Det här med kroppsspråk ....
Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.
Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.
Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!
Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ..., halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig precis som förr i världen, har det verkligen varit en ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.
Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju så här det känns!"
Vilken frihet!
Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.
När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.
Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte var alldeles enkelt.
Han såg så ..., tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen - och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.
Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.
När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?
Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.
Min pappa k n ä a d e liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.
Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.
Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.
Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!
lördag 11 mars 2017
Ett härligt livsbejakande inlägg .....
Det hittar man här.
Ja, jag tycker i alla fall att det är härligt!
Det hittar man här.
Ja, jag tycker i alla fall att det är härligt!
Dagens fönster ....
Så här skriver alltid så rara Solbritt från Ystad:
Så här skriver alltid så rara Solbritt från Ystad:
"Vet inte om du fortfarande samlar på fönster men skickar detta från
en tygaffär på Sladdergatan.
ar tvungen att låta den vackra gatlyktan
vara med.
En natthälsning från mig/Solbritt".
// Jag förmodar att affären är "Tygtokig", om den nu finns kvar? Där inne arbetade en sån underbart härlig kvinna; jag tror att hon var från Hälsingland eller nåt sånt, men hon kanske inte är kvar nu? I så fall får du gärna hälsa till henne från mig, Solbritt.
fredag 10 mars 2017
På tronen ....
Tidigt idag blev det en liten utflykt till vårdcentralen i Falkenberg, i akt och mening att hämta hem självaste toa-tronen .., förhöjningen, alltså. Kom på plats alldeles för tidigt, men det gjorde inget, då hann jag prata lite med en äldre man som blivit hjärtopererad i Göteborg och var rejält besviken över resultatet. Egentligen var det han som pratade; han var sannerligen öppenhjärtig.
Innan jag slog mig ned i väntrummet, tog jag en titt på Ätran som rinner så strid och fin en liten bit bara från sjävla vårdcentralen. Oj, så vackert det var! Och jag hörde vårens första koltrast sitta och flöjta från ett hustak!
På väggen uppe till höger i väntrummet sitter en sååååå vacker tavla och jag frågade de övriga väntande om dom möjligen visste vem konstnären var? Nej, det skakades på huvudena, så jag stegade fram och gjorde mig så låååång jag bara kunde och såg då signaturen: Axel Olsson.
Denne Axel Olsson var en av medlemmarna i Halmstadgruppen - då förstår man att han är sprungen ur den halländska myllan -. Nu går inte färgerna fram som dom ska .., men det var varma färger i blått och grönt och dom färgerna togs upp av det enorma fönsterpartiet där det längst uppe var en slags solskydd kanske, så det band samman det hela så otroligt fint!
Fick träffa en sympatisk arbetsterapeut, en ung kvinna i 30-årsåldern kanske och så kånkade jag iväg med tronen till bilen och körde hemåt.
Från Falkenberg till Stensjö tar det kanske tjugo minuter, max.
Kom hem .., tog hundarna på promenad ., upptäckte herr och fru Kaja på taknocken av Eckes lilla plutthus .., matade stoet (nu vet jag: det är ett sto) med morötter och äpplen .., hörde lärkan för första gången i vår och kände mig lycklig!
Och ikväll blir det middag här tillsammans med friherrinnan, som tack för att hon tog så väl hand om sigge nilsson och fågelmatningen.
Tidigt idag blev det en liten utflykt till vårdcentralen i Falkenberg, i akt och mening att hämta hem självaste toa-tronen .., förhöjningen, alltså. Kom på plats alldeles för tidigt, men det gjorde inget, då hann jag prata lite med en äldre man som blivit hjärtopererad i Göteborg och var rejält besviken över resultatet. Egentligen var det han som pratade; han var sannerligen öppenhjärtig.
Innan jag slog mig ned i väntrummet, tog jag en titt på Ätran som rinner så strid och fin en liten bit bara från sjävla vårdcentralen. Oj, så vackert det var! Och jag hörde vårens första koltrast sitta och flöjta från ett hustak!
På väggen uppe till höger i väntrummet sitter en sååååå vacker tavla och jag frågade de övriga väntande om dom möjligen visste vem konstnären var? Nej, det skakades på huvudena, så jag stegade fram och gjorde mig så låååång jag bara kunde och såg då signaturen: Axel Olsson.
Denne Axel Olsson var en av medlemmarna i Halmstadgruppen - då förstår man att han är sprungen ur den halländska myllan -. Nu går inte färgerna fram som dom ska .., men det var varma färger i blått och grönt och dom färgerna togs upp av det enorma fönsterpartiet där det längst uppe var en slags solskydd kanske, så det band samman det hela så otroligt fint!
Fick träffa en sympatisk arbetsterapeut, en ung kvinna i 30-årsåldern kanske och så kånkade jag iväg med tronen till bilen och körde hemåt.
Från Falkenberg till Stensjö tar det kanske tjugo minuter, max.
Kom hem .., tog hundarna på promenad ., upptäckte herr och fru Kaja på taknocken av Eckes lilla plutthus .., matade stoet (nu vet jag: det är ett sto) med morötter och äpplen .., hörde lärkan för första gången i vår och kände mig lycklig!
Och ikväll blir det middag här tillsammans med friherrinnan, som tack för att hon tog så väl hand om sigge nilsson och fågelmatningen.
torsdag 9 mars 2017
Och så går varma, varma tankar ....
... till fina Solveig i Dalarna som i måndags förlorade sin man.
Hemma hos Solveig och Roland .- mitt ute i granskogen - satt jag vid deras köksbord och bjöds på nygräddade våfflor och utanför fönstret flög småfåglar fram och tillbaka.
Det var några år sedan, då, när vi var uppe i Sälen.
Varmt och gott var det hos dem och Solveig berättade stolt om allt som denne Roland hade fixat och donat med; ja, en riktig allkonstnär var han.
