lördag 4 april 2009

Nu är det gjort!



När krafterna återvänder blir man närapå rusig av glädje!

Så jag rensar bland papperen och hittar det orangefärgade kuvertet.

Under fem års tid har jag konsekvent i n t e öppnat dessa försändelser och ja, jag vet att det kallas för strutsmentalitet.

"Men jag kan öppna det!" föreslår pensionatsvärden.

Så det gör han.

Det visar sig att mina fonder faktiskt har minskat mindre än de genomsnittliga, ja, det är ju knappt man tror sina öron!!

Hela nio tusen kronor i månaden ska jag få, före skatt, ja, men det är ju helt fantastiskt!

Om man så betänker att pensionatsvärden erbjuder mig en hyra på 3 kronor i månaden, så har jag ju i alla fall ett par tusen att slå runt för.

Problemet är om han .., 1) drabbas av gubbsjuka och slänger ut mig, ja, inte alls vill ha den sympatiska bloggmadamen som sambo eller 2), avlider före mig, eftersom jag har sagt att jag inte vill blanda mig i hans ekonomiska förehavanden.
Skaffar vi oss ett bed & breakfast kommer saken i ett något annat läge.

Således .., skulle jag flytta till landet Halland, vore det idealiska att försöka få hyra ut den lilla ettan i andra hand, för så billigt kommer jag aldrig att kunna bo någon gång.

Och så har vi ju det här kvinnokollektivet förstås .., att man går samman några singeldamer och har ett gemensamt boende, men med eget rum, men man delar på dom fasta utgifterna.

Och så får man fiska i havet och leta i papperskorgar .., och såklart, spela nåt instrument utanför Systembolaget.

Det ska nog gå vägen.

(Triss och stående Lotto, glömde jag alldeles bort.)

Och så hittar jag flera bilder ...



Mamma i Bolivia igen.

Och jag läser på baksidan av bilden och ler åt hennes självironi.

Så här har hon skrivit:

"..... uppstigen från de döda, eller på väg dit

Men det förefaller mig som om jag kommer ut ur graven efter minst fyra dagars vistelse där ..."



Och så har hon tydligen skaffat sig en mer urringad klänning, av solbrännepartiet att döma.

En annan lördag ...


Mamma och pappa hos mormor.
Hur gammal kan mamma ha varit här?
Fyrtioåtta, kanske ..?

Den här lördagmorgonen för ett år sedan (fast den femte april), dog min mamma.

Klockan var kring halv åtta och jag var på affären och höll på att förbereda kassorna, när Helene kom med den bärbara telefonen.

"Här ...", sa hon och räckte mig den.

På en enda gång förstod jag vad som hade hänt.

Och jag ropade "nej, nej, neeeeej!" och rafsade ihop det jag höll på med .., tog på mig anoraken, ringde Anders som för en gångs skull svarade så tidigt på morgonen och så cyklade jag iväg så fort jag bara kunde och jag ropade återigen ..."mamma! mamma!!" och på Blekegatan upptäckte jag sonen som sprang mot gruppboendet .., sista biten tillsammans och just där utanför tvärstannade han och sa ..."vänta mamma, jag måste kissa!" och så länge jag har förståndet i behåll kommer jag att ha den bilden inom mig .., hur han står där och kissar och säkerligen är lika förskräckt som sin mamma och det är lördagmorgon den femte april 2008 och när vi en stund senare kommer in i mammas rum, då är hon död.

Död.

Och jag slänger mig om halsen på henne och vaggar henne i famnen och säger att hon har varit en såååån fin mamma och mamma är varm och lealös och hennes mun är öppen och jag pussar henne på kinden och allt är overkligt, fast vi borde ha varit så förberedda.

Det är man inte.

Man tror bara att man är det.


Mamma i Bolivia.
Alltid så barnkär.
På baksidan av bilden har hon skrivit: "Abuela med Simon och Daniella."

Hela dagen blir vi hos mamma.

Min storasyster (som redan en gång har förlorat sin mamma, nu är det liksom andra gången ..) har kommit från Hörby och pensionatsvärden kommer också och har med sig mina egna kläder och Anders är kvar och står eller sitter vid mammas säng och håller henne i handen och märker att den blir allt svalare.

Personalen går ut och in ur rummet.
Underbara, rara änglar.

Vi dricker kaffe .., pratar och skrattar.

