tisdag 5 juli 2011

Dagens fönster ...


Ja, tro det eller ej, men även det här fönstret kommer från Västmanland.

Från Nora.

Fönsterfångarnas förlovade land.

Gårdagens namnsdagsbarn - grattis i efterskott - stod där med håven!

måndag 4 juli 2011

Ombytta roller ...


Mammas hand i min.
Morgonen därpå var hon död.

Och så beslutar jag mig för att slå väninnan en signal och hon svarar genast och jag hör att hon gråter, eller det hör jag inte, hon säger att hon gråter.

Att hon är så förtvivlat ledsen.

Och hon berättar om sin åldriga mamma som har början till Alzheimer och om detta vet jag mycket och hon som är dotter gråter vidare och säger att åååå, vad hon ångrar att hon kanske inte har varit den bästa av döttrar och så mycket som hon hade kunnat göra annorlunda och nu är mamma så förändrad och tänk, om det är för sent.

Allt känns igen.

"Men du kan trösta dig med, att om nu din mamma verkligen tycker att du har varit så där eländig, så kommer hon - inom en inte alltför avlägsen framtid - att ha glömt allt det, det är verkligen enda fördelen med sådant som Alzheimer ...", säger jag och så ler vi båda två genom luren.

För så är det att allt då förändras.

Rollerna blir ombytta.

Man blir verkligen mamma till sin mamma.

Det hände sig - när mamma väl hade hamnat på gruppboendet -, att jag satt uppkrupen i hennes säng och höll henne mot bröstet och läste Gud-som-haver innan jag lämnade henne och det hände även att jag bad ..."käre Jesus, låt mamma få ro i hjärtat i natt, låt henne känna ett lugn ...", jag som aldrig i hela mitt liv har knäppt händerna när mamma sett på, inte som vuxen - aldrig - det skulle aldrig ha fallit mig in.

Då hade hon liksom vunnit.

Men nu hände det.

Eller då.

För just så var det, att allt - hela tillvaron - tippade överstyr och inget blev sig likt.

Inte enbart till det sämre.

Det fanns stunder av innerlig närhet också, en slags närhet som vi aldrig hade kommit fram till om inte om hade blivit.

Just så.

Hullerombullerlivet i ett nötskal.
Ologiskt tänkande ....

Igår, kanske en kilometer ute till havs, mötte vi en ihärdigt flaxande liten fjäril.

Å, så den kämpade i motvinden!

"Men lille vän .., vad gör du här ute ..?!" utbrast pv.

Och fjärilen höll sig nära vattnet och hade uppenbarligen siktet inställt mot land.

Idag .., hamnade en slags mal i diskvattnet.

Jag skyndade mig att plocka upp den och sköljde den sedan under kranen, ja, försiktigt.

Sen bar jag den till det öppna fönstret och den låg i min kupade hand och kämpade en stund, sen dog den lugnt och stilla.

Tänk, att jag kände mig nästan ledsen.



Och precis som min gamla kamera som återuppstår lite då och då, så vaknar den nästan-drunknade-malen till liv och flyger sin väg. Det är när jag går till fönstret och tar mig en titt, som jag ser att den rör på sig. Att jag inte vill ha den inomhus, är bara för att den då kan hamna i elände igen.

Men en halvtimme dessförinnan hade jag glatt mig åt flundran som vi ska äta upp ikväll.

Inte minsta logik finns i känslorna!

Om detta och mycket annat intressant, blev det prat om i gårdagkvällens program i SVT.

Ni vet, där Fredrik Lindström sitter och samtalar med en gäst.

Igår hette gästen Stefan Einhorn.

Klart hör, - och sevärt.

"Men varför åkte vi inte dit ...!"



Igår var det auktion i närbelägna Heberg, ja, det var där jag i vintras ropade in den där vackra byrån, för att inte tala om vägguret - det som inte fungerar -, utan alltid visar på "klockan 06.00".

Och jo, vi hade planer på att även igår ta bilen och susa iväg för att vara med vid utropen, men med 25 graders fuktig värme och att tänka sig att tillbringa enda lediga dagen i en stor lagerlokal .., nätack.

Men åååå, det är precis vad vi skulle ha gjort!

Det mesta gick för en billig penning, utom Lisa Larssons "Pippi-Långstrumpfigur".

Den här soffan t.ex., vilket pris tror ni att den betingade?

Jo, 350 kronor.

Och den vackra skålen "Argenta" som jag föll för .., den blev inte heller dyr.

Och så var ...



.... dagens middag fixad.

Fyra fiskar sprattlade i nätet.

Dagens fönster ...


En stickerska av rang har tillbringat helgen i en annan del av Västmanland än där hon bor.

Hon har nämligen varit i Nora.

