Eftermiddagens fönster ....

.... hittar man på den gamla inglasade altanen, den som vad det lider (och det lider ...) ska bli ett riktigt rum, med utsikt mot hästhagar och rymd. (Men då ska såväl syrén, - som oxelhäcken klippas ned). Ser ni duvorna?

Så där sitter dom var morgon och väntar på att matte ska komma med lite solrosfrön. Det är inte så att dom får egna, men dom plockar upp det som fåglarna tappar ner och agerar därmed renhållare. Jodå, man kan tycka om även duvor.

Dagar kommer .., dagar går.

Lördag förmiddag.
Och vad hände med gårdagen?
Den bara susade iväg.
Det var återvinningen i Falkenberg .., Lantmännen i Harplinge ., några timmar på stranden och allt det vanliga. Vi cyklade till Skallkroken. Kappcyklar ibland och pv är snabbare, även om han inte har elcykel, men uppför kan jag ta honom, även om det är lite fusk.
Ungdomar och kvinnor har en tendens att på cykelbanan gå i bredd - alternativt cykla i bredd - och gör inte minsta ansats att skänka lite plats till andra.
Ja, jag generaliserar.

Väl framme i Skallkroken delar vi på oss.
Pv tar sig till båten och ägnar någon timme eller två till att krypa omkring nere i det trånga motorutrymmet. Nej, det vill sig inte och nu ska han  ä n t l i g e n  göra det jag redan från början föreslog, nämligen kontakta en mekaniker.
Det  l ä r  ska finnas en sådan i Haverdal, en som bistår sjöfolk i motornöd.
Ja, man kan ju hoppas.

Här ligger jag och sanden är vitare än på bilden.
Frånsett en kråka som uppenbarligen lider av hettan (den ligger platt på mage i sanden och med vingarna utbredda - ungefär som Jesus på korset - och gapandes med näbben .., jag slänger åt den några bitar vattenmelon, men den vågar sig inte riktigt fram ..., sen flyger den iväg), är jag nästan helt ensam på stranden.

Alla tio ställplatserna med husbilar är upptagna och utanför varje vagn sitter män och kvinnor och alla har dom några slags campingmöbler uppställda och någon röker, någon löser korsord, några dricker vin och jag ser minst två hundar och dessutom ser jag minst fyra andra husbilsägare vilka kommer körande och drömmer om en plats vid havet, men får vända.

Och allt eftersom dyker människor upp på stranden - inte många - men några, dom flesta kunder från affären.

"Jaha, här sitter du Elisabet, men har du helt slutat arbeta, ja, vi ser dig inte så ofta i affären?"
Sånt.

Det blir annorlunda med mannen som visar sig komma från Växjö.
Han frågar om jag har badat och jag svarar att jo, det har jag ju och hur varmt kan det tänkas vara .., jaha, sexton, sjutton grader, då har det svalnat lite, men det är väl frånlandsvinden, kan tänkas? säger han och stegar ut i havet.

Efteråt stannar han till; jag håller just då på att packa ihop badhandduk och kylväska och vi gör sällskap uppför slänten, mot parkeringen till, och han berättar att i vanliga fall badar han mest på stranden i Tylösand , men nu ville han återuppliva barndomens bad i Särdal (han pekar med högerhanden och visar var hans mormor brukade ta dem till stranden), ja, det är väl därför han valt den stranden just idag.

"Du förstår, när jag var liten, ja, då var där en stor kulle på väg ned till havet ...., men var är den nu?" säger mannen.
Och så sätter han upp handen som skydd för solljuset och spanar.
Nej, där finns inte ens tillstymmelse till någon höjd, inte ens en kulle.

Jag säger att det kanske är tidens tand som förändrat minnet, precis som för mig själv när jag för många år sedan kom till Dikanäs och min mammas barndomshem.
Till mormor Bettys hus.
Det som då - på 60-talet - tycktes mig vara så otroligt stort!
Inte elegant, långt ifrån, men  s t o r t, bra mycket större än vårt hus i Malå.
Tre våningar högt.
Men alla åren därefter krympte liksom mormors hus och jag insåg att det var väl i mitt huvud det varit så stort.

