Den 21:a juli 2011 .....
... ställde jag en fråga till bloggvännerna.
Minns du vad du gjorde just i den stunden?
Och SOM ni svarade!
Här är länken.
Lördag .....
... som känns som en söndag, men det beror på att pv är ledig fredagar och då blir det lite ovant.
Strålande sol mest hela dagen!
I timmar tittar vi på Vinterstudion och mellan varven löser vi DN:s lördagskryss. Ibland får tidningen vila i ett par timmar och då gör vi annat. Kör ner till stranden i Haverdal, t.ex.
Parkerar inte långt från Båtabacken (där en mindre "pir"/brygga kommit på plats i höstas eller kanske förra hösten, nu syns det tydligt hur lågt vattenståndet är, ty stegen hänger liksom i luften, minst en halvmeter ovanför vattenytan.
Här är vyn bort mot Tylösand.
Solen håller på att sänka sig i väster .. men ännu är det ljust ute.
O t r o l i g t med lågvatten!
Plötsligt plingar det i min mobil. Det är Hilda som skriver att nu är hon och Patrik (och Edvin förstås) i deras nyinköpta hus och vill vi komma och titta - det vill vi - så går det bra.
Vi åker på studs!
Deras hus är typ "funkisvarianten", helt fyrkantigt eller kvadratiskt och med full takhöjd på övervåningen. Förutom två elektriska ljusstakar - är där helt tomt. På väggarna syns spår av tavlor som nu plockats ner och huset är kanske från 30-40-talet och Hilda har gjort i ordning en "husbok" med ritningar och diverse planer på sånt som dom vill förändra.
Väggar ska målas om; kanske rent av rivas eller flyttas på .., en altan ska komma på plats .., ja, det finns mycket att pyssla med, den saken är säker.
Men oj, så mycket utrymmen!
Där är fler garderober än i Thomas ganska stora hus och så VETTIGA garderober och i källaren finns matkällare med hyllor och en tvättstuga med mangel och där är en gammal järnspis och ett rum som tycks ha varit verkstad och ja, dom har i alla fall inte brist på förråd!
Fyra äppelträd finns på tomten, plus en pallkrage med ihopsjunken jord .., där finns en rabatt med okända växter och i en stor koppartunna gömmer sig säkert vårlökar, ja, det är vad jag tror.
Bilden här ovanför visar utsikten från Hilda och Patriks sängkammare. Där pilen är, skymtar man havet eller hamnen. Östra stranden, helt enkelt. Och i omgivningen finns många hyreshus av den äldre sorten, riktigt fina, tycker jag.
Som ni ser finns även en liten pool just innanför grinden .., "ja, där kan du bada Elisabet!" sa Hilda smajlande.
Lille Edvin är mest fascinerad av alla sladdar och av skåp och lådor som han kan dra ut och in och tänk, att få ett eget rum när man är så liten! Men grind uppe och nere måste på plats, ty trappan är lång och där man kan göra sig illa rejält om det vill sig illa.
Det som ser ut som en filmduk till höger på bilden, är ett hallfönster som speglar sig i sängkammarfönstret.
... som känns som en söndag, men det beror på att pv är ledig fredagar och då blir det lite ovant.
Strålande sol mest hela dagen!
I timmar tittar vi på Vinterstudion och mellan varven löser vi DN:s lördagskryss. Ibland får tidningen vila i ett par timmar och då gör vi annat. Kör ner till stranden i Haverdal, t.ex.
Parkerar inte långt från Båtabacken (där en mindre "pir"/brygga kommit på plats i höstas eller kanske förra hösten, nu syns det tydligt hur lågt vattenståndet är, ty stegen hänger liksom i luften, minst en halvmeter ovanför vattenytan.
Här är vyn bort mot Tylösand.
Solen håller på att sänka sig i väster .. men ännu är det ljust ute.
O t r o l i g t med lågvatten!
Plötsligt plingar det i min mobil. Det är Hilda som skriver att nu är hon och Patrik (och Edvin förstås) i deras nyinköpta hus och vill vi komma och titta - det vill vi - så går det bra.
Vi åker på studs!
Deras hus är typ "funkisvarianten", helt fyrkantigt eller kvadratiskt och med full takhöjd på övervåningen. Förutom två elektriska ljusstakar - är där helt tomt. På väggarna syns spår av tavlor som nu plockats ner och huset är kanske från 30-40-talet och Hilda har gjort i ordning en "husbok" med ritningar och diverse planer på sånt som dom vill förändra.
Väggar ska målas om; kanske rent av rivas eller flyttas på .., en altan ska komma på plats .., ja, det finns mycket att pyssla med, den saken är säker.
Men oj, så mycket utrymmen!
Där är fler garderober än i Thomas ganska stora hus och så VETTIGA garderober och i källaren finns matkällare med hyllor och en tvättstuga med mangel och där är en gammal järnspis och ett rum som tycks ha varit verkstad och ja, dom har i alla fall inte brist på förråd!
Fyra äppelträd finns på tomten, plus en pallkrage med ihopsjunken jord .., där finns en rabatt med okända växter och i en stor koppartunna gömmer sig säkert vårlökar, ja, det är vad jag tror.
Bilden här ovanför visar utsikten från Hilda och Patriks sängkammare. Där pilen är, skymtar man havet eller hamnen. Östra stranden, helt enkelt. Och i omgivningen finns många hyreshus av den äldre sorten, riktigt fina, tycker jag.
Som ni ser finns även en liten pool just innanför grinden .., "ja, där kan du bada Elisabet!" sa Hilda smajlande.
Lille Edvin är mest fascinerad av alla sladdar och av skåp och lådor som han kan dra ut och in och tänk, att få ett eget rum när man är så liten! Men grind uppe och nere måste på plats, ty trappan är lång och där man kan göra sig illa rejält om det vill sig illa.
Det som ser ut som en filmduk till höger på bilden, är ett hallfönster som speglar sig i sängkammarfönstret.
Och så kommer ett .....
.... extra-glädjefönster från landet Närke!
Så här skriver Ulrika: "När man varit ute en sväng och tittar in och ser värme, glädje, kärlek och gemenskap!"
U n d e r b a r t! skriver jag.
Tack Ulrika!
Och knappt hade jag klickat på "publicera", så kom ännu ett fönster fyllt med glädje.
Det är Barbro i Uppsala som skriver så här: "Man blir så lätt i sinnet av solen!"
Ja, så är det verkligen.
Man får som ett extraliv.
Tack till dig också Barbro!
.... extra-glädjefönster från landet Närke!
Så här skriver Ulrika: "När man varit ute en sväng och tittar in och ser värme, glädje, kärlek och gemenskap!"
U n d e r b a r t! skriver jag.
Tack Ulrika!
Och knappt hade jag klickat på "publicera", så kom ännu ett fönster fyllt med glädje.
Det är Barbro i Uppsala som skriver så här: "Man blir så lätt i sinnet av solen!"
Ja, så är det verkligen.
Man får som ett extraliv.
Tack till dig också Barbro!
Sånt man kan grunna på ....
Är det nånting i tillvaron jag fascineras av, så är det hur kropp och själ hör ihop.
Så här, till exempel.
Hela tiden, från den första mammografin tills det hela var över, kände jag mig otroligt peppad och lugn. Jo, det var så det kändes.
Men när det var dags för det allra första mötet med läkaren inför operationen, sköt blodtrycket i höjden på rekordfart. Och pv berättade hur nästan pinsamt forcerad jag var i undersökningsrummet .., babblade på oavbrutet och var illröd om kinderna.
Jo, så var det.
Men jag k ä n d e mig lugn.
Efter operationen infann sig ett ännu större lugn.
Inte så att jag bortsåg från att det kunde vara nåt eländigt som visat sig, men orolig - nej -.
Mera .. totalt nollställd.
