(Ni noterar väl den ytterst fyndiga och lockande rubriken. Det är tur att man inte är rubrikmakare på någon av kvällstidningarna, då blev det snart konkurs.)
Detta har blivit en vilodag.
Och ändå inte.
Pyssel i rabatten .., plantering av blommor i krukor .., matlagning .., en renbäddad säng med dom nytvättade blommiga påslakanen som nu doftar vår och sol och aningen tvättmedel ..., tända ljus på rumsbordet och flytt av två pelargonior en trappa upp - till sängkammaren -.
Ingen tv påslagen.
Ingen radio.
Inga ljud annat än starens flöjtande från tv-antennen.
Robert deNiro i aktion ..., eller lillbrorsan. I bakgrunden går storebror, han som avslutar sitt yrkesverksamma liv om någon vecka.
Ja, det skulle man kunna tro att dom småländska bröderna sysslar med.
I helgen är det tänkt att dräneringen runt Viking och Gunvors sommarhus ska bli klart.
Det är tanken.
Men när bröderna kommer till skott för att lägga ner dräneringsrören, ja, då visar det sig att gräsmatta och lera har rasat ner och lagt sig på botten och nu blir det till att handskyffla upp detta, innan rören kan komma på plats.
Och här, med rumpan i vädret, står pv och kämpar och sliter.
Själv har jag handlat gräsfrö och diverse annat och är hostig och förkyld, men lovar att komma med nybryggt kaffe om en timmes tid.
Vid infarten står deras bilar.
Ett par snyggskor pryder gräsmattan.
Så typiskt Göranssons!
Och just som jag ska åka, kommer grannarna Stig och Margareta.
Var gång jag möter dem i affären, fylls jag av värme.
Jag undrar om människor inser hur oändligt mycket ett vänligt hejande och kanske en varm kram betyder när man är nyinflyttad och inte känner så många?
Stig och Margareta, dom vet just det.
Dom vet också att en älg har besökt deras trädgårdsland, ja, i tron att det var en toalett.
Nu ska kaffet fixas och därefter stundar semlor från affären, 1 Alvedon,, tillsammansfika och en stund i solen.
Så snart jag kommer hem och har duschat och ätit middag, åker kalasbyxor och anorak på (ja, jag är frusen). Och behån av - halleluja -. Och så blir det ryggläge på soffan Ektorp. Ungefär som lillflickan på bilden, hon som en gång åkte med samma tåg som jag själv.
Först kassan från nio till fyra - förutom lunch och kaffepaus - och sista timmarna är jag andrakassörska och fixar det som går att fixa i mejeriet (jag har bevisligen beställt för lite den här gången ...) och mellan varven klättrar jag upp på rullpallen (den som kallas för "elefantfot") och frontar översta hyllorna.
Hela eftermiddagen strålar solen och det märks på inköpen.
Nu blir det grillkol, varm korv, kött som ska läggas på grillarna .., det är marinader och grilloljor och sallader ..., och kvart i sju, när jag just ska börja ta hand om brödet som är kvar, då ropar Lena på hjälp och själv får hon ägna sig åt ett paket som ska skickas utrikes och det tar tid och jag tar kassan och som alltid när vädret är fint, kommer kunderna i sista minuten.
Åååå, så trötta vi är när det är dags att låsa dörrarna!
Och charkpersonalen är inte mer alerta dom .., där har det skurats golv och plockats undan och skärmaskiner har rengjorts och allt det andra som ska göras ..., och vi står ute på lagret och pustar och den som är fri i morgon är över sig av lycka.
Jag liftar med Lena till Steninge, där hon bor - inte långt från pv:s mammas hus -. Där väntar pensionatsvärden på mig och just som vi har börjat köra och jag berättar om hur vi haft det ..., ropar jag högt!
" B r ö d e t !!! Jag glömde brödet!"
Å, så pinsamt .., nu kommer lördagspersonalen, den som har hand om brödavdelningen alltså, att tro att jag bara har skippat att göra allt det som ska göras, å, det är det sista jag vill!
Så när vi kommer hem ringer jag till en av dem som har nyckel och just den personen ska ändå dit i ett annat ärende och lovar att göra det jag själv glömde, annars hade jag själv tagit bilen.
"Det där är väl en enkel sak ...!" sa pv när jag bad om hjälp att fylla i kassakorten via nätet.
Ååå, så lätt! tyckte han.