Det känns ovant att en längre stund stå och samtala med en helt främmande man.
Att samtala  l u g n t och ändå är det som om han är en gammal bekant.
Det är inte som på jobbet i kassan, korta fragment bara, några sekunders småprat, hej och tack.

Hela tiden håller han sin badhandduk över magen som är lite rund. Kanske är han matglad?
Jag ler för mig själv och tänker att människor är sig lika.
Själv är jag ju på väg upp från stranden, har nyss simmat och är rufsigare än vanligt i håret, men har klänningen på mig. Alltså behövs inte handduken.

Det finns människor som är så vackra när dom just har klivit upp från havet - och dykt - dit hör inte jag. Jag är rent av anskrämlig. Verkligen anskrämlig. Och just därför blir jag ibland så glad .., det här att människor inte tycks bry sig så mycket som man tror, dom är så rara och vänliga ändå.

Mera?
Fick med posten igår en reklambroschyr från Hallandstrafiken, men antingen håller jag på att bli blind som min morbror, eller så är det verkligen ett illa valt tryck.

Så här ser det ut på en sida.
Även med läsglasögon styrka 3, ser jag bara texten som dimmig.
Och så är det tonen.
"Så om du har en smartphone, då SKA du använda Hallandstrafiken-appen. Punkt!"

På väg hem från havet, ser jag mängder med ljuvligheter!
Förutom drivor med lupiner i olika rosa, blå och röda färger (vi har diskuterat detta hos Ulrika på instagram, ja, jag vet att lupiner är invasiva och bör utrotas, ungefär som när Carl-Anton sjunger om maskrosor, men jag planterar i alla fall inga lupiner och har inga på tomten), ja, så är där blåeld, prästkragar, små röda nejlikor, nånting som liknar smörblommor och förstås digitalis i mängder.
Men en gång i tiden köpte jag lupinplantor, tyckte att dom var så otroligt vackra.

Och så ny dag.
Lördag.
Vaknar sex, lämnar sängen halv sju och tar harry på promenad.
Hämtar DN .., fyller på med frön till ekorrar och fåglar (dom senare får allt mindre nu .., men ekorrarna får full ranson)  och slår mig ned under plommonträdet.
Då var det ännu solsken .., nu växlar det vilt.

Dagens kryss i DN är enklare än på länge och det tar kanske en timme, så är vi färdiga, pv och jag själv. Å, det känns bra!

Snart kommer friherrinnan på besök. Jag ska texta en skylt till den förening i Steninge där hon är medlem .., det handlar om midsommarfirandet och det ska bli roligt.
Long time, no see.
Med textning, alltså.

Det är nog två år sedan jag senast skrev en skylt, så det är aningen vingligt till att börja med, men oj, så roligt! Och jag inser ju klart och tydligt att det här med skyltarna i affären, det var nog ändå den allra roligaste biten!
Nåja, allt har sin tid.

Nu är de bra mycket senare än när det här inlägget påbörjades.
Friherrinnan har varit på besök, Eva med sin halvlånge man har också varit här (dom hade med sig god äppelkaka och den halvlånge som är på de halva sjuttio, har snart Beatlesfrisyr, så ingen av dem besökt en frisör på flera månader!) och på sluttampen dyker även Britt och Ecke upp. Vi sitter under plommonträdet med avstånd från varandra, men prata kan vi ju.
Idag har vi hunnit med hur mycket surr som helst.
Och just nu är pv nere hos Ecke och hjälper honom att montera en dynbox.

Ajöken, sa fröken och en trevlig lördagkväll till den som eventuellt tittar in här!

Dagens fönster ...

Så här skriver annannan, som var den som höll i håven:

Det här är mitt finaste fönster och det finns inte mer. Det var en fantastisk liten affär jag gick förbi på vägen till jobbet.
Jag stannade ibland och köpte frukt till min fruktskål.