Den dagen jag hämtade posten och upptäckte brevet från Region Halland och dom sååå vänliga raderna från kirurgen Fredrik, vad hände då?
Jo, jag gick uppför backen med det uppsprättade kuvertet i handen och tänkte .."men var är all glädjen .., var är all översvallande lycka och lättnad?"
Det var mer som att "jaha ..., så var det med den saken och helt bortkastade pengar för samhället, operera någon som inte alls hade behövt lägga sig på operationsbordet!"
Och en alldeles omåttlig trötthet kom seglande och landade inombords!
Ulrika skriver i en kommentar att hon blev så glad så tårarna sprutade när hon läste om det positiva resultatet! Och jag själv? Jo, jag gick där med kuvertet, tog en bild av raderna och postade det på familjechatten med några röda hjärtan på slutet. Kanske skrev jag "hurra!" ?
Nu har det gått drygt två veckor och det är hur galet som helst.
Plötsligt sover jag - som brukar vara världens mest morgonpigga människa - till åtta på morgnarna!! Tre timmar längre än förut! Och jag har hemska mardrömmar; vaknar mitt i natten och måste gå ner i köket och dricka vatten och tända någon lampa och är evigt tacksam för att harry valt att sova hos matte, om än nere vid fötterna.
("Inte har du väl din hund i sängen!!?" utbrast en av sköterskorna på post-op när jag sa att det skulle bli skönt att komma hem till trygga Harry).
Då tänker jag så här (det här är, som ni säkert förstår, rena terapisessionen): jo, jag var säkert orolig inombords utan att det kändes så .., och nu, efteråt, släpper allt det jag inte visste fanns inom mig och då blir det kanske så här. Då blir det måhända så att luften går ur ballongen.
Och det är ju så fånigt, för det var ju ingenting.
Så är det kanske, det här med kropp och själ.
Och om två år, eller när nästa mammografikallelse kommer och det d å visar sig att man upptäckt en knöl, hur kommer man att reagera då? Kommer man alls att bry sig?
Nåväl.
Idag lördag strålar solen - eller gjorde det i alla fall nyss - det är fem minusgrader ute och fåglarna har fått mat, ekorren är på plats och precis nu ska pv fixa rutan i växthuset som blåst iväg (inte långt, en meter kanske, men tänk att det höll!) och Charlotte Kalla intervjuas i Vinterstudion och är inte nöjd med sin insats på tio kilometer i Finland och det fina kortet på bilden - med varm och go text - det kom igår från landet Skåne, från en härlig och go madame som har sån himla tumme med sina blommor! Från Annika i Kävlinge, alltså. Tack snälla, rara!
Och en fin lördag önskar jag er alla!
Så.
Punkt.
Sessionen slut - nu öppnar jag dörren och går ut i det fria -.
Är det nånting i tillvaron jag fascineras av, så är det hur kropp och själ hör ihop.
Så här, till exempel.
Hela tiden, från den första mammografin tills det hela var över, kände jag mig otroligt peppad och lugn. Jo, det var så det kändes.
Men när det var dags för det allra första mötet med läkaren inför operationen, sköt blodtrycket i höjden på rekordfart. Och pv berättade hur nästan pinsamt forcerad jag var i undersökningsrummet .., babblade på oavbrutet och var illröd om kinderna.
Jo, så var det.
Men jag k ä n d e mig lugn.
Efter operationen infann sig ett ännu större lugn.
Inte så att jag bortsåg från att det kunde vara nåt eländigt som visat sig, men orolig - nej -.
Mera .. totalt nollställd.
Den dagen jag hämtade posten och upptäckte brevet från Region Halland och dom sååå vänliga raderna från kirurgen Fredrik, vad hände då?
Jo, jag gick uppför backen med det uppsprättade kuvertet i handen och tänkte .."men var är all glädjen .., var är all översvallande lycka och lättnad?"
Det var mer som att "jaha ..., så var det med den saken och helt bortkastade pengar för samhället, operera någon som inte alls hade behövt lägga sig på operationsbordet!"
Och en alldeles omåttlig trötthet kom seglande och landade inombords!
Nu har det gått drygt två veckor och det är hur galet som helst.
Plötsligt sover jag - som brukar vara världens mest morgonpigga människa - till åtta på morgnarna!! Tre timmar längre än förut! Och jag har hemska mardrömmar; vaknar mitt i natten och måste gå ner i köket och dricka vatten och tända någon lampa och är evigt tacksam för att harry valt att sova hos matte, om än nere vid fötterna.
("Inte har du väl din hund i sängen!!?" utbrast en av sköterskorna på post-op när jag sa att det skulle bli skönt att komma hem till trygga Harry).
Då tänker jag så här (det här är, som ni säkert förstår, rena terapisessionen): jo, jag var säkert orolig inombords utan att det kändes så .., och nu, efteråt, släpper allt det jag inte visste fanns inom mig och då blir det kanske så här. Då blir det måhända så att luften går ur ballongen.
Och det är ju så fånigt, för det var ju ingenting.
Så är det kanske, det här med kropp och själ.
Och om två år, eller när nästa mammografikallelse kommer och det d å visar sig att man upptäckt en knöl, hur kommer man att reagera då? Kommer man alls att bry sig?
Nåväl.
Idag lördag strålar solen - eller gjorde det i alla fall nyss - det är fem minusgrader ute och fåglarna har fått mat, ekorren är på plats och precis nu ska pv fixa rutan i växthuset som blåst iväg (inte långt, en meter kanske, men tänk att det höll!) och Charlotte Kalla intervjuas i Vinterstudion och är inte nöjd med sin insats på tio kilometer i Finland och det fina kortet på bilden - med varm och go text - det kom igår från landet Skåne, från en härlig och go madame som har sån himla tumme med sina blommor! Från Annika i Kävlinge, alltså. Tack snälla, rara!
Och en fin lördag önskar jag er alla!
Så.
Punkt.
Sessionen slut - nu öppnar jag dörren och går ut i det fria -.
Dagens fönster ....
... finns hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.
Utsikten är mot åkrar och ängar i Skåneland.
Och gissa vilka som har namnsdag idag! Jo, alla som heter Anders!
Alltså sonen och Rexxie och ett par hundratusen till kanske.
Nja, inte riktigt. För fem år sedan var det drygt 190 000 - Anders-män i vårt land -.
Men f.d. hockeyspelaren Anders Bohman i Malå och min före detta klasskamrat Anders Ericsson, han som blev polis i Stockholm. Lisbeth Engström-Dannes man, han heter också Anders.
Och min före detta - väldigt snälle - chef på Fridhems Livs i Ystad - Anders Ohlsson -.
Och Anders Andersson, vänlig kund i samma butik, bodde några portar bort.
Och några kändisar: Friidrottaren Anders Gärderud som vi, den första juli 1975, såg slå världsrekord på Stockholms stadion .., och Anders Blomqvist - skidexpert i Vinterstudion -.
Anders Gernandt med sina rrrrrullande r, han som kommenterade hästsport.
Och till dig Turtlan: Anders Glennmark, sångaren!
Grattis på namnsdagen i alla fall!
... finns hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.
Utsikten är mot åkrar och ängar i Skåneland.
Och gissa vilka som har namnsdag idag! Jo, alla som heter Anders!
Alltså sonen och Rexxie och ett par hundratusen till kanske.
Nja, inte riktigt. För fem år sedan var det drygt 190 000 - Anders-män i vårt land -.
Men f.d. hockeyspelaren Anders Bohman i Malå och min före detta klasskamrat Anders Ericsson, han som blev polis i Stockholm. Lisbeth Engström-Dannes man, han heter också Anders.
Och min före detta - väldigt snälle - chef på Fridhems Livs i Ystad - Anders Ohlsson -.
Och Anders Andersson, vänlig kund i samma butik, bodde några portar bort.
