I parti och minut ....
Det blev fyra dagars extrajobb den här veckan, alltså som förr i världen och idag blev en dag att minnas. Hemköpskoncernen firar sextio år (jag har tydligen skrivit sextiofem, men det är sextio) och idag var det kalas i butiken!
Jag började klockan nio och det blev direkt till att skära till femhundra bitar prinsesstårta.Tårtorna hade varit frysta men tinat upp och varje tårtlängd räckte till sju bitar, sen är det bara att räkna. En sak kan jag säga .., jag är sugen på mycket ikväll, men absolut inte tårta!
Vid elva började kalaset .., det var tårtbitar och kaffe eller cider och mängder med människor - kända och okända - kom och kalasade med oss!
Och så blev det kassatjänst och mejeriet och baka och fylla på bröd och sedan ta sig an fruktdisken, sen började det lugna ner sig och vid tretiden kom pv och slog sig ned i fikarummet för att vänta på mig och där han fick gotta sig åt tårtskruttbitar, såna som liksom ramlat ihop. Han tycktes lycklig.
Egentligen är vi ikväll bjudna till friherrinnan på tack-för-att-ni-hjälpte-till-vid-flytten-middag, men jag är för trött och sen har vi redan bjudits en gång tidigare. Hon lär ha fullt upp ändå .., sjutton personer tror jag nu att det blir som kommer! Jo, hon har en stor och trofast vänkrets, men så är hon ju likadan själv. Vän, - och trofast. Verkligen.
Igår var det också arbetsdag och jag var mer eller mindre döslut på när jag kom hem.
Gick i säng vid nio och somnade rakt av, ja, jag läste hela DN först och sov sååå gott.
Nu kanske vän av ordning tänker att "är hon då inte riktigt klok som arbetar extra och blir så trött"
Jo, det är hon.
Att bli trött är inte farligt och jag tycker om känslan att ha jobbat hårt.
Ännu mera tycker jag om känslan att veta att jag arbetar ihop pengar till mitt sparkonto; till någon härlig resa eller nåt annat och då är det arbete som gäller.
Andra vill absolut inte sätta sin fot på sitt förra jobb, ja, det är ju så det är, vi människor är olika.
Bäst idag var att jag kom ihåg namnen på småflickorna Siri och Alma, två systrar .., och så var August där och hälsade på också (handlade med sin mamma) och många andra rara kunder!
Carina, en gång mejeri, - och brödansvarig - numera pensionär även hon - hade även hon kallats in och hon pinnade på med sitt förra ansvarsområde och på sluttampen kom Anne-Marie och handlade, säkerligen saknad av många äldre.
Anne-Marie som arbetade i charken och var så lugn och trygg och småpratig.
Och Gunilla - salig i åminnelse - är alltid med oss, men numera i form av ett inramat fotografi i personalrummet. Det här fotot. Kanske hade hon då ett år kvar att leva?
För övrigt?
Tsunami i Indonesien .., polisjakt i Danmark .., ett elände med regeringsbildandet och pv som till slut skrev ett mejl till en av partiledarna (för övrigt den som jag röstade på) och skrev att nej, han röstade inte på honom, men tycker ändå att han verkar vara en klok karl och så kom förslaget .., ja, han har ännu inte hört av partiledaren och jag bara ler ,-)
(Nu förstår väl att detta skrivs med ett leende. Ingen förväntar sig ett svar, men ändå, han skrev!)
Och jag kokar färsk kyckling som ska ätas med ris och stark currysås .., pv ligger på soffan och det är precis vad jag också ska göra. I morgon är jag helt fri!! (Ja, jag är ju pensionär ..-).
Trevlig helg till er alla, ni som eventuellt läser här.
(Tråkigt att steelcityanna har tackat för sig. En efter en försvinner. Snart är vi väl utrotningshotade, vi bloggare som är kvar).
lördag 29 september 2018
Dagens fönster ...
"Fönster från mitt jobb ..." skriver Cecilia N.
Ja, t.om flera fönster!
Tack snälla! säger jag.
"Fönster från mitt jobb ..." skriver Cecilia N.
Ja, t.om flera fönster!
Tack snälla! säger jag.
fredag 28 september 2018
Fredag och snart helg ...
