Lördagsfönstret ...

Så här såg det ut igår - några ögonblick av solsken -.

Och här är det ledig helg .., himlen är gråmulen - för att inte säga helgrå -.

Ring-så-spelar-vi på radion .., DN som väntar och kungakalas.

Och så fyller min systerdotterdotter Nathalie år.

Och Kungen!

Grattis till er båda!

Musik att bli glad av ...



Ja, sånt som i alla fall jag blir glad av.

Och plötsligt kommer jag ihåg en resa från Ystad till Lund.
Det var mamma och jag .., jag körde och mamma satt på passagerarsätet intill och var virrig förstås, sa att det var så fint, så fint .., ja, den här vägen till Lycksele och hon kände igen sig precis .., snart skulle vi vara i Vormsele. Jag sa just ingenting, satt med vänstra handen på ratten och höll hennes vänstra i min och tänkte på hur förunderligt livet kan bli.
Det här att rollerna förändras.
Att man blir mamma till sin mamma.

Strax innan man svänger höger - vid ett trafikljus - fick vi rött och jag stannade.
Från cd-spelaren hördes italiensk musik på hög volym .., rutorna var aningen nervevade .., och så mamma då som tittar på mig och säger ..."Eliza, sån här musik kan du väl spela på min begravning?"

Ett ögonblick av klarsyn.

Det här är fransk musik, men det var såna här glada toner och hon hade nog önskat sig det också.

Tror jag.

Tjugotvå minuter ....



Ja, vill man titta sig omkring i staden Cefalù på Sicilien, så kan man klicka här.
Det blir en lite skumpig resa, men ganska intressant.

Och jag gillar verkligen det italienska språket!

(Hörde en gång en man i något tv-program säga att detta att säga jag älskar dig på tyska, det låter som om ett pistolskott, som om man ska till att skjuta någon, men på franska eller italienska .., ojojoj!)

Dagens fönster ....

... speglar sig i tavlan och det var en ung Hilda som målat den.

Bilden är inte nytagen; jag ser att pv:s blommiga gardiner ännu sitter uppe.
Dessa blev så småningom förvandlade till svepning när pElle skulle begravas.

Ja, åtminstone den ena längden.

Trettio och två ....

Här ligger dom på rad .., och alla har dom hjärtstopp!

Så här är det: vi ska få en hjärtstartare i affären och för att vi nu ska kunna hantera den, så var vi några stycken som var anmälda till kurs i just detta och det var igår det.
Vi var fem från affären och sen tillkom sex personer från Lions och vi höll till i Hansagård - en gammal lagård eller om det har varit ett stall - men som nu är Lions möteslokal.

Jag glömde säga att två små töser också var med; nämligen Johannas döttrar.
Hur gamla är dom? Tre och fem år, kanske, eller två och fyra ...,  och mer välartade barn har jag väl aldrig skådat!
Alldeles stilla satt dom vid bordet och ritade och bara en enda gång hörde jag lillflickan säga "jag vill gå hem ..." och det hela tog ändå tre timmar!

Det blev en trivsam förmiddag.
Rummet var jättestort med vackra fönster .., på en byrå fanns inramade fotografier från långt tillbaka i tiden .., arbetsredskap hängde på väggen och där fanns till och med en soffgrupp i guldbrokad, precis som pv:s gamla soffa och där fanns en röd - urvacker - sammetssoffa!

Och så fick vi då en repetition i hjärt/lungräddning (trettio kompressioner, två inblås är vad som gäller numera) och efter kaffet blev det så närkontakt med hjärtstartaren.

Här är det arbetskamraten Erik som sköter om inblåsandet.

Mot slutet av det dagen blev det så dags att återuppliva dom arma dockorna som låg där livlösa på röda fleecefiltar. Man får innerligen hoppas att hjärtstartaren aldrig behöver användas, men om, så ska vi i alla fall kunna hantera den.

Och roligt var det att få umgås lite mer informellt ..,  dom som inte var från affären visade sig
ju vara kunder i densamma och det gjorde det hela ännu trevligare.
Vid kaffet upptäckte jag att en av de återupplivade slagit sig ned bakom ryggen på Joakim.

Bettankax trodde för ett ögonblick att det var påven.

 Så var det.

Dagens fönster ....

Från Italien kommer det här fönstret och fönsterfångarens namn är Gino L. DiMitri.
Hur den mannen kom in i mitt facebookflöde övergår mitt förstånd, men kanske via någon matblogg?

Hur som helst:  g r a z i e!

Gino bor - enligt facebook - i Soleto i Italien.
Om ni vill veta hur vädret ser ut där idag, ja, då är det bara att klicka på den här länken.

Och om ni vill se hur ett italienskt bröllop kan te sig, då har ni möjligheten här. 
Det är Anna och Marco i just Soleto som den 30/4  2013 gifte sig och alltså snart firar tvåårig treårig bröllopsdag, ja, om nu allt är som det ska.



Och lyckliga är dom också i Soleto!
Den här tycker du nog om Ulrika. 

För övrigt tycks dom väldigt glada även i Martano.

En dörr på glänt ...

Igårkväll när jag kom hem från jobbet, berättade jag för pv om två så ..., annorlunda möten i affären.
Det är ju så här, att dom allra flesta i den lilla affären, dom säger "hej" eller "har ni badat idag" och jag säger ungefär samma sak .., "allt väl?" eller .., "så fin du är i håret, har du klippt dig?"