Innehavaren var en äldre man och det var han som stod för allt detta. Jag sa en gång berömmande att det var en väldigt fin affär han hade.
"Den finaste i Porto!" svarade han, med rätta.
Detta är mitt en nedsliten och ganska fattiga stadsdel där funktion går före charm i affärsverksamheten.

//Tack! säger jag.

Som en fredag, men är torsdag ...

En händelserik dag.
Tänker mig köra till affären och handla till vännerna från Tyresö, men så då vägrar bilen att starta. Det är inte långt ifrån att jag går i atomer. Först båtmotorn, så detta. Och robotgräsklipparen som var heltokig igår!

Ringer pv som säger att jag ska ta fram batteriladdaren och ladda motorn.
Detta är nåt jag aldrig har gjort tidigare och jag känner mig osäker .., röd på plus och svart på minus, förklarar pv. Okej. Då gör jag det.

Tar cvkeln i stället.
I förrgår drygt fyra mil på den röda .., igår och idag knappt två.
Inköpslistan är lång och jag får bra övning i att hitta i affären ., jag har ännu inte lärt mig var allt håller hus, men nästan. Lyckas ändå glömma filmjölk och grädde, men det fixar sig. Pratar lite med chefen vars pappa begravdes igår. Vi står vid frysdisken och han  berättar hur det kändes.
"För några år sedan var vi på K:s begravning, han var ju bara lite över femtio och dog helt plötsligt och vi satt längst bak i kyrkan och jag kände mig nästan i vägen, tänkte att ville verkligen dom anhöriga, som vi ju ändå kände väl, att vi skulle vara där? Men igår Bettan, då var det vi som satt längst fram, men då förstår du, då kändes det bara  b r a  och liksom varmt inuti, att jag visste att pappas vänner satt där bak och ville vara med!" säger han, denne man som vid femtiosex års ålder sagt farväl till sin far.

Klockan 14.00 har jag tid på vårdcentralen i Slöinge.
Det är en man i min ålder och jag själv och vi sitter en bit ifrån varandra i det öde väntrummet. Soffan är bortplockad .,. nu är där sterilt och inte det minsta ombonat, men jag förstår ju varför.
Mannen har njursten och ska få en morfinspruta i rumpan, jag ska träffa en kvinnlig läkare och det ska tas lite prover. Alldeles otroligt fint bemött blir jag. Svårt som alltid att bli tappad på blod ., det blir handloven till sist.

Några timmar senare är vi bjudna på middag i Haverdal och får sitta med avstånd och inte kramas och Eva har gjort älgköttbullar - mer som biffar egentligen - och potatisgratäng och det är himmelskt gott. När åt jag nånting gjort på älgkött senast? Det måste vara evigheter sedan. Och själv är jag mer eller mindre uppvuxen på just vilt ., hare, älg, tjäder, men mest älg.

Det är varmt ute .., säkert tjugofem grader och Harry kurar under bordet eller försöker hitta skugga i rabatten. Pv säger att han gärna tar vatten till maten, men när han ser den immiga ölflaskan av sorten Nils Oscar, den som den halvlånge håller fram, ångrar han sig.

Mycket prat blir det.
Palmeaffären .., diabetes ., Yllefabriken i Norrköping där Evas morfar, pappa och farfar arbetade ..(kanske någon farmor också, det kommer jag inte ihåg) ..., och vi surrade om dagens skola, betygsättning, om barn och barnbarn, badmintonspel, Brasilien, utvandring, USA, Duplantis, boken "Svälten" som den halvlånge hade läst och tyckte var intressant, ja, och allt möjligt annat.

Efteråt kör vi till hamnen i Skallkroken, där pv ska hämta nåt i båten. Jag tar mig ett kvällsdopp och vattnet är svalare än tidigare i veckan, men det är skönt ändå. Simmar en bit. Har hittat min favoritbaddräkt och då känns det genast skönare.
Två gästbåtar har lagt till vid bryggorna; en träbåt och en jättefin segelbåt som ligger intill pv:s. Mannen är från Malmö, men har båten i Ängelholm och nu är han på väg norrut.