Var på jobbet en halvtimme för tidigt, men pv skulle in till sitt vikariat och behövde bilen och i och för sig älskar jag att vara ute i god tid .., då kan man i lugn och ro göra allt klart inför öppnandet av butiken klockan åtta.
Det var en ljuvlig morgon med hög och klar luft.
En hel del höstkänsla!
Slutade klockan två .., fick skjuts hem av friherrinnan .., sen ringde pv och frågade om jag ville vara med vid båtupptagningen - torrsättning heter det visst - (lärde Ulrikas käresta mig). Det blåste nåt hemskt nere vid havet och hur jag än bar mig åt, så kom vinden åt mig.
Till sist satte jag mig i bilen hos Harry och det var inte långt ifrån att jag somnade.
Sååå trött var jag.
Det tog en timme eller två innan allt var klart och jag vågade i n t e titta på när pv:s båt hängde i luften och skulle sättas ned i den rostiga båtvaggan, men det gick bra. Nu är det gjort.
En kvinna i blå jacka kom och bjöd på varm korv med bröd, så där utan vidare ..., och jag tänkte att det är ju makalöst så många vänliga människor det finns!
Och härlig dag på jobbet var det.
En ung kvinna på nitton år visade sig vara au pair här i Haverdal .., hon kommer från Italien, i närheten av Venedig, och påstod sig stortrivas med såväl arbetet som tillvaron i övrigt. Så roligt!
Sedan Maria au-pairade i London och Anna pluggat i Australien, har jag en gång för alla bestämt mig för att försöka välkomna ungdomar från andra länder som kommer och handlar .., ja, jag vill verkligen vara snäll mot dem, så där som jag önskade att andra skulle vara vänliga mot döttrarna när dom var långt hemifrån.
Den unga kvinnan presenterade sig som Chiara (som betyder ljus på italienska, sa hon) och hon lärde mig vad välkommen heter också, så jag tog henne i hand och sa "Benvenuta Chiara!"
Ja, det är ju det bästa med jobbet .., alla dessa småmöten.
Nu är jag så trött, så jag funderar på att gå och lägga mig, fast klockan bara är åtta.
Jobb i morgon från nio till tre. Kanske till fyra.
Ajöken, sa fröken.
Var på jobbet en halvtimme för tidigt, men pv skulle in till sitt vikariat och behövde bilen och i och för sig älskar jag att vara ute i god tid .., då kan man i lugn och ro göra allt klart inför öppnandet av butiken klockan åtta.
Det var en ljuvlig morgon med hög och klar luft.
En hel del höstkänsla!
Slutade klockan två .., fick skjuts hem av friherrinnan .., sen ringde pv och frågade om jag ville vara med vid båtupptagningen - torrsättning heter det visst - (lärde Ulrikas käresta mig). Det blåste nåt hemskt nere vid havet och hur jag än bar mig åt, så kom vinden åt mig.
Till sist satte jag mig i bilen hos Harry och det var inte långt ifrån att jag somnade.
Sååå trött var jag.
Det tog en timme eller två innan allt var klart och jag vågade i n t e titta på när pv:s båt hängde i luften och skulle sättas ned i den rostiga båtvaggan, men det gick bra. Nu är det gjort.
En kvinna i blå jacka kom och bjöd på varm korv med bröd, så där utan vidare ..., och jag tänkte att det är ju makalöst så många vänliga människor det finns!
Och härlig dag på jobbet var det.
En ung kvinna på nitton år visade sig vara au pair här i Haverdal .., hon kommer från Italien, i närheten av Venedig, och påstod sig stortrivas med såväl arbetet som tillvaron i övrigt. Så roligt!
Sedan Maria au-pairade i London och Anna pluggat i Australien, har jag en gång för alla bestämt mig för att försöka välkomna ungdomar från andra länder som kommer och handlar .., ja, jag vill verkligen vara snäll mot dem, så där som jag önskade att andra skulle vara vänliga mot döttrarna när dom var långt hemifrån.
Den unga kvinnan presenterade sig som Chiara (som betyder ljus på italienska, sa hon) och hon lärde mig vad välkommen heter också, så jag tog henne i hand och sa "Benvenuta Chiara!"
