torsdag 2 juni 2011

Kväller i gästrummet ...


Och fantasin skenar iväg.
Vilka samtal har den här klockan lyssnat till?
Var satt den i sin ungdoms dagar?
I ett finrum?
Vem drog upp den?


Väggklockan som jag köpte på auktionen i Heberg - väggklockan som saknar pendel - och alltså är helt obrukbar, ååå, den skänker mig sådan oerhörd glädje.

Två gånger per dygn visar den rätt tid.


På väg till jobbet ...


Tänk, att se havet nästan hela tiden när man kör till jobbet!
Bilden togs i Steninge.

... och havet på höger sida och där är tofsvipor och kajor och det doftar övermåttan ljuvligt.

Stannar till vid vägrenen och släpper förbi några bilar .., tar fram kameran .., tänker på pv som cyklar den här sträckan varje dag och vilken glädje det måste vara för honom - dessutom är det ju alldeles tyst -!


Ler åt bonden Stigs ensillagebalar, ja, det var ju av honom vi köpte rådjursmaten som blev till ett sådant veritabelt elände!

Sen raka spåret till jobbet.

Det är enormt många sommarboende som nu kommer för att ha långledigt i landet Halland och alla kassor är i gång och det är full fart precis hela tiden!

Emmeline, Johanna och jag själv har kassorna, Mattias är på golvet, Carina springer mellan brödet/mejeriet/osten och mellan varven tar Magnus - som är chef - hand om tipset/hästspelet.

Kundkorgsstaplarna växer raskt mot himlen.

"Snälla Magnus, kan du hjälpa oss med dem?" gullber jag och det gör han.

Ja, det fungerar jättebra alltsammans!

Vid femtiden kör jag hemåt .., nu är jag uppe i 60 km/timmen och känner mig trygg.

Jag möts av pElle som snirklar sig runt mina ben .., det blir lite småprat och kelande och sen kokar jag choklad och äter limpmacka med ost (barndomsminnen och sååå gott!) och solen strålar för fullt och pElle är sååå glad att matte är hemma och grannen har besök av sina barn och barnbarn - jag såg pappan i huset omfamna dottern och jag tänkte att åååå, detta att ha sina barn inom rimligt avstånd, vilken glädje det måtte vara -!

Å andra sidan finns det ju många som har sina barn eller föräldrar utomlands och det går det med.

Nu är det kväller och dags att vila upp sig inför morgondagens maratonpass.

Men s e n - åååå - halleluja för lediga helger!

En massa extra-torsdagsfönster ...


... från Turkiet.

Där har min f.d. arbetskamrat Malin varit på semester tillsammans med sin familj.

Malin är nog den absolut mest pratglada kassörska jag vet (jo, jag vet .., ni tror mig inte, men så är det!) och hon har en värme mot kunder och arbetskamrater som är makalös.

Och aldrig någonsin har jag träffat en människa som är så omåttligt stolt över sin man, som Malin.

Aldrig!

Så här skriver hon i alla fall:

"Sänder här ett fönsterfoto från Kizilagac Turkiet.

Utsikt i fjärran från våran hotellterass....Undrar så vad det är för en byggnad?
Undrar vem som har huserat där eller vem som huserar där....verkar som det inte är något liv där alls.....
Mellan vårat hotell och denna bygnad va det liksom INGNMANSLAND.....
Men kan tänka mig att det skall byggas på denna yta. Verkar helt obebott.
Ja, vilken underbar natur.
'Bergen i bakgrunden o havet på den andra sidan...Så underbart.
Varmt, sol och långa långa bad.

Havet var vid vårat besök 25 c o i poolen 27, ja, gissa om vi njöt.

Nu är det inte så långt väck till vi ska spela fotboll i Åsa. vi ska dit den första helgen i Juli.
Kanske kan vi klämma in ett besök på väg hem igen hos er.

Kram från Malin."
Förmiddag i landet Halland ...

Frukost ute på altanen .., småfågelkvitter och pElle som spankulerar omkring lite.

Barnbarnsprat från grannens tomt.

Och småbarnsgråt.

Och snäll morfar som tröstar.

Mätning med tumstock och salami från Neapel.

Te med citron och Zoegas kaffe.

Och snart jobb.

Torsdagsfönstret ...



.... finns i landet Västmanland.