Nu - helt plötsligt - är Solveig ensam.
Roland var född 1947.
... till fina Solveig i Dalarna som i måndags förlorade sin man.
Solveigs vackra hand ... |
Hemma hos Solveig och Roland .- mitt ute i granskogen - satt jag vid deras köksbord och bjöds på nygräddade våfflor och utanför fönstret flög småfåglar fram och tillbaka.
Det var några år sedan, då, när vi var uppe i Sälen.
Just här satt jag. Roland och Solveig satt mitt emot. |
Varmt och gott var det hos dem och Solveig berättade stolt om allt som denne Roland hade fixat och donat med; ja, en riktig allkonstnär var han.
Nu - helt plötsligt - är Solveig ensam.
Roland var född 1947.
Här kommer ännu ett tips ....
Rebellkirurgen
Rebellkirurgen
Dokumentär från 2017.
Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med
sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000
invånare (Sverige har 380) är resurserna oerhört begränsade. Erik
tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin,
slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd. Men
trots de stora utmaningarna så menar Erik och Sennait att allt ändå inte
är bättre i hemlandet: "Den andliga nöden i Sverige är större än den
materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här
kulturen".
En film av Erik Gandini.
Den finns på svt-play.
På akuten ....
Igårkväll råkade jag hamna i en dokumentär från en akutmottagning i Boston, USA.
Full fart, förstås!
Skottskadade och mycket dramatik och bråttom-bråttom.
Allt fullt förståeligt.
Ikväll .., tittade pv och jag själv på brittiska dokumentärserien Akuten.
Vilken skillnad i bemötandet av patienterna!
I Boston var det raka rör och inte så mycket ..., ja, inte så mycket omtanke kanske (nu kommer någon att protestera och säga att det är klart att man först måste tänka på själva arbetet).
I London var det så mycket mer värme och vänligt bemötande, trots svåra skador hos somliga.
Och i hur många avsnitt som helst har jag hört personalen kalla patienterna för "darling" och "love".
Kvällens avsnitt, det åttonde, var helt underbart!
Så mycket kärlek och värme och ..., ja, helt underbart!
Och ja, jag inser att alla människor inte är som jag själv; ty för egen del är det där vänliga bemötandet det viktigaste av allt, ja, när man hamnar på sjukhus.
Igårkväll råkade jag hamna i en dokumentär från en akutmottagning i Boston, USA.
Full fart, förstås!
Skottskadade och mycket dramatik och bråttom-bråttom.
Allt fullt förståeligt.
Ikväll .., tittade pv och jag själv på brittiska dokumentärserien Akuten.
Vilken skillnad i bemötandet av patienterna!
I Boston var det raka rör och inte så mycket ..., ja, inte så mycket omtanke kanske (nu kommer någon att protestera och säga att det är klart att man först måste tänka på själva arbetet).
I London var det så mycket mer värme och vänligt bemötande, trots svåra skador hos somliga.
Och i hur många avsnitt som helst har jag hört personalen kalla patienterna för "darling" och "love".
Kvällens avsnitt, det åttonde, var helt underbart!
Så mycket kärlek och värme och ..., ja, helt underbart!
Och ja, jag inser att alla människor inte är som jag själv; ty för egen del är det där vänliga bemötandet det viktigaste av allt, ja, när man hamnar på sjukhus.
Idag ....
Ledig dag igen. Den andra av tre-på-raken.
Åker till affären och slår mig ner i fikarummet där Carina och Erik just då har rast.
Det blir småprat om Sälen i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet och om Majas debut i spåret ., om nattvasan som Anna och pv tänker sig att köra (med pannlampa) och lite prat blir det om den stundande operationen.
Jag är inte den enda i affären som har krånglande knän eller leder .., det är vi som är äldre och har arbetat länge i butik och gått omkring på stenhårda golv och nu är vi alltså två som fått knäproteser.
Friherrinnan, som när hon arbetade hade problem med nacke och axlar, är nu - sedan hon förvandlats till just friherrinna - befriad från den smärtan.
Och så handlar jag ingredienser till den där soppan som blev så vansinnigt god .., ja, en bukett tulpaner får följa med hem och lite annat .., en så kallad skvallertidning gör mig också sällskap.
Det känns nästan som om man måste be om ursäkt för ett dylikt inköp, men det bryr jag mig inte om .., ibland är det skönt att lägga sig raklång på soffan Ektorp och bläddra bland skvallret.
Stannar till i foajén på väg till bilen och skummar igenom anslagstavlan.
Nej, där är inte mycket nytt.
Den fjärde mars har någon hittat en jättesöt och kelig kattunge och man undrar vad som hände med den lille krabaten. Dök någon matte eller husse upp?
Och utanför affären sitter nu en ny tiggare.
Den "ordinarie" - Valentin - åkte hem någon vecka efter nyår för att träffa sina barn och i hans ställe kom en pratglad herre som ivrigt pekade på pengabyttan så snart någon passerade. Ibland ropade han "Skål!" och log så glatt .., ibland kom han in och köpte cigaretter.
Den "nye" verkar vara en försynt man som inte gör något väsen av sig .., och snart är nog Valentin tillbaka, kanske i slutet av månaden?
Nu är soppan klar (den blev jättegod!) och jag har pratat med arbetsterapeuten i Falkenberg och ska i morgon få komma och hämta ut en sån här toalettförhöjning. Jag ska villigt erkänna att jag därmed - i ett huj - känner mig tämligen ålderstigen, ty såna hjälpmedel fanns det gott om på ålderdomshemmet i Malå eller på mammas gruppboende.
Nåja, det blir nog bra och underlättar säkert när man ska resa sig upp, då, efter operationen.
Sist av allt: på Facebook har någon taggat mig och när jag tittar efter hittar jag det här urklippet som handlar om mamma.