Ja, det är ju det bästa med jobbet .., alla dessa småmöten.
Nu är jag så trött, så jag funderar på att gå och lägga mig, fast klockan bara är åtta.
Jobb i morgon från nio till tre. Kanske till fyra.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....
"Elite hotel, Marina Tower, Saltsjökvarn ..", skriver Ulrika och just inget mer.
Här kan man få lite mer kött på benen.
Men oj, vilka obekväma fåtöljer som syns på den första bilden!
Tack Ulrika och tack ellem för gårdagens fönster!
Ni är pärlor, ni som har håven redo!
"Elite hotel, Marina Tower, Saltsjökvarn ..", skriver Ulrika och just inget mer.
Här kan man få lite mer kött på benen.
Men oj, vilka obekväma fåtöljer som syns på den första bilden!
Tack Ulrika och tack ellem för gårdagens fönster!
Ni är pärlor, ni som har håven redo!
torsdag 27 september 2018
Lite ledig dag ...
Ja, inte så lite heller, en helt ledig dag är det och känns som en sån också.
I morgon är det båtupptagning i Skallkrokens hamn och idag m å s t e masten plockas ned och läggas på vinterförvaring. Jag följer med och hjälper till så gott jag kan; vevar och har mig (till vänster om den ena mannen syns veven och den är tung att dra ...) .
Dom här två männen står mest och tittar på, kanske är det deras tur senare idag?
"Nej, men nu måste vi fixa nya - finare - plaströr som håller stagen!" säger jag.
Sånt tycker inte pv är så viktigt.
Och till nästa sommar ska vi ha nät runt delar av båten, så där så inte harry dråsar i vattnet.
Lite ska det väl ändå hjälpa.
Och det skruvas och tas bort små, små, små splintar eller vad man ska kalla det.
Sen är det någon annans tur; jo, mannen i röd jacka är kund i affären och det är hans och sonens (kanske familjens) båt som nu står på tur. Då hjälper vi till så gott det går.
Och friherrinnan kommer och dricker kaffe med oss; vi sitter på klubbhusets veranda där det är lite lä. Tittar man på bilden ser det ut att vara kav lugnt, men så är det inte .., det blåser friskt där ute!
Får ett samtal från B på jobbet.
Kan jag möjligen ta morgondagen också?
Jag säger att det går bra.
Då blir det tre dagars arbete (igår, i morgon och på lördag) den här veckan och det blir perfekt och nej, jag skulle inte alltid vilja ha det så, men när det nu inte är på det viset, blir jag bara glad.
Visst! Man kan leva på grundpensionen (jag tar inte ut tjänstepensionen förrän jag blir 65, men det blir ingen enorm skillnad), men när man nu k a n påverka det hela, så gör jag det.
Tycker man dessutom om sitt arbete, är det ju inget elände.
Och titta!
Upptäcker att min Isop i rabatten har börjat blomma!
För den som inte vet det, så om man drar med fingrarna över isop-bladen, känner man doften av stövarvalpar .., så där som när valparna är små och man pussar dem på magen!
Lycka, rakt av.
(Ja, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kan ju ha glömt, ni blir ju också äldre -).
Ja, inte så lite heller, en helt ledig dag är det och känns som en sån också.
I morgon är det båtupptagning i Skallkrokens hamn och idag m å s t e masten plockas ned och läggas på vinterförvaring. Jag följer med och hjälper till så gott jag kan; vevar och har mig (till vänster om den ena mannen syns veven och den är tung att dra ...) .
Dom här två männen står mest och tittar på, kanske är det deras tur senare idag?
"Nej, men nu måste vi fixa nya - finare - plaströr som håller stagen!" säger jag.
Sånt tycker inte pv är så viktigt.
Och till nästa sommar ska vi ha nät runt delar av båten, så där så inte harry dråsar i vattnet.
Lite ska det väl ändå hjälpa.
Och det skruvas och tas bort små, små, små splintar eller vad man ska kalla det.
Sen är det någon annans tur; jo, mannen i röd jacka är kund i affären och det är hans och sonens (kanske familjens) båt som nu står på tur. Då hjälper vi till så gott det går.
