att vara snäll mot en gammal kattgubbe vid namn pElle och så den där handen som jag tycker så mycket om ... det är kärlek
att ha sin kompis med sig på jobbet - det är kärlek - (notera det varma leendet från herr grävmaskinisten)
att bli pillad på benet av den man tycker allra mest om och samtidigt ha en liten skrutthund på magen ... yes! - det är absolut kärlek -
gravsten på kyrkogård i Grekland en liten pojke som blev sju år kärlek så det gör ont
om man räddar en liten fågel från döden och så öppnar man fågelambulansen och låter den flyga iväg ... det är kärlek
fast nu är det slut ... men kärlek var det absolut
eller den omedelbara kärleken till ett land till Irland, till exempel
släktkärlek är en gren som dr Böhlander är bra på här med Sigvard en riktig filurig lappgubbe
per-erik och anitha-kärlek utanför mitt fönster i Ystad ett par som utstrålar så mycket harmoni & just kärlek
pElle hjärta gunvor = kärlek
syskonkärlek, akt.1 storasystrar på besök hos lillebror som just då är jägarsoldat på gräsmattan busar syskonbarnen
syskonkärlek, akt.2 när allt är över all spänning släpper
anna-stina & sture i sin ungdoms dagar kunder från affären i ystad kärlek? det kan ni lita på!
barnbarnskärlek kl. 16.08 piiip kommer emma plötsligt ihåg vår semester på Kefalonia mormorshjärtat svämmar över av .... just det .. kärlek
vänskapskärlek den är minsann inte den sämsta vänner som berättar om livet som krånglar sig eller bara flyter på eller har tagit en helt ny vändning vänner som har varit med länge eller bara några år en slags kärlek det också
anderskärlek och när man pratar med sin storasyster då blir man så här glad
gammelmormorskärlek
mammakärlek ...
kundkärlek äldre gift herre överräcker liten lapp till kassörskan i s m y g
sakna-någon-kärlek många är vi och allt är som det ska man behöver inte vara rädd
sigge-nilsson-kärlek
kärlek är också att ha rest till Samos med mormor och på tåget från Malmö till Stockholm säga att "det första jag ska göra när jag kommer hem, det är att krama mamma" och när lillkillen får syn på sin mamma ökar han steglängden och kastar sig i hennes famn det är kärlek
"visst-är-min-fru-härlig!"-kärlek tror jag att viking tänker
bröllopsdagskärlek anna & micke
emma-kärlek kvällen innan vi ska åka tillsammans till kreta spännande är det
hund-och-katt-kärlek hunden sverker pysslar om lilla hittekatten som får namnet suna
och när suna har kissat torkar sverker rent alldeles våt blir hon "och nu får det faktiskt vara nog!!" men kärlek ... det är det!
mormorskärlek aldrig har jag älskat mina barn så mycket
emmy från ystad änka ringarna vittnar om kärlek
kärlek till en häst ... ingen tvekan om saken!
ta-hand-om-kärlek och jag faller pladask för mannen som plockar bort tegelpannor och letar rätt på fågelföräldrarna
ett kärleksbrev postat den 11/9 1945 "du förstår elisabet, jag läser dem varje dag", säger gunvor det är sista sommaren som hon är i livet
Underbart!! Jo, jag tror och hoppas att de var lyckliga. Vet en morgon när vi kom till er i väntan på skolan skulle börja och då satt vi ju i ditt rum och surrade och skrattade - och på vägen till ditt rum sa din mamma just till din pappa: "Så bra vi har det" och då var de ju i utförslöpan. 7 dec 1976 skulle vi in till stan - vad vi skulle göra vet jag inte, kanske kolla affärer - men på Stockholm Central tog vår resa slut. Du ringde till din mamma från en telefonkiosk och fick beskedet att pappa var borta.
Å, så jag älskar den här bilden. Så lyckliga dom ser ut! Var det därför jag skyndade mig att ta fram den lilla kameran av märket Kodak Instamatic? Bilden togs när vi hade hälsat på hos mormor i Dikanäs och var på väg hem igen.
Ja, det här är Ann-Gerd och Ivar Nilsson. (Ni som brukar läsa på min sida, känner säkert igen det mesta. Men nu var det kusindottern som utmanade mig ..., så den som känner att ååå, näää, inte nu igen .., skutta bara vidare!)
Pappa, född 1910, uppvuxen i Kalvträsk, Västerbotten.
Mamma född 1921 i Dikanäs, södra Lappland. Det är hon som står till höger, lilltösen med den allvarsamma blicken. När bilden tas har deras pappa nyss avlidit. Moster Margit - storasyster - (t.v.) blir tryggheten för mamma. Nog tycker jag att det märks.
Ett halvår kanske efter min morfars död. Där står en liten Ann-Gerd längst t.v, där är hennes mamma, änkan Betty (Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson) med minstingen Ivan i sitt knä, Ivan som blev blind och som aldrig skulle minnas sin pappa. Längst till höger den kavata storasystern Margit. Och pelargonior på graven ...