Jo, jag minns när bilden togs.
Och om någon tycker att hon borde smajla lite, ja, se lite gladare ut, så kan jag förklara allvaret: mamma fick tidigt tandprotes och så länge hon levde skämdes hon alldeles förfärligt över detta och när hon skrattade - vilket hon ofta gjorde; hon var en gladlynt människa - höll hon alltid ena handen över munnen, så där som av en händelse.
Ja, så har den här dagen varit.
Ajöken, sa fröken.
Ordning och Reda var det .... |
Ledig dag igen. Den andra av tre-på-raken.
Åker till affären och slår mig ner i fikarummet där Carina och Erik just då har rast.
Det blir småprat om Sälen i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet och om Majas debut i spåret ., om nattvasan som Anna och pv tänker sig att köra (med pannlampa) och lite prat blir det om den stundande operationen.
Jag är inte den enda i affären som har krånglande knän eller leder .., det är vi som är äldre och har arbetat länge i butik och gått omkring på stenhårda golv och nu är vi alltså två som fått knäproteser.
Friherrinnan, som när hon arbetade hade problem med nacke och axlar, är nu - sedan hon förvandlats till just friherrinna - befriad från den smärtan.
Undrar om han hittade den ...? |
Och så handlar jag ingredienser till den där soppan som blev så vansinnigt god .., ja, en bukett tulpaner får följa med hem och lite annat .., en så kallad skvallertidning gör mig också sällskap.
Det känns nästan som om man måste be om ursäkt för ett dylikt inköp, men det bryr jag mig inte om .., ibland är det skönt att lägga sig raklång på soffan Ektorp och bläddra bland skvallret.
Stannar till i foajén på väg till bilen och skummar igenom anslagstavlan.
Nej, där är inte mycket nytt.
Den fjärde mars har någon hittat en jättesöt och kelig kattunge och man undrar vad som hände med den lille krabaten. Dök någon matte eller husse upp?
Och utanför affären sitter nu en ny tiggare.
Den "ordinarie" - Valentin - åkte hem någon vecka efter nyår för att träffa sina barn och i hans ställe kom en pratglad herre som ivrigt pekade på pengabyttan så snart någon passerade. Ibland ropade han "Skål!" och log så glatt .., ibland kom han in och köpte cigaretter.
Den "nye" verkar vara en försynt man som inte gör något väsen av sig .., och snart är nog Valentin tillbaka, kanske i slutet av månaden?
Nu är soppan klar (den blev jättegod!) och jag har pratat med arbetsterapeuten i Falkenberg och ska i morgon få komma och hämta ut en sån här toalettförhöjning. Jag ska villigt erkänna att jag därmed - i ett huj - känner mig tämligen ålderstigen, ty såna hjälpmedel fanns det gott om på ålderdomshemmet i Malå eller på mammas gruppboende.
Nåja, det blir nog bra och underlättar säkert när man ska resa sig upp, då, efter operationen.
Sist av allt: på Facebook har någon taggat mig och när jag tittar efter hittar jag det här urklippet som handlar om mamma.
Jo, jag minns när bilden togs.
Och om någon tycker att hon borde smajla lite, ja, se lite gladare ut, så kan jag förklara allvaret: mamma fick tidigt tandprotes och så länge hon levde skämdes hon alldeles förfärligt över detta och när hon skrattade - vilket hon ofta gjorde; hon var en gladlynt människa - höll hon alltid ena handen över munnen, så där som av en händelse.
Ja, så har den här dagen varit.
Ajöken, sa fröken.
I en kommentar skriver Barbro - Babsan - från Uppsala (men uppvuxen i Piteå) att hon knappt kommer ihåg sin egen blogg; ja, inte namnet i alla fall och då svarar den allvetande Rexxie att det är ju inga problem, bara att klicka på hennes namn i någon kommentar, så kommer den upp.
Bert i Luleå vill inte vara sämre och gör samma sak.
Själv skriver jag in babsans namn i sökrutan på den här sidan och plötsligt vimlar det av bilder från dig, Barbro!
Här ska du få en kavalkad av några av dom bilder du skickat genom årens lopp .., dom flesta var till "Det bästa ..." (och det är inte långt ifrån att jag saknar den biten, skulle vi inte kanske kunna ... och priser behöver vi väl inte ha ..?).
Först ut är din glädje över en blåsippa!
Och så har du varit ute på Raggarön och plockat kantareller ....
Och haft besök av barnbarnet och då kommer lilla måttet fram ....
Så många härliga bilder har du bidragit med ..., här är en!
Och här är en till .., som jag bara ä l s k a r!
Morfar och lilla Noelle, förmodar jag.
Barbro tillhör skaran av mänskligheten som har vackra naglar!
Sååå läckert, säger jag som aldrig får dem så fina.
Och barnbarnet vill förstås vara som sin mormor.
Varav hjärtat är fullt .., det stämmer verkligen in på dig, Barbro.
Nu är du på väg till Oslo, till dotter och barnbarn och passar då på att ta en bild ut genom flygplansfönstret.
Mängder med fönsterbilder har du bidragit med!
Här från Uppsala.
Och här ..., här har du skickat ett Det-bästa-bidrag i form av ett hjärta .., det var när din bror tillfrisknat från hjärnhinneinflammation och du var så lycklig.
Och här lilla fröken Noelle igen.
Djupt koncentrerad.
När barnbarnet återvänt till Oslo, då upptäcker Barbro att den där lilla madamen hade tagit bilder med mormors kamera. Det här var en av dem.
Och här löses det korsord! Det ska börjas i tid.
Du är inte bara alltid så vänlig Barbro, du är också en i mina ögon så duktig fotograf!
Bra på att fånga ögonblicken!
Den känslan är minsann inte allom given.
Titta, så fint!
Den allra fösta tussilagon!