Och friherrinnan kommer och dricker kaffe med oss; vi sitter på klubbhusets veranda där det är lite lä. Tittar man på bilden ser det ut att vara kav lugnt, men så är det inte .., det blåser friskt där ute!
Får ett samtal från B på jobbet.
Kan jag möjligen ta morgondagen också?
Jag säger att det går bra.
Då blir det tre dagars arbete (igår, i morgon och på lördag) den här veckan och det blir perfekt och nej, jag skulle inte alltid vilja ha det så, men när det nu inte är på det viset, blir jag bara glad.
Visst! Man kan leva på grundpensionen (jag tar inte ut tjänstepensionen förrän jag blir 65, men det blir ingen enorm skillnad), men när man nu k a n påverka det hela, så gör jag det.
Tycker man dessutom om sitt arbete, är det ju inget elände.
Och titta!
Upptäcker att min Isop i rabatten har börjat blomma!
För den som inte vet det, så om man drar med fingrarna över isop-bladen, känner man doften av stövarvalpar .., så där som när valparna är små och man pussar dem på magen!
Lycka, rakt av.
(Ja, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kan ju ha glömt, ni blir ju också äldre -).
Torsdagsfönstret ...
.... påminner om dagarna ombord på båten i södermälarstrand, i alla fall dom där små runda fönstren.
.... påminner om dagarna ombord på båten i södermälarstrand, i alla fall dom där små runda fönstren.
På tavlans baksida står att den är inramad i Lycksele!
Jag älskar den!
Och här kan man läsa lite om denne Sven Westerberg.
onsdag 26 september 2018
Onsdag och ingen ledig dag ...
Igår frågade B på jobbet om jag kunde tänka mig att arbeta idag, då A var hemma och var sjuk.
Senare på kvällen ändrades det hela, nej, jag behövde inte, nu var hon piggare.
Men så i morse när jag satt med ett tänt ljus och drack kaffe, ringde Pernilla från affären.
Nu behövdes jag.
Kunde jag komma?
Det kunde jag, det vill säga, om någon kom och hämtade mig och det gjorde chefens fru Bodil.
Så blev det då kassatjänst från nio till tre och som vanligt mycket att göra.
En stor skillnad märker jag nu när jag bara hoppar in extra; det är att det inte alls känns så stressigt.
Nu är det ju förstås en himmelsvid skillnad i jämförelse med juni-juli-augusti, men jag är lugnare själv. Härligt!
Veckotidningarna skulle prickas av, plockas upp och gamla exemplar returneras .., postsäckarna kom med rekommenderade brev och vanliga varubrev .., jag fyllde på cigaretter och stod i kassan precis som förr i världen. Vänliga kunder. Ovanligt många har skaffat sig nya glasögon i höst; en kvinna var ursnygg i håret - hon kom direkt från frisören -!
Blev strax efter tre upphämtad av pv och vi svängde förbi Elgiganten, då vi haft sånt krångel och inte haft någon internetanslutning. Väl hemma felsökte jag via min Iphone och då lyckades vi fixa den biten, men .., då hade firefoxsymbolen längst ner här på skärmen, den hade försvunnit - eller när man klickade på den hände INGENTING - och det har varit ett enda strul.
Nu laddade jag ned chrome, så får vi se hur det fungerar.
Den ikonen lade sig i alla fall prydligt nere till vänster.
I morgon är det fritt från arbete och på fredag också, men lördag är det dags igen.
Å, jag är så tacksam för var gång jag får hoppa in, det gör mycket för mitt konto!
Nu sparar jag r e j ä l t på ett resekonto, men riktigt till vilken resa vet jag inte?
När man ändå är ledig så mycket och har badat tusen gånger i sommar och flämtat i värmen, känns det inte så väldigt viktigt just nu, detta att ge sig av till hetare trakter.
Bilderna, tänker nån kanske?
Vad har dom med det hela att göra?
Ingenting.
Jag bara tycker om dem.
Den översta visar min kylskåpsdörr i lilla lägenheten i Ystad.
Flickan på bilden, hon med blommorna, hon var en i ett stort sällskap som tillbringade en helg på pensionat Solblikk vid havet - det var på norra Jylland -.
Teckningen ovanför hade Emma gjort, och utsikten från fönstret var från vardagsrummet i Malå.
