Dagens fönster ...
.... fångades av Ulrika.
Vilken sommarbild!
lördag 4 juni 2016
fredag 3 juni 2016
Tack älskade annannan i Portugal!
Vilken totalt underbar podcast (jag säger program) du länkat till!
Nu har jag legat på soffan Ektorp och lyssnat på nästan hela programmet, ja, resten får bli efter middagen på Göstas i Steninge.
Vilka livsöden som visade sig vara förknippade med skivan!
Kvinnan som dansade i tre timmar med den långe japanske mannen .., eller hon som fortfarande har kontakt med mannen från Italien.
U n d e r b a r t alltsammans!
Främst musiken förstås, men även allt det andra.
Här är länken.
Vilken totalt underbar podcast (jag säger program) du länkat till!
Nu har jag legat på soffan Ektorp och lyssnat på nästan hela programmet, ja, resten får bli efter middagen på Göstas i Steninge.
Vilka livsöden som visade sig vara förknippade med skivan!
Kvinnan som dansade i tre timmar med den långe japanske mannen .., eller hon som fortfarande har kontakt med mannen från Italien.
U n d e r b a r t alltsammans!
Främst musiken förstås, men även allt det andra.
Här är länken.
Fredagsfönstret ...
Hej Elisabet!
Hej Elisabet!
Här kommer ett gäng fönster! Fönstrena
fångade jag på ställplatsen i Bremerhaven!
Vår husbil är den "mitt i
bild" med överstruken regskylt!
// Den som hade håven med sig, ja, det ser ni ju vem det är .., och här är länken till hennes blogg.
Tack Jenny!
// Den som hade håven med sig, ja, det ser ni ju vem det är .., och här är länken till hennes blogg.
Tack Jenny!
En dag att minnas ....
Det finns dagar i livet som man vet kommer att bli till ett guldstjärneminne; dagar eller ögonblick som blir till skimrande bär på livets smultronstrå .., och precis så kändes det igår!
Jag har berättat om det på såväl instagram som fb, men jag lägger in det här också och den som redan känner till det hela, kan ju bara hoppa över inlägget. Det här är ju också en form av dagbok.
Så här var det: det var friherrinnan och jag själv och vi hade legat en bra i stund i havet och där kom tre andra kvinnor - långa, slanka - (jag tänkte .., ååå, så vackra ben, inga svullna knän!) - och vi hörde dem prata med varandra .., en sa att hon var lärare och när vi så satt på den solvarma träbänken ute på piren och friherrinnan bjöd på kaffe och hembakta skorpor, ja, det var väl då som dom tre kvinnorna steg upp och stod en bit ifrån oss och torkade i solen.
Lite småprat blev det .., nån av dem tyckte att det så härligt ut med kaffet och skorporna och så fortsatte pratet en bra stund. Vi hann med så mycket! Kvinnorna var - förutom en - jämngamla med mina systrar, 40-talister alltså, och nu var dom i Steninge och bodde i ett slags "vandrarhem" och ägnade dom här ljuvliga dagarna åt måleri.
Efter en stund anslöt ännu en kvinna som visade sig vara uppvuxen i södra Finland.
Om man kan säga att någon ser ut som sitt land, så tänkte jag att det gjorde hon.
Rågblond.
Lite fyrkantig i kroppen.
Kraftfull.
Brett leende.
Och hon var pratglad och frågade genast var jag kom ifrån - det var dialekten, förstås - och så berättade hon att varje sommar brukade hon tillbringa en månad i Matsdal, inte långt från Dikanäs där ju min mamma har sina rötter.
Och hon berättade om glädjen att vara där uppe .., om kantarellerna som hon brukar plocka ., om dom 130 milen hon på egen hand kör för att komma till fjällvärlden ..., och hon kände till mycket om Dikanäs där hon brukade handla mat.
Och dom övriga kvinnorna var öppna och frimodiga .., en av dem berättade om hur livet som änka blev .., om rädslan för att så småningom våga gå på dans igen och hennes dotter som hade lovat att göra henne sällskap, men ångrade sig.
"Ja, du gick väl inte dit då ...?" hade dottern sagt och mamman svarade: "tror du att du har en fegis till mamma ...?" Jodå, hon vågade!