En kurs i välskrivning från Hermods, formade pappas handstil. Blott sexårig folkskola och därefter skogsskolan och utbildning till kronojägare. Alltid denna känsla av brist på bildning.
Två starka viljor som möts .., mamma som har levt som yrkesarbetande "singelkvinna" (sjuksköterska), uppvuxen i en stor familj med mängder av kusiner, far, - och morbröder, fastrar och mostrar och en stark sammanhållning.
Hans Petré, jägmästare och pappas chef, sade så här: "Ivar var ju trogen socialdemokrat, men kan du förstå Elisabet, jag har aldrig mött någon som så vägrade att följa kollektivet, han var alldeles oerhört individualistisk!" Nähäpp, tänker jag. Han ville förstås inte gå i Samlad Tropp ...
Och pappa, nummer två av femalltför tidigt föräldralösa syskon. Ytterligare två småsyskon dog i späd ålder och tuberkulosen tog såväl farmor som farfar. Ingen av dem blev mer än lite drygt 40 år.
"Jag minns hur mamma låg döende i sängen och vi stod där intill henne och hon gullbad att jag skulle ta hand om Alice, Ann-Marie och Gösta och jag lovade ...", sa pappa, som var näst äldst i syskonskaran.
Han som var storebror hade då redan lämnat hemmet.
För dom fyra föräldralösa barnen förändras tillvaron radikalt. Dom hamnar hos en farbror och faster till dem, båda barnlösa. Där bor också en kusin till syskonen; högt älskad av fastern. När fastern kokar palt, gör hon ett x i några av paltarna I dessa är det fläsk och dom läggs upp på kusinens tallrik. Sånt kommer pappa att berätta om när vi växer upp. Väggklockan här ovanför fanns i mitt barndomshem. Den kom just från syskonens farbror och faster. Numera sitter den på väggen i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Vid fjorton, femton års ålder arbetar pappa hela vintern i skogen och när det är dags för avlöning, blir han lurad av skogsbolaget och lönen blir minimal.
I hela hans liv ska detta sitta i .., hans avsky för orättvisor och känslan för fair-play.
Han gifter sig med Gunhild Andersson och med henne får han två döttrar.
När flickorna är små drabbas Gunna av en elaktartad hjärntumör och dör, alldeles för ung.
Då är systrarna Nilsson sex, respektive nio år .., och pappa är, vid 40 års ålder, plötsligt änkeman.
Den nya familjen. Till höger om mamma sitter hennes styvfar, Haqwin Bergman. ("En bättre och snällare styvfar kunde vi aldrig ha fått!" säger mamma ofta.) Och inte är det ju underligt att man i vuxen ålder föredrar enfärgade tyger.
Och han träffar sjuksköterskan, hon med det mörka håret, hon som arbetar på Malå sjukstuga och det blir återigen giftermål, ja, dom gifter sig på hennes födelsedag den 29:e april 1951.
Några år senare, 1954, kommer jag till världen.
Och så går livet vidare.
Det händer i min ungdom att jag ibland vaknar om nätterna av att pappa skriker rakt ut i nån slags fasa.
"Å, jag drömde att jag plockade upp Gunna ur graven .... och hon bara föll ur mina armar!" säger han då och torkar svetten ur pannan.
Som lillflicka tänker jag ofta på mina systrars mamma (ett inramat fotografi av henne står ovanför den öppna spisen, hon är klädd i en norsk lusekofta och har en finurligt virad turban runt huvudet, kanske har hon tappat sitt hår i någon cancerbehandling?) och jag oroar mig för hur det ska bli när både pappa och mamma är döda .., ja, om dom nu kommer till himlen .., kommer då pappa att vilja vara tillsammans med sin första fru och tänk, då blir ju mamma alldeles ensam och utanför!
För mamma berättar jag aldrig om pappas mardrömmar.
Och livets ryggsäck fylls sakta på.
På sin 60-årsdag i mars 1970 bjuder han skogshuggarna på kalas; dom som han basar för.
Jag är sexton år och står i köketoch smygtittar genom dörrspringan in mot vardagsrummet.
En sked klirrar mot ett glas .., någon ska hålla tal.
Flera gånger har jag som lillflicka fått följa pappa till skogen; jag har fått åka timmersläde bakom farbror Sverens häst och jag har suttit med pappa och många av männen vid elden och ätit uppstekt pannkaka från sotig stekpanna, nu, känner jag knappt igen dem .., alla har kostym och slips, där är inte längre någon doft av kåda och eldrök.
Allt är annorlunda.
En av männen, Sveren Stenberg - (det är han som har klingat i glaset) tar till orda.
Han säger - med en annan röst, mer högtidlig än den vanliga - att en bättre chef har huggarna aldrig haft och aldrig någon som varit så rättvis och pålitlig .., och där står jag och smygtittar genom dörrspringan och ser till min förvåning hur tårarna rinner nerför pappas kinder.
Då har han sex år kvar att leva.
