För övrigt tycker jag ....
... att Jill Mossaed som nu invalts på stol nr 15 i Svenska Akademien påminner alldeles omåttligt mycket om Annika Bryn.
Ännu mera grattis och hurra!
Sällan har jag blivit så genuint glad när det gäller valet av fredspristagare, som jag blev igår!
Först Nadia Murad.
Nadia som kidnappades av IS-krigare och hölls som fånge, torterades och utsattes för våldtäkter, ja, hölls som sexslav. (Sex av hennes bröder/styvbröder dödades dessutom av IS-män!)
Det finns hur många artiklar som helst som berättar om hennes arbete; jag kopierar rakt av några rader från Wikipedia.
Och så läkaren Denis Mukwege; denne man som hjälper (opererar) kvinnor som blivit våldtagna och fått sina underliv sargade .., ja, vilka hjältar dessa pristagare är, dessutom hotade till livet av människor som tycker att det bästa vore om såväl doktor Mukwege som Nadia Murad höll tyst.
Vilket utsökt bra val av den norska nobelkommittén!
Sist av allt grattis till alla er som heter Jenny!
Sportiga Jenny är en av dem.
Sällan har jag blivit så genuint glad när det gäller valet av fredspristagare, som jag blev igår!
Först Nadia Murad.
Nadia som kidnappades av IS-krigare och hölls som fånge, torterades och utsattes för våldtäkter, ja, hölls som sexslav. (Sex av hennes bröder/styvbröder dödades dessutom av IS-män!)
Det finns hur många artiklar som helst som berättar om hennes arbete; jag kopierar rakt av några rader från Wikipedia.
"Den 16 december 2015 informerade Murad för första gången FN:s säkerhetsråd om människohandel och konflikter och presenterade Nadias Initiativ. Som en del av sin roll som ambassadör deltar Murad i globala och lokala initiativ för att öka medvetenheten om människohandel och flyktingar. Hon möter flyktingar och grupper av överlevande för att lyssna på vittnesmål från offer för människohandel och folkmord.
I september 2016 talade advokat Amal Clooney inför FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) för att diskutera sitt beslut i juni 2016 om att representera Murad som sin klient i rättsliga åtgärder mot IS:s befälhavare. Clooney betecknar folkmord, våldtäkt och människohandel som en "byråkratisk ondska i industriell skala" av IS. Hon beskriver också en slavmarknad som finns både online på Facebook och i mellanöstern, som är fortsatt aktiv (2016). Murad har fått allvarliga hot riktade mot sig och sin säkerhet på grund av sitt arbete."
Och så läkaren Denis Mukwege; denne man som hjälper (opererar) kvinnor som blivit våldtagna och fått sina underliv sargade .., ja, vilka hjältar dessa pristagare är, dessutom hotade till livet av människor som tycker att det bästa vore om såväl doktor Mukwege som Nadia Murad höll tyst.
Vilket utsökt bra val av den norska nobelkommittén!
Sist av allt grattis till alla er som heter Jenny!
Sportiga Jenny är en av dem.
Dagens grattis ....
... går till Gunnar i Jämtland som tilldelats Krokoms kommuns kulturpris!
Vilken kreativ familj ni är!
Din mamma Anna .., din son Joakim och så du själv!
Och pigg och glad ser du ut att vara också!
(Bilden lånade jag helt sonika från din facebooksida; jag vet inte vem som tagit bilden, men ska försöka luska ut det hela).
... går till Gunnar i Jämtland som tilldelats Krokoms kommuns kulturpris!
Vilken kreativ familj ni är!
Din mamma Anna .., din son Joakim och så du själv!
Och pigg och glad ser du ut att vara också!
(Bilden lånade jag helt sonika från din facebooksida; jag vet inte vem som tagit bilden, men ska försöka luska ut det hela).
fredag 5 oktober 2018
Fredag i landet Halland ...
Så här såg det ut häromdagen när harry och jag själv tog vägen genom hästhagen (hästarna har nog fått komma hem nu, där är tomt i hagen) .., men idag är det gråmulet och regnet hänger i luften.
Nåja, det är inte kyligt.
Ett besök på åtevinningen i Falkenberg hann vi med igår och det tar sig .., numera tycks pv inte drabbas av svår ångest när det är dags att försöka röja i garaget eller annorstädes. Källaren har han redan klarat av och igår kom han självmant ut från garaget (eller carporten, garaget är ännu längre in ..) bärandes på allehanda "rat" som inte längre skulle vara kvar.
Det var knappt jag trodde mina ögon!
På återvinningen finns som ett berg av virke som kastats och som förmodligen går till förbränning.
Oj, så han (pv) suckade vid åsynen av denne helgedom .., där hade vi haft ved till hela vinterns eldande ., men ajabaja .., man får inte plocka med sig, vilket ju är lite synd.
En man med hästsläp stannade till så där lagom så släpvagnen skymde all utsikt från delar av stationen där personal finns .., ja, den mannen försåg sig i alla fall med virke som pytsades in i släpvagnen ..., och liiiite avundsjuk blev han allt, den käre herr Göransson.
Svängde in i Ullarp på hemvägen och köpte den finaste mangold jag någonsin hittat, plus en halva spetskål. På väg därifrån upptäckte jag - i en halmförsedd låda intill kylen - den här krabaten som sov så gott, helt obekymrad om att där var kunder i lilla, lilla butiken. Så fin! Så fin!
Annat?
Ja, här är Britt och Eckes hus, sett från när man kommer längs lilla stigen, den där man har bäcken på sin vänstra sida om man kommer från havet till.
Genom den grinden brukade Nelly skutta; hon tog sig galant genom spjälorna.
Men .., så blev hon lite rundare om magen och fastnade och oj, så häpen hon blev!
Lillpigan, som jag fortfarande saknar nåt så hemskt.
Kan man vara finare?
Jo, alla som har hund tycker förstås att deras är den allra finaste och tur är ju det!
Men den här lilla pigan, hon är i alla fall den finaste för mig.
Igår knackade det på dörren och där stod sommargrannens mamma Katarina.
Till henne hade jag lånat ut Marie-Louise Ekmans bok "Få se om hundarna är snälla ikväll" och nu kom Katarina med en bok till mig; Alexandra Pascalidous "Mammorna", där 20 mödrar, bosatta i vårt lands fattigaste och mest utsatta områden - mammor som alla förlorat sina söner - vittnar om just sina liv och hur det blev som det blev.
