Ett lördagsfönster från Lissabon ...

"Detta fönster, och det som du fick tidigare, tog jag i stadsdelen Alfama där husen står tätt, gatorna är smala och huvuddelen av byggnaderna är i behov av reparation."


Jom tog bilden.

Förstås.

Tänk .....


Om man vore gift eller sambo med en sån allmänbildad och skärpt människa som herr Wester i "På Spåret" .., vad skulle man då prata om vid köksbordet?

Han kan ju allt.

Jag kunde möjligen dra till med några PLU-nummer eller fråga honom om han kan namnen på Isaks tolv söner, ja, i åldersordning förstås?

Det kan jag.

Nämligen.

(Å andra sidan kunde pensionatsvärden svaret som var "Den heliga stolen". Klart impad blev jag. Men jag kunde döner kebab och det kunde inte han. Ja, ja .., det handlade om mat.)

Missade ni den brittiska dramathrillern "Burn up" i SVT 1 ikväll?

Synd för er.


Del 2 kommer i morgon.

Burn Up

Brittisk dramathriller. Om det höga spelet bakom en miljökatastrof.

Den internationella oljeindustrin ställs inför en serie avslöjanden och våldsamma händelser som sliter isär vänskap och politiska lojaliteter.

Del 1 av 2: Samtidigt som Tom hastigt blir ny styrelseordförande i Arrow Oil, mördas ett team geologer i Saudi-öknen.

Masud tar ensam hand om en mycket brännbar hemlig forskningsrapport.

För att vässa miljöprofilen har Arrow Oil tillsatt Holly som ansvarig för förnyelsebar energi, men vet inte att hon är miljöaktivist och infiltratör.

En ung kvinna bränner sig till döds i protest mot Arrow Oils miljöförstöring i hennes hemland och Tom börjar inse sin makt över liv och politik.

I rollerna: Rupert Penry-Jones, Bradley Whitford, Neve Campbell, Mark Warren, David Calder.

Litet möte. Eller stort.

Plötsligt kommer den lilla tösen som står med sin mamma vid kassa 2 och ställer sig precis mitt framför mig eller snett framför .., och så tittar hon mig rakt i ögonen och ler lite.

"Hej på dig du ....., och vad heter du då?" frågar jag.

"Andersson ..", svarar lillflickan allvarligt.

"Oj, vilket fint namn! Ja, jag heter Nilsson jag ...", säger jag.

Och så frågar jag hur gammal hon är.

"Får jag gissa .., du är nog ... fem år ...?" säger jag.

"Aaaa ...", svarar hon och ler.

Och så pekar hon liksom på sin mamma som står och betalar i kassan mittemot, så där som för att visa vem det är.

Mötet varar i kanske en minut.

Inte mera.

Men ..., i flera timmar efteråt blir jag glad bara jag tänker på lillflickan.

Och jag som trodde att dom var så lyckliga ..

Mannen har hittat en annan kvinna; en som han tycker passar honom mycket bättre.

Nu kommer hans före detta hustru och handlar och hamnar i min kassa.

Och jag får veta att hon snart ska flytta från huset till en trerumslägenhet och allt är förstås annorlunda.

"Men det blir nog bra ...?" säger hon.

Blicken säger nånting helt annat.

Långt efteråt tänker jag att det finns ett enda ord som beskriver hennes uppsyn.

"Vingklippt".

Just så.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Nu är jag tillbaka från min Lissabonresa, och jag har med mig några fönsterbilder som jag lovat.

Den här bilden torde uppfylla högt ställda krav på patina.

/Jom."


//Det är så här att Jom vet precis att jag tycker om bäst om fönster som är lite .., ja, lite .., eller inte så eleganta. Så är det egentligen med allting här i livet .., jag är en sån som hellre sitter i köket och äter mat än i matsalen med hur vacker dukning som helst.

Aldrig i livet att Nobelfesten skulle locka mig!

Men att sitta på en stentrappa med kaffekoppen intill och en katt på gräset eller en hund som viftar på svansen och koltrasten som flöjtar .., ååå, sicken lycka!

Och det där har Jom insett och filurskickar därför skruttiga fönster till Ystad och vet att jag blir sååå glad!
(Men jag är så tacksam för alla sorters fönster .., bara så ni vet!)

Sånt man blir glad av ...

En Riktig Människa

Kunskapskanalen i SVT är en outsinlig källa med hur många intressanta program som helst!

Ikväll har jag tittat på detta ...., så här står det i programförklaringen, läs och förundras:

Bunden till sin rullstol, hans högra sida förlamad, hans hjärtas kapacitet ligger på bara 17 procent, och han lider av obotlig cancer i struphuvud, doktor Sharadkumar Dicksheet utför 50-70 operationer per dag på vanställda fattiga i Indien.

Det är nästan surrealistiskt.

Plastikkirurg Dr Sharadkumar Dicksheet kan inte ta tre steg utan en käpp, kan knappt prata och har problem att andas.

