Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej alla människor och djur i det Gula Huset!

Stapplar omkring här hemma och funderar över det bästa den här veckan och det är inte lätt att hitta något när man nästan aldrig tar sig utanför dörren. Men en sak är jag väldigt glad för och det är min gula kaktus som nu sätter massor av knoppar så snällt trots att den verkligen inte fått den vård den behöver.

Förstår att ni njuter av umgänget med "ungdomarna" och av det fina vädret. Såg på facebook att badstegen är kvar så ni kan doppa er ett tag till. Tränas det möjligen för julbadet i ? (kommer inte på var det är).

Må så gott hela bunten och kram/Anne i Mantorp

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!
Det bästa i veckan var:

1. Vår yngstas födelsekalas i söndags. Så roligt när gammal som ung träffas och har det trevligt. Att födelsedagsbarnet hade bakat massor med godsaker gjorde ju inte det hela sämre :).

 2. Lördagens stund ute i skogsbrynet. Vi grillade korv med trevliga vänner. En tjädertupp hade förirrat sig in på "vår" väg.

Kram Eva

Mitt eget bästa ...

Ja, bäst idag i alla fall, det var utan tvekan vi-svänger-förbi-besöket hos f.d. malågrannarna (vi bodde i alla fall på samma gata - Ringvägen -) Eva-Britt och Egon Ebbeståhl.

Båda två arbetade som lärare; Maria hade Egon som magister i fjärde klass och oj, så omtyckta dom var, både frun och herrn! Så småningom blev Egon rektor för Malå Centralskola och jag vet åtminstone en som säger att det är den bäste arbetsledaren hon någonsin haft.

Ingen konst att se var dom bor heller; på husväggen sitter Nilagubben, samma figur som Anders har tauterat in på sin arm.

Ååå, det blev någon timmes prat i deras vardagsrum .., och två av barnbarnen var på besök från Lund .., plus en lurvlockig hund som var så fin.

Och så pratade vi om precis allt möjligt.
Mycket om Malå förstås .., om grannar som inte längre finns i livet och arbetsplatser där allt är förändrat och där många av de forna arbetskamraterna inte längre är på plats .., vi pratade om födelsedagar - jämna och ojämna -, om resor .., och om känslan av att  - när man flyttar - jo, att man inte längre är en självklar pusselbit i det stora livspusslet, utan att man hamnar där nere i hörnet och att man inte längre har en naturlig anknytning till andra människor .., att man inte vet vilka som är släkt med vilka och allt sånt.

Egon och Eva-Britt fullkomligt strålar av energi och livsglädje!
Efteråt, när vi åkte hemåt, pratade vi om just detta .., och om hur glada vi var efter besöket.

Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Jag blir varm i hjärtat varje dag när jag vaknar bredvid min snygge och otroligt snälle man.
 

Och lite bebisgos med nr 10 i barnbarnsskaran är ju heller inte fel.

Kramar från Tumba.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Det bästa i veckan var att min äldsta bror trots allt blev bättre efter akut hjärhinneinflammation.
Svårt att se en kär bror bli helt borta.....

Nu är han på plats på sitt hemsjukhus i Umeå och tillfrisknandet fortsätter.

Kram Babsan

I morgon är det dragning ....

Ännu finns plats i lilla glasbyttan!

Följande ligger där just nu och småpratar med varandra.

Det är ...

Gunnar i Vaplan

Anna i Portugal

Ann i Göteborg

Eva i Tyresö

och

Ellem i Skellefteå

Vill du vara med?

Mejla då det som gjorde dig lite extra varm i hjärtat .., mejla det till bisse151@gmail.com, så lägger jag in ditt bidrag så snart jag bara kan. Stopptid vid två i morgon.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle.

I det gula huset är vi just nu fler än vanligt .., här är alltså äldsta dottern och så Emma.
Och pv, som har höstlov.

Idag - strålande sol och blå himmel - blir det liten utflykt söderut och kanske picknickkorg eller nåt sånt. Vi får se.

Det bästa för Gunnar i Vaplan ...

Som vanligt är det väldigt svårt att välja ut det bästa.
Det känns just nu som det bästa händer mest hela tiden.
Hur jag trivs med livet just nu är nog 9,5 på en 10-gradig skala.
En härlig krispig höstbild bjuder jag på och nedräkningen till sydafrikaäventyret har börjat.