Mamma vid diskbänken. Det var då hon alltid sjöng. Inget vet hon om att livet - om bara några år - helt ska förändras. En iskall decemberdag ska pappa lämna detta jordiska. Två år senare lämnar mamma allt och reser till Sydamerika.
Mamma som skriver i sin dagbok .., det är den dagen när min pappa dör. Dagböcker som mest handlar om väder och vind och drömmen om att bli hemmafru. Och hur många koftor hon har stickat. Så oändligt lite jag visste om hennes innersta känslor.
Och så förstås: hennes ständiga bantning! Genom åren är det tusen olika metoder .., det är kolhydrat, - och flygvärdinnebantning och ibland ska hon endast äta fett och plötsligt börjar hon springa i elljusspåret, men det blir en kortvarig historia.
Barnbarnsglädjen.
När jag vid sjutton års ålder - och inte så värst planerat - blir gravid, jublar mamma! "Å, så UNDERBART att få bli mormor!" Och när min systerdotter vid sexton års ålder blir gravid, tycker mamma att det är väl en bagatell. "Vilken glädje med småttingar! Det är väl ingenting att oroa sig för!" säger hon återigen. Hon, pingstvännen, är i det avseendet den mest vidsynta av oss alla.
Var det ett lyckligt äktenskap?
Jag tror det.
Vare sig bättre eller sämre än andras.
Under hela min uppväxt arbetar mamma nästan alltid.
Pappa jagar älg och hare, föder upp stövarvalpar och är omåttligt intresserad av all idrott .., han åker skidor och tycker om att tälta.
Ibland "riggar han om", tar på sig kostym och kammar omsorgsfullt det lilla hår som finns kvar och så går han på gammaldans.
Han är ytterst måttlig med alkohol .., under hela min uppväxt ser jag honom aldrig berusad, men han tar sig gärna en "fredagsgrogg", vilken består av Gordon´s gin utblandat med sockerdricka.
Några år innan han dör, skaffar han sig ett barskåp, så där som Ewings i Dallas. Små, små slattar får vara kvar i flaskorna, "ja, du vet, då ser det mera välfyllt ut", säger han filurigt leende.
Och mamma har sin stickning, sina ryamattor - vilka hon knyter enligt löpande-band-principen - och så tron, förstås.
Medan pappa dansar vals och hambo, besöker hon Pingstkyrkan.
Ibland undrar man ju hur det fungerade.
Den 7/12 1976 dör min pappa i en ålder av 66 år.
Mamma får ett långt liv och dör den 5/4 2008.
Då är hon nästan 87 år och har varit Alzheimersjuk i minst sju års tid.
Carl-Olof drabbades av elakartad cancer och när jag fick reda på att tiden var knapp, ringde jag honom och berättade hur mycket han - för mig - hade betytt som lärare. Och även som "vanlig medmänniska". Jag önskar bara att jag hade haft den insikten i högstadiet.
Hösten 1980 och våren 1981 läste jag psykologi.
Det var kvällskurs (gymnasienivå, inte något märkvärdigt), allt som allt 50 lektioner hemma i Malå och med underbare Carl-Olof Sjölund som lärare.
Detta visade sig bli detabsolut roligaste och mest intressanta jag dittills hade varit med om, ja, i kunskapsväg.
Och det var då och där jag första gången hörde talas om RAS - Det Retikulära Aktiveringssystemet -.
Idag, mer än trettio år senare, lyssnar jag lite förstrött till SVT 1, där nyhetsdamen berättar om en intressant forskarstudie som visar att den mänskliga hjärnan har förmågan att sålla bort "oväsentliga" ljud.
Ja, t.ex. så kan man ligga och sova alldeles intill en hårt trafikerad järnvägskorsning och aldrig att man vaknar av plinge-linget när bommarna går upp eller ner .., eller dånet när tågen passerar .., men däremot ..., vaknar man genast när ens nyfödda barn piper till, eller vänder sig i sängen.
Eller när katten jamar lite försiktigt.
"Ja, men det är ju det retikulära aktiveringssystemet, skulle det vara nånting nytt, det var ju det vi läste om för trettio år sedan ...?" tänker jag genast.
Och skickar en riktigt varm tanke till himlen.
Till Carl-Olof.
// Under samma 80-tal kontaktade jag en överlevande från något koncentrationsläger och frågade om han kunde tänka sig att göra ett besök i Malå? Ja, berätta för skolungdomar och oss andra om hur det kan gå här i världen. Jo, det kunde han tänka sig och jag blev jublande glad och kontaktade genast Carl-Olof som då var politiskt engagerad för Folkpartiet. "Du Carl-Olof .., om jag fixar så att han kommer hit och berättar, kan du då hjälpa mig så att vi kan ersätta honom för resa, uppehälle och det övriga ..?" frågade jag. Jovisst! Inga problem. Och den överlevande kom verkligen, aulan fylldes till sista plats, han föreläste för skolans elever och jag kände så stor tacksamhet mot Carl-Olof.