Vid halvtvåtiden anländer Fonuspersonalen och sveper in mamma i ett vitt lakan; hon ser ut som en mumie och dom bugar vid hennes säng och drar iväg med henne på en rullvagn och jag vill ropa att "neeeeej! stanna!", men gör det inte.

Nu har ett år passerat.

Jag tänker nog på mamma dagligen.

Lite överallt står bilder av henne och igår hittade jag ett grönt album från min tonårstid och jag blev sittande och bläddrade lite förstrött .., se där .., där är en svartvit bild av mamma och pappa tillsammans .., jag minns när jag tog den .., det var hos mormor i Dikanäs och dom ser så lyckliga ut och pappa har skratt i sina ljusblå ögon.

Nu är det ett annat sorts liv.

Och en sak vet man: inget varar för evigt.

Det gäller att Ta Vara På.


Födelsedag ...



Idag fyller den här rara madamen år ...., hon som blir så glad av sina hästar.

Här kommer en grattiskram från Ystad och från mig!
Nästan ett mysterium ....


Natten mot idag låg pensionatsvärden i min säng och själv valde jag soffan i vardagsrummet, allt för att han skulle slippa lyssna till det eviga hostandet.

På morgonen däremot tassade jag in i köket (ja, sängen är i köket .., jag har inget matbord där) och kröp ner intill honom och så låg jag där och blundade och lyssnade till Naturmorgon i P1.

Plötsligt säger pensionatsvärden: "oj, vad du sover gott ...".

"Men jag sover inte .., jag lyssnar ju till radion, nä, jag sover inte alls ..!" utbrister jag häpet.

Jodå, jag hade visst sovit.

"Men visst sover man om man snarkar ...?" säger då pv.

Va?

Det är inte första gången det här händer .., jag kan redovisa för vad jag har lyssnat till, men jag hör inte att jag rossel-andas så där så någon annan tolkar det som snarkning!!

Men hur går det till!?

Och med f a s a tänker jag tillbaka på tågresan från Halland i torsdags .., ja .., då vaknade jag faktiskt av mina egna snarkljud, men tänk om jag inte alls har hört den förrän på slutet .., jag kanske har suttit där och dragit timmerstockar mest hela vägen!

"Du har väl selektiv hörsel ...?" säger pensionatsvärden.

Han har varit med om samma sak, ja, jag har bett honom vända sig från ryggläge till sidan och han begriper ingenting .., "vad då .., jag snarkar väl inte .., jag är ju vaken ..!" har han då sagt.

Kan någon människa begripa hur detta går till?

Lördagsfönstret ...



Ja, är man sjuk så är man ..., det var det h ä r fönstret som madamen i Värmland hade skickat och så tog jag fel i fönsterhögen, fy skäms på mig!

Men titta .., ganska lika är dom ändå!
(Fönstret här nedanför menar jag .., och detta).

Så här skriver avsändaren:

"Ett till.....

Fångat på hotellet där vi bodde, i den gamla delen av hotellet.
Jag gillar mönstret som blir i duken av fönsterspröjset!

Fotograf Turtlan."

fredag 3 april 2009

Ett sent kvällsfönster ...



... från den här rara madamen.

Nej, det var det inte alls.

Det här fönstret kommer från Solveig och ingen annan!

På Savannen ...



Varje kväll just som jag har krupit under täcket, skickar jag fem korta sms till fem olika kvinnor.

I sms:et skriver jag att det nu är kväll på livets savann och att elden är tänd och den som vill kan leta sig en plats nära eller en bit ifrån .., någon av oss får hålla vakt så att inte elden slocknar och så blir det som en alldeles riktig flock och det känns tryggt och bra.

Efter en stund kommer fem sms-svar.

"Jag har lagt mig en bit ifrån .., men jag hör er andra ..!" skriver den som inte vill ligga alldeles för nära.

Någon annan kommer eftersläntrande när vi andra redan har somnat.

Ja, ni kan inte i er vildaste fantasi ana hur inutivarmt och gott det blir med såna här små meddelanden.

Det finns säkert massor av människor som skulle säga att ..."men ååå, så fånigt .., vad då .., livets savann ...?", men det gör ingenting .., jag tycker ändå att det känns så bra.

Och ikväll när bloggmadamen är helt slut som artist och med nöd och näppe orkar plocka undan innan pensionatsvärden kommer, då skriver en av vännerna som ligger där på savannen att ..."lilla Lisabettan ..., ikväll tar jag vakthållningen ...".