Ja, jag kan ju säga att det är ingen lättsam läsning.
Den första mamman som berättar heter Maritha och är så tuff och kaxig, så jag blir mest bara irriterad när jag tar mig igenom sida efter sida och då känner jag mig som en usel människa (för att jag retar upp mig på hennes jargong, alltså), ja, det är bara att bita ihop och fortsätta.
Och på måndag är det dags för filmstudion igen.
Nu visas den här filmen, "The disaster artist".
James Franco, USA 2017, 104 minFilmen är baserad på en bok, som i sin tur kretsar kring inspelningen av den film som ofta kallas för världens sämsta – The Room. Vi får följa den mytomspunna och excentriske Tommy Wiseau som tillsammans med sin vän Greg Sestero drömmer om att lyckas i Hollywood. När det inte utvecklar sig riktigt som de tänkt sig bestämmer de sig för att ta saken i egna händer. The Disaster Artist är en hyllning till kärleken för filmskapande, och visar hur långt en människa kan vara beredd att gå för att tillhöra en specifik kulturell krets.
Där nästa film - Faces places - ser jag v e r k l i g e n fram emot!
Agnès Varda, JR, Frankrike 2017, 94 minDokumentärfilm som utspelar sig på franska landsbygden i trakterna kring industribältena. Den 89-åriga filmskaparen Agnès Varda och fotografen JR möter olika människotyper i deras vardag, där samtal och fotograferande ingår. Människorna fotograferas i deras egna miljöer med en ambulerande studio. Därefter skapas gigantiska affischbilder som sätts upp på olika husfasader, väggar och containrar. Platser, och människors ansikten, sätts samman i en kontext och berättar om människoöden som vanligtvis inte lyfts fram. Denna delvis gräsrotsfinansierade film har vunnit flera priser, bland annat i Cannes. Varda fick 2017 en heders-Oscar för sitt livsverk inom filmen.
Nu ska jag dammsuga!
Ajöken, sa fröken!
Så här såg det ut häromdagen när harry och jag själv tog vägen genom hästhagen (hästarna har nog fått komma hem nu, där är tomt i hagen) .., men idag är det gråmulet och regnet hänger i luften.
Nåja, det är inte kyligt.
Ett besök på åtevinningen i Falkenberg hann vi med igår och det tar sig .., numera tycks pv inte drabbas av svår ångest när det är dags att försöka röja i garaget eller annorstädes. Källaren har han redan klarat av och igår kom han självmant ut från garaget (eller carporten, garaget är ännu längre in ..) bärandes på allehanda "rat" som inte längre skulle vara kvar.
Det var knappt jag trodde mina ögon!
På återvinningen finns som ett berg av virke som kastats och som förmodligen går till förbränning.
Oj, så han (pv) suckade vid åsynen av denne helgedom .., där hade vi haft ved till hela vinterns eldande ., men ajabaja .., man får inte plocka med sig, vilket ju är lite synd.
En man med hästsläp stannade till så där lagom så släpvagnen skymde all utsikt från delar av stationen där personal finns .., ja, den mannen försåg sig i alla fall med virke som pytsades in i släpvagnen ..., och liiiite avundsjuk blev han allt, den käre herr Göransson.
Svängde in i Ullarp på hemvägen och köpte den finaste mangold jag någonsin hittat, plus en halva spetskål. På väg därifrån upptäckte jag - i en halmförsedd låda intill kylen - den här krabaten som sov så gott, helt obekymrad om att där var kunder i lilla, lilla butiken. Så fin! Så fin!
Annat?
Ja, här är Britt och Eckes hus, sett från när man kommer längs lilla stigen, den där man har bäcken på sin vänstra sida om man kommer från havet till.
Genom den grinden brukade Nelly skutta; hon tog sig galant genom spjälorna.
Men .., så blev hon lite rundare om magen och fastnade och oj, så häpen hon blev!
Lillpigan, som jag fortfarande saknar nåt så hemskt.
Kan man vara finare?
Jo, alla som har hund tycker förstås att deras är den allra finaste och tur är ju det!
Men den här lilla pigan, hon är i alla fall den finaste för mig.
Igår knackade det på dörren och där stod sommargrannens mamma Katarina.
Till henne hade jag lånat ut Marie-Louise Ekmans bok "Få se om hundarna är snälla ikväll" och nu kom Katarina med en bok till mig; Alexandra Pascalidous "Mammorna", där 20 mödrar, bosatta i vårt lands fattigaste och mest utsatta områden - mammor som alla förlorat sina söner - vittnar om just sina liv och hur det blev som det blev.
Ja, jag kan ju säga att det är ingen lättsam läsning.
Den första mamman som berättar heter Maritha och är så tuff och kaxig, så jag blir mest bara irriterad när jag tar mig igenom sida efter sida och då känner jag mig som en usel människa (för att jag retar upp mig på hennes jargong, alltså), ja, det är bara att bita ihop och fortsätta.
Och på måndag är det dags för filmstudion igen.
Nu visas den här filmen, "The disaster artist".
James Franco, USA 2017, 104 minFilmen är baserad på en bok, som i sin tur kretsar kring inspelningen av den film som ofta kallas för världens sämsta – The Room. Vi får följa den mytomspunna och excentriske Tommy Wiseau som tillsammans med sin vän Greg Sestero drömmer om att lyckas i Hollywood. När det inte utvecklar sig riktigt som de tänkt sig bestämmer de sig för att ta saken i egna händer. The Disaster Artist är en hyllning till kärleken för filmskapande, och visar hur långt en människa kan vara beredd att gå för att tillhöra en specifik kulturell krets.
Där nästa film - Faces places - ser jag v e r k l i g e n fram emot!
Agnès Varda, JR, Frankrike 2017, 94 minDokumentärfilm som utspelar sig på franska landsbygden i trakterna kring industribältena. Den 89-åriga filmskaparen Agnès Varda och fotografen JR möter olika människotyper i deras vardag, där samtal och fotograferande ingår. Människorna fotograferas i deras egna miljöer med en ambulerande studio. Därefter skapas gigantiska affischbilder som sätts upp på olika husfasader, väggar och containrar. Platser, och människors ansikten, sätts samman i en kontext och berättar om människoöden som vanligtvis inte lyfts fram. Denna delvis gräsrotsfinansierade film har vunnit flera priser, bland annat i Cannes. Varda fick 2017 en heders-Oscar för sitt livsverk inom filmen.