Och så klickade vi iväg kassakorten från vecka 4 och framåt och jag tänkte att det var väl uschligt av mig att inte fatta det där själv.
Några dagar senare har jag ett meddelande i min inkorg. Ett meddelande med utropstecken som fladdrar hit och dit, just intill.
Från Handels.
Nu har handläggaren "Gerd" givit upp och vidarebefordrat ärendet till "Anna" och glöm, att pv hade gjort rätt.
Alldeles från början får vi ta det.
Och ytterligare några dagar senare kommer med posten ett A4 med anvisningar hur korten ska fyllas i och jag tar med mig papperen till affären och högläser för min chef och hans fru - vi sitter vid bordet i personalrummet - och båda två tar sig för pannan.
"Men hur i fridens dagar ska någon som t.ex. inte är helt hemma på svenska språket .., hur ska dom kunna förstå sånt här ...?!" säger Bodil.
Ikväll får vi sätta oss vid datorn igen.
"Tänk på att begära ett nytt anställningsbevis från din arbetsgivare om du får någon förändring i din anställning, t.ex ändrad arbetstid", skriver någon okänd handläggare.
Nu är det så att arbetar man i affär och är sist anställd, då får man räkna med att schemat ändras nästan vecka till vecka ., ofta blir det lite mer tid. Någon kan vara sjuk eller har tagit ledigt.
Det kan bli en oherrans massa anställningsbevis som ska skickas in!
Jag bad ju "Gerd" att helt enkelt stryka mina kassakort .., jag avstår dom pengarna som ändå betalas ut bara under en begränsad tid (tretton veckor tror jag och mellanskillnaden lär inte bli stor, ja, mellan den lön jag har nu och min tidigare), men se det går inte.
Det g å r inte.
Så jag lägger skrivelsen åt sidan och tänder ett ljus och tittar - utan att egentligen titta -, på en norsk dokumentär.
Ett naturprogram.
Totalt slut på är jag.
Det värker i alla upptänkliga leder.
Min mamma sa ibland att ..."du förstår Eliza, det är som om det har blivit en rubbning i systemet".
Just så känns det.
Och en arbetsdag återstår (men en låååång en), därefter stundar ledig helg.
Lilla "ön" där jag i vanliga fall sitter på min rumpa och spanar ut över havet, är idag delvis översvämmad av lågtrycksvatten (hade jag haft stövlar, hade jag fixat det), så jag går åt andra hållet, längs stranden ..., en bit söderut.
"En bit" är lika med två hundra meter.
Max.
Slår mig ner på en sten .., ser två sädesärlor .., hör lärkan .., och upptäcker härliga strandskator med sina illröda ben.
Av och an går dom och pickar i ilandfluten tång.
Närmar jag mig det minsta lilla .., flyttar dom sig ytterligare en bit bort.
När jag äntligen kommer liiiiite närmare, tackar dom för sig och flyger sin väg.
Jaha, ja.
Väljer - för ovanlighetens skull - en annan väg hem.
Han är jungfru och lillebror och så rar och omtänksam.
Den högra tillhör Johanna ..., - Lejon och storasyster - det gissade jag rätt på.
Innan jag själv arbetade i affären, blev jag alltid så glad när Johanna satt i kassan.
Alltid så lugn och vänlig är hon!
Lite över sju var vi klara och jag tittade in i charken för att se hur det stod det till med Peter .., var han klar eller inte .., och där var även Johanna, ja, dom samåker in till stan.
Det var då jag tog fram kameran.
Idag har jag också fått vara med om nånting helt fantastiskt.
Jag har fått ta mig en liten titt på en flicka eller pojke som ännu ligger i sin mammas mage och skvalpar omkring. (Ja, det var ingen buköppning i butiken, utan visning av ett ultraljudsfotografi).
Den lilla krabaten låg på rygg och var rund och go om magen .., jo, jo, det blir nog en matglad liten filur!
Då duger det minsann inte med ensillage till frukost eller middag, nej, fy och usch!
Annat är det med spröda tulpanstjälkar .., ååå, det är ju som rena festmiddagen!
Tycker herr eller fru Rådjur.
Och pensionatsvärden surar och muttrar.
"Ja, ja .., men det är ju bara tulpaner ...", säger jag.