Då anar ni förstås ..., jodå, det är stickmadamen som varit i farten.

onsdag 1 juni 2011

Hemöver ...


Ibland, särskilt sommartid, översköljs jag av längtan till Skåne i allmänhet och Ystad i synnerhet.
Det är såna här stränder jag längtar efter.

Arbetstiden varar till kvart över sju, men ikväll är det mer än vanligt att göra och det drar ut på tiden.

När vi lämnar affären, säger vi till varandra att "guuud, så slut på vi är!"

En av arbetskamraterna har idag genomgått skiktröntgen av nacke, huvud och axlar ..., det är armar och händer som domnar av och jag tänker på den alltid effektiva Carina som idag sprang likt en iller mellan juicer och mejeriet och hur oändligt stressigt det är numera att vara affärsbiträde .., det går liksom inte jämföra med för tjugo år sedan!

På Ica Nilahallen i Malå kunde vi vara tolv, tretton stycken i fikarummet på morgnarna .., vi hann prata och skratta och nog fanns det att göra, men inte alls som under de senaste åren.

Nu ska allt färre, göra allt mer.

Så är det förstås överallt, på dom flesta arbetsplatser.

(Man undrar om där finns ställen där det är precis tvärtom .., där personalen säger .., "åå, så mycket lugnare det är nu för tiden!")

Vid halv åtta tar jag på mig moppehjälmen och kör hemöver.

Redan vid Särdal är jag uppe i 55 km/tim och börjar känna mig allt säkrare.

I gröngräset ligger svartvita kossor .., jag ser fladdrande fjärilar och små sädesärlebarn vid vägkanten.

Och två arbetsdagar återstår - därefter ledig helg.

Här och nu ....



Från min syster i Skåne kommer ett stort, brunt kuvert, innehållande en tidningsartikel.

Ett urklipp.

Ååå, det handlar om Tiina Sarap, en gång i tiden trogen sommarbesökare i Malå, då hennes pappa arbetade åt SGU.

Själv kom jag som tolvåring att hälsa på i Stenhamra (åkte tåg ned med hennes pappa och kräktes rakt över bordet i Lapplandspilens restaurangvagn ..., fick uppleva en "hippa" tillsammans med hennes klasskamrater - som till vardags hade skotskrutiga byxor och arméjackor, själv kom jag i elastabyxor med hällor - och hon var bara så innerligt snäll mot mig!) och jag minns ormbunkarna i Tiinas systers rum .., så vackert där var!


Kuvertet där urklippet låg och ett litet-litet-brev
Min syster skrev nog tusen vykort till mamma, under hennes tid på Ejdern.
Omåttligt idrottsintresserad är hon.
När det är OS sitter hon klistrad i soffan från första till sista tävlingsdagen.
Att Ingemar Stenmark blev Mästarnas Mästare gillar hon skarpt.

Nu har åren gått.

Jag är affärsbiträde och Tiina är professor i landskapsarkitektur i Alnarp.

Det går det med.

Och jag slår en signal - det är många år sedan sist - och pratet bara fortsätter, så där som det gör med vissa människor.

När Anders var nästan nyfödd, kom Tiina på besök till Malå.

Hon satt i trädgården ("trädgården" = på gräsmattan!) och höll den lille gossen i famnen och plötsligt sa hon: "å, Elisabet, han har samma vackra huvudform som din pappa hade!"

Jag minns att jag nästan föll baklänges!

Hur kom det sig att en elva-tolvårig flicka hade lagt märke till huvudformen på sin kamrats pappa?

Nu, långt senare, förstår man ju .., blir man arkitekt - av vilket slag det månde vara -, ser man säkert saker på ett annat sätt, mera formmässigt.



Och den lediga förmiddagen fortsätter.

Från utsiktsplatsen i soffan Ektorp ser jag en "långbeneskrank".
Den sitter på det öppna fönstret och vilar sig.
Sex ben har den.
Vilket sjå att hålla reda på dem alla!
Bara några centimeter från friheten sitter sexbeningen och får slutligen hjälp att flyga iväg.


Inför operationen.

Läser DN.

Kulturminiser Lena Adelsohn som är gravt hörselskadad ska opereras och om det vill sig väl, - om operationen lyckas - kommer hon nu att kunna lyssna till pilfinkstjatter och koltrastsång.