Och några kändisar: Friidrottaren Anders Gärderud som vi, den första juli 1975, såg slå världsrekord på Stockholms stadion .., och Anders Blomqvist - skidexpert i Vinterstudion -.
Anders Gernandt med sina rrrrrullande r, han som kommenterade hästsport.
Och till dig Turtlan: Anders Glennmark, sångaren!
Grattis på namnsdagen i alla fall!
fredag 29 november 2019
Kväller ....
Bild: tavla målad av Sven Ljungberg från Ljungby.
Sen kväll.
Vi har haft Sonja på middag och hon blev kvar ovanligt länge - annars har hon alltid bråttom hem - nu blev det ett par timmars småprat och det kändes bra. Allt möjligt pratade vi om; bland annat tog Sonja upp det här med att kramas .., att det inte var vanligt i hennes barndom och vi funderade lite hur det var när vi - pv och jag själv - växte upp. Om det pratade vi. Och hur det är nu. Och om man är bekväm med att ta på andra människor - eller att andra tar på en -.
Vi pratade också om den före detta ministern vars händer rör sig alldeles självmant.
Jag skjutsade hem henne, men först hade hon fått en liten lektion i detta hur man raderar meddelanden och telefonsamtal i mobilen. Det kan jag säga, att vi hade det vi gjorde innan vi hittade raden "radera alla", sen blev det förstås lätt som en plätt.
Fyrahundratolv meddelanden och lika många telefonsamtal susade all världens väg.
Sonja blev nöjd.
Senare ikväll blev det "Skavlan" och jag tänkte att Sven-Göran Ericson - den forne fotbollstränaren - tycks så himla sympatisk. Trygg och jordnära. Rolig. En varm människa. Uppenbarligen värmlänning i själ och hjärta.
Nu övar pv igen.
Sjunger och sjunger. Han har stängt dörren till Gunnars Rum. Harry ligger på soffan och sover.
Adventsstjärnan lyser fint.
Kvällsfönstret kom susande från Trelleborg ikväll.
Från Hedgrenskan.
Tack Kerstin!
Det är underligt, nu, drygt två veckor operationen, är jag mer öm i bröstet än tidigare.
"Ja, men det är väl inte konstigt, dom har ju varit där inne och rotat med skalpell!" säger pv.
Så är det förstås.
Vi stod tidigare ikväll i köket och jag drog upp tröjan och matteläraren fick agera doktor och säga hur det såg ut. Inspektera ärret.
"Jättefint, det har läkt bra och är inte det minsta rött!" konstaterade han.
Med det lät jag mig nöja.
Jag har många ärr nu.
Ett långt ärr - nästan som ett kejsarsnittärr - på magen, ett annat ärr under mitt vänstra öga och vid sidan av munnen .., ärr i höger handflata, på vänstra sidan av näsan .., under överläppen och två långa ärr på vardera knät. Ja, det räcker ju. Hockeyspelare sys ju med hundratals stygn innan karriären är tillända.
Bild: tavla målad av Sven Ljungberg från Ljungby.
Sen kväll.
Vi har haft Sonja på middag och hon blev kvar ovanligt länge - annars har hon alltid bråttom hem - nu blev det ett par timmars småprat och det kändes bra. Allt möjligt pratade vi om; bland annat tog Sonja upp det här med att kramas .., att det inte var vanligt i hennes barndom och vi funderade lite hur det var när vi - pv och jag själv - växte upp. Om det pratade vi. Och hur det är nu. Och om man är bekväm med att ta på andra människor - eller att andra tar på en -.
Vi pratade också om den före detta ministern vars händer rör sig alldeles självmant.
Jag skjutsade hem henne, men först hade hon fått en liten lektion i detta hur man raderar meddelanden och telefonsamtal i mobilen. Det kan jag säga, att vi hade det vi gjorde innan vi hittade raden "radera alla", sen blev det förstås lätt som en plätt.
Fyrahundratolv meddelanden och lika många telefonsamtal susade all världens väg.
Sonja blev nöjd.
Senare ikväll blev det "Skavlan" och jag tänkte att Sven-Göran Ericson - den forne fotbollstränaren - tycks så himla sympatisk. Trygg och jordnära. Rolig. En varm människa. Uppenbarligen värmlänning i själ och hjärta.
Nu övar pv igen.
Sjunger och sjunger. Han har stängt dörren till Gunnars Rum. Harry ligger på soffan och sover.
Adventsstjärnan lyser fint.
Kvällsfönstret kom susande från Trelleborg ikväll.
Från Hedgrenskan.
Tack Kerstin!
Det är underligt, nu, drygt två veckor operationen, är jag mer öm i bröstet än tidigare.
"Ja, men det är väl inte konstigt, dom har ju varit där inne och rotat med skalpell!" säger pv.
Så är det förstås.
Vi stod tidigare ikväll i köket och jag drog upp tröjan och matteläraren fick agera doktor och säga hur det såg ut. Inspektera ärret.
"Jättefint, det har läkt bra och är inte det minsta rött!" konstaterade han.
Med det lät jag mig nöja.
Jag har många ärr nu.
Ett långt ärr - nästan som ett kejsarsnittärr - på magen, ett annat ärr under mitt vänstra öga och vid sidan av munnen .., ärr i höger handflata, på vänstra sidan av näsan .., under överläppen och två långa ärr på vardera knät. Ja, det räcker ju. Hockeyspelare sys ju med hundratals stygn innan karriären är tillända.
White Friday .....
Ja, aningen vitare än så här var det faktiskt i morse och riktigt fint också.
Hur ofta glömmer jag inte hur vackert det är med snö, ja, om den får ligga kvar, alltså.
Och bums kom herr och fru Domherre på besök!
Ska inhandla lite hampfrö till dem .., dom satt som lite förundrade och inspekterade nötväckor och blåmesar och allehanda pilfinkar vilka glatt norpade sig solrosfrön, men se, denna frukost behagade inte smaka familjen Domherre.
Pv som ju ännu inte fyllt sextiofem, han arbetar måndag till och med torsdag - nittio procent blir det - och fler lektioner än tidigare och ååå, så han njuter när det är torsdagkväll! Nu har han - denna fridag - hunnit med en sväng till Skallkrokens hamn där han ordnat med vinterrengöring av båtmotorn och ett besök på affären hanns också med och så är det en del annat på agendan .., rutan i växthuset som blåst iväg (det är härdat glas och går inte i bitar!!) ska komma på plats och så är det klipptid hos Lena i Harplinge vid tvåtiden.
Sonja är bjuden på middag, men hon är alltid så svårbjuden, så vi får se hur det blir.
Några ljusstakar har kommit på plats .., adventsstjärnan också ..,och från Spotify lyssnar jag till Bo Kaspers orkester. Tänk, pv hade noll koll på att Bo Sundström var född i Piteå! Nu sitter herr pensionatsvärden och läser dagens DN och precis nu säger han att Orup fyller sextioett år idag.
Jag tycker om Orups trallvänliga låtar, men blev kanske aningen besviken när han deltog i Så mycket bättre .., det var inte mycket tanke bakom texterna, bara det låter bra liksom. Ja, så kan man ju också tänka och jag sjunger glatt med. Och det gör jag - just nu -.
Ja, aningen vitare än så här var det faktiskt i morse och riktigt fint också.
Hur ofta glömmer jag inte hur vackert det är med snö, ja, om den får ligga kvar, alltså.
Och bums kom herr och fru Domherre på besök!
Ska inhandla lite hampfrö till dem .., dom satt som lite förundrade och inspekterade nötväckor och blåmesar och allehanda pilfinkar vilka glatt norpade sig solrosfrön, men se, denna frukost behagade inte smaka familjen Domherre.