En islagd sjö och bergen och en liten fågel.
Bild nr två visar min systers anslagstavla.
Där är pappa till vänster vid köksbordet hemma och mina båda systrar tillsammans på ett av korten och så en massa hundbilder.
På hennes - min systers - kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma dialyspatienter; sååå hjärtevärmande rader var det!
Och längst ner en slags resumé över sommaren 2010.
Det första namnet är Ingbritt Persson.
Jo, henne minns jag.
Det var då när pv och jag flyttstädade den lilla lägenheten och utanför stod hyrsläpen från Halmstad och så ringde det på dörren och där stod Ingbritt - kund i lilla affären där jag arbetade under tretton år - och hon hade med sig en blomma och gav mig den varmaste av kramar, ja, hon ville bara tacka för vänligt bemötande under dom åren i affären.
"Jag såg att du var på väg att flytta och tänkte att jag måste skynda mig dit!" sa hon leende och så var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.
Det finns inte ord för hur snällt jag tycker att det var!!
Och aldrig att jag glömmer det.
Nu ska jag skriva ett brev till min syster i Australien, som förmodligen tror att jag har avlidit.
Igår frågade B på jobbet om jag kunde tänka mig att arbeta idag, då A var hemma och var sjuk.
Senare på kvällen ändrades det hela, nej, jag behövde inte, nu var hon piggare.
Men så i morse när jag satt med ett tänt ljus och drack kaffe, ringde Pernilla från affären.
Nu behövdes jag.
Kunde jag komma?
Det kunde jag, det vill säga, om någon kom och hämtade mig och det gjorde chefens fru Bodil.
Så blev det då kassatjänst från nio till tre och som vanligt mycket att göra.
En stor skillnad märker jag nu när jag bara hoppar in extra; det är att det inte alls känns så stressigt.
Nu är det ju förstås en himmelsvid skillnad i jämförelse med juni-juli-augusti, men jag är lugnare själv. Härligt!
Veckotidningarna skulle prickas av, plockas upp och gamla exemplar returneras .., postsäckarna kom med rekommenderade brev och vanliga varubrev .., jag fyllde på cigaretter och stod i kassan precis som förr i världen. Vänliga kunder. Ovanligt många har skaffat sig nya glasögon i höst; en kvinna var ursnygg i håret - hon kom direkt från frisören -!
Blev strax efter tre upphämtad av pv och vi svängde förbi Elgiganten, då vi haft sånt krångel och inte haft någon internetanslutning. Väl hemma felsökte jag via min Iphone och då lyckades vi fixa den biten, men .., då hade firefoxsymbolen längst ner här på skärmen, den hade försvunnit - eller när man klickade på den hände INGENTING - och det har varit ett enda strul.
Nu laddade jag ned chrome, så får vi se hur det fungerar.
Den ikonen lade sig i alla fall prydligt nere till vänster.
I morgon är det fritt från arbete och på fredag också, men lördag är det dags igen.
Å, jag är så tacksam för var gång jag får hoppa in, det gör mycket för mitt konto!
Nu sparar jag r e j ä l t på ett resekonto, men riktigt till vilken resa vet jag inte?
När man ändå är ledig så mycket och har badat tusen gånger i sommar och flämtat i värmen, känns det inte så väldigt viktigt just nu, detta att ge sig av till hetare trakter.
Bilderna, tänker nån kanske?
Vad har dom med det hela att göra?
Ingenting.
Jag bara tycker om dem.
Den översta visar min kylskåpsdörr i lilla lägenheten i Ystad.
Flickan på bilden, hon med blommorna, hon var en i ett stort sällskap som tillbringade en helg på pensionat Solblikk vid havet - det var på norra Jylland -.
Teckningen ovanför hade Emma gjort, och utsikten från fönstret var från vardagsrummet i Malå.
En islagd sjö och bergen och en liten fågel.
Bild nr två visar min systers anslagstavla.
Där är pappa till vänster vid köksbordet hemma och mina båda systrar tillsammans på ett av korten och så en massa hundbilder.
På hennes - min systers - kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma dialyspatienter; sååå hjärtevärmande rader var det!
Och längst ner en slags resumé över sommaren 2010.