Och till näktergalen.

Kanske var det förra söndagen som jag i något satirprogram i radions P4 hörde hur man gjorde sig rolig över hennes sätt att tala.

Man härmade henne, helt enkelt.

Rent ut osmakligt tyckte jag att det var.

Oregelbunden arbetstid ...


Ja, just det.
Ginst är Hallands landskapsblomma.

... är det bästa jag vet!

Å, sicken ljuvlighet att inte behöva stressa på morgonen!

Vilken känsla att i lugn och ro få dricka morgonkaffe och iklädd nattlinne och fleecejacka hämta DN och upptäcka att ginsten - den vid vägrenen - står i blom!

Utan att en enda gång behöva titta på klockan .., kan jag stå och stirra upp mot taknocken, där herr och fru Stare har hyrt lägenhet under tredje tegelpannan från vänster.

Hela tiden flyger föräldrarna av och an och återvänder med insekter till gallskrikande småttingar.

Jag hör duvkorrrret och ser skatorna leta mat i komposten .., jag hälsar på pElle som ligger på en solstråle på altanen och under ett körsbärsträd står moppen "Hooper" och tar igen sig efter gårdagens utflykter.

Och nu stundar påtår.

Dagens fönster ...



Från madamen som sommarjobbar på Gränna Turistbyrå, kommer dagens fönster.

Den övre bilden är originalet, sen kunde jag inte hålla fingrarna borta och lät den blå himlen försvinna på en annan bild, den nedre.



Så här skriver Jenny om Brahehus.

"Hej!

Här kommer några fönster från Brahehus slottsruin.
Eller, det som en gång var fönster i alla fall.

Idag på min lediga dag beslutade jag mig för att besöka Brahehus slottsruin, strax norr om Gränna. Det var Per Brahe d.y. - greve på Visingsborg (Gränna-Visingsö) som började bygga Brahehus 1638, och det stod klart på 1650-talet. Det var tänkt att fungera som ett änkesäte åt hans hustru Kristina Katarina Stenbock. Men, hon dog hela 30 år före sin make.

Man har aldrig bott på Brahehus, men när Per Brahe hade fint besök lät han bära sig och sina gäster upp till Brahehus. 1708 bröt branden ut i Uppgränna by, nedanför berget, men det ville sig inte bättre än att elden nådde ända till Brahehus.

Och när elden var släckt var Brahehus en ruin...

Men, det blev lite av ett antiklimax.

För efter att jag cyklat i 3-4 km i konstant lätt motlut, och jag parkerat cykeln på grusparkeringen så börjar jag vandringen uppför berget.

Det här är en vandring som tog mej 30 minuter i bitvis (i mina ögon) krävande terräng.

Och när jag kommer fram till ruinen, upptäcker jag till min besvikelse att ruinen är stängd, p.g.a. restaurering.

Jag fick alltså bara beundra ruinen utifrån. Men utsikten var det ju inget fel på.

Sedan var det till att försöka ta sig ner från berget och mer eller mindre rulla hem!

P.S. Det går även att ta bilen till ruinen. Det finns en rastplats alldeles intill. D.S.

tisdag 31 maj 2011

Och fuskade gjorde han också ....


Från hemtidningens sida om avlidna, hittar jag detta, skrivet av barnbarnet Olivia.


"Ikväll flög vår morfar i väg. Änglarna kom ner och hämtade honom upp till himlen. Vår morfar var en fantastisk man. Han var en riktig ”bonnpojke”. När han blev lite äldre fick han fara på barnhem. Efter det tog han sig till Afrika. Där borrade han brunnar och lärde sig swahili.

Han lekte alltid med oss barn när vi var små. Kurragömma var favoriten. Vi hade även springtävlingar. Morfar fuskade alltid. Det var fint. När vi var i stugan (Älgnäs) berättade han historier framför brasan om trollen som bodde i skogen. Tripp, Trapp och Trull. Om deras upptåg och om när han hjälpte dom med olika saker.

Morfar hade även telefonnumret till jultomten och ringde till honom när vi varit stygga och berättade att vi inte borde få några julklappar. När vi sedan vuxit upp visade han oss alltid filmer när vi hälsade på från när vi var små. Han spelade dragspel i Frälsningsarméns orkester och sjöng högt och tydligt på gudstjänsterna.