Och jag tänkte att kvinnor i den åldern är så härligt frimodiga .., så chosefria .., klarar sig själva och är fyllda med självdistans och humor! Ja, men det blev en sån oändlig värme där på piren!
Och jag frågade om vänsterhänderna och oh, inga problem, och där stod dom här härliga kvinnorna med händerna mot havet.
Efteråt, när jag cyklade hemåt i den där tropiska värmen (det kändes som när Emma och jag själv åkte moppe i Grekland) var jag så genomfylld av ..., jo, glädje, men allra mest tacksamhet!
Så, var den där stunden på piren.
(På väg från stranden, till cykeln, upptäckte vi ett sällskap spänstiga herrar i samma ålder som kvinnorna. Deras cyklar stod tillsammans en bit upp på stranden - mer som på ängen - och vi förstod att det var ett sällskap som var ute och tränade. Männen var stiliga och såg så glada ut där dom skyndade sig ut i havet .., en av dem var lång och gick i adamsdräkten med rumpan åt vårt håll och jag ringde en av kvinnorna och sa att "nu har ni chansen .., här är en hel flock av till synes sympatiske herrar!")
Två Lejon, en Tvilling och en Skorpion. |
Det finns dagar i livet som man vet kommer att bli till ett guldstjärneminne; dagar eller ögonblick som blir till skimrande bär på livets smultronstrå .., och precis så kändes det igår!
Jag har berättat om det på såväl instagram som fb, men jag lägger in det här också och den som redan känner till det hela, kan ju bara hoppa över inlägget. Det här är ju också en form av dagbok.
Så här var det: det var friherrinnan och jag själv och vi hade legat en bra i stund i havet och där kom tre andra kvinnor - långa, slanka - (jag tänkte .., ååå, så vackra ben, inga svullna knän!) - och vi hörde dem prata med varandra .., en sa att hon var lärare och när vi så satt på den solvarma träbänken ute på piren och friherrinnan bjöd på kaffe och hembakta skorpor, ja, det var väl då som dom tre kvinnorna steg upp och stod en bit ifrån oss och torkade i solen.
Lite småprat blev det .., nån av dem tyckte att det så härligt ut med kaffet och skorporna och så fortsatte pratet en bra stund. Vi hann med så mycket! Kvinnorna var - förutom en - jämngamla med mina systrar, 40-talister alltså, och nu var dom i Steninge och bodde i ett slags "vandrarhem" och ägnade dom här ljuvliga dagarna åt måleri.
Inte långt från Helsingfors var hon uppvuxen .... |
Efter en stund anslöt ännu en kvinna som visade sig vara uppvuxen i södra Finland.
Om man kan säga att någon ser ut som sitt land, så tänkte jag att det gjorde hon.
Rågblond.
Lite fyrkantig i kroppen.
Kraftfull.
Brett leende.
Och hon var pratglad och frågade genast var jag kom ifrån - det var dialekten, förstås - och så berättade hon att varje sommar brukade hon tillbringa en månad i Matsdal, inte långt från Dikanäs där ju min mamma har sina rötter.
Och hon berättade om glädjen att vara där uppe .., om kantarellerna som hon brukar plocka ., om dom 130 milen hon på egen hand kör för att komma till fjällvärlden ..., och hon kände till mycket om Dikanäs där hon brukade handla mat.
Och dom övriga kvinnorna var öppna och frimodiga .., en av dem berättade om hur livet som änka blev .., om rädslan för att så småningom våga gå på dans igen och hennes dotter som hade lovat att göra henne sällskap, men ångrade sig.
"Ja, du gick väl inte dit då ...?" hade dottern sagt och mamman svarade: "tror du att du har en fegis till mamma ...?" Jodå, hon vågade!
Och jag tänkte att kvinnor i den åldern är så härligt frimodiga .., så chosefria .., klarar sig själva och är fyllda med självdistans och humor! Ja, men det blev en sån oändlig värme där på piren!
Och jag frågade om vänsterhänderna och oh, inga problem, och där stod dom här härliga kvinnorna med händerna mot havet.
Efteråt, när jag cyklade hemåt i den där tropiska värmen (det kändes som när Emma och jag själv åkte moppe i Grekland) var jag så genomfylld av ..., jo, glädje, men allra mest tacksamhet!
Så, var den där stunden på piren.