Nu ska jag dammsuga!
Ajöken, sa fröken!
Dagens fönster ...
Ja, en hel massa fönster .., och Svenska Akademiens byggnad till höger (en skämsbyggnad numera) och en skolklass glada ungdomar från Litauen (på skolresa till Stockholm) .., ett betonglejon som påminner om terrordådet på Drottninggatan .., och så den där dagen då jag strosade omkring för mig själv på Stockholms gator, men just när bilden togs, tillsammans med stickmadamen Ulrika.
Och medan jag skriver lyssnar jag till ljuvlig musik av Dexter Gordon.
"I guess I hang out my tears to dry", är titeln.
Så härlig musik!
Det finns en version med Diana Krall också.
Oj, så fint!
Ja, en hel massa fönster .., och Svenska Akademiens byggnad till höger (en skämsbyggnad numera) och en skolklass glada ungdomar från Litauen (på skolresa till Stockholm) .., ett betonglejon som påminner om terrordådet på Drottninggatan .., och så den där dagen då jag strosade omkring för mig själv på Stockholms gator, men just när bilden togs, tillsammans med stickmadamen Ulrika.
Och medan jag skriver lyssnar jag till ljuvlig musik av Dexter Gordon.
"I guess I hang out my tears to dry", är titeln.
Så härlig musik!
Det finns en version med Diana Krall också.
Oj, så fint!
torsdag 4 oktober 2018
Och så blev det torsdag ...
Och vid halv åtta, då ställer jag mig - som alltid - vid fönstret och tittar ut.
Det är ännu mörkt hos grannarna (en stund senare kommer kvinnan, hon har morgonrock och foppatofflor ., det vita håret utsläppt och nu är hon på väg att hämta morgontidningen, sååå vacker är hon!), men nere på marken, under eken (den som har fördubblats i storlek under mina år här) ser jag familjen Fasan som försiktigt, försiktigt kommer spatserande för att - om möjligt - hitta lite mat.
Eken släpper ju nästan aldrig sina blad - det tar s å n tid - men boken nere i slänten, där är snart helt kal. När väl eken tunnats ut, då kan vi skymta Britt och Eckes sommarhus.
Igårkväll började programserien med David Batra och svt-korrespondenten Malin Mendel, det som heter "Världens sämsta indier". Vilket härligt program! Ibland känns det aningen för ..., ja, det är ju så upppenbart att David B. ska bli chockad över mycket och det blir han onekligen (det är då det känns lite väl utstuderat, men det ingår väl i det hela ...), men i det stora hela tycker jag att det var ett helt underbart program! (Såja, nu har jag använt såväl härligt som underbart).
Dessutom är det ju ett program där man får ta del av en helt annan kultur och det är, enligt mitt sätt att se det, det allra bästa! Indien har alltid fascinerat mig och jag minns en gång i Malå när vi fick ett vykort från Tommys kusin som då befann sig i just Indien och hon skrev om allt det kaotiska och folkmyllret och smutsen och ändå kände jag en slags längtan att få uppleva det på egen hand.
Nu vet jag kanske inte.
Jo, Kanske.
Missade du programmet, så finns en länk till det första avsnittet här.
Bettankax skrev i en kommentar på ig att hon har grav råttfobi och hon visste att det skulle figurera råttor i programmet. Då kan jag meddela att jag såg en enda råtta (när det är är arton minuter kvar) och det är när David och Malin står ute på lilla, lilla, lilla gatan utanför hennes hus. Sen kan du slappna av och låt nu inte den enda råttan få dig att skippa programmet, Elisabeth!
(Själv fortsatte jag tittandet på play och det var hur intressant som helst .., såg avsnitt två och halva avsnitt tre!)
Igår var det soligt och fint ..., då såg det ut så här.
Och så här.
Hela tiden solstrålar som letat sig in genom lövverket.
Tog stigen som löper längs bäcken - den som mynnar ut i havet - och då kommer man fram till Britt och Eckes hus. Åååå, så många äpplen som hade dråsat i backen!! Där någonstans hade dom nog givit upp, för dom har ändå samlat på sig säkerligen tusen äpplen som lagts i lådor!
Ett äpple tog jag med mig hem och har nu delat det i småbitar som fick följa med i yoghurten.
Stoooora, härliga äpplen med lite strävt skal!
Någon som vet vad det är för sort?
Och nu är det alltså torsdag och idag står ett besök på återvinningen i Falkenberg på schemat; det är kanelbullens dag och friherrinnan ska titta över på kaffe och hopefully en kanelbulle eller två och jag ska skriva brev och skicka några vykort; alltså ägna mig åt sånt som är det absolut bästa jag vet.
Och vid halv åtta, då ställer jag mig - som alltid - vid fönstret och tittar ut.
Det är ännu mörkt hos grannarna (en stund senare kommer kvinnan, hon har morgonrock och foppatofflor ., det vita håret utsläppt och nu är hon på väg att hämta morgontidningen, sååå vacker är hon!), men nere på marken, under eken (den som har fördubblats i storlek under mina år här) ser jag familjen Fasan som försiktigt, försiktigt kommer spatserande för att - om möjligt - hitta lite mat.
Eken släpper ju nästan aldrig sina blad - det tar s å n tid - men boken nere i slänten, där är snart helt kal. När väl eken tunnats ut, då kan vi skymta Britt och Eckes sommarhus.
Igårkväll började programserien med David Batra och svt-korrespondenten Malin Mendel, det som heter "Världens sämsta indier". Vilket härligt program! Ibland känns det aningen för ..., ja, det är ju så upppenbart att David B. ska bli chockad över mycket och det blir han onekligen (det är då det känns lite väl utstuderat, men det ingår väl i det hela ...), men i det stora hela tycker jag att det var ett helt underbart program! (Såja, nu har jag använt såväl härligt som underbart).
Dessutom är det ju ett program där man får ta del av en helt annan kultur och det är, enligt mitt sätt att se det, det allra bästa! Indien har alltid fascinerat mig och jag minns en gång i Malå när vi fick ett vykort från Tommys kusin som då befann sig i just Indien och hon skrev om allt det kaotiska och folkmyllret och smutsen och ändå kände jag en slags längtan att få uppleva det på egen hand.
Nu vet jag kanske inte.
Jo, Kanske.