Vår morfar var underbar och nu finns han uppe hos Gud och tittar ner på oss. Tack för lånet. Ta väl hand om honom. Vi ses på ett tag."

Kan någon människa läsa detta utan att bli varm i hjärtat?

Nej, det tror jag inte.

Och han som fuskade i springtävlingar och var en sån härlig morfar, han hette Assar Svensson , bodde i Ursviken utanför Skellefteå och blev åttioett år.

en slags insikt ....


man bör vara måttlig i allting

måttligt glad

måttligt lycklig

hålla igen på överorden

bäst det är vet man inte vad som händer

men nu vet jag

min kamera avled nämligen lugnt och fridfullt

det var vid fyratiden

jag hade just tagit en bild av några svarvita kor

dom låg där

alldeles stilla i gröngräset

det var då det hände

se där

så blev det då lite balans mitt i all glädjeyra


kl.16.51.

nu har den - likt Jesus -

återuppstått från det döda

Ingen fördel alls med hängbröst ..


Mossfolk berättade i ett himla roligt inlägg om fåglar som jäklas.
Här har det varit upplopp, tror jag.
Hela bilen (som stod på sjukhusparkeringen), var översållad av fågelskit!

Vips, säger det, så är jag i Falkenberg och hittar direkt sjukhuset, som egentligen är en vårdcentral och det hela ser otroligt slitet och eländigt ut .., som hade man hamnat i forna Östtyskland.

I alla fall är det känslan man får när man tittar på utsidan.

Så där värst mycket angenämare är det inte inomhus, men det är okej.

Väntrummet är litet och där finns en kaffemaskin och några Marie-kex i en burk och gratis är det också.

Sånt värmer. Det visar på en slags omtänksamhet.

Fem kvinnor är vi som väntar på att bli uppropade och det är alldeles tyst när jag kommer in.

Sen är det inte tyst längre.

Det blir prat om svettiga jobb .., om lyckan i att köra moped (hur kunde man komma in på det då .., sicken tur .-) ..., om glädjen i att cykla (berättar kvinnan som har kommit pedalande från Heberg och från en plastkasse tar upp nyinköpta tunikor i glada färger) ..., om oron för att bröstet ska gömma elakartade tumör .., det pratas om högsommarvärme och en av kvinnorna - hon som tycker så mycket om att cykla - berättar om sitt arbete som lärare för döva barn och vi får veta att en av hennes kollegor kan - enbart genom att läsa på läpparna - avgöra om någon talar skånska!
Det tycker vi andra är intressant och så sitter vi där och säger skånska ord och försöker utröna om det syns någon skillnad.
Lite pratar vi också om kungen.

Och så ropas vi upp, en efter en .., det är som löpande bandet på en konservfabrik .., och jag hamnar hos en sjuksköterska - en man (född 1948, ååå, han längtar till pensionen, säger han ...) -, och behån har jag lämnat hemma, det finns liksom ingen anledning att ha den på och förresten är jag ju ledig .., och mannen hanterar vant mina bröst; först det vänstra och sedan det högra och jag frågar om det är nån skillnad på att röntga stora bröst eller små och mannen säger att det är betydligt enklare med små och medan han drar och rättar till tänker jag på hur det ska vara när han är med sin fru - jo, han har ring -, förvandlas då brösten till något spännande .., inte något som bara hör till jobbet?

Det där att genomgå en mammografi, det är som att grädda våfflor.

Eller att mangla.

Är brösten platta sedan tidigare, blir dom nu - om möjligt - ännu plattare!

Mannen som sköter apparaturen är en pratglad herre och han säger att om nu något skulle vara "otydligt" på bilderna, ja, om man tror att det är ett tekniskt betingat fel, så blir det återbesök i Falkenberg.

Är det däremot annat som inte kan förklaras, då blir det att åka till Halmstad.

Besked lär ska komma inom 2 - 3 veckor.



Efteråt.

Svänger förbi Ica på Skrea Strand som känns som ett ..., som Playa Inglés .., människor går i shorts och flip-flop-sandaler .., sitter på balkonger med ansiktet mot solen .., det är som en underlig värld.

Handlar lite.

Kör hemöver .., hamnar fel .., men kommer rätt.

Heberg .., Eftra ..., Ugglarp och så Stensjöstrand.

