummen tackat för sig!
"Men läkaren var såväl trevlig, som såg bra ut!" konstaterade norrbottningen glatt.

Efteråt. Såå trevlig är han!

Huvva! säger jag.
Det var på vippen att det blev amputation, men efter att ha kapat lite benrester och sytt ihop det hela, så ska det tydligen gå vägen. Inte ett enda smärtlindrande piller har han tagit heller!
(Det är släktträff på landet utanför Norrtälje .., kanske all tillsammansglädje håller smärtorna borta?)

Nu sörrrpppplar det i kaffebryggaren, ja, klockan är ju snart elva .., då vet man!

Ps. Och om nu någon har missat USA-podden i P1,  den som jag tycker är så intressant, så finns en länk här. Ds.

Dagens fönster ....

Ja, även dessa från södra Frankrike .., ska jag gissa på Nice, kanske?

Håven hade Anders med sig.
Tack snälla, rara!

I postlådan ....

Och igår ... glädjepost från systerlandet i väster!
Vännen Bente hade läst att jag - inför den nyss avverkade semestern -  köpt mig solglasögon och något glasögonfodral såg hon inte skymten av .., då kom ett sådant susande och landade i vår postlåda!

Så fint!
Så omtänksamt!

Och fodrat är det också.

Här är i huset finns flera saker som påminner om Bente.
Två, om inte tre, virkade dukar .., och glittriga stenar som ligger i en skål och virkade stjärnor, ja, så otroligt generös är hon, denna Bente!

T a c k! säger jag.

Dagens fönster ....

Från Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) kom den här bilden; jag tror att den är från Dalarna. Om hon inte har fått åka hem, så har Kerstin i alla fall den här veckan befunnit sig på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Ack, att man hade bott lite närmare, så skulle jag ha tittat upp och hälsat på lite!

Och tack för bilderna, Kerstin!

Bilder från Frankrike ..., men inte mina.

Fem dagar i Nice i Frankrike för sonen och hans flickvän .., och hyra av motorcykel och snirkliga vägar till Monaco och utflykt till Antibes och till flådiga Cannes och kameran är med förstås. Mängder med fönsterbilder kommer susande genom rymden, men också andra.
Som dom här.

Så genialiskt att på ett torg göra ett slags vattenlek, men utan risk att någon drunknar!
På samma sätt var det på ett torg i Lübeck; småttingar som sprang bland lika små fontäner och vilken outsäglig glädje var det inte!

Så enkelt!
Och så .., ja, just genialiskt!

En till bild får komma med.

Höll i kameran gjorde Anders Eikedahl.

Dagens fönster ...

Flitig fönsterfångare har Anders varit, nu när han och Maja semestrat i Frankrike.
Däremot är han lite sämre på att berätta var bilderna är tagna, men jag utgår från att det är i Nice.

Tack snälla!
Jag tycker verkligen om dina bilder!



Här är en drygt tre minuter kort film från just Nice.

Tre lediga dagar kvar ....

Skral skörd av precis allting som vi hoppats på. Ja, förutom druvorna då.

... tre dagar av semestern alltså och det känns på gränsen till ångestfyllt att tänka sig att åka till jobbet. Nåja, jag vet ju att det brukar gå bra.

Äldsta dottern, mågen och Emil har tackat för sig och givit sig av.
I stora frysen finns nu mängder med "Mariabullar"; perfekt när vi får besök .., och jag har ägnat mig åt att tvätta lakan och annat och allt är torrt och ligger nu i linneskåpet.

Från Ystad kom så mina barns pappa och hans fru och lämnade Meja hos oss, så antalet hundar är fortfarande konstant, det vill säga: tre. Och nu, när inte busige och bullrige Charlie är här, så vågar sig Sigge in igen. Meja känner han sedan tidigare .., dom bara nosar lite på varandra, så där "jaha, det är du, ja, just det ja".

Och friherrinnan tittade förbi.
Vi beslöt att åka till Särdal och ta ett dopp, så det gjorde vi.
Mängder med tång även här, ja, faktiskt ännu mer än i Steninge! Man fick vada ut och verkligen känna sig för med fötterna .., och jag tänkte att där är nog mer än en krabba man nuddar vid.

Härligt svalkande var det - badet -!

Shejken gjorde oss sällskap och simmade glatt ut tillsammans med sin matte; efteråt låg han en stund så här mellan mina ben och lät sig klias på magen.

Innan man kommer till stranden - eller när man återvänder till bilen, välj själv - så finns där en informationstavla som talar om vad som är på gång. Precis som här i Stensjö naturreservat tänker man bränna en stor del av marken., allt för att blomning och annat ska sätta mer fart.

Så här är det tänkt att det ska bli.

Nu är det eftermiddag och jag hostar som vanligt. Jag blir snart  g a l e n   på denna hosta; den som ibland påminner om den som ockuperade mig när jag var hemma och sjukskriven i fem veckor; det var väl två år sedan? Det är som det aldrig helt ger sig.
Nelly, som var så hysteriskt rädd förra gången när jag hade hostan - då, när det var så eländigt - hon är i alla fall inte längre förskräckt; tittar knappt upp. Ja, hon har väl vant sig.