Sånt.
Vardagligt prat; ett slags socialt smörjmedel.
Småprat, helt enkelt.

Men ibland .., utvecklas det där småpratet till nånting annat.

Det kan vara en kund som postar ett paket till sitt barn som ligger på ett sjukhus långt hemifrån och som av en händelse tar pratet andra vägar och kunden berättar om den förtvivlan man som förälder kan känna, ja, när man står där bredvid - totalt maktlös - inför en sjukdom som är mer än allvarlig.

Efteråt kan man kasta en slängpuss till den kunden och få en slängpuss tillbaka.

Det kan också vara en kund som ser mer trött ut än vanligt och vi är ensamma i kassan och plötsligt säger kunden  (som har kommit långt upp i åren och som jag tycker så oändligt mycket om!) att  "nu vill jag berätta för dig .Bettan .."  och man får ta del av ett livsöde - eller egentligen flera - och får veta varför kunden inte kan sova om nätterna och vad som bekymrar.

Lågmält prat.
Oro som läggs på ett kassaband.

På ett sätt är det som att somliga sträcker fram en nyckel till själva hjärtats finrum - eller ger en portkoden - och så får man kliva in och slå sig ned och det är en ren och skär ynnest - den allra finaste av presenter -.

En slags innerlig tillit.

Precis så var det igår.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, ja, ni vet förstås var.

I landet Halland.

Kvistarna i lilla vasen är poppel och ni  a n a r   inte hur ljuvligt gott det doftar! På väg ner till havet passerar man ett litet sällskap med popplar; kanske fem, sex stycken - högresta och inte särskilt vackra - men hjälp, vilken doft dom sprider!

Spanade noga .., jo, där på marken - intill - fanns flera rotskott och det kan nog hända att jag smyyyger ut nån kväll och ..., ja, just det ja.

(På olika trädgårdsforum på nätet kan man läsa om balsampoppel/doftpoppel. Många tycker att det doftar myrpiss eller lösningsmedel! Ja, ja .., jag tycker ju att det röda vinet Big Zin  är underbart gott, men det fick urdåliga recensioner av dom som kan ..., så det är ju bara logiskt att nånting som jag finner överjordiskt ljuvligt doftande, för andra människor luktar som myrpiss, haha.)

En alldeles vanlig dag ...

 ... en dag då inget särskilt händer.

Man går ut med hundarna ..., tittar på Gomorron-tv .., känner sig trött mitt på dagen men piggnar till när solen kommer fram .., man cyklar till affären och står i kassan mest hela tiden - förutom när det är dags att lösa av M i charken och för ovanlighetens skull är där en ständig kö framför disken -.
Det ska skivas sotarskinka, salami och rostbiff (extrapris) och alla kunderna vill ha "lagom tunna" eller "lagom tjocka skivor", så jag låter kunden få en smakskiva, för vem vet (inte jag) vad som är lagom.

Bland alla kunderna kommer en liten tös på kanske sju år och handlar.
Allt fixar hon!
Handlingslappen finns i fickan, men hon klarar sig utan och hon packar i varorna och betalar med kort, alldeles själv. Bakom henne står äldre tanter och farbröder och bara gapar av förvåning.

Vid kvart över åtta ger jag mig av hemåt.
Att cykla till och från jobbet är som att vara i himlen .., hela tiden förändras himlen och havet och alla dofter kommer singlande i luften - från poppel till griskiss och kogödsel -.

Så här såg det ut just innan jag kom till Stora Skipås.

En bra stund stod jag där och bara tittade ut över allt detta underbara.

Dagens fönster .....

"Hej Elisabet! 

Här kommer en fönsterbild med en utomhusbassäng 50 meter upp. 
Det är min son Robert som tagit bilden. 

Hälsningar från Gunnel."


// Elisabet skriver: den för mig okända Gunnel var en av dem som var med i stöttningen av den thailändske pojken som kunde utbilda sig till bilmekaniker. Jag tycker fortfarande att det är så fantastiskt, detta att vilt främmande människor hakade på! Tack Gunnel, för både bild och stöttning.

Efter kvällspasset ...

Så här såg det ut när jag igårkväll vid halvniotiden var på väg hem från jobbet.
Då hade jag först stannat till i Steninge och lämnat ett paket till en kund och sen suttit i bilen och tänkt på alla dessa livsöden som passerar revy medan man står där bakom kassan.

Som den där flickan i tioårsåldern som just spelat fotbollsmatch (Haverdalslaget vann stort) och såg så nöjd ut .., eller mannen som berättade att hans pappa bor i Skellefteå men att dom bara träffats totalt tre gånger i livet  .., eller han som är nyligen frånskild och idag har födelsedag ..., eller kvinnan som kom in i grön badrock och vått hår; hon hade nyss badat i ett femgradigt hav och vi pratade om endorfiners påverkan på själen ..., och inte minst den äldre mannen som hade ett sånt innerligt varmt leende och berättade att han arbetat som lantbrukare, vilket var det sista jag hade gissat på!

Strax innan Stora Skipås kunde jag inte hålla mig längre, utan svängde av, parkerade vid utsiktsplatsen, letade fram mobilen och fångade det förunderliga ljuset borta vid horisonten.

Kom sedan hem till nybakade scones och berättade för pv om alla möten.

Just så.

Dagens fönster ...

.... kommer från Skinnskatteberg och det var Ulrika som tog bilden.