Det är när jag just har svängt in på lillvägen där vi bor, som det ser ut som på bilden här ovanför.

Å, hjälp vilken lycka!


Väl hemma igen.
Glad.
Sprallycklig.

Körde till jobbet vid åttatiden och var tämligen nervös innan.

Det är två år sedan jag senaste moppade på riktigt - det var på Samos i Grekland -, nu är det Halland och ganska mycket vind, men åååå, det går så bra, så bra!

Efter världens förmiddag (luggen var alldeles lockig av svett!!) tog jag på mig hjälmen och iväg.

Chefens fru Bodil följde med ut och beskådade underverket och jag tuuuuu-tuuuutade så där som Anders gjorde på den tiden jag ännu bodde hemma och han skulle till någon kompis.

Och så iväg!

Halvvägs hemma passerade jag kor och hästar och små lamm och till vänster, vid havet, hovrade ett jättestort gäng svarta fåglar (starar ...?), upp och ner och i slingor .., jag kände doften av nyslaget hö och av ren och skär dynga .., och jag ville bara gråta .., detta, att ta sig fram med moped (eller cykel eller mc) är för mig en frihetskänsla - närapå omöjlig att beskriva -!

Och medan jag passerar Steninge och vandrarhemmet där vi hade bloggträff, minns jag tydligt tiden på dejtingsidan. Där hade jag skrivit att jag drömmer om att köra moped genom Europa .., så där när jag är pensionär eller om jag vinner mycket pengar och kan ta ledigt.

Alla - säger alla - män som svarade, sa att "men du kan få åka med mig, jag har motorcykel!" och när jag sa att det inte var ett dugg intressant, jag ville ju köra själv, så avtog intresset snabbt.

Det var väl i det sammanhanget en man från Lund raskt tackade för sig.

"Du är alldeles för egensinnig!" sa han.

Jo, jo.

Nu blir det bil till Falkenberg och sjukhuset.

Brösten ska röntgas.

Ack ja.

Men lycklig är jag!

Skräcken ...



Micke i Ångermanland tipsar om något som han gärna skulle vilja se .., nämligen detta.

"Preikestolen" i Norge.

Jag kan inte tänka mig en större fasa än att parkera bilen här, gå ut mot stupet och titta ner.

Hade jag haft småbarn, hade jag v ä g r a t i sten, aldrig att dom finge gå ens i närheten av stupet, om än så med vuxna i sällskap .., och aldrig att jag släppte ut någon hund just här!

Usch, jag får rysningar bara jag tittar på bilden!

Men vackert är det.

Norge ä r verkligen bland det vackraste som finns!
Och hurra, hurra för Lilla B!

Ja, det är inte bara Karin/Mossfolk som fyller år idag .., det gör även madamen som har en sida som gör mig så glad .., den är så somrig och varm och där vimlar det av tomatplantor och annat härligt!

Grattis till dig också, Lilla B!
Idag fyller Karin år!!

Eller "Mossfolk".

Tänk, så länge man har varit på hennes sida och läst om hästar och hundar (Lurvig) och nu två katter och om mannen som blev sambo och om förlovning och om härliga mor, - eller farföräldrar och en lika härlig mamma och pappa, för att nu inte tala om lille,- eller storebror som bor i Danmark!

Och inte att förglömma sambons dotter, som man snart tycker sig känna.

Hon som är så vacker.

Men idag är det minsann bara Karins dag.

Stooooort grattis från oss i det gula huset i landet Halland!

Dagens fönster ...


... kommer från madamen i södra Frankrike.

Just det.

Madame Monet.

måndag 30 maj 2011

Lika bra att erkänna ...



Det är en plåga att se kungen intervjuas i tv:s nyheter.

Åååå, så han våndas!

Och jag tänker att det kan inte vara lätt att vara offentlig person, bäst det är kan man - om inte bli kung - så kan man bli gift med en kung, och man kan bli statsminister eller vanlig riksdagsman och vips, uppenbaras alla ens synder.

Gamla bekanta och skolkamrater från förr letar i minnets arkiv och kontakter omgående Expressen eller Aftonbladet och vittnar om vilken eländig moral man har haft.