Men han har utfört över 57000 rekonstruktiva kirurgiska ingrepp gratis, för att korrigera kluvna läppar, gomspalt, ansiktsärr efter syraattacker, hängande ögonlock och andra deformationer sedan 1968.

"Operationslägren är mitt tempel", säger Dr Dicksheet, "och jag ser Gud i mina patienter.

Varje gång jag kommer till lägren i Indien är det en pilgrimsfärd. Jag har gjort det i 33 år nu."

Den 71-årige kirurgen tillbringar fem månader varje år i Indien i 30 läger som anordnas över hela landet, vilket ger gravt vanställda patienter ett nytt ansikte och nytt hopp.

Fem gånger har han varit kandidat till Nobels fredspris - han var senast nominerad 2001 - och han är högt hedrad i Indien för sin insats på lägren och det han gör för barnen.

"Jag tycker inte om kändisstatus, säger Dr. Dicksheet. "Dessa utmärkelser betyder inget för mig om de inte åtföljs med en betydande summa pengar för att hjälpa min sak.

Nobelprissumman kan användas för att öka lägrens omfattning."

Stort grattis till en bloggmamma!

Monet sa...

Om Petras baby:

Har kollat hennes tips om väninnan som är uppdaterad och lämnat information på sin blogg.

Petra, som vi alla tycker skulle fått sin bebis för länge sen, har nu "levererat" tydligen.

En Alexander, 4 kg (måntro det så som han verkat böka runt i magen), och 52 cm lång.

Mamma och pappa trötta men Ok står det.

Ja, det är som det ska.

Men lyckligt måste det ändå kännas, den största dagen av alla!"

Sååå roligt det här är!! Inte lär väl mamman läsa bloggar inte ... men ändå .., jättegrattis härifrån! hälsar bloggmadamen och tack Monet som berättade!

Tillbaka i Sverige igen!

Äntligen, har den här mannen återvänt till nordligare breddgrader och i morgon, då må ni tro att det kommer ett härligt avskavt fönster som han har norpat till bloggmadamen!

Just så.

Vardag - Liv ....

Hos den eminente Slottsträdgårdsmästaren ramlar jag över den här lilla filmen och jag blir alldeles salig!

Den tittar jag på, medan jag äter frukost i form av en uppvärmd palt med lingonsylt.

Sedan kan man vira den rosa älsklingshalsduken om sig och gå till jobbet.

Ps. Titta även på dom andra filmerna som tjoppar upp längst ner! qi, du kommer att älska dem! Ds.

En slags insikt ...


Och jag bara älskar den här bloggen.

Den handlar verkligen om det som är livet.

Så är det.

Litet brev från pElle ...

En morgontrött Pelle.
Klockan är 8.00 när bilden tas.

"Hej allihopa!

Nu är jag hemma hos mig igen.

Ni må tro att jag har varit med om mycket!

Jag har åkt tåg till Laholm .., firat nyår hos pensionatsvärden .., därefter åkt bil till Alingsås och jag behövde inte ens sitta i Hemska Buren, utan fick sova i mattes knä .., och så har jag varit i Alingsås i nästan fem hela dagar och där bor en som heter Eleonor och hennes hund, den där Lille Sprätten., ja, honom har jag väl berättat om?

Lille Sprätten var inte alls så kaxig som man kanske skulle kunna tro .., nej, jag tog hans plats i soffan och ibland sov jag i hans korg under ett litet bord och på nätterna låg vi nära varandra i hans mattes säng, ja, hon blev så förvånad och vågade knappt röra sig .., kanske trodde hon att vi skulle bli osams, men det blev vi inte alls!

Ibland åt jag av Lille Sprättens mat, den var liksom godare än min, fast hans matte var jättesnäll och kokade fisk till mig, precis som min egen matte gör.

När det blev tisdag, kom matte, pensionatsvärden och hans dotter Hilda och hämtade mig.

Jag förstod precis vad som skulle hända ..., och jag hade faktiskt ingen lust att åka hem igen, för hos Lille Sprätten är nån alltid hemma på dagarna och man var aldrig ensam och man fick titta på skidskytte och annat precis hur mycket man ville, för tv:n är nästan alltid påslagen.

Så .. när matte började att locka på mig, då gömde jag mig under stora sängen.

"Ropa på honom du Eleonor!" sa matte och då glömde jag alldeles bort mig och sprang till köket och snurrade runt Eleonors ben, - hon brukar ge mig så god mat ..., kycklingbitar och sånt ....-, och just då kom matte och tog mig och sen bar det av i bilen till landet Halland.

Det var bara nio grader varmt i pensionatet när vi kom fram och matte eldade och eldade i pannan, medan jag tittade mig omkring lite.

Nästa dag blev det tåg till Ystad och nu är jag hemma hos mig.

Jag gör inte så mycket.

Faktiskt har jag varit lite sjuk och har kräkts, så mest ligger jag och vilar; ja, jag är ändå nästan tolv år och ingen ungdom.