"Det är fan hur många danskar som helst i Skåne nu, det är ju konstigt att dom kan komma hit och sedan åka hem som om inget hänt, ingen karantän, ingenting ., jag förstår inte logiken!" säger mannen och det gör väl inte vi heller.

Många tror att hamnar här på västkusten i sommar kommer att vara översvämmade av danska båtar och då inte svenskar kan segla till Jylland eller Själland eller var som helst i Danmark, kan det nog bli trångt.

Bilden: i fjol samma datum, monterade pv sittbrunskapellet på den gamla segelbåten.
Det var tider det. Ja, innan den havererade.

Nu hemma.
Pv sitter som klistrad vid tv:n .., det har varit friidrott, nån slags underlig - men rolig - tävling med annorlunda sträckor och få deltagare.
I morgon är han fri ., återstår så två ytterligare arbetsdagar - måndag och tisdag - , måntro (månntro .., med två n .., det borde vara två, för det kommer väl av ordet månne?)  att det är hans allra sista som mattelärare? Ja, det återstår väl att se det också.

I morgon väntar en sväng till återvinningen i Falkenberg, med hyrd släpvagn och därefter blir det nog motorreparation (hopefully) för pv:s del.

Så var den här dagen.

Dagens fönster ...

... finns i det som är mitt sovrum.

En slags resumé ....

Ännu håller jag koll på dagarna.
Onsdag idag.
Var dagmatte till friherrinnans Bessie och hon är en underbar liten hund med väldigt mycket egen vilja. Och så är hon vansinnigt förtjust i Harry.

På Timehop påminns jag om vad som hände för ett år sedan.
Just det, det var den helgen vi tillbringade i Upplands Väsby och då Emil blev tjugo år.
Å, så roligt det var! På deras kylskåpsdörr hänger vykort och lite annat. Minst tre på den här bilden är från mig. Det lilla,
tog Emma och jag själv i en fotoautomat någonstans.

Fler bilder. 
Emil på en strand i Samos och Emma och jag själv på båttur i utanför den grekiska ön Kefalonia. Det tog lång tid innan jag vågade hoppa från båtens tak ., kan det ha varit 2.5 meter högt?

Vid tiosnåret kom Bessie hit och friherrinnan åkte iväg på begravningen av Manges pappa. Det blev annorlunda än en vanlig begravning förstås .., inga kramar .., ingen servering efteråt då många av gästerna var till åren komna.
Halv ett återvände friherrinnan och eftersom hon har diabetes och är noga med mattider, fick hon lite yoghurt med färska bär och så kaffe efteråt.
En bra stund satt vi och pratade.
Mest om det hon nyss var kommen från.
Och nästa vecka är det dags igen, men då en kvinna.
Ja, så är det väl när man har bott hela sitt liv på samma ställe; dom flesta blir bekanta.

Själv har jag ägnat mesta delen av tiden med att fixa i växthuset och rabatterna.
Ler för mig själv när jag ser livskraften hos dom lönnslanor pv kapat och som jag snurrat samman .., där kommer mängder med små blad!

Och så flyttar jag trädgårdsbordet från närheten till eken med all fågelmat, men inte just för att fåglarna håller till där, utan för att jag vill komma i skugga.
Nu står bordet under plommonträdet i stället, det som ger så vanvettigt läckra plommon.
Dom här.

Det är förfärligt torrt ute just nu och det är förstås bara en tidsfråga innan vi får meddelande om bevattningsförbud i Halland.

För övrigt har dagen mest handlat om vad som skulle komma fram nu när det gäller mordet på Olof Palme. Jag satt länge framför tv:n och lyssnade till det - i mitt tycke - pedagogiska upplägget från åklagaren, men något vidare resultat blev det kanske inte.
Å andra sidan låter det inte helt otroligt, åklagarens hypotes.