Och så sist av allt; älsklingsbilden - i alla fall för mig - nationaldagsfirande i systerlandet i väster och morfar och lilla Noelle på väg hem eller bort, jag minns inte vilket.
Se där .., det här var bara en liten pjuttig bråkdel av allt det du bidragit med!
Och tänk, så mycket hjärtevärme vi andra fått, tack vare dig!
Stort tack Barbro!
onsdag 8 mars 2017
Det här med portot .....
Igår skrev jag här på bloggen att portot - såväl in, - som utrikes - kommer att höjas från den 1:a april.
Ett häfte på tio frimärken som nu kostar 65:-, kommer då att kosta 70:-.
Om du tillhör den allt mindre skaran av mänskligheten som ännu skriver "vanliga brev", då kan du spara en slant genom att köpa på dig lite frimärken, ty är dom valörlösa, som på bilden, då kan du använda dem precis som vanligt och behöver inget tilläggsporto.
(Samma sak med julfrimärken utan valör .., dom kan man fortsätta att använda även nästa jul).
Ekonomifrimärken som ytterst sällan säljs, dom försvinner nu helt.
Bilden visar mina favoritfrimärken alla kategorier.
Illustratör är Henning Trollbäck och temat är RETRO.
Frimärket i mitten till vänster, påminner om min barndom.
Just såna skåpluckor fanns hos kamraten Eilerts hem i Malå, men dom luckorna var gulorangefärgade.
Oj, vad jag tyckte det var läckert!
Igår skrev jag här på bloggen att portot - såväl in, - som utrikes - kommer att höjas från den 1:a april.
Ett häfte på tio frimärken som nu kostar 65:-, kommer då att kosta 70:-.
Om du tillhör den allt mindre skaran av mänskligheten som ännu skriver "vanliga brev", då kan du spara en slant genom att köpa på dig lite frimärken, ty är dom valörlösa, som på bilden, då kan du använda dem precis som vanligt och behöver inget tilläggsporto.
(Samma sak med julfrimärken utan valör .., dom kan man fortsätta att använda även nästa jul).
Ekonomifrimärken som ytterst sällan säljs, dom försvinner nu helt.
Bilden visar mina favoritfrimärken alla kategorier.
Illustratör är Henning Trollbäck och temat är RETRO.
Frimärket i mitten till vänster, påminner om min barndom.
Just såna skåpluckor fanns hos kamraten Eilerts hem i Malå, men dom luckorna var gulorangefärgade.
Oj, vad jag tyckte det var läckert!
Dagens fönster ...
.... fångades av ellem i Skellefteå!
Tänk, så vackert det är med rött och grönt tillsammans! Men oj, vilket sjå att putsa såna här pyttesmå fönster, ja, dom där "överfönstren". Sånt reflekterade jag aldrig över innan vi hade spröjs .., det är åtskilligt bökigare (om än vackrare, tycker jag).
Tack ellem för ditt bidrag!
.... fångades av ellem i Skellefteå!
Tänk, så vackert det är med rött och grönt tillsammans! Men oj, vilket sjå att putsa såna här pyttesmå fönster, ja, dom där "överfönstren". Sånt reflekterade jag aldrig över innan vi hade spröjs .., det är åtskilligt bökigare (om än vackrare, tycker jag).
Tack ellem för ditt bidrag!
tisdag 7 mars 2017
Tillbaka ....
Ååååå, så vanvettigt roligt det var att komma tillbaka till jobbet efter semesterveckan i Sälen!
Och det var många trevliga kunder och en riksdagskvinna (m) som hade flytt fältet då hon imorgon fyller jämna år och det blev en stunds trivsamt småprat och så gratulerade jag henne förstås - ja, jag upptäckte födelsedagen när hon hämtade ett paket och då visade sin legitimation).
Kvinnan var lång och grann - påminde lite om bettankax som också är just lång och grann - kanske var det därför jag genast tyckte om henne, kunden?
Och när jag kom var Hampus på plats i kassan.
Han har tillbringat tre veckor i några afrikanska länder och innan jag började berättade han lite om sitt och kamraternas äventyr. Jo, det hade varit till och med bättre än han väntat sig!
Jag frågade honom om han ska arbeta i sommar också och jo, det ska han.
Härligt!
Hampus är verkligen så trevlig och tänker utbilda sig till läkare, vad det lider.
Arbetade sedan kväll med Elin, då Malin var krasslig.
Hon (Elin) är också så fin - såväl hon, Malin som Hampus är alla i 20-21-årsåldern.
Tänk, så många rara ungdomar det finns!
Och inte bara rara och fina, utan d u k t i g a.
Självgående!
I morgon fyller Inger i Skellefteå år.
Inger är en kvinna som verkligen har betytt mycket i mitt liv.
Före detta kulturredaktör på tidningen Norra Västerbotten, lojal, omtänksam och snäll.
Det är till henne det där kuvertet längst uppe är avsett; jag tror att hon kommer att tycka om Henning Trollbäcks illustration till inrikesportot.
Ni vet kanske om att portot höjs den 1:a april?
Jodå. Det var bara ett år sedan sist.
Från och med då kostar ett inrikes porto 7:- och mycket annat när det gäller porton höjs också.
Jag FÖRMODAR att det är så, att köper man på sig frimärkshäften utan valör, dom som nu kostar 65:-, borde man kunna använda dem utan extratillägg? Ska kolla upp med Posten i morgon, så jag inte lurar er. Och mig.
Nu Veckans Brott.
Ååååå, så vanvettigt roligt det var att komma tillbaka till jobbet efter semesterveckan i Sälen!
Och det var många trevliga kunder och en riksdagskvinna (m) som hade flytt fältet då hon imorgon fyller jämna år och det blev en stunds trivsamt småprat och så gratulerade jag henne förstås - ja, jag upptäckte födelsedagen när hon hämtade ett paket och då visade sin legitimation).