Och idag börjar matte att arbeta i affären och hon har suttit här och pratat lite för sig själv .., ja, hon klappar mig och säger att livet är så där upp och ner .., för idag när himlen är så rosafärgad och vacker, då ska hennes morbror begravas ..., och matte tänker på morbrorns fru, moster Lisbet heter hon, och hennes tre döttrar som är mattes kusiner .., jaaa .., det blir nog en annorlunda torsdag för alla dom ...", det är vad matte säger.

Nu ska jag kolla om det blir nån frukost.

Hej svejs från en något krasslig pElle!"

Ett extra-torsdagsfönster ...

"Hej!

Fönster i mängd.

Själv skulle jag nog bli galen av att fundera hur jag skulle möblera det där rummet längst ute i spetsen på huset.

Hur skulle du göra?

Hälsningar Bert."


//Ja, hur skulle man göra ...? Det kan man fråga sig! Tack Bert! säger jag.

Femoghalvtreds ...


Idag är det vardag igen för min del, vilket innebär arbete från elva till åtta.

Eftersom Ystad har färjeförbindelse med Bornholm, så har vi ofta danska kunder i affären.

Mest köper dom lösviktsgodis och glutenfria varor, "det är ju så billigt i Sverige!"

Men i Malmö ..., där ...!

Dagens fönster ..

Var bilden togs?

Jo, på en parkering utanför Väsbyskolan.

Vi var på väg att kolla på Emmas match i fotbollscupen; den som dom vann så storslaget och Emma blev matchens lirare och var hennes mormor stolt .. ja, det var hon!

Bistrare klimat ...


Hos "Utblick eller insikt" läser jag om mobbare på nätet.

Och länkar gärna vidare jag också, för ååå, vad jag håller med i vad han skriver, herr journalisten Sandahl.

I flera timmar har ikväll min egen datasupport, herr Nilsson, pysslat med min dator.

Herr supporten bor i Trelleborg, bara några mil västerut, men är nästan aldrig på hemmaplan, nej, under hur lång tid som helst har han nu arbetat i Göteborg och är bara hemma på julledighet

Nåväl, denne excellente herr Nilsson har ikväll lagt in ett antivirusprogram .., han har flyttat om lite bland mapparna .., frigjort utrymme och installerat ett nytt bildbehandlingsprogram.

Men se .., nu kan jag inte lägga in bilder.

"Ett internt fel" .., står det när jag försöker.

Hmmmmm.

Det kanske vankas återbesök för herr datasupporten bäst vad det är.

Plumpkväll i landet Uppland ...

Emma funderar .., nja, det här ska nog gå bra, tror hon.



Och pensionatsvärden blandar och ger.
Han kan blanda så där proffsigt.



Kapten Lintott sköter bokföringen.
Men åååå, vad det är jobbigt att räkna ihop alla summorna!



Men nu, nu vet han!



Och alltid är det nån som kommer spretande med fingrarna lite så där på efterkälken.
Här ska Emma ha ett stick ..., hennes mormor två och övriga noll.



Vem som vann ...?

Tja, inte blev det då mormor.

Medan tid är ...

I nästan en veckas tid har min lägenhet fått leva loppan alldeles för sig själv.

På fåtöljen hittar jag en kvarglömd kavaj.
Hmm.
Sonens förstås.

Och postlådan översvämmas av bloggkommentarer, men här finns också vinterbilder som kommit tjoppande från rara bloggvänner.

Så här skriver t.ex en lycklig liten groda.

"Hej Elisabet

ett av våra köksfönster...

vi bor på skuggsidan av dalen...

på det soliga berget på andra sidan älven brukar jag åka skidor..

men inte idag för det är -27 grader..

kram grodan..."

Flocken utökas ...

"Tänk .., nu har jag både en låtsasmormor och en låtsasmorfar ..:!" säger kapten lintott och plirtittar lite filurigt mot pensionatsvärden.

Jominsann.

Så kan det gå.

Jag öppnar mailboxen ....

"Elisabet!

Nu är jag liksom känslomässigt bakis.

Och har ett sug ända in i själen....... lite nummen och vidbränd i kanten...

Kommer ständigt efter dessa jular.

Här är ett för mej nostalgiskt fönster från julskyltningen på NK första advent.

Då jag var liten besökte vi farmor i Stockholm och jag stod med näsan tryckt mot det kalla fönstret och blickade in i sagovärlden.

Julkulorna var magiska och jag sögs in i en hel fanstastivärld.

I år var jag där igen. Och såg småflickor med runda tefatsögon.

Jag önskar dej ett meningsfullt år fyllt till bredden av Kärlek.

Kramar från en sårbar men glittrande Yogini!"

Torsdagsfönstret ...

.... har kommit susande genom rymden ända från Västmanland.

Jominsann .., det är den här madamen som står som avsändare.

Hemresa ...

Alldeles före eller efter Svarte.
Havet igen.
Då är man hemma.

Vardag igen.

Upp i ottan och iväg i kolsvarta mörkret och Radio Halland varnar för halka och berättar om långtradare som blockerar vägen vid Eurostop.

Tåget mot Malmö har avgångstid 8.07 och för första gången någonsin är det hur gott om plats som helst .., det är bara att välja och vraka och jag sitter som vanligt i lågvagnen .., elva och elva mot varandra, men nu är vi bara fem.