Allra mest gläder jag mig ändå åt att dubbelmordet i Linköping klarats upp.
Vilken lättnad.
Och så har jag lyssnat till det senaste avsnittet av Europapodden, vilket är det bästa hittills, tycker jag. Jens Möller berättade om livet som korrespondent i Norge och Island .., sen var det väldigt mycket Storbritannien, Boris Johnson och härliga inlägg från såväl Daniel Alling som Therese Larsson Hultin. Susanne Palme är alltid bra.

Inget bad, trots rejäl värme.

Dagens fönster ...

.. .gör i alla fall mig glad!

Det är Kerstin Cedell - sambo med pv:s kusin Mats - som gjort denna härliga, livsbejakande fönsterdekoration och jag bara älskar den!

Mera här.

Sånt som gör mig glad ... 

Såklart hänger inte livet på detta att få barn eller barnbarn - jag var aldrig den där åååå-jag-vill-ha-barn-människan", men dagen efter att jag som sjuttonåring fick veta att jag var gravid, gick jag ut och handlade babykläder. Bruna och orangefärgade, inköpta på Tempo i Lycksele. Inte för ett ögonblick reflekterade jag över hur vi skulle klara av det, han som skulle bli mina barns pappa, och jag själv. Jag kände mig ganska handlingskraftig, men var orolig för vad min pappa skulle säga ., det var ju knappt att dom hade träffat Tommy.

Men det gick ju bra (säger jag ., kanske ligger dom hos nån terapeut och gråter ut senare i livet, eller har redan gjort det ....)  och fyra år senare skulle jag vara tvåbarnsmamma och efter ytterligare tio år hade den tredje krabaten anlänt och sen, när jag var fyrtiotre år, blev jag mormor till Emma och två år senare till Emil.
Och nu, vid sextiofem till lillkillen Elliot.

Det är inte många gånger per år vi ses, Emma och Emil och jag själv, men jag har ju resorna tillsammans med dem att tänka på. Tre resor vardera utomlands och så en massa vandrarhem som vi bodde på, vilket var minst lika roligt.
Det viktigaste är verkligen inte längden på en resa, utan att det blir ett litet äventyr.

Den senaste resan gick till Liverpool med Emil och pv.
Emil .., denne genomgoe kille som är så fotbollsintresserad ., fyller tjugoett om två veckor och idag på morgonen upptäckte jag den här bilden på hans instagramkonto.
Den som har läst här ett tag, kanske känner igen honom?
Trea från vänster i nedre raden.

Han ser så glad ut .,. det gör många på bilden och jag blev alldeles varm inombords ., tänkte att det är ju det allt handlar om, att man vill att dom man älskar ska känna sig tillfreds med livet. Jag skriver ofta om hur lycklig jag är, men egentligen är det kanske mer glädjen just i stunden?
Att jaga själva lyckan ..., tror jag inte på.

Och just det här med glädjen här och nu, det var precis det jag tyckte mig se på den här bilden.
Den gjorde mig helt enkelt så glad!!
(Och tänk, vad leenden betyder! Titta på som tre spelarna längst uppe till höger .., och dom tre längst ner till vänster .., för mig är det stört omöjligt att titta på dem utan att själv dra på munnen!)

Tisdag ....

En cykeldag.
Cyklar tolv kilometer till Matboden i Harplinge och hämtar ut ett paket och så hemåt igen Vägen går mellan åkrar och ängar och det går inte i ord att beskriva hur vackert där är!
Överallt ser jag hästar och jag ser harpaltar som springer över vägen och in i sädesfälten ., jag ser tre polacker vilka är i färd med att bygga en stenmur och stenarna som används är rejäla bumlingar.
Stannar till och tittar, men drar mig för att fotografera.
Kanske i morgon?
Vilket enormt arbete och så skickligt gjort!

Bilden: i Harplinge .., passerar två så vackra träd, stannar till, backar och tar mig en närmare titt. Detta måste väl ändå vara lindar?

Hallands landskapsfågel är Strandskatan och den ser man ofta som vindflöjel.
Kanske skulle man höra med Skintaby smedja om dom gör såna här .., det är säkert deras reklam, ja, det är ju smart förstås!

