torsdag 23 maj 2019

Tidig morgon i landet Halland ....


Arbetsdag.
Jag vaknar tidigt, tidigt och känner sån glädje över att jag inte är yr. Å, så härligt! Stackars människor som drabbas av sånt här och får gå med karusellkänsla hur ofta som helst, ja, jag har en bekant från sjukstugan hemma i Malå, en kollega till mamma, som har det på viset. Så gräsligt hemskt det måtte vara!

Men jag är pigg.
Och känner mig så glad.
Tar Harry på morgonrunda (pv har arbetat sina tre dagar och han, som alltid stiger upp klockan fem, får sova ut) och Harry blir så förvånad när det är matte (!!) som tar honom på promenad och han viftar ideligen på svansen och vänder sig om och tittar åt mitt håll och alla vi som har hundar, vet att man kan se om en hund är glad - dom nästan  l e r - och det är vad han gör!


Vi hinner knappt ut på vägen ner mot havet, så upptäcker jag en död skatunge.
Tidigare på morgonen såg jag en stor kråka i våldsamt bråk med en skata och kanske kan det ha nånting med varann att göra?
Medan vi går vidare tänker jag på starens ungar som piper så våldsamt var gång föräldrarna kommer med dinglande maskar .., ååå, så lätta dom (ungarna) är att upptäcka för en hungrig skata eller kråka, men vem är jag att döma .., jag som äter såväl kyckling som små lamm!


Det är en vanvettigt vacker morgon .., en sån där som får mig att nästan börja gråta, kanske mest av tacksamhet till själva livet .., och att man känner sig frisk och stark!
Och om en timme precis ska jag vara på jobbet och få vara med vid nyinvigningen .., och i eftermiddag är vi bjudna på middag hos Eva och hennes halvlånge man - båda från Tyresö - och igår var friherrinnan här och drack kaffe med mig ute på altanen.

Så mycket att vara tacksam för!
Och sonen som har varit på utbildning i tio dagar, han får idag träffa lillkillen Elliot igen.
Pappa kommer hem.
Oj, vad han ska längta!

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Så där känner jag också ofta; en tacksamhet över livet och att jag får leva det och se allt vackert och vara med familj och vänner.
Ibland så man nästan spricker känns den, tacksamheten. Och glädjen.

Elisabet. sa...

Ulrika: ja, vilken tur att man i alla fall har vett att uppskatta det, om man nu har anledning att göra det förstås.