Pelle i sin bur på golvet.

Han sover.

Landskapet utanför är vitt och frostigt .., vi passerar Laholm ..., Båstad .., Ängelholm .., Helsingborg .., Landskrona .., Lund ..., och i Malmö blir det byte till pågåtåget som en kvart senare susar iväg längs ett frostpudrat landskap.

I Ystad skiner solen från klarblå himmel!

Jag struntar i taxi och kånkar hemåt med kattburen i vänster hand .,. ryggsäcken där den ska vara och stora sportbagen i min högra hand och det är tungt och bökigt och flera gånger stannar jag och tar pyttepauser.

"Ligg stilla du .., vi är snart hemma ..:!" säger jag till pElle.

Regementsgatan är "min".

Där är Sparbanken och Jennys hårfrisering .., Kings Head och två pizzerior .., där finns en låssmed och där är Möllers Bageri och i secondhandaffärens söderfönster tittar hunden Jonna ut.

Och så är man hemma.

Öppnar kattburen .., kollar posten .., där är en tidning från Viktväktarna och det kan man ta som ett Tecken.

På bordet ligger en tumstock .., några pennor .., och på soffan ser jag spår av sonen ..; fjärrkontrollen inom räckhåll och reklamkanal på tv.

Fönsterrutorna behöver putsas .., pelargoniorna har skjutit iväg och ska klippas ner ..., och hyacinterna är helvissna.

Men hemma är man.

I alla fall.

Pensionatsvärden berättar ...

"Som förstahandsvittne kan jag väl egentligen bara bekräfta bloggmadamens rapport om tillbudet.

När hon fått stopp på vår färd i fientligt territorium ropade jag att hon måste backa ut; jag kände mig lite som Carl-Gustaf Lindstedt som körskolläraren när han ber sin elev att backa ut ur butiken.

"Jag kan inte backa!" svarar madamen och skyndar sig ut ur bilen och jag får kasta mig över växelspaken för att komma åt pedalerna.

På med varningsblinkers, helljusblinka åt mötande bilar och backa så nära vajerräcket det går. Madamen går före (eller efter) och vinkar glatt mot alla och envar.

Visst är det skönt med människor som har en positiv attityd.

Och så kom vi då äntligen ut, kan köra av vägen och puuuuuusta uuuuut.

Ja, käre tid som det kan bli.

Men så här med distans blir det en oförglömlig historia.

PV".

// Jag kan visst backa, men jag såg ju inget för den helt igengrodda bakluckerutan och dessutomvar jag ju i det närmaste i chocktillstånd och det där med att vinka glatt .. jo, jo .., jag mer som vinkade och bad om förlåtelse ..-))

Nära ögat ...

På förmiddagen blir det avfärd från landet till Uppland, med sikte på först Alingsås där pElle ska hämtas upp och därefter raka spåret till det andra landet, som heter Halland.

Till pensionatet.

Efter kanske tjugo mils körande, blir det bloggmadamens tur att ta över ratten.

Det är skitväder .., regn och rusk .., vindrutetorkarna svischar av och an mot rutan .., och i säkert fem mils tid har jag en långtradare framför mig.

Till slut bestämmer jag mig för att köra om .., det är en sån här två-en-väg .., med ömsom en fil, ömsom två .., och nu ska jag äntligen bli av med den smutssprättande långtradaren och jag gasar på och börjar köra om och precis när jag har fått upp hastigheten, upptäcker jag att vägen är enfilig och det enda som kommer emot mig är vägräcket!

Panik.

Och där är inga bilar från mötande hållet och jag girar och hamnar på MOTORVÄGENS motsatta körbana och hinner köra säkert 100 meter innan jag stannar -"FÖRLÅÅÅÅÅT!!!" ropar jag i skräck och jag är vettskrämd och pensionatsvärden väl i chocktillstånd och ropar att jag ska b a c k a .. , men jag är så darrig och rädd, så jag flyger ut ur bilen och ber honom backa medan jag gör bakrutan ren och varningsblinkersen är på och pv blinkar med helljuset av och an, för NU kommer mötande trafik .., en tung lastbil och vanliga bilar och dom måste ju tro att det totala vansinnet har brutit ut.

Allt går bra.

Pensionatsvärden kör resten av vägen .., (fast efter fem minuter måste han lämna bilen och lätta på trycket ..) och jag får ont i vänster arm och tänker att nu blir det väl bleka döden .., men det blir det inte.

Tack alla skyddsänglar som hade jouren i eftermiddag!

Förlåt alla bilister som jag mötte!!

I Alingsås bor världens snällaste före detta svägerska.

Hon bjuder på kokt kycklingfilé med currysås och ris och pensionatvärdens dotter som är vegan, får mat som passar till henne och pElle vill inte alls åka hem, nej, han gömmer sig under sängen när jag lockar på honom!

Resten av hemresan går bra.

Vid ratten sitter pensionatsvärden och är världens raraste man och vi pratar om det som hände och k u n de ha hänt och hans dotter Hilda är nog jordens lugnaste människa och påminner om min systerdotterdotter ..., Hilda tycks helt obekymrad.