Pv som ju ännu inte fyllt sextiofem, han arbetar måndag till och med torsdag - nittio procent blir det - och fler lektioner än tidigare och ååå, så han njuter när det är torsdagkväll! Nu har han - denna fridag - hunnit med en sväng till Skallkrokens hamn där han ordnat med vinterrengöring av båtmotorn och ett besök på affären hanns också med och så är det en del annat på agendan .., rutan i växthuset som blåst iväg (det är härdat glas och går inte i bitar!!) ska komma på plats och så är det klipptid hos Lena i Harplinge vid tvåtiden.
Sonja är bjuden på middag, men hon är alltid så svårbjuden, så vi får se hur det blir.
Några ljusstakar har kommit på plats .., adventsstjärnan också ..,och från Spotify lyssnar jag till Bo Kaspers orkester. Tänk, pv hade noll koll på att Bo Sundström var född i Piteå! Nu sitter herr pensionatsvärden och läser dagens DN och precis nu säger han att Orup fyller sextioett år idag.
Jag tycker om Orups trallvänliga låtar, men blev kanske aningen besviken när han deltog i Så mycket bättre .., det var inte mycket tanke bakom texterna, bara det låter bra liksom. Ja, så kan man ju också tänka och jag sjunger glatt med. Och det gör jag - just nu -.
Dagens fönster ....
Ett bli-glad-av-fönster som fångades i Stockholm!
Ulrika höll i håven.
Tack!! Och titta på den där skär-rosa lilla hatten längst ner till höger .., den är ju som en pralin!
Ett bli-glad-av-fönster som fångades i Stockholm!
Ulrika höll i håven.
Tack!! Och titta på den där skär-rosa lilla hatten längst ner till höger .., den är ju som en pralin!
torsdag 28 november 2019
Black Thursday ....
Torsdag, ja.
Och precis som igår tycks det som om solen tänker hålla sig på sin kant.
Det är mörkt ute, nu när klockan snart är tio.
Vaknade som alltid vid fyra, fem .., lyssnade på USA-podden som ibland känns som om den går på tomgång - och ändå händer ju allting hela tiden -.
Därefter nyheterna. Sorgligheterna.
Min syster i Australien skriver i ett mejl att "i den här åldern känns det som om hela kroppen börjar att krackelera."
Ibland känner jag det som om hela vårt land krackelerar och faller i små bitar.
Hörde nu på morgonen i något nyhetssammanhang om hur många människor som dör av narkotikaanvändning, ja, alltså i Sverige! Det är ju inte klokt! Och det är ungdomsrån och sprängningar och unga pojkar som knappt har gått ut skolan skjuts på öppen gata och åldringar blir lurade på pengar av falska typer som utger sig för att vara omtänksamma bankanställda ja, det tar liksom aldrig slut och svenska banker ägnar sig åt penningtvätt och en före detta minister från Småland vittnar om att han har en sjukdom som gör att han inte kan hålla fingrarna i styr, dom - fingrarna - hamnar alldeles olyckligt på olika kvinnors lår, ja, kan man tänka sig.
Och så strular det med läkemedelsförsörjningen.
Men så ringer telefonen!
Det är friherrinnan som ska köra till Ullarp - några kilometer norrut - och köpa ägg från bonden Håkansson och eftersom hon ändå passerar Stensjö, så undrar hon om jag kan tänka mig att bjuda på kaffe? Det kan jag.
Och medan jag har skrivit dom här upplyftande eländesraderna, har fem sms anlänt och alla tipsar om ett reportage om Malå i dagens DN. Vilka omtänksamma människor som finns i ens närhet! (Eller långt ifrån). Reportaget handlar om utflyttning eller mer .., att det dör fler människor än det föds och hur ekonomiskt kärvt det då blir för dom olika kommunerna; i det här fallet Malå kommun.
Dessutom får vi veta att av dom som lämnar kommunen, är det i långt högre grad flickor än pojkar. Flickorna hamnar i Umeå och läser på universitetet, pojkarna blir kvar och ägnar sig åt jakt eller skoterkörning och på höstarna är det ju såklart jakten som hägrar.
Är det så ännu?
Jag försöker tänka på mina klasskamrater .., hur blev det där?
Kanske fifty-fifty?
Vilka var vi som lämnade hembygden?
En är sjukgymnast i Helsingborg .., en annan har arbetat som ingenjör i Laxå, en blev lärare i Stockholm .., en blev musikpedagog i Örebro .., en blev polis i Stockholm (pojken näst längst till höger i översta raden, han med det glada leendet) .., en är vice ordförande för Nya Moderaterna i Oskarshamn ..., en bor i Mölndal .., en har arbetat på Hemköp i Halland och en, pojken längst till vänster i översta raden, är död sedan ett par år tillbaka. Han hette Martin.
Sånt kan man tänka på en torsdag i slutet av november, just innan kaffegästen kommer.
Torsdag, ja.
Och precis som igår tycks det som om solen tänker hålla sig på sin kant.
Det är mörkt ute, nu när klockan snart är tio.
Vaknade som alltid vid fyra, fem .., lyssnade på USA-podden som ibland känns som om den går på tomgång - och ändå händer ju allting hela tiden -.
Därefter nyheterna. Sorgligheterna.
Min syster i Australien skriver i ett mejl att "i den här åldern känns det som om hela kroppen börjar att krackelera."
Ibland känner jag det som om hela vårt land krackelerar och faller i små bitar.
Hörde nu på morgonen i något nyhetssammanhang om hur många människor som dör av narkotikaanvändning, ja, alltså i Sverige! Det är ju inte klokt! Och det är ungdomsrån och sprängningar och unga pojkar som knappt har gått ut skolan skjuts på öppen gata och åldringar blir lurade på pengar av falska typer som utger sig för att vara omtänksamma bankanställda ja, det tar liksom aldrig slut och svenska banker ägnar sig åt penningtvätt och en före detta minister från Småland vittnar om att han har en sjukdom som gör att han inte kan hålla fingrarna i styr, dom - fingrarna - hamnar alldeles olyckligt på olika kvinnors lår, ja, kan man tänka sig.
Och så strular det med läkemedelsförsörjningen.
Men så ringer telefonen!
Det är friherrinnan som ska köra till Ullarp - några kilometer norrut - och köpa ägg från bonden Håkansson och eftersom hon ändå passerar Stensjö, så undrar hon om jag kan tänka mig att bjuda på kaffe? Det kan jag.
Och medan jag har skrivit dom här upplyftande eländesraderna, har fem sms anlänt och alla tipsar om ett reportage om Malå i dagens DN. Vilka omtänksamma människor som finns i ens närhet! (Eller långt ifrån). Reportaget handlar om utflyttning eller mer .., att det dör fler människor än det föds och hur ekonomiskt kärvt det då blir för dom olika kommunerna; i det här fallet Malå kommun.
Dessutom får vi veta att av dom som lämnar kommunen, är det i långt högre grad flickor än pojkar. Flickorna hamnar i Umeå och läser på universitetet, pojkarna blir kvar och ägnar sig åt jakt eller skoterkörning och på höstarna är det ju såklart jakten som hägrar.
Är det så ännu?
Jag försöker tänka på mina klasskamrater .., hur blev det där?
Kanske fifty-fifty?
Vilka var vi som lämnade hembygden?
En är sjukgymnast i Helsingborg .., en annan har arbetat som ingenjör i Laxå, en blev lärare i Stockholm .., en blev musikpedagog i Örebro .., en blev polis i Stockholm (pojken näst längst till höger i översta raden, han med det glada leendet) .., en är vice ordförande för Nya Moderaterna i Oskarshamn ..., en bor i Mölndal .., en har arbetat på Hemköp i Halland och en, pojken längst till vänster i översta raden, är död sedan ett par år tillbaka. Han hette Martin.
Sånt kan man tänka på en torsdag i slutet av november, just innan kaffegästen kommer.
Dagens fönster ....
... fångades i Uppsala och det var hon den minnesgoda som höll i håven.
Tack Cecilia N!
... fångades i Uppsala och det var hon den minnesgoda som höll i håven.