Kvinnan var lång och grann - påminde lite om bettankax som också är just lång och grann - kanske var det därför jag genast tyckte om henne, kunden?
Hampus tog mejeriet mellan 13-14, jag kassan och postpaketen. |
Och när jag kom var Hampus på plats i kassan.
Han har tillbringat tre veckor i några afrikanska länder och innan jag började berättade han lite om sitt och kamraternas äventyr. Jo, det hade varit till och med bättre än han väntat sig!
Jag frågade honom om han ska arbeta i sommar också och jo, det ska han.
Härligt!
Hampus är verkligen så trevlig och tänker utbilda sig till läkare, vad det lider.
Arbetade sedan kväll med Elin, då Malin var krasslig.
Hon (Elin) är också så fin - såväl hon, Malin som Hampus är alla i 20-21-årsåldern.
Tänk, så många rara ungdomar det finns!
Och inte bara rara och fina, utan d u k t i g a.
Självgående!
I morgon fyller Inger i Skellefteå år.
Inger är en kvinna som verkligen har betytt mycket i mitt liv.
Före detta kulturredaktör på tidningen Norra Västerbotten, lojal, omtänksam och snäll.
Det är till henne det där kuvertet längst uppe är avsett; jag tror att hon kommer att tycka om Henning Trollbäcks illustration till inrikesportot.
Ni vet kanske om att portot höjs den 1:a april?
Jodå. Det var bara ett år sedan sist.
Från och med då kostar ett inrikes porto 7:- och mycket annat när det gäller porton höjs också.
Jag FÖRMODAR att det är så, att köper man på sig frimärkshäften utan valör, dom som nu kostar 65:-, borde man kunna använda dem utan extratillägg? Ska kolla upp med Posten i morgon, så jag inte lurar er. Och mig.
Nu Veckans Brott.
Tecken i tiden ....
Tar harry på promenad ..., stannar till vid hästhagen där tidigare tre hästar har samsats, men nu bara en enda en; en raggig krabat som tycks nyfiken och jag stannar till och småpratar lite .., kliar bakom örat och på sidan av huvudet och så snart jag slutar, visar den tydligt att "mera!mera! häääär, just här!" och hästen - jag vet knappt vilket kön det är - lutar huvudet mot mitt och jag vilar min kind mot mulen och det är nästan så att jag går sönder av all denna värme!
Hästägaren har satt upp en skylt där det står tv-övervakning - men där är ingen övervakning alls - och han har, för någon vecka eller två sedan, berättat att någon anonym feg jävel anmält honom och för en tid sedan kom minsann två myndighetspersoner på besök och inspekterade hagarna och hästarna och dagen därpå upptäckte vi att två hästar var flyttade till några andra hagar, nån mil bort, ja, så sa ägaren.
Och mannen frågade oss om det möjligen var vi som anmält honom, men vi visste såklart ingenting.
Absolut inte.
"Ja, bara jag får veta vem det var .., då jävlar ...!" sa hästägaren.
.
Och nu är den här hästen helt ensam och första dagen - då, när kompisen försvunnit - gnäggade han/hon oavbrutet och det gjorde så ont i mig.
Sen går vi vidare, harry och jag själv.
Ute på åkern upptäcker jag att tofsviporna kommit; ja, dom kanske har kommit tidigare när vi var i Sälen, men nu är dom i alla fall här! Härligt! Och som dom skrikflyger över åkern ...!
Längs kustvägen ligger skräp i ett dike och ångrar att jag inte tog med en plastpåse. Där ligger en tom ölburk och någon har slängt en förpackning med örtsalt och det är plast och lite annat.
Och nu är klockan tolv och snart väntar jobb.
Tre arbetspass återstår. Det här och så lördag och söndag tillsammans med Joakim.
Tar harry på promenad ..., stannar till vid hästhagen där tidigare tre hästar har samsats, men nu bara en enda en; en raggig krabat som tycks nyfiken och jag stannar till och småpratar lite .., kliar bakom örat och på sidan av huvudet och så snart jag slutar, visar den tydligt att "mera!mera! häääär, just här!" och hästen - jag vet knappt vilket kön det är - lutar huvudet mot mitt och jag vilar min kind mot mulen och det är nästan så att jag går sönder av all denna värme!
Hästägaren har satt upp en skylt där det står tv-övervakning - men där är ingen övervakning alls - och han har, för någon vecka eller två sedan, berättat att någon anonym feg jävel anmält honom och för en tid sedan kom minsann två myndighetspersoner på besök och inspekterade hagarna och hästarna och dagen därpå upptäckte vi att två hästar var flyttade till några andra hagar, nån mil bort, ja, så sa ägaren.
Och mannen frågade oss om det möjligen var vi som anmält honom, men vi visste såklart ingenting.
Absolut inte.
"Ja, bara jag får veta vem det var .., då jävlar ...!" sa hästägaren.
.
Och nu är den här hästen helt ensam och första dagen - då, när kompisen försvunnit - gnäggade han/hon oavbrutet och det gjorde så ont i mig.
Sen går vi vidare, harry och jag själv.
Ute på åkern upptäcker jag att tofsviporna kommit; ja, dom kanske har kommit tidigare när vi var i Sälen, men nu är dom i alla fall här! Härligt! Och som dom skrikflyger över åkern ...!
Längs kustvägen ligger skräp i ett dike och ångrar att jag inte tog med en plastpåse. Där ligger en tom ölburk och någon har slängt en förpackning med örtsalt och det är plast och lite annat.
Och nu är klockan tolv och snart väntar jobb.
Tre arbetspass återstår. Det här och så lördag och söndag tillsammans med Joakim.
måndag 6 mars 2017
Hemma ....