Missade du programmet, så finns en länk till det första avsnittet här.
Bettankax skrev i en kommentar på ig att hon har grav råttfobi och hon visste att det skulle figurera råttor i programmet. Då kan jag meddela att jag såg en enda råtta (när det är är arton minuter kvar) och det är när David och Malin står ute på lilla, lilla, lilla gatan utanför hennes hus. Sen kan du slappna av och låt nu inte den enda råttan få dig att skippa programmet, Elisabeth!
(Själv fortsatte jag tittandet på play och det var hur intressant som helst .., såg avsnitt två och halva avsnitt tre!)
Igår var det soligt och fint ..., då såg det ut så här.
Och så här.
Hela tiden solstrålar som letat sig in genom lövverket.
Tog stigen som löper längs bäcken - den som mynnar ut i havet - och då kommer man fram till Britt och Eckes hus. Åååå, så många äpplen som hade dråsat i backen!! Där någonstans hade dom nog givit upp, för dom har ändå samlat på sig säkerligen tusen äpplen som lagts i lådor!
Ett äpple tog jag med mig hem och har nu delat det i småbitar som fick följa med i yoghurten.
Stoooora, härliga äpplen med lite strävt skal!
Någon som vet vad det är för sort?
Och nu är det alltså torsdag och idag står ett besök på återvinningen i Falkenberg på schemat; det är kanelbullens dag och friherrinnan ska titta över på kaffe och hopefully en kanelbulle eller två och jag ska skriva brev och skicka några vykort; alltså ägna mig åt sånt som är det absolut bästa jag vet.
Dagens fönster .....
Så här skriver Solbritt (solupp på instagram):
"Jag frågade min kompis @izamajas_matte på Insta om jag fick skicka hennes fönster till dig. Det var ok! Du gillar ju mer "ruffiga", ej vackra, fönster men kanske gör du gör ett undantag.
Så här skriver Solbritt (solupp på instagram):
"Jag frågade min kompis @izamajas_matte på Insta om jag fick skicka hennes fönster till dig. Det var ok! Du gillar ju mer "ruffiga", ej vackra, fönster men kanske gör du gör ett undantag.
Ha det gott!
Kram/Solbritt".
//Jodå, jag tycker om vackra fönster, men kanske inte pråliga ,-) Hälsa och tacka izamajas matte så mycket!
onsdag 3 oktober 2018
Snart fyller hon nittio ....
Och hon skriver de allra mest underbara brev; brev fyllda med klokskap och insikter och hon delar generöst med sig av tankar när det gäller att åldras och hur den tillvaron kan te sig.
Så här skriver hon, bland annat:
"Så här är det i min ålder. Sjukdomar, demens, äldreboenden av olika slag. Jag har massor med astrar på tomten nu på senhösten. Innan frosten kom, var jag runt hos fyra vänner på olika boenden och delade med mig. En av mottagarna hade tidigare ett brett umgänge med stora bjudningar, då det inte räckt med ett dussin av varje sort av porslin, glas och bestick. Nu har --- inget köksskåp, inte ens möjlighet att sätta några blommor i vatten, utan boendet måste bistå med en pyts".
Så förändras våra liv, vare sig vi vill eller inte.
Bilden här ovanför har hon (brevskrivaren) tagit med sin mobil.
Det var den dagen hennes man - numera inte i livet - skulle ha fyllt år, så hon åkte till skogen, till den plats där dom så ofta varit.
"Där jagade han. Där plockade vi bär och svamp, där hade vi grillplats, där hämtade vi julgran. På hans födelsedag gjorde jag en andaktsfull sentimental tur dit och gick i naturen. Jag plockade några trattar. Det var inte gott om dem, och de var små, men o, så vackra, där de arbetat sig upp i den djupa "mossan", laven.
Sånt berättar hon om.
I ett annat liv, för många år sedan, skrev hon resebrev fyllda av iakttagelser!
Nu orkar hon inte riktigt och det gör henne bedrövad.
Jag frågar .., ja, om det nu vore så att hon k u n d e .., har hon då något särskilt resmål, nåt som verkligen skulle locka henne?
Jodå.
Hon skulle vilja besöka Machu Picchu i Peru!
Och Sydafrika!!
Så pratar vi lite om resor och hon frågar hur jag hade det i Stockholm och hon, som så ofta rest själv, förstod precis känslan när jag berättade hur jag bara strosade omkring och "tog in", trots att hon själv är betydligt mer strategisk och följer uppgjorda scheman (hennes egna, alltså).
Och hon läser in sig alldeles omåttligt innan hon ger sig iväg!
Om två månader kan hon fira nittioårskalas och jag hoppas verkligen att hon lever länge än!
En alldeles underbar människa är hon och jag tycker så oändligt mycket om henne.
Och hon skriver de allra mest underbara brev; brev fyllda med klokskap och insikter och hon delar generöst med sig av tankar när det gäller att åldras och hur den tillvaron kan te sig.
Så här skriver hon, bland annat:
"Så här är det i min ålder. Sjukdomar, demens, äldreboenden av olika slag. Jag har massor med astrar på tomten nu på senhösten. Innan frosten kom, var jag runt hos fyra vänner på olika boenden och delade med mig. En av mottagarna hade tidigare ett brett umgänge med stora bjudningar, då det inte räckt med ett dussin av varje sort av porslin, glas och bestick. Nu har --- inget köksskåp, inte ens möjlighet att sätta några blommor i vatten, utan boendet måste bistå med en pyts".
Så förändras våra liv, vare sig vi vill eller inte.
Bilden här ovanför har hon (brevskrivaren) tagit med sin mobil.
Det var den dagen hennes man - numera inte i livet - skulle ha fyllt år, så hon åkte till skogen, till den plats där dom så ofta varit.
"Där jagade han. Där plockade vi bär och svamp, där hade vi grillplats, där hämtade vi julgran. På hans födelsedag gjorde jag en andaktsfull sentimental tur dit och gick i naturen. Jag plockade några trattar. Det var inte gott om dem, och de var små, men o, så vackra, där de arbetat sig upp i den djupa "mossan", laven.
Sånt berättar hon om.
I ett annat liv, för många år sedan, skrev hon resebrev fyllda av iakttagelser!
Nu orkar hon inte riktigt och det gör henne bedrövad.