Det blir snöglopp och halv storm och pensionatet uppvisar nio graders inomhusvärme, men det går det med och jag sköter eldningen, medan herr värden skjutsar hem sin dotter.

Så var den resan.

Puh.

Trettondagsfönstret ...

..., finns i en liten eller inte sååå liten sjöbod/bastu nära Norrviken.

Och där utanför fönstret susar skridskoåkarna förbi i vad som tycks vara en oändlig ström.

Sommartid är det bara att hoppa i från bastun till vattnet.

Som paradiset är det.

Enjängd var det.

" ...., men ska man inte ha några grönsaker till palten ..?" undrar pensionatvärden.

"Grönsaker? Nej, är du alldeles snurrig ....!" utbrister paltkokerskan häpet.

Hon har inte ens tänkt tanken.

Smör och lingonsylt är det hela.

Och iskall mjölk.

Snart är det dags.

Om en timme knappt kommer den forna klasskamraten, yngst av hur många syskon som helst .., jungfru som pensionatsvärden .., hund,- och kattmänniska och med ett frustande skratt som gör åtminstone mig lycklig.

Hon ska också få palt.

Ett Trettondagsaftonsfönster ..

... från "Björkäng-ligger-vid-Varberg-mannen" ..., nämligen min namne, herr Nilsson.

På lintottens skrivbord ..

Vid nio års ålder är Kapten Lintott fullkomligt besatt av allt som heter hockey eller fotboll.

"Näää, inte film ikväll igen mormor! Det e ju elitseriehockey!" utbrister han bedrövat när hon som är mormor pratar om filmfestivalen; den som på självaste Trettondagsaftonen ska gå av stapeln i vardagsrummet och med såväl godis, - som biljettförsäljning i det närliggande köket.

Åååå, sicket elände!

Missa hockeyn!

På lintottens skrivbord hittar jag ett A4-ark med spelschemat i fotboll.

Liverpool är lintottens favoritlag!

Och AIK, förstås.



Annat som finns på skrivbordet .., julklappen från lintottens mormor.

Filmfestivalen i Väsby ..

Igårkväll visades film nummer 2 i mormors-filmfestival, nämligen "Barnen från Frostmofjället", inspelad 1945.

Just det.

Nittonhundrafyrtiofem.

Och tänka sig, att såväl Emma som Emil tyckte att den var jättebra, framför allt Emma.



Ikväll stundar den här filmen, kanske mest för Emma.

Mormor har berättat om hur den filmen är upplagd med nästan enbart röda och gröna färger och det ska bli intressant att höra vad elvaråringen tycker om en av de mest livsbejakande filmer mormor känner till.

I paltfabriken ...

Detta är vad som pågår i det gröna huset på Tidlösavägen.

Paltproduktion.

"Vad äter man till palten ...?" undrar pensionatsvärden som är uppvuxen bland ostkakor och isterband i landet Småland.

"Lingonsylt och smör ..., ja, jag har extrasaltat Bregott .., och så mjölk till ...", svarar produktionsledaren som är jag.

"Jahaja, på det viset ...", säger pensionatsvärden.

Han låter inte så där över sig entusiastisk.

Sjuttittal ...

Hjortronvägen.
Hur många gånger har jag vandrat längs den lilla "gatan" med två småflickor i var sin hand?

Året är 1976 .., vi bor i en trerumslägenhet i Kungsängen som vi två år tidigare har köpt till det facila priset av 1000:-.

Då ingår återköpsgaranti och vi är mer än nöjda.

Och vi har lämnat Malmvägen i Sollentuna och nu blir "Hjortronvägen 41, 196 31 Kungsängen" vår nya adress.

Hit kommer brev från mamma och pappa hemma i Malå och i den här lägenheten kommer familjen att utökas med en liten dotter, född på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Den sista maj det året gifter vi oss i det som är kommunalhuset och efter vigseln tar jag bilen och åker och handlar.

Med giftermål är det inte så himla viktigt och jominsann, det är sjuttital.

Till familjen räknas även en gul labrador inköpt i Krägga.
Labradoren får det exotiska namnet "Labbe" och visar sig vara en stor personlighet.

I huset nere till höger på bilden här ovanför bor en kvinna som är dagmamma och en av hennes dagbarn saknar en hand .., i handens ställe finns en rostfri krok.

Där är då dr Böhlander - som är en lillpiga - finurligt frågar dagbarnet om dom inte kan leka .., ja, den blivande doktorn har förslag på en perfekt lek .., "vi kan leka Kapten Krok!" säger hon och dagmamman vill sjunka genom köksgolvet.


På balkongen har jag blomlådor fyllda med rosa och blå petunior och på kortväggen växer rosenbönor och krasse.
I maj 1976 står ofta en brun manchestklädd barnvagnsinsats på balkongen och i densamma ligger den då nyfödda Anna-Panna.
Mina bröst är mjölkstinna och jag är omåttligt lycklig.