Och där, hittade hon just det här fönstret.

söndag 3 juli 2011

Bästa medicinen ...

För tre år sedan var mitt blodtryck uppe i 190/110.

Ikväll: 109 /71.

Det är nog havet.

Till madame Monet ...



Frånsett Ulrika i Västmanland, så är nog madamen i Frankrike - Monet -, den som har bidragit med flest fönster till den här bloggen.

Idag fick jag ett mail från hennes man, som meddelade att den kära hustrun har hamnat på sjukhus allt uti landet Frankrike och kommer att bli där i minst en veckas tid.

Måhända har hon inte tillgång till någon dator, men om så är fallet, så kommer här en varm hälsning från landet Halland och från oss i det gula huset på kullen!

Och hade jag bott aningen närmare, skulle jag ha gått ner till havet och plockat lite småblommor som hade fått stå på sängbordet i sjukhussalen.

Nu får det bli så här i stället.

Och läser du här, så kram på dig!

Alldeles ljudlöst ..



... - förutom vindbruset - ..., glider vi in i lilla båthamnen, efter två timmar ute till havs.

Vinden var frisk och aldrig har vi susat iväg med sådan hastighet!
(Med seglet, alltså ...).

Inte med den här lillbåten.

Så småningom åkte ankaret i vattnet och sedan låg vi raklånga i båten, allt medan pv pilkade torsk (utan så mycket som ett napp ....) och så lade han ut nät (ska vittjas i morgonbittida) och sedan hemåt igen.

Det var då (filmen) vi verkligen testade den nyinköpta elmotorn.

Otroligt imponerad blev jag!

(Första gången jag såg en sådan motor var i fjol när vi besökte Bohuslän. Jag tror det var på Gullholmen som vi låg på klipporna och läste var sin bok, när tre ungdomar satte iväg i en jolle med just en sån här mojäng.)

Fabrikör Johanssons sommarhus


Så här fabrikörens nybyggda villa ut från havet sett.

Det ser inte klokt ut.

Ingen rubrik ...


I en klippskreva växer såna här söta blommor.

Efter frukosten (vi sitter ute på altanen och det är klibbig, nästan subtropisk värme .. jag tänker på min syster i Australien som igår skrev att 30 graders värme är vad hon älskar mest av allt och själv är jag nöjd med nitton ....) går vi ner till havet.

Halvvägs möter vi en kvinna som är ute och går med en kopia av mossfolks Lurvig.

"Jaha .., det är du som arbetar i affären ...?" säger hon leende.

Och så pratar vi om hunden, den som är sex år och besväras av klåda, precis som Lurvig .., och hundens matte berättar om mediciner hit och dit och vilket elände detta är och stackars hund!'


Borttappad fjäder ....


Här sitter jag och spanar ut över världen och håller koll på simmaren.

Kliver i från yttersta klipphällen.
Badar länge.
pv tränar inför Vansbrosimmet nästa helg och simmar låååångt och får, av våtdräkten, skavsår på ställen där det inte är så lämpligt med just sådana .., och när han nästan har kommit i land, har vänstra handen domnat av.
Aj, aj.
Själv sitter jag uppflugen på klipphällen och tittar ut över havet.
Ser ejdrar och fiskmåsar.
Och tärnor.
Och en äldre kvinna och en ung tös som tar ett morgondopp.



Ännu fler tappade fjädrar ...


Först simmar pv ut mot stora fågelön och sedan vänder han och rundar den mindre, - den som är på bilden -, och där bakom ön försvinner han för ett tag och kommer sedan fram till vänster och tar sig till land.

Åttahundra meters simning allt som allt, kanske?

Innan vi promenerat hem igen, är man lika varm i kroppen.

Det får nog bli ett kvällsdopp också.

Söndagsfönstret ...


I stället för den vackra fågeln, fångar jag ett fönster.


Klockan är tjugo minuter i sju.

I säkert två timmars tid har jag legat vaken och nu bestämmer jag mig för att stiga upp.

Jag ställer mig vid det öppna sängkammarfönstret och tittar ut.

Inget regn.

Allt är lugnt och stilla.

Då plötsligt .., ser jag något som rör sig nere på lilla slingervägen!

En helt ny syn är det ..., ååå, det är en så otroligt vacker h ä g e r som - likt en tassande indian på spaning - försiktigt och lite gungande .., rör sig i riktning ner mot havet.

"Thomas! Thomas, kom hit får du se!" viskhojtar jag till mannen några meter ifrån mig.

Nej, han bara sover.

Själv skyndar jag mig en trappa ner .., sätter upp håret i en slarvig knut .., hämtar kameran och smyger nerför slänten, ner mot lilla bäcken till .., men hägern är försvunnen.