Kramar från ett höstvackert Vaplan/Jämtland

//Så underbart Gunnar! Tänk, vilket härligt pensionärsliv du har!

Denna dagen ett liv ...

Först en sväng till stranden i Ugglarp, tillsammans med Emma.
Emma som nu är nitton år och har körkort.
Emma som den tionde juni nästa år tar studenten.

En gång, i som ett annat liv, satt vi tillsammans på Skansen och väntade på Allsången.
Jag satt där några timmar i förväg, sen kom hon, den där lilla kompisen.

En annan gång reste vi tillsammans till Chania på Kreta.

Och till den grekiska ön Kefalonia, där jag tog henne med på en nästan tiomila-moppetur.

Nu är det andra tider.
Hon arbetar extra i en godisbutik och vi pratar om växelmynt och lite annat.
Om vad man en gång kanske vill arbeta med och lite sånt.

På väg hem mot Stensjö upptäcker jag hur många gäss som helst som rastar ute på en åker.
Stannar till .., rutan åker ner och så försöker jag få en bild, men har man bara mobilen blir skärpan därefter. Men så här såg det ut.

Väl hemma får vi besök från Varberg.
Det är äldsta dotterns före detta arbetskamrat Ing-Mari som lämnat stockholmstrakten och nu bor ute vid havet .., som har lärt sig köra båt och lägga ut hummertinor och fiska makrill och som - den första i sin familj - på liiite äldre dar läst på universitet och om det pratar vi .., om detta som kallas för klassresa och inte är min egen erfarenhet, men väl hennes.

Det är Ing-Maris hand som är uppe till höger på bilden.
Den med klockan är äldsta dotterns (inte det minsta lik sin mammas!) och nere till vänster syns
Emmas hand.

Det är ljuset som gör ovanhanden mörkare ...

Ing-Mari som nyss fyllt 50 är således Våg.
Dessutom är hon storasyster (två yngre syskon) och arbetar som socialpedagog.
Vad hon är intresserad av?
Ja, att vara i naturen .., på båten (en sån med en liten hytt mitt på, där man står skyddad från eventuellt skyfall) och tänk, att detta med båten och fiskerit är så roligt, fast hon aldrig någonsin sysslat med det tidigare!

När jag frågar Maria vad hon tycker kännetecknar Ing-Mari, så säger hon ...."det är väldigt raka rör med henne, inget knussel liksom och hon är nog den jag har lärt mig mest av rent yrkesmässigt, då, när jag arbetade som elevassistent. Och hon är duktig på det här med kommunikation, hon är orädd och inte det minsta konflikträdd".'

Lite senare kommer hon ihåg en sak till.
"Typiskt för Ing-Mari är att säga ..., vad-är-det-värsta-som-kan-hända?", säger Maria.

När jag sedan vänder på steken och frågar Ing-Mari vad hon tycker är det mest utmärkande för Maria, säger hon - efter en stunds tvekan -: "Hon har väldigt nära till skratt och tokeri, ja, vi har haft så mycket roligt tillsammans".

På den där skalan mellan 1 - 10 hur bra man trivs med själva livet och tillvaron, svarar den nyblivna 50-åringen ...., "det blir nog en tia".

Hoppsan!
Det är minsann inte många som kan säga så.

Sist av allt ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan som återvänt till landet Halland.
Nio grader påstod någon att det var i havet.
Jag kan säga att det var ingen längre simtur vi gjorde .., nej, bara ett tvärdopp och så upp.
Endorfinerna rusade runt i hela kroppen och landade sedan fint i själen .., och inte var det kallt att stå i bara badhandduken på piren heller.

Nu är det kväller.
Vitlöksspäckad lammstek i ugnen .., potatisgratäng .. ugnsrostade grönsaker.
Jo, men det blir nog bra.

Dagens fönster ...

.... en hel svärm för den delen, fångades av ingen mindre än flitigaste fönsterfångerskan Ulrika. 

Tack snälla!

Och här finns dom, alla fönstren.

Zappa ....

Idag blev det ett ganska hastigt besök hos Pelle och Maria i Lilla Stensjö.
Kanske kommer ni ihåg att jag brukar spana efter Lyckliga Par .., jo, men Pelle och Maria, dom tillhör verkligen den sorten.

Nu bor dom i nånting som liknar en skånelänga, fast i Halland .., och åååå, så fint där var!