Det första namnet är Ingbritt Persson.
Jo, henne minns jag.
Det var då när pv och jag flyttstädade den lilla lägenheten och utanför stod hyrsläpen från Halmstad och så ringde det på dörren och där stod Ingbritt - kund i lilla affären där jag arbetade under tretton år - och hon hade med sig en blomma och gav mig den varmaste av kramar, ja, hon ville bara tacka för vänligt bemötande under dom åren i affären.
"Jag såg att du var på väg att flytta och tänkte att jag måste skynda mig dit!" sa hon leende och så var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.
Det finns inte ord för hur snällt jag tycker att det var!!
Och aldrig att jag glömmer det.
Nu ska jag skriva ett brev till min syster i Australien, som förmodligen tror att jag har avlidit.
tisdag 25 september 2018
Ögonblick ....
Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.
En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram.
Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!
Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!
Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.
Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.
Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.
Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?
Och ännu vackrare brunnslock!
Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.
Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).
Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!
Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!
Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.
Många tror kanske att det a l l t i d är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte o r d nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.
Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!!
Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?
Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.
Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.
Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.
Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt!
Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.
Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.
Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.
Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.
En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram.
Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!
Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!
Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.
Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.
Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.
Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?
Och ännu vackrare brunnslock!
Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.
Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).
Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!
Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!
Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.
Många tror kanske att det a l l t i d är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte o r d nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.
En liten Elisabeth, uppvuxen i Pajala. |
Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!!
Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?
Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.
Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.
Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.
Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt!
Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.
Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.
Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.
Dagens fönster ...
.... fångades av Ulrika .., det var när vi promenerade bland annat i Gamla Stan.
Vi köpte plockmat i Hötorgshallen och dinerade nära vattnet .., och efter ytterligare någon timme, blev det kaffe och kaka hos Stadsmissionen vid Stortorget.
Härliga tillsammanstimmar.
Olika åsikter ibland.
Men så trevligt!
Tack Ulrika!
.... fångades av Ulrika .., det var när vi promenerade bland annat i Gamla Stan.
Vi köpte plockmat i Hötorgshallen och dinerade nära vattnet .., och efter ytterligare någon timme, blev det kaffe och kaka hos Stadsmissionen vid Stortorget.
Härliga tillsammanstimmar.
Olika åsikter ibland.
Men så trevligt!
Tack Ulrika!
måndag 24 september 2018
På kylskåpsdörren ...
... i Upplands Väsby, har det här fotografiet suttit i säkert fjorton, femton år!
Det är en liten Emma och hennes mormor som är jag.
Kanske är jag fyrtionio eller femtio år när bilden tas i en fotoautomat.
Och Emma är nu tjugoett.
Sedan Emma tog studenten har hon kört ut paket åt Postnord och hon har arbetat på restaurang bim i Mall of Scandinavia i Solna. Idag på morgonen var hon så fint klädd .., nu var hon på väg till ett helt annat arbete, mitt i city. Jag kände med ens hur åren har gått och så vuxna barnbarnen blivit!
Och Emil är nitton - här sitter han intill sin mormor och morfar ..., (Emma arbetade då sitt sista pass på det förra jobbet .., pv var på släktträff i Traryd i Småland och Karin på musikal med sin syster och svåger och bodde på hotell), det här var på lördagkväll när vi var samlade hos AP och Micke på Ekerö och bjöds på jättegod kreolsk gryta.
Emil åkte även han iväg till sitt arbete i morse .., det är så ofattbart att dom är så vuxna numera!
Och hur fort åren rusar iväg!
Nu ska jag ta paus!
... i Upplands Väsby, har det här fotografiet suttit i säkert fjorton, femton år!
Det är en liten Emma och hennes mormor som är jag.
Kanske är jag fyrtionio eller femtio år när bilden tas i en fotoautomat.
Och Emma är nu tjugoett.
Sedan Emma tog studenten har hon kört ut paket åt Postnord och hon har arbetat på restaurang bim i Mall of Scandinavia i Solna. Idag på morgonen var hon så fint klädd .., nu var hon på väg till ett helt annat arbete, mitt i city. Jag kände med ens hur åren har gått och så vuxna barnbarnen blivit!