Och så tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ostanvinden är så iskall att den går rakt genom märg och ben (och hull) och fast jag har virat en tjock halsduk flera varv runt halsen, bli det hurvigt.
Ingen snö, men frasiga löv och mossiga stenmurar.
I slänten ner mot vägen upptäcker jag stora sällskap av snödroppar och likadant i rabatten, men för övrigt har sannerligen inte mycket hänt dom här dagarna då vi varit borta.
Och jag går där ner mot havet och försöker summera dagarna tillsammans med barn, barnbarn, en fästmö och en svärson. Jag tänker på alla skratt .., som då, när Anders försökte övertyga mig om att jag vid en blindtest absolut inte skulle känna skillnad på köpevatten på flaska eller vanligt kranvatten och jag sa att jodå, det tror jag visst och båda gångerna när han testade mig, svarade jag rätt.
Aldrig har jag väl druckit godare - och kallare - vatten än i Sälen!
Eller min egen glädje när vi på lördagkvällen tittar på Melodifestivalen och jag säger - om en udda grupp som sjunger - att "det påminner ju om Ola Salo" och Anna tycks titta häpet på sin åldersstigna mamma och säger ..."ja, men han är ju involverad i den låten!"
Sånt.
Och så kommer friherrinnan på besök.
Hon har - under vår bortavaro - skött om sigge på allra bästa sätt och harry skriker rätt ut i glädje när han genom rumsfönstret ser madamen från Steninge stiga ut ur sin bil!
Sen sitter vi vid köksbordet och pratar om allt möjligt .., och i hemköps kalender skriver jag ned sånt som är bra att komma ihåg .., planerar lite inför tre månaders rehabilitering och friherrinnan berättar om sin stundande resa till Kalmar och det är på det hela taget ungefär som vanligt.
Att komma hem är lika härligt som att komma bort.
En tvättmaskin som går för runt .., tända lampor .., helgläsning som väntar (DN lördag/söndag) och Akuten på SVT-play.
Tre arbetsdagar återstår; imorgonkväll, samt lördag och söndag.
Därefter Hässleholm.
Och såren på händerna är läkta.
Och så tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ostanvinden är så iskall att den går rakt genom märg och ben (och hull) och fast jag har virat en tjock halsduk flera varv runt halsen, bli det hurvigt.
Ingen snö, men frasiga löv och mossiga stenmurar.
I slänten ner mot vägen upptäcker jag stora sällskap av snödroppar och likadant i rabatten, men för övrigt har sannerligen inte mycket hänt dom här dagarna då vi varit borta.
Och jag går där ner mot havet och försöker summera dagarna tillsammans med barn, barnbarn, en fästmö och en svärson. Jag tänker på alla skratt .., som då, när Anders försökte övertyga mig om att jag vid en blindtest absolut inte skulle känna skillnad på köpevatten på flaska eller vanligt kranvatten och jag sa att jodå, det tror jag visst och båda gångerna när han testade mig, svarade jag rätt.
Aldrig har jag väl druckit godare - och kallare - vatten än i Sälen!
Eller min egen glädje när vi på lördagkvällen tittar på Melodifestivalen och jag säger - om en udda grupp som sjunger - att "det påminner ju om Ola Salo" och Anna tycks titta häpet på sin åldersstigna mamma och säger ..."ja, men han är ju involverad i den låten!"
Sånt.
Och så kommer friherrinnan på besök.
Hon har - under vår bortavaro - skött om sigge på allra bästa sätt och harry skriker rätt ut i glädje när han genom rumsfönstret ser madamen från Steninge stiga ut ur sin bil!
Sen sitter vi vid köksbordet och pratar om allt möjligt .., och i hemköps kalender skriver jag ned sånt som är bra att komma ihåg .., planerar lite inför tre månaders rehabilitering och friherrinnan berättar om sin stundande resa till Kalmar och det är på det hela taget ungefär som vanligt.
Att komma hem är lika härligt som att komma bort.
En tvättmaskin som går för runt .., tända lampor .., helgläsning som väntar (DN lördag/söndag) och Akuten på SVT-play.
Tre arbetsdagar återstår; imorgonkväll, samt lördag och söndag.
Därefter Hässleholm.
Och såren på händerna är läkta.
Bilder från en vecka i Dalarna ....
En alldeles underbar vecka har vi haft i landet Dalarna. Nej, jag ska inte trötta ut er (det har jag redan gjort på Instagram) med miljoner skidåkarbilder, så jag gör en lite blandad sammanfattning bara.
Spridda skurar.
Minnesbilder som jag ska bevara i något av alla hjärtats små rum.
Så där som dom stoooora snötyngda granarna utanför köksfönstret ..., och ekorrarna som hoppade mellan grenarna och snön som då singlade ner.
Eller den där ljuvliga kaffeburken som jag hittade i antikaffären nere i Sälens centrum!
Den här gången fick vi påhälsning av Emil och hans kompis sedan evigheter - Nicole -.
Dom kom med tåg och buss och förgyllde tre hela dagar hos oss.
Oj, så det spelades kort .., backgammon (Emil och pv) och Rumibit; ett slags tärningsspel som Anna och Nicole ägnade timmar åt! Och så "Trettioett" förstås.
En sak är säker: när jag går i pension ska jag köpa mig en riktig kamera, en sån som jag en gång i världen hade. Den här bilden tog Anders.
Och den här också.
Tre dagar i slalombackarna hann Emil och Nicole med.
Sååå roligt att dom kom upp och hälsade på!
Underbart med ungdomar i huset!
Och Anders flickvän Maja gjorde oss också sällskap!
Maja är Stenbock och precis som pv talar hon småländska.
Sååå fin och rar är hon!
(Och Maja och pv firade förstås "fössta tossdagen i mass!)
Att komma in i en idrottstokig och tävlingsinriktad familj kan inte vara det enklaste.