Förstår ni?

För mig har fantasin nästan inga gränser alls.

Man kan blanda fantasi med verklighet och vem vet vad som är på riktigt?

Om vi är fem kvinnor som letar oss till elden på savannen och kryper ihop och håller vakt tillsammans .., fem kvinnor som kan lyssna till syrsorna och till vindbruset .., då är vi det.

Så enkelt är det.

En gång har till och med pensionatsvärden fått vara med.

Då var det han som fick ta eldvakten.
Vi är många nu ......

Detta är ett mail från min klasskamrat som bor utanför Stockholm.


"Jag har legat i förkylning i snart 2 veckor.
Idag känner jag mig (kanske) lite bättre.

Det är ju fortfarande inte så långt gånget på dagen, men än så länge känner jag mig som om det nog håller på att vända.

Det var en rejäl förkylning.
Ont i halsen och mycket hosta och så feber dag efter dag.

Ringde till läkaren i början av veckan för att försöka få tag på nåt hostdämpande till natten - man har ju hört talas om hur viktig sömnen är för tillfrisknandet.....

Men där var det ju tji att komma för.

Idag har vi alldeles fullt, du får försöka igen i morgon, så sköterskan.

Men när man knappt har ork att ta sig igenom dagen med sånt som obönhörligen måste genomföras (rasta hundarna och rensa kattpottorna t.ex.) då ödslar man inte sin kraft på att försöka ringa läkaren igen.

Och tiden har gjort sitt.

Det börjar i alla fall gå att svälja utan att först äta magnecyl och vänta ett tag."

Sjukdag ...



Feberrosiga kinder.

Te med honung från Kuba av alla ställen.

Två Panodil.

Och armarna är piggiga av kyla och huden är het.

Från farstun hörs prat.

Två flickor bär ut proppfyllda blå Ikeaväskor av plast.

Någon vrider om nyckeln till en dörr.

Separation?

Och PV ringer från tåget som just då står i Landskrona.

"Ensam bland fyra säten", säger han och frågar om hälsotillstånd.

"Det här är Nöd ...", säger jag.

Lusten får komma i andra hand.

Vård av sjuk särbo, kanske man kan kalla det.

Efteråt, när jag lagt ifrån mig telefonen, letar jag upp telefonnumret till Vårdcentralen.
Också en insikt ...., kanske.


Ligger på soffan och läser en flera dagar gamla Ystads Allehanda.

På sidan A18 finns en liten notis längst uppe till vänster.

"Fängelse för dödsskott mot hund", står som rubrik.

Så här berättas det.

En 28-årig hundägare vägrade att blanda sig i upploppen på Rosengård.
En 21-åring riktade då en skarpladdad pistol mot hundägarens huvud och hotade dessutom att våldta hans hustru, om denne (hundägaren) inte kom med och bussade hunden, en amstaff, mot poliserna.
När hundägaren fortfarande vägrade, sköt 21-årigen helt sonika ihjäl hunden.
Igår dömdes 21-åringen i Malmö till sex månaders fängelse."

Mer att läsa om detta finns här.

(Och för mannen med pistolen är det ju en himla tur att det inte var bloggmadamen som satt som domare. Då hade straffet blivit helt annorlunda. Ett skott i skrevet, hade inte varit så dumt. )

Ännu ett fredagsfönster ...



I Vilhelmina, där min moster bor, där finns tydligen hur många vackra fönster som helst.

Och Jom, han fångar dem i flykten!

Och idag ..



... blir jag hemma från affären igen.

Hela natten har jag hostat mig halvt fördärvad och kallsvetten har flödat.

När jag vid tretiden i natt passerade spegeln, då var jag tacksam att pensionatsvärden inte var här .., då hade han nog lämnat in ångerlappen.

Mitt annars lockiga hår stod åt alla håll ..., någon lugg fanns inte längre .., allt var ett enda krull och det var inte långt ifrån att bloggmadamen gallskrek av fasa .., ja, man kunde ju tro att självaste att Bualappen hälsat på!

Och så på morgonen ..., denna ständiga ångest för att ringa till jobbet och meddela att man blir hemma.

Nu igen!

Jag fick tag på Helene som är vår butikschef och som satt i sin bil på väg till Ystad och Helene fick höra om nattens eviga hostande och jag möttes av enbart vänlighet och förståelse.