Tack Cecilia N!
onsdag 27 november 2019
Och så ....
... böjde Ulrika huvudet och vad upptäckte hon då?
Jo, ett brunnslock! Och i Eslöv av alla ställen på vår jord!
Vilka härliga bloggvänner man har! Är det inte fönster, så kommer brunnslock susande genom rymden! Hur glad blir man inte då?
Tack Ulrika!
... böjde Ulrika huvudet och vad upptäckte hon då?
Jo, ett brunnslock! Och i Eslöv av alla ställen på vår jord!
Vilka härliga bloggvänner man har! Är det inte fönster, så kommer brunnslock susande genom rymden! Hur glad blir man inte då?
Tack Ulrika!
På väg till affären ....
.... lyssnar jag till P1 och Daniel Alling som rapporterar från den brittiska staden Workington.
Denne Daniel Alling som får med så mycket i sina rapporteringar.
Tre minuter och arton sekunder av vardagsliv.
Så bra!
(Bilden från Workington hittade jag på wikipedia och jag tänker, när jag ser all kullersten .., att å, så hemskt för den med eländiga knän! Aldrig fick jag såååå ont, som när jag promenerat på såna!)
Foto: Elizabeth Thompson
Och kommer ni med tåg till Workington, så ser stationen ut så här.
Staden ligger i nordvästra delen av England, nära havet.
.... lyssnar jag till P1 och Daniel Alling som rapporterar från den brittiska staden Workington.
Denne Daniel Alling som får med så mycket i sina rapporteringar.
Tre minuter och arton sekunder av vardagsliv.
Så bra!
(Bilden från Workington hittade jag på wikipedia och jag tänker, när jag ser all kullersten .., att å, så hemskt för den med eländiga knän! Aldrig fick jag såååå ont, som när jag promenerat på såna!)
Foto: Elizabeth Thompson
Och kommer ni med tåg till Workington, så ser stationen ut så här.
Staden ligger i nordvästra delen av England, nära havet.
Bara så ni vet ....
Bästa sortens meddelanden låg i ett vitt kuvert igår.
Vilken glädje!
Efter operationen för två veckor sedan, så har jag känt mig totalt lugn inombords - det har däremot inte pv gjort - men så har det varit. Det har till och med hänt att jag totalt glömt bort det hela.
Nu kom så svaret och då var det som att dra ut proppen, ja, som att sätta punkt, ja, oj, så trött jag blev! Mentalt trött, alltså.
Det raljeras ofta över bloggandet och att bloggvänner inte räknas som "riktiga" vänner.
Hur galet är inte det?
Så mycket pepp, så många rara hälsningar, sms och mejl och allt möjligt som under dom här veckorna kommit susande genom rymden .., oj, så det har värmt hjärtat!
Så .., tack-tack-tack-tack-tack till er alla!!
Nu tänker jag ta mig en kopp kaffe och en macka ., därefter ge småfåglarna mat .., och så ska jag lyssna klart till veckans avsnitt av Europapodden. Den fick ju ny programledare i form av Claes Aronsson som efterträdde Caroline Salzinger (som i sin tur blev Sveriges Radios korrespondent i Tyskland) och jag tycker att programmet har blivit såååå bra och hittat en form som gör att åtminstone jag själv, finner det ännu mer intressant!
Caroline S (som ofta medverkar i programmet) har dessutom en förmåga att levandegöra det hon berättar om; den här gången handlar det om olika tyska partimöten och hon gör det på ett strålande sätt; det var som om jag själv hade varit där! Bland annat har hon varit på "De grönas" partidagar och där upptäckt en man som satt och virkade en orangefärgad grytlapp och inte en enda slips såg hon bland deltagarna och en annan dag besökte hon CDU:s - dom tyska kristdemokraternas - partisammankonst och där var det lackskor, högklackat och "cigarettflickor" i kortkort som gick omkring och bjöd på cigatetter. För den som - likt jag själv - ser tillvaron i bilder, blir det ju som pricken över i.
Klockan är lite över åtta när jag skriver det här. Ännu är det helt mörkt ute.
Regndroppar på fönstren.
Bästa sortens meddelanden låg i ett vitt kuvert igår.
Vilken glädje!
Efter operationen för två veckor sedan, så har jag känt mig totalt lugn inombords - det har däremot inte pv gjort - men så har det varit. Det har till och med hänt att jag totalt glömt bort det hela.
Nu kom så svaret och då var det som att dra ut proppen, ja, som att sätta punkt, ja, oj, så trött jag blev! Mentalt trött, alltså.
Det raljeras ofta över bloggandet och att bloggvänner inte räknas som "riktiga" vänner.
Hur galet är inte det?
Så mycket pepp, så många rara hälsningar, sms och mejl och allt möjligt som under dom här veckorna kommit susande genom rymden .., oj, så det har värmt hjärtat!
Så .., tack-tack-tack-tack-tack till er alla!!
Nu tänker jag ta mig en kopp kaffe och en macka ., därefter ge småfåglarna mat .., och så ska jag lyssna klart till veckans avsnitt av Europapodden. Den fick ju ny programledare i form av Claes Aronsson som efterträdde Caroline Salzinger (som i sin tur blev Sveriges Radios korrespondent i Tyskland) och jag tycker att programmet har blivit såååå bra och hittat en form som gör att åtminstone jag själv, finner det ännu mer intressant!
Caroline S (som ofta medverkar i programmet) har dessutom en förmåga att levandegöra det hon berättar om; den här gången handlar det om olika tyska partimöten och hon gör det på ett strålande sätt; det var som om jag själv hade varit där! Bland annat har hon varit på "De grönas" partidagar och där upptäckt en man som satt och virkade en orangefärgad grytlapp och inte en enda slips såg hon bland deltagarna och en annan dag besökte hon CDU:s - dom tyska kristdemokraternas - partisammankonst och där var det lackskor, högklackat och "cigarettflickor" i kortkort som gick omkring och bjöd på cigatetter. För den som - likt jag själv - ser tillvaron i bilder, blir det ju som pricken över i.
Klockan är lite över åtta när jag skriver det här. Ännu är det helt mörkt ute.
Regndroppar på fönstren.
tisdag 26 november 2019
Vad ni tyckte ....
Bert i Luleå: När jag var barn hade vi en skivaffär i kvarteret. Nisses Radio, hette den.
Mina syrror skickade ibland mig att köpa skivor. Det var när de inte riktigt visste, eller kunde titeln, alt. artisten. De vågade inte göra bort sig. Jag däremot 7 och 9 år yngre än syrrorna hade inga sådana spärrar.En gång blev jag skickad med ordern: Köp en skiva som kanske heter "snap your fingers"!
Det gjorde jag. Och kom hem med rätt skiva. Men den hette inte alls så. Nu kommer jag inte ihåg vem artisten var heller.
Babsan i Uppsala: Har sett alla avsnitt superbra.Musik lärde min äldsta bror mig att gilla tidigt.Han är född 49 jag 57 och tänk när man fick sitta inne i hans rum och lyssna på det nyinköpta skivorna.Supreems ,Kinks,Spencer Davis group,Shanes och Hep Stars var mina favoriter.Rummet var helt täckt med Elefantbilder på dessa..Härliga tider.
Hedgrenskan i Trelleborg: P har kollat några avsnitt. Tror jag ska beta igenom dem, jag med. Verkar klart se- och hörvärt!
Härligt att så många lyfter den svenska kommunala Kultur (Musik) skolan som en viktig sak för den svenska musikexporten.
Elisabet tillägger: Och jag minns en bussresa från Salta till Tartagal i Argentina; det måste ha varit i januari 1980 och precis överallt - även i bussen - spelades Abbalåtar!
Bert i Luleå: När jag var barn hade vi en skivaffär i kvarteret. Nisses Radio, hette den.