Pv hade erbjudit Maja plats i stafettlaget, men nu hade hon ju inte stått på längdskidor på många, många år och efter några dagars träning i spåren runt Sälen .., och som hon själv uttryckte det: "ja, jag har i alla fall inspekterat snön på nära håll ..." - tog hon sig an utmaningen och tackade ja till att ta den sista sträckan i stafettvasan. Nitton kilometer för en som knappt stått på skidor, men har ett jäkla pannben och tåga!
Jodå, hon fixade det med den äran och eftersom hon hade sista-sträckan, fick hon ta hand om lagets medaljer och här är det Anna som får sin.
Ja, lite mera skidåkning får det bli ,-)
Anna åkte för första gången alla de nio milen - hon valde Öppet Spår på måndagen på söndagen.
I Evertsberg såg hon aningen sliten ut, men i Oxberg började vi fundera om - och i så fall var - hon fått fatt i dunderhonung!
En så glad och sprallig madame ..., och är man i Oxberg har man ju ändå åkt i flera mil!
Underbart var det att se henne så lycklig!
Igår skingrades flocken och jag blev ensam kvar i Dalarna.
Nu skulle pv åka Vasaloppet.
Anna tog som vanligt på sig "skjutsa-pv-till-startplatsen-på-morgonen" och vid tretiden steg han upp, vid fyra åkte dom iväg och sen blev det till att städa ut stugan och så, när dom övriga givit sig av söderut, ägnade jag dagen åt att sitta i bilen och i snigelfart följa loppet till målet i Mora.
Åtta-nio kilometer i timmen .., ibland hann vi upp i svindlande fjorton km/h ..., ja, då man har gott om tid att tänka på livet i allmänhet och vasaloppet i synnerhet.
Tack och lov för sportradion .., där var det såväl 5-mil i Finland som rapporter från Vasaloppet förstås och mot en ganska blå himmel syntes polishelikoptrar ..., jag såg en bilkrock vid Hökberg och på många ställen ser man åkarna i spåret - en bit från vägen - och man konstaterar att nästan alla stak-åker och man hör hejarop från tappra åskådare.
Stannade till i Evertsberg och hann småprata lite med pv som kom åkande i sin röda dress, ja, som en tomtegubbe! Han var också pigg och glad!
Köpte mig en hamburgare .., svishade 20:- till idrottsföreningen som tack för excellent p-plats (vilken fantastisk logistik det är när det gäller Vasaloppet) och så rastade jag hundarna.
Och jag fascinerades storligen av den fullkomligt eminente speakern som galant bytte mellan svenska, tyska och franska när han hälsade åkarna välkomna till Evertsberg och "varsågoda, här finns blåbärssoppa och bullar, ta god tid på er och njut av resans gång!" och vi var många som bara stod där och lyssnade till denne man som var som GJORD för sitt uppdrag.
En vakt stod i närheten och jag frågade efter namnet på speakern.
Jo, det visade sig att han heter Jonas Andersson, är gammal skidåkare och är fem år äldre än jag själv, det vill säga, sextioåtta år. Fantastisk var han!
Här kan man läsa om denne man.
Här väcks det minnen från barndomen .... och jag minns ljudet när skidorna rasade mot marken, när det blåste.
Och nog kommer jag att minnas inutivärmen när man ser att ens barn är lyckliga.
Två människor som funnit varandra och tycks ha så roligt tillsammans.
En är tjugosex, den andra trettio.
Anslagstavlor hittade jag lite här och där.
Den här satt i bibliotekets foajé i Mora.
Åååå, det blev en lååång dag igår!
Uppstigning vid sex när jag bakade frukostbröd .. , städning av stugan .., och så detta att åka längs spåret och vid tvåtiden var jag framme i Mora och efter en bra stunds letande efter p-plats, upptäckte jag en liten lucka på parkeringen nära gågatan. Helt perfekt!
Där satt jag i två och en halv timme och väntade på pv som var färdig nån gång efter fem och sen blev det raka spåret hemåt.
Av naturliga orsaker (någon var trött efter dagens skidåkning) tog jag dom första tre timmarna vid ratten.., därefter tog pv vid .., så jag igen och då kom ett förfärligt snöfall på tvären (i Västergötland och på slätterna drevade det ordentligt på vägen!) och så tog pv vid på slutet.
Åååå, så trötta vi var när vi körde igenom Göteborg!
Nåväl hemma igen vid halv två kvart över två kanske .., och sigge mötte oss och nelly skuttade sååå glatt på gräsmattan och vi bara stööööp i säng och knappt tre timmar senare skulle pv upp och iväg till jobbet!
Nej, han cyklade inte; han tog bilen.
Upptäckte att blommorna dragit iväg .., och nu på morgonen har jag konstaterat att det vimlar av snödroppar lite här och där .., på köksbordet stod en friherrinnebuket där hon hälsade oss välkomna hem .., och nu ska jag göra mig morgonkaffe och hoppas på att min necessär är i bilen som pv har på jobbet, för här är den i alla fall inte.
Sedvanlig medaljutdelning förstås till den som orkat läsa allt detta!
Hej och hå!
En alldeles underbar vecka har vi haft i landet Dalarna. Nej, jag ska inte trötta ut er (det har jag redan gjort på Instagram) med miljoner skidåkarbilder, så jag gör en lite blandad sammanfattning bara.
Spridda skurar.
Minnesbilder som jag ska bevara i något av alla hjärtats små rum.
Så där som dom stoooora snötyngda granarna utanför köksfönstret ..., och ekorrarna som hoppade mellan grenarna och snön som då singlade ner.
Eller den där ljuvliga kaffeburken som jag hittade i antikaffären nere i Sälens centrum!
Den här gången fick vi påhälsning av Emil och hans kompis sedan evigheter - Nicole -.