(På väg från stranden, till cykeln, upptäckte vi ett sällskap spänstiga herrar i samma ålder som kvinnorna. Deras cyklar stod tillsammans en bit upp på stranden - mer som på ängen - och vi förstod att det var ett sällskap som var ute och tränade. Männen var stiliga och såg så glada ut där dom skyndade sig ut i havet .., en av dem var lång och gick i adamsdräkten med rumpan åt vårt håll och jag ringde en av kvinnorna och sa att "nu har ni chansen .., här är en hel flock av till synes sympatiske herrar!")
torsdag 2 juni 2016
Dagens fönster ....
Mig veterligt har aldrig på min blogg visats ett fönster från Zagreb, men idag händer det!
Det är fine mågen Micke som - å jobbets vägnar - är i Kroatien och där passade på att fånga ett fönster till svärmor. Hur glad blir man inte då? Jo, jätteglad! Tack Micke!
Sugen på lite information om Kroatien?
Här är en film som tar oss runt landet,.
Mig veterligt har aldrig på min blogg visats ett fönster från Zagreb, men idag händer det!
Det är fine mågen Micke som - å jobbets vägnar - är i Kroatien och där passade på att fånga ett fönster till svärmor. Hur glad blir man inte då? Jo, jätteglad! Tack Micke!
Sugen på lite information om Kroatien?
Här är en film som tar oss runt landet,.
onsdag 1 juni 2016
I sex månader ....
När jag var ung och mamma ännu inte hade givit sig av till Argentina, hände det ofta att hon - när hon såg nånting som hon tyckte var hemskt - sa att ..."ja, men allting blir så mycket enklare om man tänker att ..., det här hade kunnat vara min son/dotter/bror".
Det gällde i princip i alla sammanhang.
En brottsling, någon som höll på att svälta ihjäl .., ja, ni förstår.
Idag tänkte jag ungefär på samma sätt.
Ty intill friherrinnan och mig själv satt på stranden ett sällskap pojkar i gymnasieåldern som alla talade nån slags arabiska. Det var mycket "jalla, jalla!" Dom spelade fotboll .., badade (bilden), låg och solade och pratade, pratade och pratade.
I mitten av sällskapet satt eller låg en blond kvinna i 50-årsåldern. Det var pojkarnas lärare. Att hon var omåttligt omtyckt, därom rådde inga som helst tvivel och hon hade med sig saft och bullar och sa "hör ni pojkar, det här är som ett barnkalas!"
Och vi sa, friherrinnan och jag själv, att oj, vad det måste betyda mycket att ha en lärare som är så engagerad, nästan som en mamma var hon .., eller som en bidrottning och jag tänkte osökt på Bloggblad som ju haft samma funktion (inte som bidrottning, men som god förebild och nån som hjälper nyanlända) om än inte på heltid.
Några av pojkarna fiskade krabbor .., andra crawlade där en bit ute till havs.
En av dem frågade mig vad klockan var och jag sa "kvart i tre".
Den pojken var från Syrien - det var kanske alla ? - och han sa "trevligt att träffas" och jag sa "lycka till pojkar, hoppas att det går bra för er!"
I ynka sex månader hade pojkarna varit i Sverige och pratade så bra svenska!
Det är ju helt sanslöst!
Och i bilen, på väg därifrån, tänkte jag på mamma och hennes ord.
Tänk, om det hade varit min son eller mina söner som flytt undan kriget, kanske för att undkomma militärtjänstgöring! Tänk .., om han hade hamnat i ett land långt, långt borta och åååå, så jag då hade önskat att människor skulle vara vänliga mot honom.
Sen åkte jag till Harplinge, till posten på Matöppet, och hämtade ut mitt livs första mönstrade kofta.
Åååå, jag blev förälskad i den från sekund ett!
Så len och mjuk ..., och jag kände mig så bekväm i den.
Nog betyder det mycket det här att man trivs i sina kläder.
I bilen på väg hem visade termometern + 29 grader.
Det är på gränsen till icke uthärdbart.
Väl hemma tog jag trädgårdsslangen och duschade ute på gräsmattan, helt som någon skapat mig stod jag där och hoppades att ingen drönare skulle uppenbara sig.