Vid röda pilen bor vi, då i det andra livet.

Under oss finns familjen från Älvsbyn .., med mannen som ofta super och slåss.
Den mannen är alltid klädd i brun kavaj och när man än ser honom har han en cigarett dinglande i mungipan.
Längst ner bor en familj från Finland.
Och till vänster om oss, på samma våningsplan, huserar en ung familj med ett nyfött barn.
Mitt emot oss den jämtländske äldre mannen som en gång har varit möbelhandlare.
Så småningom ska han hittas död i sin säng.


Då .., en radio, - och tv-avdelning utanför kassalinjen.
Nu: en mattaffär.
Endast två kassörskor bemannar kassalinjen.
Förgäves tittar jag efter Siv .., Karin ..., eller de övriga.
Och Sirkka .., var är hon?


Själv är jag då 24 år och tvåbarnsmamma och har sedan två år tillbaka inlett min enastående karriär inom affärsvärlden; ja, jag har fått helgarbete på det som då heter B & W.

Vi sitter tjugofem kassörskor på rad och Siv Halvarsson lär mig allt om vikten att ha sedlarna åt rätt håll och att känna yrkesstolthet.

På personalfesten spelar Charlie Norman med sonen Lennie och när det är helg och löningsdags kalasar vi, han som då är min man och jag själv, på entrecôte med pommes frites och oceaner av bearnaiessås till .., det är i butikens restaurang det.

Ingemar Stenmark är den svenske hjälten numero uno och i ett huj förflyttar jag raskt Malå till Tärnabys närhet, allt för att lite av herr Stenmarks glans ska glittra även på bloggmadamen, som på den tiden ofta retas för sin norrländska dialekt.

Det är ett annorlunda liv.

Vi har ingen mobiltelefon, ingen parabolantenn .., ingen dator .., räkningarna betalas på banken eller posten och man får riktiga kvitton som klistras in i en pärm .., cd-skivor har man aldrig hört talas om, det är kasettband som gäller ..., och det händer mer än en gång att det bruna bandet trasslar in sig i bandspelaren och allt blir till ett enda tjorv.

Nittonhundrasjuttiosex ..., det är det året min pappa dör.

Då är jag tjugotvå år och har två små barn som aldrig ska få lära känna sin morfar.

I ytterligare två år ska vi bo kvar i lägenheten på Hjortronvägen 41 .., därefter ska flyttlasset gå norröver, till Malå och mitt barndomshem.

Lägenheten som köptes för 1000 kronor, säljs för det tiodubbla och vi tycker oss ha gjort århundradets affär.

Men ack, bara några år senare ska likadana lägenheter i samma område säljas för mer än trehundra tusen kronor och det är väl ungefär då man inser att någon miljonär kommer man aldrig att bli.

Ungefär så var det.

Och allt detta kommer jag att tänka på den här dagen i januari år 2009 när jag promenerar omkring bland det som är som små skärvor från mitt eget liv.

Måndagsfönstret...

... en bild tagen i Italien av Emma Elisabet , 11 år.

Vet den tösen vad hennes mormor vill ha för bilder?

Svar: absolut!

Eftermiddag på Norrvikens is ...

Nyinköpta vinterskor och dubbla kalasbyxor .., då klarar man sig ändå i kylan.

Solen flödar.

Och Norrviken är fylld av skridskoåkare av alla de slag!

Det är mycket som är annorlunda mot för hemma i Malå .., där åkte man väl lite hipp som happ, men här är det gröna kläder och ryggsäckar, det är stavar och hjälmar och alla tycks så förfärligt hurtiga!



Och det är så vackert så man får ont i magen.
Tänk .., att jag hade glömt att det kan vara så ... så ofattbart fint.



Lundströms, som bor alldeles vid vattnet, bjuder på grillad korv med bröd.

Och bloggmadamen drabbas av den lede penningfrestaren och ser för inre syn hur man lätt som en plätt skulle kunna göra sig stora pengar .., tänk, att stå där vid strandkanten med en värmande eld som lockbete och så sälja korv för tio kronor stycket!

"Svartjobb, alltså?" undrar någon.

"Visst! Inga problem ...!" svarar jag och erkänner därmed vilken uschlig moral jag har.



Herr Lundström senior dukar upp tillbehören.
Inget fattas.
Räksallad, majonäsgurka, senap och ketchup finns på ett litet bord intill.



Mera minnen.
Iniutivärmarminnen.



Mannen som ska åka Vasaloppet om exakt två månader, tar sig en rejäl runda på isen.
Kvinnan som absolut inte ska åka nåt Vasalopp, går omkring med kameran .., skickar ett långt sms och berättar om den här dagen och pratar in på en mobilsvarare och säger ungefär samma sak.

Det känns bra.

Bakåt ....

Och vi tar bilen och kör västerut ..., mot Stäket och Kungsängen och höger mot Tibble.

Hjortonvägen 41.