Mina syrror skickade ibland mig att köpa skivor. Det var när de inte riktigt visste, eller kunde titeln, alt. artisten. De vågade inte göra bort sig. Jag däremot 7 och 9 år yngre än syrrorna hade inga sådana spärrar.En gång blev jag skickad med ordern: Köp en skiva som kanske heter "snap your fingers"!
Det gjorde jag. Och kom hem med rätt skiva. Men den hette inte alls så. Nu kommer jag inte ihåg vem artisten var heller.
Babsan i Uppsala: Har sett alla avsnitt superbra.Musik lärde min äldsta bror mig att gilla tidigt.Han är född 49 jag 57 och tänk när man fick sitta inne i hans rum och lyssna på det nyinköpta skivorna.Supreems ,Kinks,Spencer Davis group,Shanes och Hep Stars var mina favoriter.Rummet var helt täckt med Elefantbilder på dessa..Härliga tider.
Hedgrenskan i Trelleborg: P har kollat några avsnitt. Tror jag ska beta igenom dem, jag med. Verkar klart se- och hörvärt!
Bettan i Lund: Jag har sett alla avsnitt. Väl värda att se.
Turtlan i Karlstad: Jag har sett alla avsnitt och så bra serie. Imponerades också av killen från Karlshamn. Ja, hela Cheirongänget fö den delen. Absolut ett bra SVT program ... serie. Lärorikt och minnen som dök upp.
Jag var i Washington DC 1990 när Roxettes It must have been love gick på radiostationerna där. Häftigt! Från lilla Sverige. Vi såg filmen Pretty woman där på en bio och när de spelade den låten i filmen så ... jag häftig känsla. Ja om ser serien så förstår du.Härligt att så många lyfter den svenska kommunala Kultur (Musik) skolan som en viktig sak för den svenska musikexporten.
Elisabet tillägger: Och jag minns en bussresa från Salta till Tartagal i Argentina; det måste ha varit i januari 1980 och precis överallt - även i bussen - spelades Abbalåtar!
Dagens fönster ...
Igår kom ett "pinfärskt fönster" från Portugal, ja, egentligen flera stycken och kanske var det den vita katten till vänster som fångade intresset?
Tack annannan! Du börjar snart komma upp i klass med Ulrika när det gäller fönsterfångande och det vill inte säga lite! Och jag rekommenderar Annas senaste inlägg, det som handlar om skägg. På damer. Här är det.
Igår kom ett "pinfärskt fönster" från Portugal, ja, egentligen flera stycken och kanske var det den vita katten till vänster som fångade intresset?
Tack annannan! Du börjar snart komma upp i klass med Ulrika när det gäller fönsterfångande och det vill inte säga lite! Och jag rekommenderar Annas senaste inlägg, det som handlar om skägg. På damer. Här är det.
måndag 25 november 2019
Tiger ....
Det tog inte lång tid innan en ny liten pälskrabat tog plats hos friherrinnan.
En skåning, precis som sigge, men den här finingen kommer från Skånes Fagerhult.
Egentligen heter han Tiger av Blombergsvägen (Shejken hette Shejken av - eller af - Karlsro), men eftersom jag tycker om det enkla, så kommer han att för mig få heta Tiger, även här på min blogg.
Nu har jag träffat honom!
En sååå kelen och nyfiken liten kattunge, som t.om vågade sig på att sitta i mitt knä!
Det blir nog bra det där.
Det tog inte lång tid innan en ny liten pälskrabat tog plats hos friherrinnan.
En skåning, precis som sigge, men den här finingen kommer från Skånes Fagerhult.
Egentligen heter han Tiger av Blombergsvägen (Shejken hette Shejken av - eller af - Karlsro), men eftersom jag tycker om det enkla, så kommer han att för mig få heta Tiger, även här på min blogg.
Nu har jag träffat honom!
En sååå kelen och nyfiken liten kattunge, som t.om vågade sig på att sitta i mitt knä!
Det blir nog bra det där.
Bästa på länge ...
När jag gick i mellanstadiet hände det ibland att vi på Roliga Timmen fick lyssna till musik.
Det hände också att jag - Elisabet Nilsson - fick vara discjockey!
Hemma hade vi ingen riktig stereoanläggning, men en tämligen skruttig grammofon fanns i alla fall i mitt rum och skivor köpte jag hos Palle Bergströms Radio & Tv-affär. Palle och Britta bodde på Smedjegatan i ett litet blått hus och i en vinkel av huset, där fanns då själva butiken.
Så småningom blev det ny affär på Storgatan och det var d ä r man fick lyssna på nyinkomna skivor .., tant Britta letade fram fodralet och så fick man en slags telefonlur att lyssna i (luren satt i ett hål i en bänk och en spiralsladd löpte ner till grammofonen) och så lade hon på skivan.
Vilket äventyr!
Det var förstås Beatleslåtar, men även Hep Stars, The Mascots och andra så kallade popband.
Bäst tyckte jag om Beatles och allra mest om trummisen Ringo Starr.
Väggarna i mitt tonårsrum var tapetserade med bilder av olika artister - somliga bilder större än andra - dessa kallades "Elefantbilder" och följde med tidningen Bildjournalen. Pappa skakade på huvudet .,. kunde inte fatta att man dolde tapeterna på det viset.
Under hela min uppväxt kom aldrig någon riktig stereoskivspelare in i vårt hus, men däremot hos grannarna Sandströms. Vilken lycka! Och hos klasskamraten Bosse fick jag då för första gången lyssna i riktiga hörlurar och den allra första biten som kom susande in i mitt huvud - via hörlurarna - var den på bilden här ovanför. Vilken upplevelse!! Och inte hade vi lärt oss att vi inte behövde höja rösten för att prata med dom övriga i rummet när vi lyssnade med hörlurar, men vi lärde oss snabbt.
Igårkväll - sega efter helgens stillsamma äventyr i Skåne - råkade vi titta på SVT-programmet "Det svenska popundret", för övrigt det sista avsnittet i serien. Men så himla bra! Och så oerhört intressant! Det var sååå mycket jag inte hade en susning om .., nej, aldrig hade jag hört talas om den till synes så sympatiske Karl Johan - Shellback - Schuster från Karlshamn i Blekinge och Max Martin visste jag vem han var, men så mycket mer visste jag väl inte.
Så här skriver Aftonbladets Markus Larsson om serien som jag nu tänker se från allra första början.
Ja, vilket härligt program!
Helt klart se, - och hörvärt!'
Och stort tack till Sveriges Radios Fredrik Eliasson som ligger bakom den här dokumentären!
Det hände också att jag - Elisabet Nilsson - fick vara discjockey!
Hemma hade vi ingen riktig stereoanläggning, men en tämligen skruttig grammofon fanns i alla fall i mitt rum och skivor köpte jag hos Palle Bergströms Radio & Tv-affär. Palle och Britta bodde på Smedjegatan i ett litet blått hus och i en vinkel av huset, där fanns då själva butiken.
Så småningom blev det ny affär på Storgatan och det var d ä r man fick lyssna på nyinkomna skivor .., tant Britta letade fram fodralet och så fick man en slags telefonlur att lyssna i (luren satt i ett hål i en bänk och en spiralsladd löpte ner till grammofonen) och så lade hon på skivan.
Vilket äventyr!
Det var förstås Beatleslåtar, men även Hep Stars, The Mascots och andra så kallade popband.
Bäst tyckte jag om Beatles och allra mest om trummisen Ringo Starr.
Väggarna i mitt tonårsrum var tapetserade med bilder av olika artister - somliga bilder större än andra - dessa kallades "Elefantbilder" och följde med tidningen Bildjournalen. Pappa skakade på huvudet .,. kunde inte fatta att man dolde tapeterna på det viset.