Dom kom med tåg och buss och förgyllde tre hela dagar hos oss.
Oj, så det spelades kort .., backgammon (Emil och pv) och Rumibit; ett slags tärningsspel som Anna och Nicole ägnade timmar åt! Och så "Trettioett" förstås.
En sak är säker: när jag går i pension ska jag köpa mig en riktig kamera, en sån som jag en gång i världen hade. Den här bilden tog Anders.
Och den här också.
Sååå roligt att dom kom upp och hälsade på!
Underbart med ungdomar i huset!
Maja är Stenbock och precis som pv talar hon småländska.
Sååå fin och rar är hon!
(Och Maja och pv firade förstås "fössta tossdagen i mass!)
I väntan på pv som åkt från Evertsberg ... |
Att komma in i en idrottstokig och tävlingsinriktad familj kan inte vara det enklaste.
Pv hade erbjudit Maja plats i stafettlaget, men nu hade hon ju inte stått på längdskidor på många, många år och efter några dagars träning i spåren runt Sälen .., och som hon själv uttryckte det: "ja, jag har i alla fall inspekterat snön på nära håll ..." - tog hon sig an utmaningen och tackade ja till att ta den sista sträckan i stafettvasan. Nitton kilometer för en som knappt stått på skidor, men har ett jäkla pannben och tåga!
Jodå, hon fixade det med den äran och eftersom hon hade sista-sträckan, fick hon ta hand om lagets medaljer och här är det Anna som får sin.
Ja, lite mera skidåkning får det bli ,-)
Anna åkte för första gången alla de nio milen - hon valde Öppet Spår på
I Evertsberg såg hon aningen sliten ut, men i Oxberg började vi fundera om - och i så fall var - hon fått fatt i dunderhonung!
En så glad och sprallig madame ..., och är man i Oxberg har man ju ändå åkt i flera mil!
Underbart var det att se henne så lycklig!
Igår skingrades flocken och jag blev ensam kvar i Dalarna.
Nu skulle pv åka Vasaloppet.
Anna tog som vanligt på sig "skjutsa-pv-till-startplatsen-på-morgonen" och vid tretiden steg han upp, vid fyra åkte dom iväg och sen blev det till att städa ut stugan och så, när dom övriga givit sig av söderut, ägnade jag dagen åt att sitta i bilen och i snigelfart följa loppet till målet i Mora.
Åtta-nio kilometer i timmen .., ibland hann vi upp i svindlande fjorton km/h ..., ja, då man har gott om tid att tänka på livet i allmänhet och vasaloppet i synnerhet.
Tack och lov för sportradion .., där var det såväl 5-mil i Finland som rapporter från Vasaloppet förstås och mot en ganska blå himmel syntes polishelikoptrar ..., jag såg en bilkrock vid Hökberg och på många ställen ser man åkarna i spåret - en bit från vägen - och man konstaterar att nästan alla stak-åker och man hör hejarop från tappra åskådare.
Stannade till i Evertsberg och hann småprata lite med pv som kom åkande i sin röda dress, ja, som en tomtegubbe! Han var också pigg och glad!
Köpte mig en hamburgare .., svishade 20:- till idrottsföreningen som tack för excellent p-plats (vilken fantastisk logistik det är när det gäller Vasaloppet) och så rastade jag hundarna.
Kontrollen i Evertsberg ... |
Och jag fascinerades storligen av den fullkomligt eminente speakern som galant bytte mellan svenska, tyska och franska när han hälsade åkarna välkomna till Evertsberg och "varsågoda, här finns blåbärssoppa och bullar, ta god tid på er och njut av resans gång!" och vi var många som bara stod där och lyssnade till denne man som var som GJORD för sitt uppdrag.
En vakt stod i närheten och jag frågade efter namnet på speakern.
Jo, det visade sig att han heter Jonas Andersson, är gammal skidåkare och är fem år äldre än jag själv, det vill säga, sextioåtta år. Fantastisk var han!
Här kan man läsa om denne man.
Här väcks det minnen från barndomen .... och jag minns ljudet när skidorna rasade mot marken, när det blåste.
Och nog kommer jag att minnas inutivärmen när man ser att ens barn är lyckliga.
Två människor som funnit varandra och tycks ha så roligt tillsammans.
En är tjugosex, den andra trettio.
Anslagstavlor hittade jag lite här och där.
Den här satt i bibliotekets foajé i Mora.
Utsikten från bilen ..., i timmar satt jag här! |
Åååå, det blev en lååång dag igår!
Uppstigning vid sex när jag bakade frukostbröd .. , städning av stugan .., och så detta att åka längs spåret och vid tvåtiden var jag framme i Mora och efter en bra stunds letande efter p-plats, upptäckte jag en liten lucka på parkeringen nära gågatan. Helt perfekt!
Där satt jag i två och en halv timme och väntade på pv som var färdig nån gång efter fem och sen blev det raka spåret hemåt.
Av naturliga orsaker (någon var trött efter dagens skidåkning) tog jag dom första tre timmarna vid ratten.., därefter tog pv vid .., så jag igen och då kom ett förfärligt snöfall på tvären (i Västergötland och på slätterna drevade det ordentligt på vägen!) och så tog pv vid på slutet.
Åååå, så trötta vi var när vi körde igenom Göteborg!
Nåväl hemma igen vid
Nej, han cyklade inte; han tog bilen.
Upptäckte att blommorna dragit iväg .., och nu på morgonen har jag konstaterat att det vimlar av snödroppar lite här och där .., på köksbordet stod en friherrinnebuket där hon hälsade oss välkomna hem .., och nu ska jag göra mig morgonkaffe och hoppas på att min necessär är i bilen som pv har på jobbet, för här är den i alla fall inte.
Sedvanlig medaljutdelning förstås till den som orkat läsa allt detta!
Hej och hå!