"Där, längst uppe till vänster .., där hade vi lägenheten .., det var fyra år .. från sjuttiofyra och framåt .., under oss bodde en familj från Älsvbyn vars man söp och slogs och mitt emot oss en äldre herre från Jämtland som senare skulle hittas död i sin säng .., och där, snett över lilla gångbanan, bodde Henry från Gråträsk i Norrbotten .., han som stor och stabil men mörkrädd, ja, han hade alltid sina jättelika träskor utanför lägenhetsdörren ...", säger jag.

Och tänker jag.

Fyra år av mitt liv.

Jag var tjugo år när vi flyttade dit .., den förstfödda var två och så småningom anlände dotter nummer två.

Ingenting visste man om livet och vad som komma skulle.

Och vi åker vidare .., mot B&W där jag arbetade och som nu heter Coop och ingenting är sig förstås likt där heller och jag köper vinterskor på REA för 99.50,för det är iskallt i landet Uppland och det ska bli skridskoåkning på Norrvikens is och jag har dubbla kalasbyxor av ylle och tänker i alla fall inte frysa.

Hit och dit åker man.

Mellan det som var och det som är.

En slags vemod smyger sig in och kurar ihop sig likt en hundvalp där inne i hjärterummet.

Ungefär så är det.

Dagens fönster ...

... finns vid en liten gata i Italien .., närmare bestämt i Rom.

Och tänk, att Emma tog bilden med tanke på sin mormor, det tycker jag är så otroligt snällt!

Eftermiddag i landet Uppland ..

... och stora snöflingor som kommer dalande mot marken ..., semlor .., nybryggt kaffe ("gör det du, jag har ingen utbildning på såna knepiga saker ..:!" säger akademikern, herr pv ...) ..., och jag slänger ut mera bröd till stackars herr och fru Skata och kapten Lintott har fått skjuts till någon kompis, fvb till ny turnering, men för killar .., det har inhandlats mat till middagen .., och Emma spelar snart sin sista match för dagen.

Kanske, om barnbarnens mormor har tur, blir det filmfestival även i kväll.

Gårdagkvällens "Mitt liv som hund" sågs av såväl Emma som Lintotten och fick bra betyg av åskådarna.

Nu är kaffet och semlan här!

Herr Bagare har dagen till ära på sig fiskartröjan som han köpte i Galway.

Ni tror det kanske inte, men det är sant .., det doftar f å r av tröjan och jag blir alldeles inutivarm!

Vi tittar på .....

... På Spåret, ja, via webben.

Tittarfrågan är "nattar akka" .., vad är det för stad?

"Lagos, (la gås ...) förstås ....", säger pensionatsvärden kaxigt.

Ajaj.

Inte en chans hade jag att tänka efter.

Ska bli spännande att se om det är rätt.

I landet Uppland ...

.... ägnar sig en pensionatsvärd åt att baka semlor och valnötsbröd, fast i omvänd ordning.


På kylskåpsdörren. En bild av en liten tandlös Emma.

Och bloggmadamen telefonpratar med en skolkamrat från Förr-i-Tiden och den kamraten är en sån där som man kan inte-ha-pratat-med under minst fem år och sedan är det bara att ta upp tråden och allt flyter på.

Det bestäms att skolkamraten ska komma hit på måndageftermiddag och äta palt.

Skolkamraten är yngst i en stor syskonskara och då menar jag verkligen "en s t o r".

I skolan var hon skärpt och hade, om hon bara hade haft energi och lust, kunnat läsa till nästan vad som helst.

Hon hamnade inom Postverket och kom att älska sitt yrke.

"Men tänk .., du hade ju kunnat bli ....",säger jag en gång när vi pratar om arbeten.

Då blir kamraten rent upprörd.

"Vad då hade kunnat bli ..? Tror du att man blir lyckligare i livet bara för att man har en akademisk examen ..? Inbillar du dig att högre studier per automatik skänker tillfredsställelse? Nädu, Elisabet .., jag har verkligen ä l s k a t mitt arbete och vet du, när jag håller ett kuvert i handen med en handskriven adress på ..., då blir jag nästan svimfärdig av glädje .., jag har aldrig kunnat ha ett mer trivsamt arbete!" säger hon bestämt.

Kamraten.

Dagens fönster ...

... visar utsikten från köket på Tidlösavägen i Upplands Väsby.

Och på den här gräsmattan fick herr eller fru Skata sig nyss en liten macka.

Lördagmorgon ...

Bryggaren.
För att enklast begripa sig på denna apparat, erfordras minst sex poängs högskoleutbildning vid den tekniska fakulteten.

.... blir ring-så-spelar-vi och prat om gårdagkvällen som blev fylld med prat och skratt och besök av Anna-Panna och Micke och lilla hunden Nelly och så blev det Väsby Filmfestival med "Mitt liv som hund" och Emil och emma som har svårt att koncentrera sig under hela filmen och deras mormor som ideligen säger ..."nä,men kolla nu!"

Och nu är det morgon.

"Tänk, att jag vann i Plump mormor ...!" säger kapten Lintott ..., och hans storasyster som kom tvåa är inte mindre mallig.

Nu stundar fotbollsturnering igen .., (pågår hela helgen) ..., nybryggt kaffe och stillsam frukost.