Och Emil är nitton - här sitter han intill sin mormor och morfar ..., (Emma arbetade då sitt sista pass på det förra jobbet .., pv var på släktträff i Traryd i Småland och Karin på musikal med sin syster och svåger och bodde på hotell), det här var på lördagkväll när vi var samlade hos AP och Micke på Ekerö och bjöds på jättegod kreolsk gryta.
Emil åkte även han iväg till sitt arbete i morse .., det är så ofattbart att dom är så vuxna numera!
Och hur fort åren rusar iväg!
Nu ska jag ta paus!
Hemma igen ....
Så är allt som vanligt igen.
Fem ljuvliga dagar i Stockholm, Ekerö, Upplands Väsby är tillända.
Tre hotellnätter (vandrarhem kan man också säga) på båten Gustaf af Klint (enklast möjliga boende, men billigt) .., underbara möten med alla möjliga människor .., och så mycket vänlighet!
Tillsammans med trogna vännen Ulrika har jag strosat omkring i flera timmar .., vi har suttit och ätit plockmat vid kajen där Waxholmsbåtarna kommer och går. Jag har bjudits på jättegod lunch hos bloggerskan "Dubbelörn" - Elisabeth med h, uppvuxen i Pajala - och har haft hennes hund Molly i mitt knä och känt hur härligt det är med en liten hund och förundrats att man kan möta bloggvänner som man följt i många år och när man träffas på riktigt, känns det som en gammal bekant!
Och jag har ätit supergod mat på restaurangen Shanti Ultima på Karlsbergsvägen, tillsammans med AP, Micke och Louise. Och jag har - av mannen på bilden - fått mig en lektion i hur man fixar mobilen och det tackar jag för! Vilken vänlig människa!
Och jag har - alldeles på egen hand - upptäckt att där går en pendelbåt inte långt från där jag bodde och den båten går fram och tillbaka mellan Kungsholmstorg, Riddarholmskajen, Stadshuset och Söder Mälarstrand, där jag själv höll till.
Helt perfekt!
Ett tredagars-SL-kort för mig kostade 165 kronor och då ingick även en del båtturer.
Den här förkortade avsevärt sträckan in till city för mig och det var där, på den båten, jag mötte kvinnan på bilden längst upp, hon som var så läckert klädd och så tjusig hela hon!
Hon var på väg till #bikersintweed2018 .., en sammanslutning av cykelentusiaster i tidstypiska kläder och det var bara helt underbart!! Kvinnan i den röda hatten visade sig heta Astrid, hade illröda läppar i samma färg som hatten och var så vänlig!
Titta! Nylonstrumpor med söm ...!
Såna hade mamma gott om.
Ja, det har hänt så mycket och hela resan har varit fylld av så mycket glädje!
Och inte ett dugg ont har jag haft i mina knän; det har fungerat sååå bra!
Och jag har nästan tjugo tusen steg per dag, vilket är mycket för mig, särskilt när där är så mycket kullerstensgator.
I lördags promenerade jag omkring timmavis inne i city.
Jag promenerade från Centralen till Skeppsholmen, vidare till Liljevalchs (pratade med den vänlige mannen från Antikrundan - Bo Knutsson -) , vandrade på stora grönområden med båtar intill .., därefter Strandvägen och där gick den här kvinnan framför mig i kanske hundra meter.
Det var hon och hennes man.
Innan jag skulle vika av, knackade jag henne på axeln och frågade om det var okej att ta en bild av texten på hennes rygg? Det var det, sa kvinnan och log.
Och hon berättade (jag frågade inte) att det bland annat handlade om att våga.
Hon och mannen var från Paris och hade nu planer på att flytta till Stockholm .., kanske var dom i sjuttioårsåldern och kvinnan sa att hon älskade Sverige.
När jag kom hem hit till Stensjö hade jag i mejlen ett uppläxningsbrev.
Jag skulle förstås inte ha knackat kvinnan på axeln, så gör man inte med fransmän (jag visste inte att det var fransmän) och alltså hade jag skämt ut mig, så var andemeningen.
Jag kände mig plötsligt så uppgiven.
Nu är jag dessutom trött och golvet gungar efter en dag i bil och därefter buss från Ljungby till Halmstad, där pv hämtade mig. Det var filmstudio i kväll, men jag stod över den första filmen.