Efteråt ville jag sätta mig ner och gråta av rörelse.

Dagens fönster ...



... kommer från vännen Ellis och visar ett fönster från Wadköping.

Tack snälla!! säger jag.

Hemresa ...



Fram och tillbaka åker jag.

En bloggmadame med västerbottenssjäl .., ena dagen i Halland och nästa i Skåne.

Hemma och Borta blandas hejvilt och blir till nånting mittemellan.

Och jag sitter i tåget och tittar ut och tänk, att efter sexton år i Skåne upphör jag aldrig att förvånas över hur oändligt vackert här är.

Den sista halvtimmen mot Ystad .., pickar hjärtat lite mera.

Då är jag nästan hemma.

Så här kan det se ut en dag i början av april.

torsdag 2 april 2009

I sängkammaren ...

Hasse har gått i pension ....


Titta på kvinnorna som ler så varmt .., säkert har han varit omtyckt, Hasse.

Nog undrar jag hur många hundratals bilder jag har fått av Hasse från Ö-vik genom åren?
Mängder är det och nästan bara naturbilder.

Ikväll hittar jag ett mail i min inkorg där herr fotografen skriver så här.

"Om du ser ramarna bakom mej.

Så ska dom ha mina bilder där.

För varje årstid, kul.

De visas då på alla Sanmina företag i världen.

Ja så var det slut.

Efter nästan 40 år.

Känns konstigt men så är det väl för dom flesta.

Höll ett bejublat tal till menigheten "S".

Måste nog ha varit omtyckt .., kändes så av värmen.
Hasse".



Och här kommer ett litet, litet, litet urval bara, ja, av Hasses bilder.

















Så här skriver "ellem" från Skellefteå, apropå bilden här ovanför.

"Bilden av rallarrosorna luktar skogshallon!
När hallonen är mogna brukar det ofta vara lite ludd på dem från de nästan utblommade rallarrosorna. Upptäckte att jag spontant luktar på mina fingrar.
Men de luktar inte hallon och än är det långt dit.
Fast först ska vi ha vår och försommar! och snöfritt. ellem"



Och nu kan alltså vännen från Ångermanland ägna all sin tid åt barn och barnbarn och inte att förglömma ..., fästmön uppe i Västerbotten.

Det är där man hämtar dom.

Bara så ni vet.

Lycka till Hasse!

Tidig morgon i landet Halland ...



Så här såg det ut i morse vid halvsjutiden, när jag, tillsammans med pensionatsvärden, åkte de tjugofem kilometrarna söderut, till Halmstad.

Dimma.

Kompakt dimma.

Två timmar senare kom jag till Malmö och där strålade solen och unga flickor kom gående i kjol och vårliga jackor.

Precis på pricken när tåget körde i Svarte, sista anhalten före Ystad, svepte dimman återigen in över oss .., och plötsligt försvann hela världen!

Torsdagsfönstret ...




.... finns en trappa upp på pensionatet.

Varmt gula väggar.

Svartvita fotografier.

Och så eftermiddagssolen från väster.

Mot havet till.

Där har Leina sovit.

Och Ellis.

onsdag 1 april 2009

Pelle ...


... han trivs här i landet Halland.

Här gör han lite som han vill.

Spankulerar omkring på tomten .., lägger sig raklång i gräset och rullar runt .., hittar bakom-väggen-vägen in till den inglasade altanen där han har en nästan egen fåtölj med fårskinn i ..., där ligger han och sover.

Och han har fått favoritplatser.

Tvättstugebänken är en sån .., särskilt om förmiddagarna när solen ligger på.

Idag har han träffat Frida, en varm och snäll golden .., och Pelle är inte det minsta rädd, utan stryyyyyker sig kärvänligt mot Fridas päls.

Det är knappt att Frida tror sina ögon.

Mitt första försök ...

Bara någon minuts promenad från pensionatet.

Och världen blir sned och vind.

Men det gör ju inget.

Med den gula postbilen ...



... kom ett stort kuvert med diverse ljufvligheter!

Fyra olika sorters tomatfrön, till exempel och så några små vridna rötter som på pricken liknar daggmaskar.

Det ska bli till en blomma det.

Och ett instruktionsbrev följer också med .., perfekt, nu vet pensionatsvärden precis vad som ska göras.

Vem som har varit så rar och givmild?