Jag frågar .., ja, om det nu vore så att hon k u n d e .., har hon då något särskilt resmål, nåt som verkligen skulle locka henne?
 |
| Bilden har jag lånat från Inka timetours hemsida ... |
Hon skulle vilja besöka Machu Picchu i Peru!
Och Sydafrika!!
Så pratar vi lite om resor och hon frågar hur jag hade det i Stockholm och hon, som så ofta rest själv, förstod precis känslan när jag berättade hur jag bara strosade omkring och "tog in", trots att hon själv är betydligt mer strategisk och följer uppgjorda scheman (hennes egna, alltså).
Och hon läser in sig alldeles omåttligt innan hon ger sig iväg!
Om två månader kan hon fira nittioårskalas och jag hoppas verkligen att hon lever länge än!
En alldeles underbar människa är hon och jag tycker så oändligt mycket om henne.
Dagens fönster och lite till ....
Det var inte långt ifrån att jag skrev "Lediga-dags-fönstret", men så kom jag på mig!
Nåja, det är ju onsdag idag, den veckodag som i säkert tjugo års tid varit min fridag var vecka.
Vaknade i natt av ett regn och ett blåsande som inte var av denna världen, ja, det lät som om allt världens regn vräkte ner, så jag lämnade sängvärmen och harry och ställde mig vid fönstret och tittade rakt ut i mörkret .., tänkte att kanske faller eken, eller grannens stora björk?
Nej, allt står kvar.
I alla fall det jag kan se.
Och allt är ju som bekant relativt.
Man behöver bara titta på morgonens nyheter från Indonesien, så tackar man högre makter - eller vilka makter som helst - att man föddes i ett land där jordbävningar håller sig på ytterst rimliga nivåer och där det inte regnar månadsvis.
Kanske var det nattens oväder som gjorde att pv försov sig?
Igår var det rullskidor in till jobbet (22 km), sen var det tänkt att han skulle cykla hem, men då hade det börjat regna och blåsa, så det blev buss.
Jag hämtade honom i Lilla Skipås, harry satt i baksätet och viftade glatt på svansen när han upptäckte husse.
Idag hade pv tänkt ta bussen och därefter cykla hem (cykeln lämnades vid skolan), men det blev bilen, så han skulle komma i tid.
Medan jag sitter här och skriver, lyssnar jag samtidigt till SVT:s Morgonstudion.
Lämnar för några minuter stolen och ser den amerikanske presidenten öppet håna Christine Blasey Ford, kvinnan som vittnat om hur Brett Kavanaugh uppfört sig, då, för länge sedan.
Och jag tänker .., att Donald Trump, han var säkerligen en mobbare under skoltiden, annars är han det i alla fall nu. Vilken eländig människa den mannen är!
(Hittar den här bilden som jag för övrigt älskar. Just nu ser jag nånting annat i den; det är Trump som är vargen och Christine Blasey Ford är flickan i röd jacka. Övriga vargar är presidentens anhang vilka stod bakom honom och log under hans gräsliga tal).
Igårkväll visades ett klipp där han gör sig lustig och hånar en kvinnlig journalist.
Vore jag Donald Trumps fru, skulle jag skämmas ögonen ur mig och säga tack och hej!
Tänk, att leva med en sån man!
Fönstret, apropå nånting annat, fångades av Ulrika, som besökt Skansen och där hade "storhåven" med sig! Tack Ulrika!
Det var inte långt ifrån att jag skrev "Lediga-dags-fönstret", men så kom jag på mig!
Nåja, det är ju onsdag idag, den veckodag som i säkert tjugo års tid varit min fridag var vecka.
Vaknade i natt av ett regn och ett blåsande som inte var av denna världen, ja, det lät som om allt världens regn vräkte ner, så jag lämnade sängvärmen och harry och ställde mig vid fönstret och tittade rakt ut i mörkret .., tänkte att kanske faller eken, eller grannens stora björk?
Nej, allt står kvar.
I alla fall det jag kan se.
Och allt är ju som bekant relativt.
Man behöver bara titta på morgonens nyheter från Indonesien, så tackar man högre makter - eller vilka makter som helst - att man föddes i ett land där jordbävningar håller sig på ytterst rimliga nivåer och där det inte regnar månadsvis.
Kanske var det nattens oväder som gjorde att pv försov sig?
Igår var det rullskidor in till jobbet (22 km), sen var det tänkt att han skulle cykla hem, men då hade det börjat regna och blåsa, så det blev buss.
Jag hämtade honom i Lilla Skipås, harry satt i baksätet och viftade glatt på svansen när han upptäckte husse.
Idag hade pv tänkt ta bussen och därefter cykla hem (cykeln lämnades vid skolan), men det blev bilen, så han skulle komma i tid.
Medan jag sitter här och skriver, lyssnar jag samtidigt till SVT:s Morgonstudion.
Lämnar för några minuter stolen och ser den amerikanske presidenten öppet håna Christine Blasey Ford, kvinnan som vittnat om hur Brett Kavanaugh uppfört sig, då, för länge sedan.
Och jag tänker .., att Donald Trump, han var säkerligen en mobbare under skoltiden, annars är han det i alla fall nu. Vilken eländig människa den mannen är!
(Hittar den här bilden som jag för övrigt älskar. Just nu ser jag nånting annat i den; det är Trump som är vargen och Christine Blasey Ford är flickan i röd jacka. Övriga vargar är presidentens anhang vilka stod bakom honom och log under hans gräsliga tal).
Igårkväll visades ett klipp där han gör sig lustig och hånar en kvinnlig journalist.
Vore jag Donald Trumps fru, skulle jag skämmas ögonen ur mig och säga tack och hej!
Tänk, att leva med en sån man!
Fönstret, apropå nånting annat, fångades av Ulrika, som besökt Skansen och där hade "storhåven" med sig! Tack Ulrika!
tisdag 2 oktober 2018
Vill ni se en goding ...?
Då tycker jag att ni ska klicka in er här.
(Stolt morfar kallas för pv och föräldrarna heter Hilda och Patrik).
Då tycker jag att ni ska klicka in er här.
(Stolt morfar kallas för pv och föräldrarna heter Hilda och Patrik).
Eftermiddag ....
Det här är den enda sol jag kan bjuda på, i alla fall härifrån.
Regn och rusk och friska vindar!
Och arbete från kvart i åtta till halv två vilket är helt perfekt för min del.
Fina möten också.