Maria arbetar med reklam och Pelle har egen musikstudio och så är han konstnär.
Hela hemmet andas kreativitet!

Vad gjorde jag då där?
Jo, jag hämtade en akvarell som Marias mamma, Kristina Halling, har gjort och som jag köpt.
Den kommer också på bild, men inte idag, för dom bilderna blev inte alls bra.

Men katten Zappa, honom kan ni få träffa.
Han hoppade elegant upp på motorhuven och inte förrän lilla Nelly - som just då upptäckte honom -, började mooooooorrrrrra högljutt, fann Zappa det för gott att hoppa ner på marken.

En såååå fin kattherre, var det.

//Här kan man läsa lite om galleriet och om Pelle och Maria.

Mitt eget bästa ..... 
(Dragning nu på torsdag ...).

Em hjälper Guy med disken ..., eller maten.

Jo, men det vet jag vad det är; den glädjen och tacksamheten handlar om den unge mannen som vi i början kallade för Em, men som heter Winai.

Det var han som hjälpte Guy (då i Thailand) när han kasat omkull med sin motorcykel och skadat sitt knä och Guy berättade om den här då unge pojkens tillvaro och så tog allt sin början.

Så här såg det ut hemma hos Em.

Jag frågade om någon kunde tänka sig att vara med och stötta honom, så där så han kunde få en riktig utbildning? Jodå, det blev ett gäng som hakade på och det har verkligen varit så innerligt roligt att få vara med om detta!

Utanför verkstadsskolan .., nu är han snart bilmekaniker.

För någon vecka sedan skickade jag den näst sista överföringen med pengar till Winai.
I januari går den allra sista omgången iväg.

Tänk, att vi har klarat det!!
Tänk, att ni vågade hoppa på tåget!!
 Det handlar min glädje om.

Dagens fönster ...

Ja, jag fortsätter med fönster från Kuba.
Tack snälla Lena/Motvillig Blogg som hade med dig fönsterhåven!

S o m   jag har letat små filmer från Kuba, men det är inte det enklaste .., många visar sexiga bakdelar och det är väl inte så pjåkigt, men inte riktigt det jag tänkt mig.

Här finns en film i alla fall.
Så där så man kanske anar känslan.
Den är på tyska.

Idag ...

Det är den allra, allra vackraste av höstdagar!
Jag cyklar till Steninge och pysslar om friherrinnans fina katt ..., ger honom mat .., håller i honom och småpratar lite och sen hemåt igen.

Vid vandrarhemmet ser jag innehavaren sitta ute på den stora altanen och luta sig mot väggen.
Jag vinkar, men får ingen vink tillbaka .., när jag kommer närmare ser jag att hon nog har somnat.
Det ser skönt ut och väggen är säkert solstrålevarm.

Cyklar vidare.
Stannar till vid Glassvik och tar en bild.
Den här ovanför.

Och så hemma.
Det här är grannens tomt; dom som ska flytta hem till Småland.
I bara sex år har jag bott här i Stensjö, men likafullt känner jag en slags sorg över att förlora Gun och Göran, dom här så oändligt vänliga grannarna.

Gösta ...

Det är lite som med Gösta ..., det är knappt man hinner lära känna dem, så är det färdigt.
Som att befinna sig på ett tåg - som är livet - och det stannar lite här och där och släpper på och av passagerare, man reser tillsammans till nästa station eller där nästa och sen fortsätter tåget och nya kliver på och av.
Just så känns det.

Lyssnade förresten - apropå ingenting - till Tankar för dagen i morse.
Intressant. Tankeväckande.

Pö om pö ...

... tömmer grannarna sitt bohag.

Snickerimaskiner och virke hamnar hos dotter och svärson i Västergötland.
Bil och släpvagn packas till bristningsgränsen.

Det finns inte ord för hur mycket jag kommer att sakna Gun och Göran!

Nästan en drömvecka ...

Efter tre dagars ledighet brukar jag längta tillbaka till jobbet.
Nåja, det gäller inte när det är  s e m e s t e r  .., men i alla fall när höstmörkret kommit och det där att sitta nere vid stranden eller kasta sig i havet inte längre är vardag.

Veckan som kommer, då har jag tagit ledigt tisdagkväll, vilket innebär fyra lediga dagar på raken!
Lycka!