Jo, den här madamen!

T a c k snälla!!
Nån slags insikt ...

På morgonen och hela natten, är jag totalt slut på.

Febrig.

Svettig.

Ont överallt.

Hostar.

Tar hostmedicin.

Vänder och vrider mig.

Sover till klockan nio.

Eldar.

Duschar.

Tittar ut genom köksfönstret.

Sätter mig på stentrappan med pelle vid mina fötter.

Lyssnar till bofinkkvitter.

Ser blå himmel.

Hör duvornas flapp-flapp-flygande.

Tänker att allt flängande och all glädjen med barn och barnbarnen liksom tog överhand.

Det blev så många känslor att själen liksom slog knut på sig själv.

Och när telefonen häromkvällen ringde, orkade jag inte svara.

Jag låg på sängen och bara tittade rakt upp mot taket.

Det är samma sak var gång jag lämnar Stockholm.

Det blir som ett hål i hjärtat.

Nu ...., sitter jag ute på stentrappan igen.

Andas lugnt.

Det känns bättre.

Dagens fönster ...



Och alldeles osökt kommer jag att tänka på detta.
(Bilden togs i Stockholm.)

Litet möte med Karin Carlsson.



Det är på Öresundståget mellan Malmö och Halmstad, som jag börjar prata med kvinnan som sitter mitt emot mig.

Jag frågar om blombuketten som ligger på det lilla bordet mellan oss.

"Ja, jag har köpt den på torget i Malmö, visst är den vacker ..?" säger hon.

Och så, simsalabim, har dörren liksom öppnats.

Det visar sig att kvinnan, som heter Karin, har tillbringat dagen i Malmö där hon passat sitt barnbarn och nu är hon på väg hem till Ängelholm.

Lite trött är hon allt .., att passa en sprallig tvååring är inte det lättaste.

Och vi pratar om barn; om glädjen med barn och barnbarn.

"Ja, nu har jag min dotter Malin .., men jag hade även en son, Jesper .., men han dog i motorcykelolycka när han var tjugonio år ..., säger Karin.

Och hon berättar om sonen som tillsammans med goda vänner hade åkt mc nere vid stranden och inte fort heller .., nej, men nånting hakade upp sig och där var stenar på sidan av vägen och sonen vurpade och en av stenarna trängde in under hjälmen, (hon visar mot pannan ..."så här ...") och på så sätt tog livet slut för tjugonioåringen.

"Telefonen ringde hemma, det var från sjukhuset i Lund och dom ville att vi omedelbart skulle komma och vi åkte ner .,. men huvudingången var stängd och vi irrade fram och tillbaka i nån slags panikoch när vi kom in sa någon att kom med här och vi undrade varför dom sa just så .., men det var för sent ....", säger Karin.

I slutet av april skulle Jesper ha fyllt fyrtio år, om han hade fått leva.

Hur var han, sonen?

Karin ler mjukt.

"Ja .., han var glad .., alltid så positiv .., han var fjorton år när vi skildes min man och jag och det tog honom hårt .., och han var .., ja, han var duktig och ganska djup också ...", säger hon.

Hur överlever man att förlora ett barn?

Man har förstås inget val.

"Ibland tänker jag .., ååå, det här måste jag berätta för Jesper ....! Sen kommer jag ju ihåg att han inte längre finns med oss ...", fortsätter Karin.

Och hon själv då?

Hur är hennes liv?



"Ja, men det är bra .., jag är född 1942, jag är nog en typisk Oxe .., jordnära och ..., ja, jag älskar att gå på loppmarknader och har arbetat på Åhléns, på herravdelningen .., jaha, hur jag trivdes .. mellan ett och tio ...? tjaaa, åtta, skulle jag nog säga."

Fritiden? Den som hon nu äger själv.

"Jag tycker om att resa .., helst till Italien .., och jag har åkt på bussresor till Prag, Paris, Gardasjön och Venedig ..., jag läser mycket deckare .., och har just avslutat en bok av Herman Lindqvist.

Om hon skulle börja om?

"Haha .., då skulle jag vilja arbeta som hårfrisörska .., det låter kanske fånigt, (nä, inte det minsta!) men jag har alltid tyckt om att pyssla med andras hår."

Men nu ska hon hem till sin lägenhet i Ängelholm.

I kassen som står på golvet har hon födelsedagspresenten till barnbarnet, det paketet ska han få till helgen.