Samtidigt som jag kom till affären vid kvart över sju, ja, då kom frukt,- och gröntchauffören Christos som är född och uppvuxen i Grekland .., och senare, den idoge städledaren och hans medarbetare som gör så fint och kör med städmaskinen så där så golven nästan blänker.
Den mannen - städledaren - berättade att han från början kom till vårt land från Kosovo, det var 1992 när det var krig i forna Jugoslavien och han kom först av allt till Ystad och alla flyktingarna hamnade i en sporthall (just i Ystad) och jag kom ihåg att året därpå arbetade mina barns pappa med just den biten; han var då polis på utlänningsenheten och tog emot mängder, mängder med flyktingar!
Jag satt i personalrummet och städledaren berättade att han har två söner - båda födda i Sverige - men ingen av dem har hittat någon käresta och oj, så han (deras far) skulle vilja att det "blev nånting" .., för "om fyra år går jag i pension och då kan jag ju hjälpa dem att passa barnen och köra dem till träningar och sånt, ja, när dom blir äldre!" sa han leende.
Han hade redan sett det framför sig.
Och längtade.
Och hemma i Pristina väntar ett hus som han själv har byggt, men nu var det så stressigt med allt omkring jobbet, ja, faktiskt har han haft näsblod hur ofta som helst och jag sa att han skulle vara rädd om sig och då log han och sa att det var inte så lätt; det var många butiker han har ansvar för, ja, när det gäller det här med städning.
Efter frukostfikat träffade jag Birgit som stod vid mejerikylen.
I vanliga fall kommer alltid hon och sambon Walter tillsammans och handlar, men nu fick jag veta att det skulle dröja länge innan det blev på det viset, ty Walter, han hade brutit benet (fått det avslaget när han skulle bära ut ett solparasoll i ett förråd) och nu går han omkring hemma med rullator och allt är krångligare. Benet är ihopspikat enligt konstens alla regler, men ändå.
Och detta när han skulle fira sin 90-årsdag!
Walter, han är en sån där människa som man redan nu vet att man aldrig kommer att glömma; han är bara så oändligt vänlig! Jag pytsade med en bukett rosor till honom - som krya-på-hälsning - och ska ta och baka någon god kaka och hälsa på dem vad det lider.
Men fine Inge, han kommer inte att handla hos oss mera, för han är nu död.
Inge som charmade oss alla och som en gång frågade mig om jag tyckte om att dansa, för det gjorde han. Denne Inge som visade mig ett aningen ekivokt gratulationskort och frågade om jag tyckte att det vore något att ge till ett barnbarn eller barnbarnsbarn på kanske tolv, tretton år .., och jag sa att "nej Inge, ta nånting lite .., mindre ekivokt" och han sa att "det blir kanske bättre" och så plirade han så där som han ofta gjorde.
Det var Inge som en gång varit pipmakare.
Fine Inge!
I morgon är jag nog "ledig" .., ja, jag är ju förresten pensionär.
Det blir nog bra. Och just nu tittar solen fram!
Det här är den enda sol jag kan bjuda på, i alla fall härifrån.
Regn och rusk och friska vindar!
Och arbete från kvart i åtta till halv två vilket är helt perfekt för min del.
Fina möten också.
Samtidigt som jag kom till affären vid kvart över sju, ja, då kom frukt,- och gröntchauffören Christos som är född och uppvuxen i Grekland .., och senare, den idoge städledaren och hans medarbetare som gör så fint och kör med städmaskinen så där så golven nästan blänker.
Den mannen - städledaren - berättade att han från början kom till vårt land från Kosovo, det var 1992 när det var krig i forna Jugoslavien och han kom först av allt till Ystad och alla flyktingarna hamnade i en sporthall (just i Ystad) och jag kom ihåg att året därpå arbetade mina barns pappa med just den biten; han var då polis på utlänningsenheten och tog emot mängder, mängder med flyktingar!
Jag satt i personalrummet och städledaren berättade att han har två söner - båda födda i Sverige - men ingen av dem har hittat någon käresta och oj, så han (deras far) skulle vilja att det "blev nånting" .., för "om fyra år går jag i pension och då kan jag ju hjälpa dem att passa barnen och köra dem till träningar och sånt, ja, när dom blir äldre!" sa han leende.
Han hade redan sett det framför sig.
Och längtade.
Och hemma i Pristina väntar ett hus som han själv har byggt, men nu var det så stressigt med allt omkring jobbet, ja, faktiskt har han haft näsblod hur ofta som helst och jag sa att han skulle vara rädd om sig och då log han och sa att det var inte så lätt; det var många butiker han har ansvar för, ja, när det gäller det här med städning.
Efter frukostfikat träffade jag Birgit som stod vid mejerikylen.
I vanliga fall kommer alltid hon och sambon Walter tillsammans och handlar, men nu fick jag veta att det skulle dröja länge innan det blev på det viset, ty Walter, han hade brutit benet (fått det avslaget när han skulle bära ut ett solparasoll i ett förråd) och nu går han omkring hemma med rullator och allt är krångligare. Benet är ihopspikat enligt konstens alla regler, men ändå.
Och detta när han skulle fira sin 90-årsdag!
Walter, han är en sån där människa som man redan nu vet att man aldrig kommer att glömma; han är bara så oändligt vänlig! Jag pytsade med en bukett rosor till honom - som krya-på-hälsning - och ska ta och baka någon god kaka och hälsa på dem vad det lider.
Men fine Inge, han kommer inte att handla hos oss mera, för han är nu död.
Inge som charmade oss alla och som en gång frågade mig om jag tyckte om att dansa, för det gjorde han. Denne Inge som visade mig ett aningen ekivokt gratulationskort och frågade om jag tyckte att det vore något att ge till ett barnbarn eller barnbarnsbarn på kanske tolv, tretton år .., och jag sa att "nej Inge, ta nånting lite .., mindre ekivokt" och han sa att "det blir kanske bättre" och så plirade han så där som han ofta gjorde.
Det var Inge som en gång varit pipmakare.
Fine Inge!
I morgon är jag nog "ledig" .., ja, jag är ju förresten pensionär.
Det blir nog bra. Och just nu tittar solen fram!
måndag 1 oktober 2018
Resumé ....
Det är mycket här i livet som kanske inte blir som man tänkt sig; man kanske har föresatt sig det ena eller andra och så glöms det bort eller man tar inte tag i det ,,. eller man orkar inte eller man tappar sugen.Innan jag gick i pension beslutade jag mig för att sätta fart på bokläsandet igen (jag läste kopiöst mycket under en period av mitt liv!) och så skulle jag se fler filmer.