Och i morgon väntar jobb från halv tre till åtta.
Alldeles perfekt och så roligt!
Eftersom det här är en dagbok, blir det fler inlägg i morgon.
Om ni har orkat läsa hit: då har ni sannerligen gjort det bra!
Så är allt som vanligt igen.
Fem ljuvliga dagar i Stockholm, Ekerö, Upplands Väsby är tillända.
Tre hotellnätter (vandrarhem kan man också säga) på båten Gustaf af Klint (enklast möjliga boende, men billigt) .., underbara möten med alla möjliga människor .., och så mycket vänlighet!
Tillsammans med trogna vännen Ulrika har jag strosat omkring i flera timmar .., vi har suttit och ätit plockmat vid kajen där Waxholmsbåtarna kommer och går. Jag har bjudits på jättegod lunch hos bloggerskan "Dubbelörn" - Elisabeth med h, uppvuxen i Pajala - och har haft hennes hund Molly i mitt knä och känt hur härligt det är med en liten hund och förundrats att man kan möta bloggvänner som man följt i många år och när man träffas på riktigt, känns det som en gammal bekant!
Och jag har ätit supergod mat på restaurangen Shanti Ultima på Karlsbergsvägen, tillsammans med AP, Micke och Louise. Och jag har - av mannen på bilden - fått mig en lektion i hur man fixar mobilen och det tackar jag för! Vilken vänlig människa!
Och jag har - alldeles på egen hand - upptäckt att där går en pendelbåt inte långt från där jag bodde och den båten går fram och tillbaka mellan Kungsholmstorg, Riddarholmskajen, Stadshuset och Söder Mälarstrand, där jag själv höll till.
Helt perfekt!
Ett tredagars-SL-kort för mig kostade 165 kronor och då ingick även en del båtturer.
Den här förkortade avsevärt sträckan in till city för mig och det var där, på den båten, jag mötte kvinnan på bilden längst upp, hon som var så läckert klädd och så tjusig hela hon!
Hon var på väg till #bikersintweed2018 .., en sammanslutning av cykelentusiaster i tidstypiska kläder och det var bara helt underbart!! Kvinnan i den röda hatten visade sig heta Astrid, hade illröda läppar i samma färg som hatten och var så vänlig!
Titta! Nylonstrumpor med söm ...!
Såna hade mamma gott om.
Ja, det har hänt så mycket och hela resan har varit fylld av så mycket glädje!
Och inte ett dugg ont har jag haft i mina knän; det har fungerat sååå bra!
Och jag har nästan tjugo tusen steg per dag, vilket är mycket för mig, särskilt när där är så mycket kullerstensgator.
I lördags promenerade jag omkring timmavis inne i city.
Jag promenerade från Centralen till Skeppsholmen, vidare till Liljevalchs (pratade med den vänlige mannen från Antikrundan - Bo Knutsson -) , vandrade på stora grönområden med båtar intill .., därefter Strandvägen och där gick den här kvinnan framför mig i kanske hundra meter.
Det var hon och hennes man.
Innan jag skulle vika av, knackade jag henne på axeln och frågade om det var okej att ta en bild av texten på hennes rygg? Det var det, sa kvinnan och log.
Och hon berättade (jag frågade inte) att det bland annat handlade om att våga.
Hon och mannen var från Paris och hade nu planer på att flytta till Stockholm .., kanske var dom i sjuttioårsåldern och kvinnan sa att hon älskade Sverige.
När jag kom hem hit till Stensjö hade jag i mejlen ett uppläxningsbrev.
Jag skulle förstås inte ha knackat kvinnan på axeln, så gör man inte med fransmän (jag visste inte att det var fransmän) och alltså hade jag skämt ut mig, så var andemeningen.
Jag kände mig plötsligt så uppgiven.
Nu är jag dessutom trött och golvet gungar efter en dag i bil och därefter buss från Ljungby till Halmstad, där pv hämtade mig. Det var filmstudio i kväll, men jag stod över den första filmen.
Och i morgon väntar jobb från halv tre till åtta.
Alldeles perfekt och så roligt!
Eftersom det här är en dagbok, blir det fler inlägg i morgon.
Om ni har orkat läsa hit: då har ni sannerligen gjort det bra!