 I fredags upptäckte jag till min förvåning att Erik - som annars alltid fyller in varor - stod i kassa 2, det vill säga, den kassa som inte har med post och spel att göra.

"Men Erik! Har du börjat i kassan!?" utbrast jag och han loooog och sa att ja, egentligen var det väl bara tänkt att han skulle hoppa in lite, mer som när han råkade gå förbi och det var kö, men nu stod han där i alla fall och han gjorde det med den äran.

Jag frågade om han ville stå kvar och jo, det ville han gärna, det här var ju så jätteroligt!
Ja, tänk .., att det är det verkligen!
Och ung som han är - nybliven student -, fastnar fyr, - och femsiffriga plu-nummer lätt som en plätt i hans hjärna och lägger sig fint i någon minneslåda och det är inte tio nummer vi har, nej, kanske ett hundratal att lära in!

Av bara farten lät jag honom ta sig an några postärenden och visade vad som är extra-viktigt och lite annat och det gick jättebra!

När det var dags för min kafferast - då var han klar för dagen och slog sig ner i personalrummet -, kom vi att prata om det här med att arbeta i butik och hur himla roligt det kan vara och vikten av att känna respekt för det man arbetar med,  ä v e n  om det bara är under en kort tid i ens liv och även om det, av många människor, betraktas som ett skitjobb, nånting man kan syssla med om man nu inte får nåt annat här i livet eller inte har begåvning nog för att läsa vidare.

Det har sannerligen Erik, men det ska bli roligt att ha honom som arbetskamrat under tiden han hoppar in hos oss. I alla andra butiker där jag har arbetat, har där även funnits pojkar/män i kassan, men inte hos oss, här är det bara Joakim (som hoppar in akut) eller chefen (samma sak där).
Det är synd, det är trivsamt med både-och och världens snabbaste kassörska, det var i alla fall Filip på Ica Supermarket i Ystad.

Igår, under ett besök i stan och i en annan butik än vår, kom plötsligt Louice fram och småpratade.
Louice och jag själv arbetade ofta kväll tillsammans tidigare och det var en en fröjd att ha henne som arbetskamrat!.
I väntan på att veta vad hon vill studera till, arbetar hon på Ica Maxi och det var så roligt att se henne!
Lite småprat så där .., en kram och så hejdå.

Efteråt var jag varm i hjärtat.

Dagens fönster ...

Från den motvilliga bloggerskan Lena i Västergötland kommer här ett alldeles perfekt söndagsfönster .., fångat i .., Kuba!

Tack snälla! säger jag.

Ledig lördag ...

Så här såg det ut våren 2013 ....

Och vi har varit ovanligt energiska.
Växthuset har höststädats .., plantor klippts ner och ryckts upp .., frön har tagits tillvara.
Inte blev det någon stor skörd av till exempel physalis,  men den var väldigt god, den där lilla pyttefrukten som pv bjöd på. 
Sämst blev det med gurka.
En enda en skördade vi i sommar!

Och det blir diskussion om när växthuset byggdes.
"Vi har haft det i två år ...", säger pv tvärsäkert och jag framhärdar i att detta är tredje året.
Tack och lov att man har en blogg att kolla upp sånt i.
Jodå, detta är verkligen tredje sommaren som vi har glädje av växhuset Odla!

Medan jag letar efter växthusbeviset .., snavar jag över andra bilder.
Åååå, här är ju träffen i Ystad på Marinan, tillsammans med arbetskamraterna från lilla Fridhems Livs! Med glasögon till höger sitter underbara Åse som var en klippa, lugn och trygg och alltid på gott humör - åtminstone utåt -. (Ja, jag tycker att är man på jobbet får man kämpa på och inte ta med sig dåligt humör hemifrån .., att man är ledsen är en sak, men ilsken, njaaa ) och snett mitt emot henne sitter fine chefen Anders Olsson från Sjöbo och i rosa hans fru Susanne som inte arbetade hos oss. Närmast kameran stöttar Patryk sitt huvud. Det var Patryk (som lärde mig att kasse heter reklamufka på polska, han har nämligen polskt/tjeckiskt ursprung) som jag bekymrade mig så över .., hans fokus låg minst av allt på jobbet, men han var så charmig och go, så där så det räckte och blev över. Nu är han framgångsrik affärschef i Danmark och ska snart bli pappa. Jo, jo.