Och gamla pojk, - eller flickvänner vädrar morgonluft och erbjuds och tackar glatt ja till miljonbelopp för bilder från ett passionerat kärleksliv i ens ungdom.
Ja, naturligtvis inte i min, men in andras.

Och tänk om en mig närstående herre någon gång blir statsministerkandidat, ja, vad vet man!

Vad kommer då löpsedlarna att handla om?

Så ikväll, just när kungen har berättat hur det var, frågar jag honom.

"Nå, min käre herr pensionatsvärd, har du någonsin besökt en strippklubb?"

Den närstående funderar en stund.
(aj, aj .., det är oroväckande).

"Ja, så är det faktiskt.I min ungdom besökte jag Kiviks Marknad och där uppträdde en kvinna på en motorcykel och bäst det var slet någon av henne kläderna och där stod hon i bara Eva-dräkten!"

Den närstående tycks inte alltför bedrövad vid tanken på den lättklädda damen.

Sen kommer han ihåg ytterligare en episod.

"Hmmm .. , ja, vi var i dåvarande Tjeckoslovakien och råkade (obs. "råkade") komma på en varité med damer som uppenbarligen tyckte att det var väldigt varmt inomhus och därför tog av sig precis allting. Det var då min reskamrat kom med repliken att .., detta måste vara en (check) tjeck utan täckning!" säger den närstående.

Aha, det var ju rent filurigt!

Ja, det var allt.

Något mer kan han inte komma på.

I alla fall inte för tillfället.

Ja, nu vet ni, i fall herr pv blir statsminister eller något sådant.

Ps. För övrigt tycker jag inte alls att det är så hemskt om någon går och tittar på "lättklädda damer", inte ens om kungen gör det. Tiotusentals svenska kvinnor har gladeligen betalat för att få se muskulösa herrar (typ Chippendales) visa upp behagen och även om jag själv inte för fem öre skulle lockas av detta, så anser jag inte att dessa kvinnor är sämre än andra.
Däremot tycker jag att det är alldeles på tok om kungen inte talar sanning när det gäller detta som han påstås ha varit med om. Han lät lite ..., svävande på målet ,-)
Och då ..., blir det ju genast så oerhört mycket mera pinsamt. Ds.
Ikväll .....

.... har jag kört lite moppe runt här omkring.

Ner till havet och tillbaka och till kustvägen och ner till havet igen.

Snirklat lite.

Testat att vända och kollat lyset och lite annat.

Gasade på uppför backen.

Looooog.

Hjälmen i handen.

Nyckeln i den andra.

L y c k a.

Ett långsamt farväl ...



Så här ser han ut, mannen som ikväll seglade iväg med den gamla trotjänaren.

Ni vet, Volvon från 1984.

"Du borde ju rent av få en kram, som tack ...!" sa jag till köparen när vi stod i hallen - det var pv, mannen och jag själv -.

Och det ska jag säga er, att det var en kram som hette duga!!

Han kom emot mig med glitterögon och tog några rejäla grepp om sidfläsket och en puss på kinden fick jag också, men allt var väldigt oskyldigt, nej, inte alls som han, herr Fransosen.

Och jag tänkte att hoppsan .., det här är en man som tycker om kvinnor av alla de sorter!



Och nu har bilen och den kramglade mannen givit sig av.

Stackars pv kastade sig över vedklyven i ett försök att inte bryta ihop
visa sin bedrövelse.

Över bilen, alltså.

Kanske går det över?

En sorgens kväll ...



Ikväll är det farväldags för pv:s gamle trotjänare, den röda Volvon utan innertak.

Ja, innertak finns kanske, men det är gul frigolit utan klädsel.

I snart två års tid har bilen stått nere vid vägen, på lilla "lägdan" och nu är den på gränsen till vacker .., ja, det är närapå som en installation - själva bilen och alla nässlorna som är så vackra -!

Bilen ska hädanefter tillhöra "Erik".


När jag kommer hem från Gullbrandstorp där jag hämtat pv:s cykel (han moppar ju), kommer pElle och sigge nilsson och möter mig.

Och när sigge blir riktigt glad och till sig .., då lägger han sig på marken och kråååmar sig och har sig.

Visa tungan kan han göra också!

I en låda fylld med papper ...



... hittar jag ett realexamensfoto från början av 60-talet.

Min syster - hon som emigrerade till Australien -, är med på bilden.