Nelly har blivit ansad i pälsen och sen har båda hundarna fått duscha från samma trädgårdsslang för att inte förgås i hettan .., inga långa promenader blir det och förresten har ägaren till Stora Stensjö spärrat av vägen förbi lagården - med elstängsel - så nu kan man inte längre gå "lillrundan".
Det är numera private property.
Bara så man vet.
När jag var ung och mamma ännu inte hade givit sig av till Argentina, hände det ofta att hon - när hon såg nånting som hon tyckte var hemskt - sa att ..."ja, men allting blir så mycket enklare om man tänker att ..., det här hade kunnat vara min son/dotter/bror".
Det gällde i princip i alla sammanhang.
En brottsling, någon som höll på att svälta ihjäl .., ja, ni förstår.
Idag tänkte jag ungefär på samma sätt.
Ty intill friherrinnan och mig själv satt på stranden ett sällskap pojkar i gymnasieåldern som alla talade nån slags arabiska. Det var mycket "jalla, jalla!" Dom spelade fotboll .., badade (bilden), låg och solade och pratade, pratade och pratade.
I mitten av sällskapet satt eller låg en blond kvinna i 50-årsåldern. Det var pojkarnas lärare. Att hon var omåttligt omtyckt, därom rådde inga som helst tvivel och hon hade med sig saft och bullar och sa "hör ni pojkar, det här är som ett barnkalas!"
Och vi sa, friherrinnan och jag själv, att oj, vad det måste betyda mycket att ha en lärare som är så engagerad, nästan som en mamma var hon .., eller som en bidrottning och jag tänkte osökt på Bloggblad som ju haft samma funktion (inte som bidrottning, men som god förebild och nån som hjälper nyanlända) om än inte på heltid.
Några av pojkarna fiskade krabbor .., andra crawlade där en bit ute till havs.
En av dem frågade mig vad klockan var och jag sa "kvart i tre".
Den pojken var från Syrien - det var kanske alla ? - och han sa "trevligt att träffas" och jag sa "lycka till pojkar, hoppas att det går bra för er!"
I ynka sex månader hade pojkarna varit i Sverige och pratade så bra svenska!
Det är ju helt sanslöst!
Och i bilen, på väg därifrån, tänkte jag på mamma och hennes ord.
Tänk, om det hade varit min son eller mina söner som flytt undan kriget, kanske för att undkomma militärtjänstgöring! Tänk .., om han hade hamnat i ett land långt, långt borta och åååå, så jag då hade önskat att människor skulle vara vänliga mot honom.
Sen åkte jag till Harplinge, till posten på Matöppet, och hämtade ut mitt livs första mönstrade kofta.
Åååå, jag blev förälskad i den från sekund ett!
Så len och mjuk ..., och jag kände mig så bekväm i den.
Nog betyder det mycket det här att man trivs i sina kläder.
I bilen på väg hem visade termometern + 29 grader.
Det är på gränsen till icke uthärdbart.
Väl hemma tog jag trädgårdsslangen och duschade ute på gräsmattan, helt som någon skapat mig stod jag där och hoppades att ingen drönare skulle uppenbara sig.
Nelly har blivit ansad i pälsen och sen har båda hundarna fått duscha från samma trädgårdsslang för att inte förgås i hettan .., inga långa promenader blir det och förresten har ägaren till Stora Stensjö spärrat av vägen förbi lagården - med elstängsel - så nu kan man inte längre gå "lillrundan".
Det är numera private property.
Bara så man vet.
annorlunda ....
den lediga dagen
då vaknar man halv fem efter en strulig natt på soffan
pigg och nyter
dricker morgonkaffe med pv
som för övrigt försovit sig
tittar till växthuset
dagg i gräset
eller regn från igår
rena skyfallet var det!
och stora hagel!
åska och blixtar
kunderna var oroliga
vågade inte lämna butiken
grus från småvägarna sköljdes ner
och hamnade på kustvägen
som små grusdrivor var det
idag
grå himmel
liiiite blått där ovanför molnen
eller mellan
ledbruten
lycklig
den lediga dagen
då vaknar man halv fem efter en strulig natt på soffan
pigg och nyter
dricker morgonkaffe med pv
som för övrigt försovit sig
tittar till växthuset
dagg i gräset
eller regn från igår
rena skyfallet var det!
och stora hagel!