Den sista biten var inte särskilt svår att uppfylla. Jag - som i min ungdom - var en ytterst flitig biobesökare och som under tiden i Helsingborg såg fler filmer än jag någonsin gjort (mest hos helsingborgaren), tappade liksom bort den biten när jag flyttade till Halland.
Dels arbetade jag bara kvällar .., dels är det ett par mil in till Halmstad och lika långt till Falkenberg och kanske tyckte jag inte att utbudet var det bästa heller.
Men så visste jag ju att Hildas mamma Mymmel är ordförande för Halmstad filmstudio och det ena gav det andra och vips, hade jag betalat fyrahundra kronor för möjligheten att se tio filmer - en varje måndag - och ikväll var det premiär för min del (förra måndagen var jag för trött; då hade jag suttit i bil från Sthlm till Ljungby och därefter buss till Halmstad) och kvällens film var "Utan nåd" av Fatih Akin och med suveräna Diane Kruger i huvudrollen. En tysk film!
Filmstudion håller till på Röda Kvarn (för övrigt den enda biografen) vid Lilla Torg inne i Halmstad och till min oerhörda förvåning var salongen i det närmaste fullsatt när jag kom dit tio minuter i fyra nu på eftermiddagen (Fyra visningar var måndag, kl. 14. kl 16.00, 18.30 och 21,00) och jag hittade en ledig plats på andra raden framifrån .., hjääälp, jag fick nästan böja mig bakåt!
Men det gick bra.
Och filmen var i mitt tycke himla bra!
Den hade nästan allt.
Här är en trailer.
Arbetade till halv två idag (kassan hela tiden) och det blir likadant i morgon.
Så oändligt mycket mindre stressigt det är att arbeta förmiddag!!
Dels är vi flera i butiken, men så är det inga postpaket i burar som ska tas hand om (dom kommer senare) och ja, det är ett helt annat lugn.
Idag var det veckotidningarna som skulle upp och det är inte klokt vilket slöseri det är med papper .., dyra tidningar som Plaza interiör och andra, ja, dom får man mängder av och vi säljer kanske ett par stycken! Resten går i retur och bränns väl upp; kanske återvinns det, men ändå?
"Den elfte talmannen" - pv, alltså - är på körövning och kommer väl hem vid halv tio .., han har således varit hemifrån sedan i morse klockan sex.
Och så som på bilden här ovanför, såg det ut när jag vid åttatiden hade rastat Harry nere vid havet och var på väg hem.
Så var det.
Det är mycket här i livet som kanske inte blir som man tänkt sig; man kanske har föresatt sig det ena eller andra och så glöms det bort eller man tar inte tag i det ,,. eller man orkar inte eller man tappar sugen.Innan jag gick i pension beslutade jag mig för att sätta fart på bokläsandet igen (jag läste kopiöst mycket under en period av mitt liv!) och så skulle jag se fler filmer.
Den sista biten var inte särskilt svår att uppfylla. Jag - som i min ungdom - var en ytterst flitig biobesökare och som under tiden i Helsingborg såg fler filmer än jag någonsin gjort (mest hos helsingborgaren), tappade liksom bort den biten när jag flyttade till Halland.
Dels arbetade jag bara kvällar .., dels är det ett par mil in till Halmstad och lika långt till Falkenberg och kanske tyckte jag inte att utbudet var det bästa heller.
Men så visste jag ju att Hildas mamma Mymmel är ordförande för Halmstad filmstudio och det ena gav det andra och vips, hade jag betalat fyrahundra kronor för möjligheten att se tio filmer - en varje måndag - och ikväll var det premiär för min del (förra måndagen var jag för trött; då hade jag suttit i bil från Sthlm till Ljungby och därefter buss till Halmstad) och kvällens film var "Utan nåd" av Fatih Akin och med suveräna Diane Kruger i huvudrollen. En tysk film!
Filmstudion håller till på Röda Kvarn (för övrigt den enda biografen) vid Lilla Torg inne i Halmstad och till min oerhörda förvåning var salongen i det närmaste fullsatt när jag kom dit tio minuter i fyra nu på eftermiddagen (Fyra visningar var måndag, kl. 14. kl 16.00, 18.30 och 21,00) och jag hittade en ledig plats på andra raden framifrån .., hjääälp, jag fick nästan böja mig bakåt!
Men det gick bra.
Och filmen var i mitt tycke himla bra!
Den hade nästan allt.
Här är en trailer.
Arbetade till halv två idag (kassan hela tiden) och det blir likadant i morgon.
Så oändligt mycket mindre stressigt det är att arbeta förmiddag!!
Dels är vi flera i butiken, men så är det inga postpaket i burar som ska tas hand om (dom kommer senare) och ja, det är ett helt annat lugn.
Idag var det veckotidningarna som skulle upp och det är inte klokt vilket slöseri det är med papper .., dyra tidningar som Plaza interiör och andra, ja, dom får man mängder av och vi säljer kanske ett par stycken! Resten går i retur och bränns väl upp; kanske återvinns det, men ändå?
"Den elfte talmannen" - pv, alltså - är på körövning och kommer väl hem vid halv tio .., han har således varit hemifrån sedan i morse klockan sex.
Och så som på bilden här ovanför, såg det ut när jag vid åttatiden hade rastat Harry nere vid havet och var på väg hem.
Så var det.
Nyheter ....
Vill bara - innan jag åker till arbetet för ett förmiddagspass - meddela att jag i natt, vid tvåtiden, fick ta emot den fantastiska nyheten att jag är släkt med det brittiska kungahuset.
Ja, jag är visst kusin med prins William och hans yngre bror Harry.
Dessutom meddelade en för mig okänd man, att jag nog är släkt med det svenska kungahuset också.
Det var inte kattskit.
Berättade detta för pv på morgonen.
Han hälsade mig med orden "Godmorgon Ers Nåd".
Det tar sig.
Vill bara - innan jag åker till arbetet för ett förmiddagspass - meddela att jag i natt, vid tvåtiden, fick ta emot den fantastiska nyheten att jag är släkt med det brittiska kungahuset.
Ja, jag är visst kusin med prins William och hans yngre bror Harry.