Ja, det var väl det hela?
Nej, tack snälla Bente för det virkade glasögonfodralet som kom med posten idag!
Vilken omtänksam pärla du är .., ja, och dessutom ordförande i pv:s heja-fan-klubb när det är Vasalopp!
Stor kram till dig!

Onsdagsfönstret ...

"Hej!

Här kommer ett fönster från Käringön fångat vid den lilla fiskaffären på bryggan.

Idag har vi haft en sagolik dag vädermässigt. Nästan ingen vind, halvmulet som blev soligt och sen åter halvmulet. Varmt och så gott I luften. Ja en riktig sommardag och en underbar dag på en ö i Bohuslän.

Hälsningar Turtlan på tur."

//Tack snälla Annica! säger jag och lägger till två filmer.



En liten trudilutt kanske ...?



Och fin liten videofilm av Sture Björnson!

Igår ....

.... tillbringade jag en timme eller två på stranden.
Tog cykeln och susade ner .. och nästan alldeles ensam var jag.

Så totalt annorlunda i jämförelse med veckorna bland tusentals och åter tusentals andra turister!
Ett sällskap tyskar slog sig ned lite längre bort på stranden och efter en stund kom en stor familj med pratglada småttingar, men för övrigt .., bara vi.

Sädesärlorna vippade omkring vid vattenbrynet .., det blåste så där lagom bara och jag somnade och vaknade och visste knappt vad som var verklighet.

Senare på kvällen kom pv hem och berättade hur han dråsat omkull på den första arbetsdagens kick-off med massor med tävlingar och nu hade han så ont i armen - eller armbågen - att han knappt kunde lyfta den (armen, alltså).

Maria erbjöd sig bums att skjutsa in honom till akuten, men någon fraktur kunde man inte hitta och så kom dom hem kring midnatt .., tre värktabletter däckade pv per omgående och i morse tog han bussen till jobbet. Inga elever ännu, kanske kommer dom nästa vecka?

Dagens fönster ...

Sällan, för att inte säga aldrig, har jag fått såååå många fönsterbidrag från sonen som igår!
Här är ännu ett bidrag från fångsten!

Jag förmodar att bilden togs i Nice, i alla fall i södra Frankrike - då har jag garderat mig -.

Tack Anders!

Måndagsfönstret ....

Från Kerstin i Dalarna - lifelivingitnow på instagram -, ni vet, hon som är så glad i att sy och ännu gladare i mönster, från just den Kerstin kom det här fönstret, ja, medan vi var på resande fot.

Man kan gnälla i förkylning och heshet, men allt är som bekant relativt .., oj, så krångligt det har varit - och är - för Kerstin som just idag ska skickas till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Så här skrev hon i alla fall:

"Lite fint utanför sjukhusfönstret

Inte bara elände att ligga på sjukhuset, ibland kan det uppenbara sig en dubbel regnbåge ♡

Kerstin i Dalarna

Ser ut som ni har en fin semester i Holland och runt omkring. Du skriver så levande och inte bara om turistaktiviteter utan om vardagen ♡

Önskar dig och PV fortsatt fin semester

Nu är det konstaterat att det är gallan som är problemet. Massor av gallstenar i gallblåsan och djupa gallgången. Så en till operation väntar... Hur snart vet jag inte. Ingen värk och feber längre, men fortsätter med antibiotikadropp. 

Kram Kerstin."

// Och jag säger: lycka till med allt Kerstin! Jag är helt övertygad om att vi är många, många bloggvänner som håller tummarna för dig! En stor kram härifrån!

Nån slags resumé ....

Ja, vi kom hem nästan vid midnatt, efter ljuvliga sex timmar till havs och prick hela tiden satt vi ute på däck och med solen mot oss. Åååå, så underbart!

Till skillnad mot för på nerresan, så hade vi nu sett till att ha med oss "förning".
I en liten livsmedelsbutik i utkanten av Rostock inhandlades några "Rostocker-knacker-korvar", brieost och ett gott bröd som skivades hur geschwindt som helst i bageriet intill.
I kassan i den första affären, ja, där satt en kassörska i min ålder kanske och på hennes rock fanns en namnskylt, men inte som hos oss, med enbart förnamnet, utan här stod det "Frau Lindeman".
(Kan ha varit med två m).

När färjan lämnade Rostock, då hade vi det här paret på vår vänstra sida.
Det var länge sedan jag såg en sådan förälskad kvinna; ja, hon formligen överöste sin pojkvän med kärlek mest hela tiden.
Pv och jag själv stod och tittade ut över havet och över husen där borta på andra sidan vattnet.