åska och blixtar
kunderna var oroliga
vågade inte lämna butiken
grus från småvägarna sköljdes ner
och hamnade på kustvägen
som små grusdrivor var det
idag
grå himmel
liiiite blått där ovanför molnen
eller mellan
ledbruten
lycklig
Första ledigadagsfönstret ....
Från stickerskan i norr - Cecilia N - kommer här ett fönster, fångat ombord på ett tåg.
Vilken utsikt ....!!
Tack Cecilia!
Från stickerskan i norr - Cecilia N - kommer här ett fönster, fångat ombord på ett tåg.
Vilken utsikt ....!!
Tack Cecilia!
tisdag 31 maj 2016
när man blir trött ....
elva dagar på raken
alla är inte lika långa
onsdag bara fyra timmar
lördag knappt tre
- men ändå -
natten mot idag mår jag illa
lägger mig på soffan
försöker kräkas men kan inte
är pigg och kry på morgonen
åker till stranden
bad och sol
vågkluck
på språng till jobbet hittar jag inte plånboken
överallt letar jag
i kylskåpet
i alla lådorna
under filten i gunnars rum
i mikron
borta!
jag hittar den under den blå filten i bilen
vill gråta av lycka
sen jobb
- den elfte dagen -
mobilen hade jag glömt på jobbet igår
nu hittar jag inte min låsduttgrej
letar och letar och letar
ger upp
åker hemåt
då visar det sig att jag har glömt mobilen
- återigen -
man vill bara gråta
tänker på mamma
tror inte att det är demens
det är inte det
men att jag är så trött i huvudet
och all denna stress i kassan
köer som aldrig tar slut
men nu .., tre lediga dagar i rad!
ingenting ska jag glömma!
elva dagar på raken
alla är inte lika långa
onsdag bara fyra timmar
lördag knappt tre
- men ändå -
natten mot idag mår jag illa
lägger mig på soffan
försöker kräkas men kan inte
är pigg och kry på morgonen
åker till stranden
bad och sol
vågkluck
på språng till jobbet hittar jag inte plånboken
överallt letar jag
i kylskåpet
i alla lådorna
under filten i gunnars rum
i mikron
borta!
jag hittar den under den blå filten i bilen
vill gråta av lycka
sen jobb
- den elfte dagen -
mobilen hade jag glömt på jobbet igår
nu hittar jag inte min låsduttgrej
letar och letar och letar
ger upp
åker hemåt
då visar det sig att jag har glömt mobilen
- återigen -
man vill bara gråta
tänker på mamma
tror inte att det är demens
det är inte det
men att jag är så trött i huvudet
och all denna stress i kassan
köer som aldrig tar slut
men nu .., tre lediga dagar i rad!
ingenting ska jag glömma!
Och så blev det tisdag ....
Kan man tänka sig! Dagarna följer på varandra!
Och detta är nu den elfte inte helt-lediga-dagen på raken, men sen ..., väntar ljuvligheter!
Solen flödar!
Vid niotiden kommer sigge in och kråååmar sig och vill ha fisk och det får han också.
Sen hoppar han ut genom det öppna köksfönstret och tackar för sig.
Harry är rädd för flugor och ligger under bordet där jag sitter och skriver.
Nelly är inte rädd för nånting .., hon spatserar omkring och funderar om harry lämnat några smulor i sin skål, men det har han inte.
Det här meddelandet kom precis just nu.
Och precis samtidigt ringde friherrinnan och undrade om vi skulle ses på stranden?
Ja, så gör vi!
Vallmon är på väg att blomma ...
Och den vackraste Aklejan blommar så fint ....!
Det gör också den rosa-lila kamraten ...
Jag tittar på Gomorron Sverige i SVT. Dagens programledare är Alexander Norén och Kattis Ahlström. Det känns aningen spänt i studion.
Och tänk, snart bara en vecka kvar tills det är dags för pv att opereras.
Och i morgon är det begravning av en hans allra bästa vänner, tillika gammal kollega, jämnårig med mig. Tjopp bara, så var hans liv slut.
Kan man tänka sig! Dagarna följer på varandra!
Och detta är nu den elfte inte helt-lediga-dagen på raken, men sen ..., väntar ljuvligheter!
Solen flödar!
Vid niotiden kommer sigge in och kråååmar sig och vill ha fisk och det får han också.