Kaffebryggaren är av en sådan modell att den fordrar högskoleexamen för att man alls ska begripa hur den fungerar.

Den ser ut som på bilden och jag kan lova bloggvännerna att jag mellan varven saknar min vanliga, enkla modell av bryggare.

Ungefär så är det här i landet Uppland.

Fredag .., blir fotbollsturnering för flickor -97 ..., Ica-besök .., billiga paprikor .., lök .., rimmat fläsk .., räkor .., creme fraiché .., grädde .., vitlöksbröd .., sallad .., köra vilse .., nästan Sigtuna .., gapskratt .., byta ut kartläserskan .., E4:an .., Anna & Andersprat ..., mörker .., lök,- och paprikahack .., doft av curry .., räkgryta .., apelsinklyftor .., backhoppning .., stort kök .., semlor .., dajmtårta .., pensionatsvärd ..., halsduk .., pistagenötter .., bortakänsla ..., och hemma.

Livet.

Är det väl.

Hos barn och barnbarn ...

.... och bilden tippar upp-och-ner, men jag får inte till den på dotterns fina dator .., så det får bli så här.

Det här är mormors julklapp från Emma; en egenhändigt tillverkad nyckelring.

Blir man lycklig?

Ja.

Man blir faktiskt hur lycklig som helst.

Fredagsfönstret ....

... finns i en röd Volvo av -87 års modell.

Solen på väg ned.

Brev från pElle .., 1:a januari 2009.

Jag i bilen .., i mattes knä.


Igår var det nånting som kallades för Nyårsafton.

Matte och jag själv hade åkt tåg från Ystad till Laholm där vi hämtades av pensionatsvärden och sedan har vi varit på pensionatet tillsammans med mattes svägerska Elenor och den där lilla hunden som hon har och som tror att han är så märkvärdig; han heter Dino, men jag kallar honom för Lilla Sprätten.

Vi hade ganska trevligt.

Matte, Elenor och pensionatsvärden spelade kort och matte var jätteglad och vann hela tiden och då blev pensionatsvärden lite sur eller ganska mycket, men han låtsades som om det inte gjorde nånting .., han sa "det är väl roligt att du får vinna nu Elisabet ...!" men det lät minsann inte som om han tyckte det.

Hela natten låg jag och sov i en fåtölj i vardagsrummet.

Alldeles ensam.

Lille Sprätten, han ligger alltid hos sin matte .., ja, han vågar nog inte sova själv tror jag.

Idag blev det en faslig fart på pensionatet.

Allt plockades ihop .., det packades i väskor och alla sprang hit och dit och jag började ana oråd.
Jo, det visade sig att vi skulle ut och åka bil och jag tänkte att nu ska man klämmas in i den där förfärliga kattburen, men så blev det inte .. jag fick sitta i mattes knä hela tiden, ja, ibland låg jag på golvet vid hennes fötter också.

Till slut kom vi fram till nånting som heter Alingsås.
Här ska jag vara i fem dagar och här bor den där Lille Sprätten och hans matte.

Han har morrat lite åt mig, men jag bryr mig inte .., jag bara glor lite på honom och då blir han skraj och sen tog jag hans plats i soffan och nu får han ligga på andra sidan om sin matte.

Faktiskt tycker jag att det är ganska kul att vara på holiday och jag börjar nästan känna mig som en globetrotter, fast lite saknar jag matte förstås.

Bilden av mig, den tog pensionatvärdens dotter Hilda.
Hon följde matte och pv på resan och så gav matte henne kameran och bad att hon skulle ta en bild av mig och det gjorde hon.

Matte frågade Hilda vad hon tycker är allra roligast att pyssla med och då tänkte Hilda en stund, sedan sa hon att hon tyckte om att sjunga, att laga mat och att sortera saker.

Sånt kan matte fråga människor om och jag håller på att vara så less på allt sånt, men hon bryr sig inte .., hon bara frågar vidare.

Nu ska jag kolla var Lille Sprätten är.

Hälsningar från pElle."

Nyårsdagsfönstret ...

Nyårsdagen ....

Ja, det gäller verkligen att hitta nyckeln.

Häromdagen när jag åkte tåg från Ystad till Malmö, råkade jag hamnade mitt emot en kvinna i min egen ålder, en som också hade en katt med sig.

Med den kvinnan behövdes ingen nyckel.

Ingen portkod.

Allt vara bara öppet.

I en knapp timmes tid pratar vi om glädjen i att ha djur .., om att hitta rätt arbete .., om drömmar .., om att bo på landet ..., om att sitta i särken på en stentrappa och ha en katt framför sig och älsklingskaffekoppen i ena handen ..., och med tårar i ögonen berättar kvinnan vad som händer med en förälder när ens barn vid tjugo års ålder skadas i en bilolycka och därefter blir förlamad från bröstet och neråt.

Sånt.

På perrongen i Malmö kramar vi om varandra och säger att ..."kanske ses vi någon gång .., det skulle vara roligt ..?" och sedan ..., är allt över.

Hjärtevärmen sitter i länge.