Ja, detta är vad jag längtar efter just nu.
Att ligga raklång på en klippa och lyssna till vågskvalp och fiskmåsar.
I väntan på pv sitter jag utanför sjukhusentrén och småpratar med en äldre kvinna.
Åttio år, kanske?
Hon i sin tur väntar på skjuts, - det är grannen som ska komma med bil -.
Och utan att jag har frågat berättar hon.
"Ja, du förstår, jag kom in akut igår och det visade sig att jag hade fått en propp i hjärnan, men den löste dom upp och sen fick jag ligga kvar över natten, men inte har jag sovit nånting.
I samma sal låg nämligen två äldre damer ("ja, äldre och äldre, äldre än mig i alla fall ...", tillägger hon leende) och dom skrek och jämrade sig mest hela tiden och till sist bad jag sköterskan om öronproppar och det fick jag och då blev det äntligen lite sömn!
Men det är hemskt detta att hamna på sjukhus.
Ja, jag har en katt som heter Zlatan, han är så ..., ja, egensinnig .., först var han bara min mans, du vet, han brydde sig bara om maken, höll sig runt hans ben och snurrade och kråmade sig, men sen en kväll sa min man att han skulle gå ut och ta ett bloss och när han inte hade kommit tillbaka efter femton minuter gick jag ut och tittade, då förstår du, ja, då låg han död på marken!
Nu är jag ju ensam sedan ett år tillbaka och grannen lovade att se till så att katten fick mat och blev utsläppt när jag hamnade här och det är förstås lika bra att jag kommer hem igen, hur skulle det annars gå för Zlatan?", säger kvinnan lite bekymrat leende.
I hennes högra armveck sitter en liten vit kompress.
Och trött är hon.
Vill hem och sova .., få lägga sig i sin egen säng!
"Se, nu kommer grannen som ska hämta mig, jag bor i Åled, jaså, du vet inte var det är .., det är norrut ..,", förklarar hon och klappar mig så vänligt på armen, så där "klapp-klapp".
Själv hinner jag sitta i två väntrum och där finns stora platt-tv-apparater på väggen och det visas såpor från USA och jag byter kanal, men då är det gammal svartvit film med Sickan Carlsson och inget av dem är särdeles intressant.
I tidningen M läser jag om hur vi kvinnor kan bevara vår skönhet.
Läppförstoring, rynkborttagning (att ha en bekymmersrynka i pannan borde vara varje kvinnas mardröm, förstår jag ...) och där är före-och-efter-bilder och ofta ser jag ingen skillnad alls, men kvinnorna i reportaget menar att det blev jättebra och känner sig nöjda och då är ju allt frid och fröjd.
När blev det så fult att åldras naturligt? tänker jag.
Ögonundersökningen går bra.
Läkaren är vänligheten personifierad (kommer från Warzawa) och är lite över sextio, men ser minst tio år yngre ut.
"Ja, glaskroppen är lite grumlig, men så blir det ju när vi blir äldre ...", konstaterar hon och vi pratar om detta att åldras och att kroppen liksom tappar styrfart.
"Så är det Elisabet.., efter femtio börjar krämporna komma, jag ser det tydligt här i mitt arbete ...", säger Anna, ja, så heter hon.
Egentligen hade hon drömt om att bli gynekolog, men så blev det nu inte.
Och så önskar hon mig en "glad sommar" och jag har fått pupillvidgande droppar och ser hög och drogad ut och får låna pv:s solglasögon när vi går till bilen.
Så var det.