I köphelvetet Gekås i Ullared, inhandlades nya påslakan. (Ja, jag vet .., varför åker man alls dit? Men jag var ju så nära och funderade på en vårjacka. En insikt: aldrig ser man så många rökare och aldrig så många matglada människor, som utanför Gekås. Det är sant.)
Jag vill ha släta och svala lakan .., såna där som känns lena mot huden.
"Satin ..., det blir som bäst!" tänkte jag och slog till.
Inte var dom särskilt billiga, men fina.
Vårliga.
När jag - glad i hågen - tog upp dem ur förpackningen, tyckte jag att det doftade ... bensin!
"Känn här ...!" sa jag till pv.
"Njaaaa .., inte bensin direkt .. men ...?" svarade han.
Jo, så var det.
Det doftade kemikalier och bensinstation.
Men på förpackningen fanns den här lilla deklarationen.
Fler som har undrat .., kanske ...?
Nu hänger de vackra påslakanen på tork och fladdrar i aprilvinden.
Humlan vaknar väldigt tidigt på våren och är den som pollinerar växterna först av alla så man ska vara rädd om humlorna.
Mina bin har varit ute och flugit en sväng för att göra en tarmrensning efter vinterns långa vistelse i kupan.
En del kraschlandade i snön och orkade inte upp igen, så dom starkaste bina återvänder och de gör att det blir ett så starkt samhälle som möjligt när blommorna så småningom kommer fram ur snödrivorna."
En sak är säker: jag älskar såna här småutflykter med bilen!
Att stanna där man har lust .., att se En Annan Värld, om än aldrig så liten.
Vid Ätrafors blir det tvärstopp .., jag parkerar bilen på lövprasslig p-plats .., och går sedan ner till bron över den torrlagda delen av Ätran.
Precis som när jag skulle promenera över Korintkanalen, drabbas jag av svindel.
Nej, jag vågar inte gå ut på mitten av bron .., utan strääääcker fram kameran lite på måfå .., det är för högt .., känslan att jag ska sugas rakt ner i stenskravlet är för stark.
Först kyrkan i Årstad där jag körde förbi i lördagskväll.
Nu parkerar jag utanför och spankulerar omkring på kyrkogården.
Där ligger förstås många lantbrukare .., en stationsman .., och en trotjänarinna som hette Bernadine. Och alla andra.
Börge Rosenkrans och hans mormor Anna Basse ligger där under jorden.
Det var på den tiden Halland tillhörde Danmark.
Och själva kyrkogården är ..., ja, annorlunda.
Där är inte många blommor .., det kanske är som pv senare säger, att detta är jordbruksbygder med många utflyttade.
Och jag tänker på vilket enormt arbete det måste ha varit att bygga den kyrkan!
Vilka stenblock!
Kör vidare mot Vessigebro .., och stannar till Askome.
En vit, liten kyrka mitt ute på slätten.
Hela tiden hör jag lärkan ...
Lugnt och fridfullt är det.
Ordning & Reda.
Och enormt gamla gravstenar som lutar sig mot stenmuren.
Kyrkan, såväl här som i Årstad, är låst.
Fortsätter och stannar till i Vessigebro.
Å, hjälp .., vilken vacker kyrka som ligger på en höjd med Ätran inte långt ifrån, men detta är nog församlingshemmet .., det är där jag ska möta herr eller fru Humla.
Till vänster om mig, där jag står och tar bilden, ligger kyrkan som en vit marängskapelse.
Fågelkvitter och ...... doft av vår.
En äldre man som gör fint på en grav .., herr och fru Kaja som bygger bo.
En liten flicka som lämnade jordelivet vid 9 års ålder .., det här är hennes plats. Hennes namn var Rebecka.
Vid söderväggen vimlar det av krokusar!
Jag hör vårens första h u m l a.
Och blir lycklig av färgprakten!
Skarp sol .. , men ni förstår hur fint det var!
Nere mot slänten ligger ett litet rött hus och en katt tittar fram där inifrån.
När jag tar upp kameran, dyker en äldre kvinna upp intill katten.
Pinsamt, är ordet.
Jag vill bara försvinna.
Utsikten från kyrkogården.
Efteråt kör jag till Ullared, men får djävulskt ont i ryggen .., kan inte dra rejäla andetag och tänker tusen tankar .., (typ "propp i lungan") handlar två påslakan och lite påskgodis .., inser att stora shoppingcenter definitivt inte är nånting för mig .., vänder hemåt .., tar Strong Pills och får en hembakad semla när pv kommer hem.
