Idag är det Efit ....
Det brukar jag alltid missa, men nu upptäckte jag det hos Ulrika.
Andra som är med och dokumenterar sin dag och tar ett foto i timmen, ja, dom hittar
man här.
Vid 8-snåret ligger jag i sängen och tittar på Instagrambilder och jag tackar sonen som - för bra länge sedan - tipsade om
humansofny där människor i New York med få eller många ord svarar på frågor.
"What do you feel most guilty about in life?"gällde det den här gången.
"Going to Iraq and killing people", svarade mannen.
Klockan 9.00 ... skrollar vidare på Instagram.
Under detta - schemat om hur man ska gå tillväga om det börjar brinna -, står följande:
"Vad hände med larma-rädda-släck?" och #allahinnerjubrinnainne#hinnerinteläsaallt#hoppasdetinte börjar brinna.
Kontot tillhör äldsta dottern och jag ler när jag läser det här.
Vid 10-tiden läser husets herre DN.
I köksfönstret syns en ännu frodigt blommande pelargonia, en tekanna som nog funnits i huset i minst femton år och borde bytas ut, men den lär väl bli kvar lika länge till, samt lite annat smått och gott.
Vid 11-tiden fördjupar jag mig i tidningsurklippet som kom med posten igår.
I ett annat liv - under åren som ensamseglare på livets stora ocean - var Regementsgatan i Ystad min gata i stan. Min oas på savannen.
Där fick jag, vid 49 års ålder, mitt livs första egna lägenhet och jag minns ännu känslan var gång jag låste upp dörren till den lilla ettan som hade så vackra fönster.
Kring 12.00 har jag ett bra tag tittat på ett reprisprogram från SVT där Stina Lundberg intervjuar Ulf Lundell.
Jag har aldrig gillat honom - eller så här - hans musik har aldrig tilltalat mig, inte ens "Jag vill bo i öppna landskap", trots att jag verkligen delar den åsikten.
Helsingborgaren, den lurvige, hade Lundell som husgud och hade till och med marscherat ut eller in i kyrkan till någon av hans låtar.
Men
programmet är intressant och jag tycker om pratet.
Fotograf är Dan Jåma. Jaha, det förklarar dom finstämda bilderna.
Vid 13.00 sitter jag och sorterar bilder som ska samlas i en fotobok, en bok om dom där dagarna eller stunderna som gjorde mig alldeles varm i hjärtat - på ena eller andra sättet -.
Det här var en sån dag.
Krabbrace i lilla hamnen .., vilken krabba skulle komma först i vattnet?
Vid 14.00 har exets hund Meja hoppat upp i soffan och försöker lista ut var pv är?
"Försvann han bara ...? Ja, men jag som tycker så mycket om att sitta i hans knä och hemma får jag
absolut inte vara i soffan .., (det händer att matte lägger en musfälla just där ....), men här är det andra regler och till och med i
sängen får jag vara, ja, jag låg där i morse och hade mitt huvud på pv:s bröst och han tyckte att det var så skönt .., det tyckte jag med .., men nu är han försvunnen .....?"
Elisabet säger att han har åkt till stan för att sjunga på en konsert.
Jaha, på det viset.
Vid 15.00 kurar vi i soffan - Meja, harry och jag själv -.
Meja har inte lärt sig detta att man ska krypa ihop, utan sträääcker ut sig som en stor palt och vi andra får ligga och trycka för att inte ramla ner.
Vid 16.00 regnar det rejält.
Det är såna här dagar inget blir gjort.
Glad blir man ändå när grannens bil åter står på uppfarten.
Sen dröjer det länge, ända till våren, innan grannarna återvänder från Småland.
Vid 17.00 tar jag hundarna och går ner till havet.
Det är helgrått, regnigt, men luften är ljummen.
Om och om igen kastar jag en pinne i vattnet och harry hämtar glatt .., meja bara låtsas, men stannar på stranden.
På väg hem upptäcker jag nånting som liknar ett ostronskal i sanden .., alldeles skrovligt på utsidan och
insidan, den ser ut som på bilden här ovanför.
Vid 18.00 - tiden .., då tar jag fram lammbitar som ska bli till middag, ja, detta är bara spillet.
I fjolhöstas köpte vi ett lamm från en närbelägen bonde; det kostade oss 40 kronor kilot och var det absolut godaste lammkött jag ätit! Hela våren och fram till nu har fåren och lammen gått ute och betat på ängar här i närheten och det känns bra att veta att dom har haft ett värdigt liv.
Om en vecka fyller vi frysen igen.
Klockan 19.00 ... skuttar jag runt på Instagram och hittar den här bilden som gör att mitt hjärta nästan svämmar över av glädje! Det är mellanbarnet, AP, som just nu befinner sig i Ghana och ska vara där under lång tid, som har tagit den här bilden och är den inte
underbar, så säg!
Och ja, jag tog fram min lilla Canon och tog bilden från min datorskärm.
När klockan snart är 20.00 ... sitter husets herre i soffan och har en hund på var sin sida om sig.
Själv sitter jag här och ler.
Mätt och belåten efter middagen och två glas Ecologica rött vin.