Under hela min uppväxt kom aldrig någon riktig stereoskivspelare in i vårt hus, men däremot hos grannarna Sandströms. Vilken lycka! Och hos klasskamraten Bosse fick jag då för första gången lyssna i riktiga hörlurar och den allra första biten som kom susande in i mitt huvud - via hörlurarna - var den på bilden här ovanför. Vilken upplevelse!! Och inte hade vi lärt oss att vi inte behövde höja rösten för att prata med dom övriga i rummet när vi lyssnade med hörlurar, men vi lärde oss snabbt.
Igårkväll - sega efter helgens stillsamma äventyr i Skåne - råkade vi titta på SVT-programmet "Det svenska popundret", för övrigt det sista avsnittet i serien. Men så himla bra! Och så oerhört intressant! Det var sååå mycket jag inte hade en susning om .., nej, aldrig hade jag hört talas om den till synes så sympatiske Karl Johan - Shellback - Schuster från Karlshamn i Blekinge och Max Martin visste jag vem han var, men så mycket mer visste jag väl inte.
Så här skriver Aftonbladets Markus Larsson om serien som jag nu tänker se från allra första början.
Ja, vilket härligt program!
Helt klart se, - och hörvärt!'
Och stort tack till Sveriges Radios Fredrik Eliasson som ligger bakom den här dokumentären!
Måndagsfönstret ....
.... finns i ett gammalt stall kanske .., i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.
Numera finns i den gamla byggnaden allt möjligt till försäljning! Glas, porslin, serviser, byråer, stolar, resväskor, manglat sänglinne med vackert omslag .., filtar, hattar, bestick, kaffetermosar, trälådor, jultomtar, mattor, lampor av alla de slag, skåp, kopparkittlar, krukor, nallebjörnar, cellouid.-dockor, julgransbollar (eller pumlor, som Bert säger), gamla tändsticksaskar, lampetter, spatserkäppar, kaffepannor, fotoramar, skolplanscher, ja, ni kan ju bara tänka er utbudet!
Det här är nog mitt utflyktsmål nummer 1 och jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi och därefter hemöver med nånting i bagaget.
Tänk, vad det gör mycket när allting är fint förpackat!
Det vittnar om en slags omsorg, tycker jag.
.... finns i ett gammalt stall kanske .., i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.
Numera finns i den gamla byggnaden allt möjligt till försäljning! Glas, porslin, serviser, byråer, stolar, resväskor, manglat sänglinne med vackert omslag .., filtar, hattar, bestick, kaffetermosar, trälådor, jultomtar, mattor, lampor av alla de slag, skåp, kopparkittlar, krukor, nallebjörnar, cellouid.-dockor, julgransbollar (eller pumlor, som Bert säger), gamla tändsticksaskar, lampetter, spatserkäppar, kaffepannor, fotoramar, skolplanscher, ja, ni kan ju bara tänka er utbudet!
Det här är nog mitt utflyktsmål nummer 1 och jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi och därefter hemöver med nånting i bagaget.
Tänk, vad det gör mycket när allting är fint förpackat!
Det vittnar om en slags omsorg, tycker jag.
söndag 24 november 2019
Lyssnade till ....
Gomorron Världen i P1 på väg hem från Skåne.
Sist av allt ett kåseri eller nån slags krönika av Pamela Jaskoviak.
Det blev en hel del igenkänning.
Jag blev så varm inombords.
Och tidigare på morgonen låg jag i sängen och kunde omöjligen somna om.
Ljuden hos sonen är annorlunda än ljuden hos min syster.
Hos den senare hörs sommartid kajor i hundratal, kanske det tiodubbla!! Kajor på väg att lämna sina sovplatser och som flyger iväg åt annat håll.
Nu .., var där alldeles tyst.
Inte ett ljud så långt örat kunde höra.
Då blev det Naturmorgon i P1 och lyssnarfrågor.
Jag tänkte att P1 är någons gåva till mänskligheten.
Gomorron Världen i P1 på väg hem från Skåne.
Sist av allt ett kåseri eller nån slags krönika av Pamela Jaskoviak.
Det blev en hel del igenkänning.
Jag blev så varm inombords.
Och tidigare på morgonen låg jag i sängen och kunde omöjligen somna om.
Ljuden hos sonen är annorlunda än ljuden hos min syster.
Hos den senare hörs sommartid kajor i hundratal, kanske det tiodubbla!! Kajor på väg att lämna sina sovplatser och som flyger iväg åt annat håll.
Nu .., var där alldeles tyst.
Inte ett ljud så långt örat kunde höra.
Då blev det Naturmorgon i P1 och lyssnarfrågor.
Jag tänkte att P1 är någons gåva till mänskligheten.
Skåne tur och retur ....
Bild: dörren från Ön på Limhamn.
Vilka härliga dagar vi fick i landet Skåne!
Först raka spåret (inte riktigt, vi hann med ett besök på Ikea i Helsingborg) till Malmö och där var en liten krabat på snart nio månader som charmade sin farmor (och pv förstås) och körde runt i en gåstol och var såååå intresserad av Harry, som dock inte riktigt litade på den där lillkillen och gärna hoppade upp i soffan, så där för att känna sig trygg.
Man vet ju aldrig .,. bäst det är kan man få ett nyp i pälsen!
Jag hade tagit med mig en gryta med lammstek i skivor och så hade vi ugnrostade grönsaker till och sonen sa att "det här var nog det godaste du har bjudit på mamma" och mer behövdes väl inte.
Till förrätt hade Maja rostat surdegsbröd i ugnen och på detta låg en röra av varmrökt lax och lite annat, ja, den var inget annat än HIMMELSK.
Vi kan köra efterrätten också: en saffranskaka med grädde och frusna bär till.
Sååå smarrigt! Också den hade Maja gjort.
Det är så fascinerande att se hur småttingar utvecklas på så kort tid!
Nu minsann visste han vad en tandborste används till, ja, inte just när bilden togs, men för övrigt.
På morgonkvisten - mot lördag - låg jag i sängen och lyssnade till en kvillrande rödhake och när det ljusnade stod jag vid fönstret och tittade på en hel skock små kaniner som sprang på gräsmattan.
Pv mötte en stor råtta vid bilparkeringen.
Och så blev det lördag.
Då bar det av till sonens svärföräldrar - som - efter massor, massor med år i Vetlanda, sålde sitt hus och nästan alla sina möbler och flyttade till Malmö.
Från hur många kvadratmeter som helst i ett skogsbryn, till tre rum och kök och ett helt annat liv.
Framför allt en vardagstillvaro där man inte behöver köra bil i timmar för att hälsa på sitt första barnbarn och sin enda dotter (ett barn har gått förlorat), nej, nu kan dom ta cykeln och hälsa på det där barnbarnet som jag tycker är sååå lik sin morfar.
Titta, så färgmatchade dom två var! Och den lille har så fina blå ögon!
Utsikt mot småbåtshamnen i Limhamn .., och nära till att ta sig ett dopp.
Jag kan säga .., att vinner jag på Triss någon gång .., så kan jag nog tänka mig att bo så här.
Oj, så härligt!!
Och vi satt vid köksbordet och surrade om allt möjligt.
Vad pratade vi om?
Jo, bland annat om stränga föräldrar.
Den ene hade i tidiga tonåren tvingats klippa håret kort och blivit sååå förtvivlad, den andra (jag själv) fick gå tillbaka till frisörskan Hildegard Åström och klippa ännu mera hår än hon gjort och jag ville bara avlida. Kanske är det därför jag envisas med att ha långt (om än alltid uppsatt) hår.
Och som jag log när barnbarnets morfar berättade att hans far och farbror en gång var innehavare av Bröderna Frisks herrekipering i Nässjö. Och så kom lillpojkens morfar som då var en ung man på att kanske borde hans far och farbror ta in dom där moderna byxorna som kallades för "jeans" och ha med dem i sortimentet? Ja, men vad tyckte dom om det?
Om detta tyckte dom båda bröderna inte alls, inte ville väl nån vettig människa ha såna "arbetarbyxor"?