Ja, ungefär så är det med den rara kvinnan Karin Carlsson ("Carlsson med C", säger hon och ler varmt ...) som har vänster tumme upp, är lillasyster ..., och som under två timmar blir min reskamrat på livets väg.

Just så.

tisdag 31 mars 2009

Pressmedelande



Bitr. Veterinär Böhlander kan med glädje meddela att Prinssesan Nelly Widner nu lämnat Bagarmossens Djursjukhus.
Utskrivningen skedde under eftermiddagen och det var stora glädjescener.
Prinssesan Nelly uppges att under omständigheterna må väl och tycker det är skönt att få komma hem.
Gladast är dock matte & husse som under veckan avgett litervis med vätska via tårkanalerna.
Moster Maria har även lovat extra goda korvbitar vid besök i Väsby.
// Vet. Böhlander

Dagens skörd ..







Brått ...


Lilla Sagas klocka.
En hjärtevärmarklocka.


Sjuochtolv.

07.12.

Anoraken på plats .., läppstiftet .., sprättknivar och dörröppnargrej.

Dags att cykla till arbetet.

Hur många människor är vi runt vår värld som just nu gör samma sak ...?

Kollar så att allt är med.

Och så iväg!

Tisdagsfönstret ...



... finns i ett gult hus i landet Halland.

Och hon som tog bilden längtar efter pElle.

måndag 30 mars 2009

Här ..., på Sturups flygplats ..



... vid gröna pilen .., där satt den lilla fågeln och kvittrade så vackert!

Två kvitt .., och en flygtur .., två nya kvitt och ny flygtur.

Hela tiden samma procedur.

Det händer att jag sitter i soffan eller står bakom kassadisken och tänker på den lilla fågeln.

Genom bussfönstret .....


Ständigt dessa resor.

Världen som susar förbi.

Människor på språng.


Hjärtat bultar.

Nu .....



.... ska jag dricka kaffe .., sedan hissa segel och ge mig ut i stora blogghavet och se hur ni har det.

Nu, när jag är hemma hos mig, med min egen dator.

Tänk ...


... att hjärtevärmen finns kvar lika oändligt stor idag.

Och när jag tittar på bilden, den ..., där Emil visar världens snällaste moster Anna fingeravtrycken, dom som han fick lämna när vi besökte polismuséeet med morbror Anders ..., då sitter jag mest och smajlar.


Och jag tänker att det är en sån ofattbar gåva detta att få vara tillsammans.
Med Anders, han den ende sonen.
Ättapjötten.


Och hon, den äldsta .., som gav oss Emil och Emma.
Skulle mitt liv av någon anledning plötsligt ta slut, så har jag i alla fall varit så oändligt lycklig.

Och detta lyssnar jag till just nu.

Spela den h ö g t och sjung med!

Måndagsfönstret ...


Busstur i Stockholm.

Det är vad bilden visar.

söndag 29 mars 2009

"GPS ..., äsch, det är ju fusk ...!"


"Få se nu .., här är det ju .., men det är ju omöjligt att hitta ..:!" säger PV.

Så här är det: till Stockholm har jag flugit med eminenta Malmö Aviation, men tillbaka liftar jag med pensionatvärdens storebror, som även han har varit på vindkraftsårsmöte.

Färden startar från Scandic Hotell vid Centralstationen och då ska vi hämta upp Kajsa, gladltynt och vasaloppsåkande brorsdotter till pv ..., och Kajsa har tillbringat helgen på Kungsholmen och det är där hon ska hämtas upp.

Om jag säger som så .., så tar det rätt lång tid att hitta fel .., ja, vi hittar aldrig rätt och pensionatsvärden som är kartläsare .., han beklagar sig över att kartan tar slut där upphämtar-adressen finns.

Så vi snurrar runt lite och passerar Sankt Görans Sjukhus och inte är vi långt ifrån där Anders bor heller och jag kommer att tänka på att jag innan uppresan frågade den där storebrorsan, han som sitter vid ratten, om han har en GPS (det är innan resan till Sthlm) och han svarade ..."nää, lite sport får det allt vara .., det är ju fusk!"

Nu låter det liksom lite annorlunda.


"Tja .., det kanske inte är så dumt ändå med en sån där ....?"

Till slut ger vi upp (herrarna ger upp) och Kajsa får ta tunnelbana till Fridhemsplan och där möter vi henne.