En till bild hittade jag, men den var från 2012.
Liten holiday i London tillsammans med Emma .., det var i mitten av september och vi hade med oss på tok för varma kläder.
Mest hela tiden gick Emma och stirrade i sin mobil, allt medan jag försökte få henne intresserad av Londons historia. Det gick väl si så där .., om man säger så.
På sightseeingturen togs den här bilden och vi log mot varandra efteråt, mannen med kameran och jag själv.
Vad var då det bästa med den resan?
Jo, en middag på en thailändsk restaurang inte långt från hotellet i Kensington .., en middag då jag råkat beställa aningen för het mat (kryddstark), så där så jag omedelbart började hicka och fick basröst och Emma skrattade så tårarna rann.
Sånt kan - underligt nog - bli ett bestående minne från en resa till London.

Lördagsfönstret ...

Igår, det var när jag var ute med hundarna, ringde mobilen.
Det var friherrinnan som ville bjuda på 11-kaffe med hemgjord ostkaka?

Nu väntade jag på ett telefonsamtal ("Vi ringer upp dig på nummer ..., klockan 10:45) från Hässleholms sjukhus; ett samtal som i alla fall inte kommit när klockan närmade sig halv tolv och då struntade jag i att vänta och åkte till Steninge, till ostkakan och till friherrinnan.

Efteråt, när vi suttit i vardagsrummet och njutit av allt det goda och pratat om det förfärliga som hänt i Trollhättan och om friherrinnans stundande smålandsresa .., och när jag då var på väg ut till bilen, ja, det var då jag upptäckte hennes lilla, lilla fönster som vetter mot öster.

Det är en del av det fönstret som syns på bilden.

Dagens fönster, några bilder och ett ben ...

Så här ser det ut där jag sitter just nu.
Det är ljusare ute än på bilden, men för övrigt .., jo, då är det så här.
Bilderna som står uppradade är en slags mentala livlinor, eller kanske mer .., som nånting att binda upp minnena på - guldstjärnedagar som promenerat rakt in i mitt hjärta -.

Det är stranden i Steninge och alla baden förstås .., det är glädjen över Nelly och att hon inte gick hädan efter ormbettet ., glädjen över en omtänksam pv som ligger där i sängen och tar hand om henne .., och där är en bild av stranden på Bornholm; dom där ljuvliga sommardagarna i början av augusti!

Kanske känns såna här bilder än mer viktiga när världen ser ut som den gör?
På väg hem från jobbet igår lyssnade jag till nyheterna i P1 och en intervju med Trollhättans presschef, och jag - som inte visste vad som hade hänt - förstod ingenting.

Journalisten som intervjuade den till synes chockade presschefen, hon agerade likt en hyena som
fångat ett byte .., det var den mest osmakliga intervju jag någonsin lyssnat till och jag ville skrika högt att "MEN SLUTA! GE DIG!" till kvinnan i studion. Det var vedervärdigt.

Under hela arbetspasset igår var det ett enda elände med mitt högra knä, där den första protesen hamnade.
Så här såg det ut senare på kvällen.

Tidigare på dagen tittade jag in i charkrummet och såg hur Marie fixade fina mackor till försäljning och jag hämtade min mobil och tog några bilder och en av dem hamnade på Instagram.
Då kom Bodil och frågade om jag möjligen kunde tänka mig att lägga upp ett hemköphaverdal-konto på Instagram eller Facebook och så sköta om det.
Jag sa att det kunde jag tänka mig .... :)

Att arbeta dag - som igår - är roligt som omväxling.
När mitt pass var tillända, slog jag mig ner en stund i personalköket och så blev det lite småprat med Marie och Madeleine; båda hade lunchrast.
Marie hade hittat mitt konto på Instagram och satt och tittade på mina döttrar .., "jo, men titta här Bettan, här ser man klart likheter mellan dig och ...!" och jag böjde mig fram och tittade och log.
Och så fick jag se en bild på hennes tre barn.
Två töser och en minsting som är lillebror.
Precis som mina egna.
Om det pratade vi och jag försökte - utifrån bilden - säga hur jag trodde att barnens karaktärer var.
Så roligt det var!

Och sen alltså hemåt till verkligheten.
Eller till en parallell verklighet.
Till vansinnesdåd i Trollhättan, sorg och bedrövelse.

(Och just nu spelas detta från SVT ...,precis vad man behöver höra!)