Å, detta vackra landskap som jag råkat hamna i!
Eller råkat ., jag valde själv.
Vilken tur att jag vågade språnget.

Bilden: från stranden i Särdal, men det ser ungefär likadant ut.

Så hem igen och då är det motvind och drar kallt om armar och hals.
Det går fort med el-cykel, oftast ligger jag på 25 km/timmen och man tror kanske inte att det blir fartvind, men det blir det.
Håller mig till lägsta växeln så ofta det går, för att få lite motion.

Bilden: på väg hem från stranden ., nu har jag ännu inte kommit ut på Kustvägen.
Överallt ser man dessa stenmurar!

Och hemma brygger jag kaffe och tar med några av pv:s nybakade bullar - friherrinnan ska hålla lunch - och så ska vi mötas på stranden i Särdal vid ettiden. Då har jag hunnit rasta harry, laddat cykelbatteriet och packat ned det viktigaste.
Iväg igen!
Sju kilometer enkel väg.
Vi blir där i nästan tre timmar, jag simmar lite och inte långt ifrån mig simmar även herr och fru Gravand med en flock småttingar på släptåg och havet är ljummet och lagom till kaffet säger vi  att livet kan inte bli bättre än så här.
Inte just nu i alla fall.
Och så hemåt.

Fixar middag (stekt lax med tillbehör) och sen ...., efteråt, tänker jag mig att ligga på soffan Ektorp och läsa tidningen Vi, men jag däckar och sover två timmar rakt av i uterummet! Man kanske kan skylla på det idoga trampandet :)

Men nu är jag förstås pigg och alert. Har tittat på Ekdal & Ekdal som jag tycker är ett intressant program hos SVT (ikväll om Sverigebilden och corona och lite till, medverkade gjorde bland annat Dagens Nyheters Anna-Lena Laurén som jag tycker är såå bra!). Programmet kan ses i hela världen.

Ja, ja.
Funderar på att redan nu fylla på solrosfrön till fåglar och ekorrar.
Och i morgon ska jag vara dagmatte ett par timmar till Bessie, då friherrinnan ska närvara vid begravningen av Roland Koch, pappa till nuvarande butiksägaren på Hemköp och den som hon har arbetat längst med. Många som skrivit så fint om denne man som jag bara träffat ett fåtal gånger.

Over and out.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Nu gräver jag djupt i håven! Det här fönstret finns i Annes rum på Anne på Grönkulla-museet på Prince Edward Island i Canada".

Tack annannan!! 



Och jag ska säga att Anne på Grönkulla ..., när den gick som tv-serie någon gång på 80-talet, så såg jag nog vartenda avsnitt, ofta tillsammans med AP. Precis som med "Lilla huset på prärien" blev ett suveränt sätt att få utlopp för sina känslor och något besök på Malå sjukstuga för att rensa tårkanalerna, nej, det behövdes inte - dom var rejält rensade efter en säsong med denna underbara Anne!

Jag fullkomligt älskade den serien!

Ny vecka .., ny giv. 

Vilken oerhörd ynnest att vara pensionär när det är fint väder!
Att inte bry sig i SMHI:s prognoser, nej, blir det fint så blir det och annars så kommer det förstås bättre dagar.
Inte behöver jag titta på schemat och inte behöver jag prestera.
Inte betygsättas - om än inte i bokstäver -.
Allt sånt är förbi, åtminstone yrkesmässigt.

Så vad jag gör man då?
Jo, man matar fyra små ekorrar (man fyller på frön, alltså) och fåglarna och upptäcker två, feta sniglar i pallkragen (rip i sniglar) .., vattnar i växthuset .., och man går på ovanligt långa promenader och det är alldeles för varmt och tungan hänger på Harry.

Vid tvåtiden kanske, tar jag cykeln och susar iväg till Skallkroken och stranden.
Pv kommer lite senare.
Här går jag .., precis här längs stigen och jag småpratar med korna och lägger ut handduken bara just nedanför där korna är.
Längre bort i viken, till höger i bilden, där ligger friherrinnan och solar.
Eller sitter.