Ganska lättade är vi alla.

Och han som är storebror och tycker att GPS är bara fusk .., han får avlösning som chaufför efter en timmes körning och då ser det ut så här .., ja, framför mig.


Och så här ser det ut när jag tittar ut genom fönstret på min sida av bilen.

Blå smålandshimmel.

Inutivärme ...


Hjärtehänder.
Fr.v. vasaloppsåkande pv, löptränande micke, rynkig-bloggmadamehand. konstapelstuderande anders, lintotten som bara "får ärvda telefoner" och nelly-saknnde anna-panna.

Lördag blir bara en massa g l ä d j e.

Det blir polismuséet tillsammans med sonen och kapten Lintott ..., och därefter bloggmadame-väntan i Scandics foajé på pensionatsvärden som är på vindkraftföreningens årsmöte och sedan kommer dottern och hämtar upp oss, medan lintotten och hans morbror tittar på handboll i Eriksdalshallen; det är Ystad IF mot Hammarby.

Och medan vi väntar på de båda pojkarna, följer vi Anna hem till henne och Micke och vi får bekanta oss med deras nya boende på Lilla Essingen och jag bara gapar och säger att ..."men åååå, så här skulle jag också vilja bo .. med utsikt över vatten och båtbrygga och massor med ljusinsläpp!"

Hundbädden är tom .., lilla Nelly ligger på djursjukhus och är opererad och alldeles tomt är det utan en svansviftande Jack Russel-madame som vill ha lite godis.

Sist av allt, när alla är samlade, går vi till "Lilla Asien" och äter buffémat som är riktigt god och vid ett avlångt bord sitter vi .., det är bloggmadamen med son och dotter och lintotten och det är mågen och det är pensionatsvärden.

Ååååå, det blir en helt underbar kväll!

Det blir prat om vindkrat .., bensinpris .., lyxkonsumtion .., giftermål .., frieri .., vandrarhem .., mopedinköp .., yrkesval .., och mycket annat och jag är alldeles inutivarm av glädje över att få sitta tillsammans med människor som man tycker så mycket om.

Det känns som om man är en Riktig Familj.

Alla skilsmässor har svindelhöga fakturor som förr eller senare uppenbarar sig.

För mig har det svåraste varit att tappa den där Familjekänslan.

Efter middagen blir det tunnelbana och pendeltåg till Väsby och lintotten är trött och längtar hem till pappa och mamma och alla kompisarna som är där på kalas.

Och så är det ju fotboll; Portugal mot Sverige!

När klockan är kring tio är vi åter i Väsby och jag stuuupar på golvet och ligger ur-härligt på en rissäck, en sån här som formar sig efter kroppen ..., och medan jag lyssnar till fotbollspratet, sätter sig äldsta dottern bakom mig och draaaaar med sina händer genom sin mammas hår .., ååååå, det är så skönt så jag vill gråta!

Då förstår ni, att den där lördagenkvällen den 28:e mars 2009, det blir en alltigenom underbar kväll.

En guldstjärnedag.

En sån som man lever länge på.

Födelsedag ...


Det passar ju som allra bäst att Emma Elisabet fyller 12 år just när mormor och pensionatsvärden är på besök!

Så det blir mormorstårta med nötkakebotten och färska bär och fem svenska flaggor.

Av sin mamma och pappa får födelesedagsbarnet en ny mobiltelefon.


Det blir ett fasligt pysslande och knåpande med att ordna alla tekniska finesser på den nya telefonen och lillebrorsan, kapten Lintott, han sitter och deppar medan hans mamma ägnar sig åt
simkort hit och dit.

Ser ni honom?
Han sitter mellan de två små flaggorna.

"Ja ..,. jag får ju bara ärva saker ..., jag får aldrig nån ny telefon!" säger han puttrigt.

Se där.

Detta är småsyskonens lott här i livet.

Kvällens fönster ....



Avresa från Stockholm vid tolvtiden och så raka spåret till Småland och därifrån till Halmstad, väntan i en timme på stationen och så, 19.08 .., Öresundståg till Ystad.

Om jag säger som så .., att jag den sista timmen .., den från Malmö och till Ystad .., är döless på allt vad resande i allmänhet och tåg i synnerhet heter .., så överdriver jag inte.

Men det går ändå bra.

Och nu är jag hemma hos mig igen.

Eller borta.