Och leende inser jag .., att det finns fler i familjen Nilsson som inte vill gå i Samlad Tropp.

Här och nu igen ....



Nya moppen Hooper och jag har testat och kört ner till stranden.

Det gick bra.

Husets herre fick äran att köra hem den från Gullbrandstorp.

"Det tog elva minuter från Hemköp och hem till pensionatet ...", sa han.

Och så muttrade han lite om att den lät lite väl mycket och så.

Ja, ja ..., det är smällar man får ta.



Bakom det som en gång var tänkt att bli ett hönshus, upptäcker jag ett emaljerat fat.

Det var där jag även upptäckte herr eller fru Orm.

Vid komposten träffade pv på tre kopparödlor, modell aningen längre.

Husets Lilla Tiger ...







Och finns där nånting så härligt, som att få ligga och gosa i sanden!

Här och nu ...


Ledig dag.

Solsken och värme.

I älsklingskoppen Zoegaskaffe.



Och helgens tidningar i en stor hög framför mig.

Jag läser om Norge ., om Geiranger med fjorden och klippan och jag tänker på alla barndomssomrar då man satt i pv:ns baksäte (så småningom blev det en Amazon) och pappa (denna norgefantast!) som körde och mamma på passgerarsätet och det var tält och primuskök och hopfällbart campingbord .., och när vi satt på någon enkel rastplats, vinkade man till alla bilar som hade AC i början av registreringsnumret.

När jag tittar på tidningsbilden blir jag nästan kräksjuk.

Inte för tio miljoner kronor skulle någon få mig att gå ut på den avsatsen.

Läser om Hurtigrutten.

Och där är två uppslag med dödsannonser.

En mamma som heter Agneta - eller hette - skriver: "glöm inte att jag alltid älskat er".

I dödsannonser förr i tiden fanns mest kors .. nu vimlar det av olika tecken!

Det är gullvivor, vitsippor. rosor och liljekonvaljer .., där är småfåglar, nottecken, ett dragspel, en fotboll, en segelbåt, en delfin, där är solnedgångar och ordenstecken och en målarpalett.

Så många levnadsöden som ryms mellan sidan 21 och 23!

På sidan 25 säljs vinylskivor och korthåriga taxvalpar.



Ler åt tecknade miniserien.
Ja, just så var det.
Och där fanns bara en enda tv-kanal.



Tar mig an korsordet.

Det är så enkelt att jag för ett ögonblick tror att det är ämnat för barn.



Läser underbart reportage om italienska invandrare som lyckats i vårt land!

Blir upprymd.



Vilka driftiga människor det finns; fyllda med en till synes aldrig sinande energi!

Eller jävlar-anamma.


Anna Maria Corazza Bildt berättar om första mötet med Carl.



Jag går in och hämtar saft.
Tittar på kylskåpsmagneten som alltid får mig att le.


Sen ut igen.
Till grönska och rödhakesång.

Och göken.
Västergök är bästergök.

Plötsligt ..., på väg ut ...


... råkar jag slänga en blick på tavlan som hänger i lillhallen.

I mörkret.

En tavla som jag har inhandlat i en antikaffär någonstans i Skåne och priset låg kanske kring trehundra kronor?

En etsning.



Tänk, så jag tycker om den!

Och titta hur fint konstnären har fångat flickans blick!

Titeln är "Uppkopplad" och signaturen i det nedre högra hörnet är Gert Aspelin - 75.

Och nu har tavlan fått flytta in i ljuset.

// En stund efter att jag påbörjat med det här inlägget, googlar jag på herr Aspelin.
Jodå, han finns verkligen! Och jag undrar om det är okej att jag lägger in en bild på hans ateljé?
Jo, det går det med.



Och här finns länk till hans hemsida.

Ledig dag ...



Då känns det så här.

L j u v l i g t.



Och det eviga regnandet har upphört - om än tillfälligt -, här finns drivor av tidningsläsning att ägna sig åt (DN, GP .., jag hann inte med någon av dem i helgen!) och kanske kommer mopeden hem till det gula huset i eftermiddag och det känns på det hela taget underbart att inte ha något inplanerat.

Just så.

Lediga-dags-fönstret ...



... kommer seglande genom rymden från Västmanland!

Och vid det fönstret har man suttit och ätit såväl frukost som middag.