Dessutom meddelade en för mig okänd man, att jag nog är släkt med det svenska kungahuset också.
Det var inte kattskit.
Berättade detta för pv på morgonen.
Han hälsade mig med orden "Godmorgon Ers Nåd".
Det tar sig.
Dagens fönster ....
"Fångade fönster lite i förbifarten idag, på väg till Historiska museet"....., skriver Ulrika.
Vilken fin bild! Och vilken härlig färg på huset!
Tack! säger jag.
"Fångade fönster lite i förbifarten idag, på väg till Historiska museet"....., skriver Ulrika.
Vilken fin bild! Och vilken härlig färg på huset!
Tack! säger jag.
söndag 30 september 2018
Sista september ....
Och eftersom jag har arbetat flera dagar under veckan som gått, vill jag komma ut och få frisk luft.
Så jag beslutar mig för att ta en promenad till Steninge, till friherrinnan. Vi delar morgontidning och då passar det bra, då kan jag ta med den hem; antingen får pv hämta mig (han står och bakar bröd och gifflar när jag ger mig av), eller så kanske friherrinnan gör mig sällskap hem (med bil) och tar ett försenat elvakaffe.
Nu, när vi har fått gång, - och cykelbana, är det inte hälften så farligt att gå längs kustvägen.
Visserligen vimlar det av cyklister med cykelvagnar på gångbanan sommartid, men nu är där tomt och fridfullt.
Passerar de allra vackraste stenmurar .., och hela tiden har jag havet på höger sida.
Bakom den här muren har en före detta läkare sitt sommarhus. Det var just den läkaren som faktiskt trodde på mig och mina bekymmer med mitt vänstra knä och det var han som remitterade mig till ortopeden i Halmstad, där jag senare verkligen fick ett nytt knä.
Varje gång jag passerar här och ser honom ute (grävandes i marken eller nånting annat), blir jag glad och framför allt tacksam.
Sååå mänsklig och vänlig var han.
Är han.
Är han.
Viker av från kustvägen och följer Gamla Vägen, där friherrinnan bodde under ett drygt halvårs tid.
Vilka underbara lite luggslitna hus! Så mycket vackrare - eller med så mycket mer känsla - än många aldrig så moderna villor!
Och det ena efter det andra ..., får mig på fall!
Tänk, vad en liten skylt med några blommor på kan göra!
Annat vackert ....
Att det är höst märks tydligt, men ändå, luften är ljummen.
Och håret blåser åt alla håll och kanter, trots att jag har det uppsatt!
Och jag upptäcker vackra blad!
Vem är det som designar alla vackra brunnslock?
Ja, det är inte bara jag som funderar över den saken.
Här är en till!
(Samtidigt får man tips om att besöka Medborgarhuset i Eslöv! Så vackert!)
Här kan man få veta lite mera om just brunnslock (ska kontakta dem och höra hur det är med designen ...?)
Här kan man få veta lite mera om just brunnslock (ska kontakta dem och höra hur det är med designen ...?)
Från Gamla Vägen går jag rakt ner mot havet och konstaterar att stegen på piren har ryckts loss under den senaste stormen. Trist. Det är inte hälften så trevligt att vada ut ganska långt innan man kan doppa sig.
Piren skymtar till vänster i bild och massor med tång har fastnat på stagen till räckena!
Det som ser ut som snö på kullarna, är alltså havet och vågorna.
Just nedanför vandrarhemmet ligger ett litet "båthus" och dit går jag .., mest för att ta bilder som visar hur mycket det blåser. Men oj, så hala klipporna är och jag får nästan gå fyr-om-fot för att hålla mig upprätt och inte dråsa i backen.
Vågorna r u l l a r in med väldig kraft!
Eventuella tankar på bad skrinläggs per omgående .., nej, jag vågar mig ut när havet är så här och utströmmarna kan vara förrädiska.
Så lämnar jag vågbruset och går längs stranden mot friherrinnan till.
Ser ni det gula hustaket som skymtar där uppe i mitten av bilden? Därifrån - på samma sida - är det inte långt till Lena (ja, nu får hon heta såväl friherrinan som Lena), kanske ett par minuters promenad, om ens det. Dit går jag, ja, man får ta av från stranden och svänga in på en liten stig som är mer som en tunnel!
Här vänder jag mig om och tittar ut mot havet.
Det är som en häck på ömse sidor av stigen.
Och jag är döfärdig när jag kommer fram till friherrinnan .., det blir en stunds småprat då hon visar alla fina inflyttningspresenter som hon fått (det var fest igårkväll) och sen tar hon Shejken med sig och vi åker hem till Stensjö där pv har kaffet klart och nybakade gifflar ligger på plåten och efteråt åker dom åt var sitt håll - pv till Skallkroken för att göra nåt med båtmotorn och friherrinnan hem till sig - och jag dammsuger och tar in tvätten (lakan som hängt ute .., vilken lycka!) och jag får ett sms från B på jobbet som undrar om jag kan tänka mig att arbeta i morgon, måndag?
Nu är det L som är sjuk.
Nu är det L som är sjuk.
Jag säger att det kan jag, men inte så länge, då ju pv också arbetar. Det ordnar sig ., den som ska avlösa mig kommer tidigare och Harry behöver inte vara ensam så länge.
Har någon orkat läsa ända hit ner?
I så fall kan jag meddela att jag för tillfället har slut på medaljer, men ska genast införskaffa ett nytt lager! Håll ut!
Söndagsfönstret ....
Utsikt från ett gårdshotell i Bästekille, Österlen. Här tankar vi själen efter ett besök på årets Äppelmarknad i Kivik innan vi styr bilen mot Mandelmann imorgon förmiddag.
Catarina dvs Mme i Agadir
//Tack Catarina! Härligt att se ditt namn dyka upp här! Och jag googlade på Bästekille och kom hit .., och tänkte att någon gång till våren, i maj kanske, då skulle jag verkligen vilja boka en natt eller två här!
Utsikt från ett gårdshotell i Bästekille, Österlen. Här tankar vi själen efter ett besök på årets Äppelmarknad i Kivik innan vi styr bilen mot Mandelmann imorgon förmiddag.
Catarina dvs Mme i Agadir
//Tack Catarina! Härligt att se ditt namn dyka upp här! Och jag googlade på Bästekille och kom hit .., och tänkte att någon gång till våren, i maj kanske, då skulle jag verkligen vilja boka en natt eller två här!