Här ligger jag.
Och så blir det två dopp och senare .,. ett dopp där båten är, fast utanför själva båthamnen.
Stackars pv står framåtböjd i sittbrunnen och försöker reda ut vad som egentligen har hänt. Han är  s t r a t e g i s k  och det är inte jag.
"I värsta fall, ja, men kolla upp om där inte finns nån mekaniker på båtar!" säger jag.
Pv säger ingenting.
Nej, det tänker han  i n t e  göra, det märker jag tydligt.

På väg till cyklarna blir det tre stopp.
Först ser jag två unga flickor som nu snart har sommarlov efter första gymnasieåret.
Dom sitter vid vindskyddet och jag frågar om dom har det bra?
Jo, det har dom, säger dom smajlande.
Och så blir det surr om sommarjobb (ja, det har dom!) och allmänna planer för inför sommaren.
Grusade planer.
Inställda resor till Grekland, till Santorini och Kreta.

Foto: Fjorton års äktenskap ska firas.

Lite längre bort, i nästa vindskydd, sitter två bekanta ansikten - kunder från affären -.
Kanske i vår ålder, kanske yngre?
På bordet framför dem står två champagneglas med jordgubbar i (plus dryck) och det visar sig att dom firar sin bröllopsdag, fjorton år som gifta.
Vigsel i Svenska Kyrkan i Köpenhamn och dit brukar dom åka varje år sedan bröllopet, men nu, när coronan breder sig ut, då får det firas på hemmaplan.
Dom tycks lyckliga.

Sist av allt slår vi följe med Bengt - även han kund i affären -.
Han har varit ute och seglat och fått sig en stor makrill som ligger i en gul hink och Bengt berättar om motorkrångel med  s i n  båt, kanske för att trösta oss, att allt kan gå bra i slutänden. Tur det.

Ja, ja.
Nu är det kväller.
Debatt i Agenda där det pratas i munnen på varandra och där, i studion, befinner sig gårdagens hjälte Murphy Alex, 40 år, som med sån pondus och sånt lugn stoppade några huliganer (ja, det är det ord jag använder) från att slå sönder butiksfönster i Göteborg.

En ny bekantskap ...

Precis när vi hade satt oss i bilen för att lämna hamnen i Skallkroken, fick jag syn på en liten fågel som i mångt och mycket - och i alla fall på avstånd - (den  här bilden är uppförstorad) påminde om en sädesärla. Det var sättet hur den liksom rörde sig, men så var ju stjärten betydligt kortare och den var också rundare om magen och bröstet.

För att snabbt kanske få ett svar, sms:ade jag Bert i Luleå.
Och vips, kom svaret: det här var en Stenskvätta!
Tack för hjälpen, Bert! 

Den invigde ser förstås genast skillnaderna .., betydligt längre ben och annan teckning också.

'
Foto: Steve Dahlfors och bilden från sidan fågeln.se och det är även texten här under.

Här en bättre bild, ja, då ser man ännu tydligare skillnaden. ¨
Och här kan man läsa lite om hur den lever.

Boet byggs i stengärdsgårdar, under stenar, eller i jordhål. Det är byggt av strån, rottrådar och mossa. Fodras sedan med fjädrar. 

Namnet stenskvätta omnämns första gången 1689, men är säkert äldre. "Sten" kommer säkert av artens förkärlek för stenig terräng och dess vana att sitta på en sten. Namnledet "skvätta" är mer osäkert vad det syftar på. Mest troligt är att det kommer av ordet "spritta" som skulle syfta på stenskvättans vana att "niga" och klippa med stjärten.

Under 1900-talet har stenskvättan minskat i Sverige. Denna minskning kan i första hand kopplas till de förändringar som skett i jordbrukslandskapet, där inslaget av stenrösen, stengärdsgårdar och dikeskanter minskat allt mer. Mest påtaglig har minskningen varit i norra Svealand och södra Norrland samt i Blekinge.  