Ja, faktiskt var vi nästan omringade av kärlek!
Mannen med det lockiga håret som på bilden sitter och läser en bok, han strök samtidigt sin flickvän i håret .., absolut hela tiden, det måste ha varit i minst tre, fyra timmar! Dom visade sig vara tyskar och hade en likadan bil som Mian och Jan.

Medan vi satt där och njöt av fint väder pratade vi om hur resan hade varit.
Vad hade vi tyckt bäst om?
Vi bestämde oss för att ovetande om varandras åsikter, räkna upp dom tre bästa stunderna på semestern. Det blev ungefär detsamma för oss båda.

Som nummer 1 hade jag cykelturen från Bad Doberan till Heiligendamm och timmarna på stranden där .., den lilla lena stenen som jag hittade (men kanske glömde att ta med hem) .., och hur vi tittade på alla småttingar från något fritids som hade så roligt där på stranden.

Som nummer 2 valde jag resan till Bluemendal am Zee några mil västerut från Amsterdam.
Samma sak där .., havet och stranden och höga vågor! Underbart!

Och som nummer 3 .., ja, då blir det nog .., ja, kvällen i Malmö hos Anders och Maja och morgonen därpå när vi hittade Majas hälsning på vindrutan. Hon, som är kollega med Anders, hade arbetat natt och svängt förbi där vi parkerat bilen.

Men till syvende och sist är det ju alla möten som betyder nånting.
Det är dom som etsar sig fast.
Som mötet med frukostvärdinnan Elvira på hotell Bellevue i Bad Doberan, utanför Rostock.
Elvira som torkade borden med blå plasthandskar på händerna .., som rörde sig så mjukt och fint .., som mötte gästerna med sitt varma leende.
På bilden har jag precis betalt boendet och efteråt kramade vi om varandra - l ä n g e - och jag tänkte att det där med att man inte behöver någon kod till somligas hjärtan, det är så förunderligt.

Eller mötet med lillkissen som kom jamande just som vi skulle ge oss av från det helt magiska boendet (men sannerligen inte den mest magiska frukosten) i Bourtange i Holland.
Det blev en stunds närhet och morgongos och jag greps av våldsam längtan efter sigge nilsson!

På det hela taget blev det en fin semester.
Nio övernattningar.
Två i Bad Doberan, två i Emden, tre i Amstelveen, en i Bourtange och en i Lübeck.

Bästa frukosten fick vi Bad Doberan, med Lübeck på andraplats.
Sämsta frukosten fick vi Bourtange, men där var å andra sidan boendet helt suveränt!
Himla trevlig personal fanns på hotellet i Lübeck och där hade vi egen terass!
Godaste maten var nog i restaurangen alldeles intill hotellet i Bad Doberan, det var där jag valde en fisk-mix .., flera stekta fiskar på en tallrik - helt ljuvligt gott -!
På delad andra plats kommer den indonesiska maten i Amstelveen och den sanslöst möra oxfilén (visste vi inte att vi beställt) i Bourtange!
Minst sympatiska människa vi mötte: den sure ägaren till den lilla libanesiska restaurangen i Amsterdam, han som mest hela tiden stod och rökte 1 meter från vårt bord och som inte hade minsta tanke på att ge tillbaka någon växel.

Vad lärde vi oss?
Jo, vi tog lärdom från resan till Skottland förra sommaren och hade inte lika långa körsträckor som då. När vi först bokade hotell, skulle vi efter dom två första dagarna köra till Utrecht, inte långt från Amsterdam och stanna där i två nätter. Så upptäckte pv att det skulle bli sextio mil och det är väl i och för sig inte hela världen .., nu blev det Emden i stället - trettio mil - och det tog evigheter då vi hamnade i timslånga köer för att ta oss med en färja och det var "stau" och annat.
Nej, trettio mil är perfekt .., inte längre dagssträckor än så, annars blir det mest bara att sitta i bilen och sedan leta upp hotellet.
(När vi den sista dagen i Amsterdam verkligen körde till Utrecht, då var det ösregn!)

Vi har också verkligen fått bekräftat att vi inte är några storstadsmänniskor.
Boendet i Amstelveen var perfekt! En halvtimme med tåg in till Amsterdam, sen lugnt och fridfullt vid hotellet.

Nu är det kväller.
I morgon börjar pv arbeta igen .., jag är ledig ännu en vecka och här har vi nu äldsta dottern, mågen, plus Emil - som kört ner själv och ikväll fått mormors-massage-.
Och sonen med flickvän är i Nice och AP och Micke i Turin och ska vidare till Montpellier i Frankrike, tror jag att det var.

Men vi är hemma.
Godnatt!

Dagens fönster ...

Det går hit och dit, tillvaron.
Ena dagen är man i Holland och nästa dag är man i Tyskland och sen är man hemma igen.

Då åker sonen och flickvännen till Nice i Frankrike och en av döttrarna med man, ja, dom befinner sig i skrivande stund i Turin, i Italien.

Det här - i mina ögon - underbara fönstret, med mannen som tittar ut, det fångades av Anders.

Tack snälla! säger jag.