Sen hoppar han ut genom det öppna köksfönstret och tackar för sig.
Harry är rädd för flugor och ligger under bordet där jag sitter och skriver.
Nelly är inte rädd för nånting .., hon spatserar omkring och funderar om harry lämnat några smulor i sin skål, men det har han inte.
Det här meddelandet kom precis just nu.
Och precis samtidigt ringde friherrinnan och undrade om vi skulle ses på stranden?
Ja, så gör vi!
Vallmon är på väg att blomma ...
Och den vackraste Aklejan blommar så fint ....!
Det gör också den rosa-lila kamraten ...
Jag tittar på Gomorron Sverige i SVT. Dagens programledare är Alexander Norén och Kattis Ahlström. Det känns aningen spänt i studion.
Och tänk, snart bara en vecka kvar tills det är dags för pv att opereras.
Och i morgon är det begravning av en hans allra bästa vänner, tillika gammal kollega, jämnårig med mig. Tjopp bara, så var hans liv slut.
måndag 30 maj 2016
En måndagmorgon ....
Så är då äntligen förra veckan avklarad; en vecka när vi varit närapå halverad styrka i affären och jag kan säga att det finns nog ingen som inte gjort rätt för lönen.
Det gör vi för övrigt alltid, men det har varit värre än vanligt.
Nåja, nu är det gjort.
Jag har kommit hem på kvällarna och mest ramlat ihop i en hög, men tänk, knäet har inte krånglat.
Har nu arbetat lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag (bara tre timmar), torsdag, fredag, lördag (frivilligt, ett par timmar i kaoset) och så igår, söndag. Nog är det lustigt, det här att det är roligare att arbeta när man inte är schemalagd, ja, så fungerar det för mig! Och vilken glädje att få jobba i sina egna kläder, bara en sån sak!
Pv är klar med dom nationella proven i matematik; nu stundar muntliga förhör.
Och han räknar ner till ablationen.
"Nu är det bara tio dagar kvar ...", sa han igår vid frukosten ute på altanen.
Lite pirrigt är det nog.
Och mindre än två veckor kvar tills Emma tar studenten (hon har redan börjat sommarjobba när hon har möjlighet, på H&M) och mindre än fyra veckor kvar tills vi åker till England, om nu allt går som det är tänkt.
Det är bara att hålla tummarna.
Så är då äntligen förra veckan avklarad; en vecka när vi varit närapå halverad styrka i affären och jag kan säga att det finns nog ingen som inte gjort rätt för lönen.
Det gör vi för övrigt alltid, men det har varit värre än vanligt.
Nåja, nu är det gjort.
Jag har kommit hem på kvällarna och mest ramlat ihop i en hög, men tänk, knäet har inte krånglat.
Har nu arbetat lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag (bara tre timmar), torsdag, fredag, lördag (frivilligt, ett par timmar i kaoset) och så igår, söndag. Nog är det lustigt, det här att det är roligare att arbeta när man inte är schemalagd, ja, så fungerar det för mig! Och vilken glädje att få jobba i sina egna kläder, bara en sån sak!
Pv är klar med dom nationella proven i matematik; nu stundar muntliga förhör.
Och han räknar ner till ablationen.
"Nu är det bara tio dagar kvar ...", sa han igår vid frukosten ute på altanen.
Lite pirrigt är det nog.
Och mindre än två veckor kvar tills Emma tar studenten (hon har redan börjat sommarjobba när hon har möjlighet, på H&M) och mindre än fyra veckor kvar tills vi åker till England, om nu allt går som det är tänkt.
Det är bara att hålla tummarna.
Måndagsfönstret ...
Eller i alla fall glasdörr.
Idag är det vårfest för de äldre efter mässan. När kortet togs hördes kören sjunga upp.
// Så skrev Cecilia N igår, söndag.
Eller i alla fall glasdörr.
Idag är det vårfest för de äldre efter mässan. När kortet togs hördes kören sjunga upp.
// Så skrev Cecilia N igår, söndag.
söndag 29 maj 2016
Hej där i landet Halland!
Här kommer lite fönster som jag fångade i Odense, på Fyn i Danmark.
Fönstren sitter på H. C. Andersens födelsehus!
Och vem som har hållit i håven, behöver jag väl inte tala om.