Söndag ...

Det har varit en ganska seg dag idag, med omväxlande väderlek ., ömsom sol och ömsom molnigt och till och med lite regn. Vad har här då tilldragit sig?

Ja, vi har kört in till Flygstaden och handlat diverse viktigheter på Krauta ., tittat in på Rusta och köpt billig kattmat ., handlat till vännerna som kommit till sommarhuset och nu isolerar sig där .., vi har sovit en stund i uterummet .., och pv har varit igång med trädgårdstrimmern och då kan det se ut så här efteråt, ty se, då började han med gräsklippning nere vid vägen i stället.
Nåja, jag ska gå ut och se vad som ska vara kvar.

När vi lämnade varorna hos Eva och hennes halvlånge man, lade sig Harry i rabatten där det var lite skugga. Oj, så glad han blir när han upptäcker vem som kommit! Och alldeles SÄRSKILT glad blir han över Den Halvlånge.
Älskade Harry! Han blir allt gråare om nosen.
Hur många år till får vi ha kvar honom?
Nio nu.
Oj, så han har åldrats senaste halvåret.
Ser betydligt sämre än tidigare.

När vi går ut med Harry tar vi ibland stigen som löper från gavelsidan av huset och ner mot Ejdervägen. Då ser det ut så här. Stigen är kantad av flera lönnar som är såå fina på hösten!

Och tittar man genom lövverket, ser man det vita huset med grått tak.
Där bodde tidigare Arne och Ingegerd, men Arne finns inte mera och hans hustru har sålt huset och flyttat till Hestra och nu bor här en ung familj från någonstans i Halland. Inflyttning igår, som det såg ut.
En gång har jag mött dem.
Jag kom cyklande och såg dem gå omkring lite på tomten, så jag stannade till, hälsade dem välkomna och presenterade mig.
Det blir nog bra.

Ibland går man ner - eller upp - den vanliga vägen.
Nästa helg kommer sommarhusgrannarna och blir nog här i en dryg månad. Av bara farten drog pv fram med trimmern även vid deras nyponroshäck.
Och Harry står och väntar på matte som utlovat middagsmat.

Uterummet skänker sån otrolig glädje!
Efter att vi lämnat över det som handlats, fick jag en jättebunt med tidningen Vi, plus Vi Läser som ju är lika underbar lektyr! Vilken lycka! Och så DN då, med mängder av dödsannonser och en sååå välskriven artikel om konstnärinnan Karin Broos, författad av Sandra Siskalo. Hjälp, så ljuvligt denna journalist hanterar orden!

Intill soffan Ektorp står en kruka med lavendel.
Egentligen står den utanför, i det fria, men ibland tar jag in den, just här.
Kan ni tänka er glädjen i att ligga där och läsa dagstidningen, lyssna till härlig musik och höra surret från humlor som irrar runt bland lavendeln!
Ljuvligt, helt enkelt.

Och så gjorde jag nånting idag som kommer att underlätta tillvaron.
Den vardagliga.
Vi har massor med olika sladdar .., det är till att ladda mobilen, sladd till att ladda min stora powerbank .,. en laddare till Bose-högtalaren och en sladd till min bärbara dator, ja, sen till pv:s alla prylar som laddas.
Ibland blir jag halvt tokig på att hitta rätt sladd.
Men inte nu längre.
Såå mycket enklare det hädanefter kommer att bli!
Ja, så har det varit här i landet Halland.
I alla fall här i det gula huset.
(Glömde att vi igårkväll var bjudna på ankbröst hos friherrinnan. Smarrigt och trivsamt som alltid!)

Dagens och morgondagens fönster ....

Nu .., tro det eller ej, har jag tittat djupt ner i fönsterhåven, den som tillhör madamen i Portugal och här kommer den sista "fisken" - ja, inte den sista - men för den här gången.

Vilka annorlunda dörrar och fönster! tänker jag.

Och tack annannan! Nu får du ladda nästa håv!