Samt vunnit en spelomgång (ja, just det, där fick man inte det också).

Fönsterfångerska var självaste stickmadamen.

söndag 29 maj 2011

"Over the hill ...."



"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.

Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.

Vid femtiosju års ålder var en utmaning ..., det jag minst av allt ville ha!

Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt ... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ..."men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ..."men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.

Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.

Å, hjääälp.

"Ja, jag ska mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.

Kvinnan är så vänlig.

Och kön växer och växer.

Och v ä x e r.

Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen - "för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.

Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.

Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.

Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.

Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.

Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.

Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit - over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.

Just så var det för mig.

Att man har tagit sig över kullens topp.

Ett tag var det bara hemskt.

Nu .., älskar jag jobbet igen!

(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)

Bästa morsdagspresenten ...


Fr.v. Maria (Lejon, storasyster), Anna (Oxe, mellanbarn) och Anders (Kräfta och lillebror).

Genom rymden kom två vänsterhänder .., den tredje lade jag till!

Bildtexten (till den vänstra) löd: "Två vänsterhänder till mamma på Mors Dag. Syrran och jag skrattar .., det är inte svårt att se vem som hänger i stallet ...!"

Se detta var bättre än alla presenter!!

Till mamma ...


Bolivia, någon gång på 80-talet.
Mamma - i toppluva och elegant dress -, delar ut medicin eller annat från jeepflaket.
Det var på ett sånt flak hon stod och vi (tolv personer) satt .., när hon vände sig om ..., vi var då på väg genom djungeln till Puntana där hon bodde och mimosan blommade och miljoner fjärilar flög upp från hästlortarna på det som skulle likna en väg .., och mamma stod längst fram på jeepflaket och höll i sig och så vände hon sig om och tittade leende på sin dotter som var jag och ropade ..."Eliza! Glöm aldrig den här stunden!"
Så lycklig var hon.
Och jag glömde den aldrig.


Hej Mamma!

Ja, jag vill bara gratulera dig på Mors Dag!

Nu brydde du ju dig sannerligen inte om vare sig Mors Dag eller födelsedagar, men ändå, jag vill bara skicka en hälsning till dig, var du nu än är.

Jag vill säga hur mycket jag saknar dig!

Inte så att jag sitter här och gråter dag ut och dag in, nej, men jag saknar dig ändå.

Jag saknar din härliga humor och livsglädje och att du var så totalt orädd.

Jag saknar din självdistans och all din goda mat.

Nej, jag saknar inte att du aldrig kunde sitta stilla annat än för att sticka (du hade kunnat bli kompis med Ulrika .., herremin vad ni skulle ha stickat och du som bara stickade samma sorts koftor i alla år, hade kanske kunnat få lite inspiration av henne och hennes stickvänner!) och jag saknar din svävande sopransång när du diskade (du vägrade diskmaskin!) och jag saknar dina lena händer och din mjuka kind.

Du var inte den där sorten som alltid överöste en med kramar och pussar och "ååå-vad-jag-älskar-dig-ord", men till barnbarnen fanns sånt i överflöd och du var enastående på att skriva brev till dem och skicka pussar på vykort och sånt.

Och jag minns när du låg på akuten i Ystad i ett litet undersökningsrum .., du hade fått ännu en stroke som skulle ta talet ifrån dig och jag lade en gul filt om dig och gav dig lite vatten att dricka och höll dig i handen och då tittade du på mig och sa ..."Eliza, vilken underbar dotter du är!"

Sen tog orden slut och kom aldrig tillbaka på riktigt.

Men vet du mamma, det räcker för mig.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Grattis på Mors Dag också, även om du inte bryr dig så mycket sånt, hälsar Eliza.

Söndagsfönstret ....



Från Hoi An i Vietnam kommer dagens fönster, med eldsprutande drake och allt!

Det var förstås Guy som tittat uppåt och kom ihåg att i landet Halland finns någon som samlar på fönster.

Tack och bock!

Hurra, hurra, hurra, hurra!



Idag har madame Hedgren i Trelleborg bemärkelsedag!

Hade man nu bott aningen närmare, hade det blivit blommor och blader, men nu blir det så här.

Det var för övrigt den här tavlan (här ovanför) som Kerstin hade som favorit, ni vet, då det var bloggvernissage.

Stort grattis från oss i det gula huset!!