Till sist drev den unge mannen - han som långt senare skulle bli min sons svärfar - igenom att åtminstone nån hylla på lagret kunde väl få tillägnas jeansen och det visade sig bli inget annat än succé, ja, till och med kö ut till lagret!
Bilden: Ön i (eller på, välj själv) Limhamn:
Lillkillens mormor har länge närt en dröm om att bo nära havet.
Nu är hon där!
Så roligt för dem!
Och så spännande att när man avslutat yrkeslivet ., ja, att då kunna börja om på nytt.
Att våga utmana en trygg tillvaro.
Att våga s p r å n g e t.
Efter Limhamn blev det Ystad till mina barns pappa och hans Karin .., det blev kaffe och goda mackor och sen raka spåret till Västerstad 7105, till min syster. Där bjöds vi på kalkonmiddag som inte var av denna världen .., det var mycket surr om tv-program, olika serier och annat och så hem till landet Halland nu på förmiddagen.
Min äldsta syster är passionerat intresserad av allt vad idrott heter, men allra mest skidåkning.
När vi tackade för oss, hörde vi ljudet från SVT:s Vinterstudion och jag anade hennes glädje.
Ett besök här hann vi också med och där åkte en del av pensionen.
Pv (!!!) köpte en helt ljuvlig mossgrön pläd i ull .., ååå, så fin den är och därtill till nedsatt pris.
Ska ringa Yllefabriken i morgon och höra om där finns kvar ännu en.
Bilden: hos Antikkulan utanför Ängelholm.
Ett besök hos favoriten Antikkulan hann vi med, förstås.
Det hinns alltid med om vi har möjlighet.
En liten Nelly från företaget Steiff - enligt säljaren i alla fall - fick göra oss (läs: mig) sällskap hem. Såååå fin är den!
Och himla trevligt att sitta i framsätet och titta ut över världen .., just här närmade vi oss Hallandsåsen.
Nu kväller.
Vi knåpar på med lördagskrysset i DN .., friherrinnan har också varit i Skåne och där hämtat en liten kattunge som fått namnet Tiger av Blombergsvägen och ute lyser ljusslingan i eken.
I morgon en vanlig måndag.
Undrar när jag ska få besked om vad som fanns i mitt vänstra bröst?
Bild: dörren från Ön på Limhamn.
Vilka härliga dagar vi fick i landet Skåne!
Först raka spåret (inte riktigt, vi hann med ett besök på Ikea i Helsingborg) till Malmö och där var en liten krabat på snart nio månader som charmade sin farmor (och pv förstås) och körde runt i en gåstol och var såååå intresserad av Harry, som dock inte riktigt litade på den där lillkillen och gärna hoppade upp i soffan, så där för att känna sig trygg.
Man vet ju aldrig .,. bäst det är kan man få ett nyp i pälsen!
Jag hade tagit med mig en gryta med lammstek i skivor och så hade vi ugnrostade grönsaker till och sonen sa att "det här var nog det godaste du har bjudit på mamma" och mer behövdes väl inte.
Till förrätt hade Maja rostat surdegsbröd i ugnen och på detta låg en röra av varmrökt lax och lite annat, ja, den var inget annat än HIMMELSK.
Vi kan köra efterrätten också: en saffranskaka med grädde och frusna bär till.
Sååå smarrigt! Också den hade Maja gjort.
Det är så fascinerande att se hur småttingar utvecklas på så kort tid!
Nu minsann visste han vad en tandborste används till, ja, inte just när bilden togs, men för övrigt.
På morgonkvisten - mot lördag - låg jag i sängen och lyssnade till en kvillrande rödhake och när det ljusnade stod jag vid fönstret och tittade på en hel skock små kaniner som sprang på gräsmattan.
Pv mötte en stor råtta vid bilparkeringen.
Och så blev det lördag.
Då bar det av till sonens svärföräldrar - som - efter massor, massor med år i Vetlanda, sålde sitt hus och nästan alla sina möbler och flyttade till Malmö.
Från hur många kvadratmeter som helst i ett skogsbryn, till tre rum och kök och ett helt annat liv.
Framför allt en vardagstillvaro där man inte behöver köra bil i timmar för att hälsa på sitt första barnbarn och sin enda dotter (ett barn har gått förlorat), nej, nu kan dom ta cykeln och hälsa på det där barnbarnet som jag tycker är sååå lik sin morfar.
Titta, så färgmatchade dom två var! Och den lille har så fina blå ögon!
Utsikt mot småbåtshamnen i Limhamn .., och nära till att ta sig ett dopp.
Jag kan säga .., att vinner jag på Triss någon gång .., så kan jag nog tänka mig att bo så här.
Oj, så härligt!!
Och vi satt vid köksbordet och surrade om allt möjligt.
Vad pratade vi om?
Jo, bland annat om stränga föräldrar.
Den ene hade i tidiga tonåren tvingats klippa håret kort och blivit sååå förtvivlad, den andra (jag själv) fick gå tillbaka till frisörskan Hildegard Åström och klippa ännu mera hår än hon gjort och jag ville bara avlida. Kanske är det därför jag envisas med att ha långt (om än alltid uppsatt) hår.
Och som jag log när barnbarnets morfar berättade att hans far och farbror en gång var innehavare av Bröderna Frisks herrekipering i Nässjö. Och så kom lillpojkens morfar som då var en ung man på att kanske borde hans far och farbror ta in dom där moderna byxorna som kallades för "jeans" och ha med dem i sortimentet? Ja, men vad tyckte dom om det?
Om detta tyckte dom båda bröderna inte alls, inte ville väl nån vettig människa ha såna "arbetarbyxor"?
Till sist drev den unge mannen - han som långt senare skulle bli min sons svärfar - igenom att åtminstone nån hylla på lagret kunde väl få tillägnas jeansen och det visade sig bli inget annat än succé, ja, till och med kö ut till lagret!
Bilden: Ön i (eller på, välj själv) Limhamn:
Lillkillens mormor har länge närt en dröm om att bo nära havet.
Nu är hon där!
Så roligt för dem!
Och så spännande att när man avslutat yrkeslivet ., ja, att då kunna börja om på nytt.
Att våga utmana en trygg tillvaro.
Att våga s p r å n g e t.
Efter Limhamn blev det Ystad till mina barns pappa och hans Karin .., det blev kaffe och goda mackor och sen raka spåret till Västerstad 7105, till min syster. Där bjöds vi på kalkonmiddag som inte var av denna världen .., det var mycket surr om tv-program, olika serier och annat och så hem till landet Halland nu på förmiddagen.
Min äldsta syster är passionerat intresserad av allt vad idrott heter, men allra mest skidåkning.
När vi tackade för oss, hörde vi ljudet från SVT:s Vinterstudion och jag anade hennes glädje.
Ett besök här hann vi också med och där åkte en del av pensionen.
Pv (!!!) köpte en helt ljuvlig mossgrön pläd i ull .., ååå, så fin den är och därtill till nedsatt pris.
Ska ringa Yllefabriken i morgon och höra om där finns kvar ännu en.
Bilden: hos Antikkulan utanför Ängelholm.
Ett besök hos favoriten Antikkulan hann vi med, förstås.
Det hinns alltid med om vi har möjlighet.
En liten Nelly från företaget Steiff - enligt säljaren i alla fall - fick göra oss (läs: mig) sällskap hem. Såååå fin är den!
Och himla trevligt att sitta i framsätet och titta ut över världen .., just här närmade vi oss Hallandsåsen.
Nu kväller.
Vi knåpar på med lördagskrysset i DN .., friherrinnan har också varit i Skåne och där hämtat en liten kattunge som fått namnet Tiger av Blombergsvägen och ute lyser ljusslingan i eken.
I morgon en vanlig måndag.
Undrar när jag ska få besked om vad som fanns i mitt vänstra bröst?