Allt som hörs är tjattret från skatorna .., och där är den enformiga strofen från gransångaren (här finns knappt en enda gran, men gransångare tycks det vimla av!) och över lagårdstaket flyger tornseglare som små stridsflygplan.

Å, detta- tornseglarnas skriiiiiin - är ystad-ljud!
Regementsgateljud.
I sju års tid var detta vad jag sommartid hörde när fönstret ut mot gatan stod öppet.



Och se där .., där kommer en morgontrött liten sigge nilsson och möter matte!

Vilken härlig början på en alldeles vanlig söndagmorgon.

lördag 2 juli 2011

Klockan 22.00 piiip ...


... säger jag hej och godnatt till pv.

Han sitter i vardagsrummet och tittar på en James-Bond-film och har inga planer på att göra mig sällskap.

Själv tar jag pElle i famnen, går en trappa upp och lägger mig under täcket för att lyssna till dagens sommapratare, nämligen Henke Larsson.

Och där ligger jag .., med fönstret på vid gavel och fläkten på högsta speed .., och lyssnar till den före detta fotbollsspelaren och jag, som inte har några större förhoppningar om ett intressant program, faller pladask!

Så bra det är!

Det underlättar förstås om man är intresserad av idrott (läs: fotboll), men det var mycket annat som togs upp i programmet och jag är fylld av beundran på vilket sätt det gjordes!

Producent var Henrik Johnsson och han har säkert bidragit till slutresultatet.

Betyget från mig: 9 av 10.

(Och nej, tyvärr .., det var inte jag som fångade herr Larsson på bild.)

På tisdag tänker jag INTE missa det här programmet.
Lyssna på trailern. Vilken röst!

Kväller ...


pElle .., sexton eller sjutton år och pigg som en lärka.
Men halvdöv. Eller hel.

Sju timmar i affären och mycket folk nästan hela tiden.

Det är varmt som i helvetets förgård - kvavt - en tryckande hetta, nästan som i en bastu .., och småbarn gråter och en turistande norsk kvinna blir rosenrasande när kunden bakom henne har glömt avskiljarpinnen och det köps glass och tonic water och läskbackar och godis och när jag står vid ostdisken och försöker göra fint i hyllan, kommer en äldre farbror och säger att han vill prata med mig.

"Prata på du!" säger jag och då lägger han handen på min arm och säger snälla saker och jag ger honom en kram och tänker att ibland kommer snällord som allra, allra bäst.

Sen står jag i mejerikylen och fyller på med youghurt och hör då en manlig stämma som frågar sin kompis nånting ("och vars skull de va då ...?" säger han) och jag ler för mig själv och pratmannen ser inte mig, men jag ser hans tröja .., och jag säger ..."och varifrån kommer den här herrn då ...?" och då hör jag hur han ler och svarar ..."från Sävar, och du torde väl vara från inlandet nånstans, kanske Malå ...?" och då blir det bara så härligt!

När klockan är tjugo över sju moppar jag hemåt.

Då kommer ösregnet .., och över havet ser jag hur det blixtrar, men moppen brummar ju, så något ljud hör jag inte och lika så gott är det.

Nu stundar en hel ledig dag, sen är det full fart måndag - torsdag, ledig fredag och så jobbarhelg igen.

Men sen ..., är det bara en vecka kvar tills det är semester.

En veckas ledighet.

Å, hjälp .., så härligt!

Det är lördag ...



... om någon nu har missat det.

Och som vanligt åker DN:s korsord fram.

Ett hemifrånfönster ....



Den rara Anitha fångar i susande förbifarten
flera fönster och även malån på höger sida ..., ja, där hon sitter på bussen från Malå och är på väg söderut, till sitt nya hem.

Just här, när bilden tas, passerar bussen Malå sjukstuga.

För mig är den är en sån stor del av min barndom, så det är inte sant.

På sjukstugan arbetade mamma.

Aldrig hade hon så mycket tid med mig, som just där och då.

Ibland, när mamma arbetade helg, brukade pappa och jag själv åka upp och hälsa på henne.


Gammal bild.
Vid rosa pilen fanns personalvåningen och på första planet mottagning och röntgen.
Huset till höger var folktandvård.
Längan till vänster om rosa pilen var själva vårdavdelningen.
Längst till vänster står läkarbostaden.


Vi satt i personalmatsalen
(med en radio som var placerad liksom högt uppe ...) och pappa skojade med biträdena och bjöds på kaffe i landstingets porslin .., och mamma var så fin i sitt mörka hår och sköterskeuniformen.

Det kändes t r y g g t att vara där.

Allt kändes bekant och hemtamt.

Medicinskåpet (mamma hade nycklarna i fickan) .., det inte alls stora köket där Maja Linde var kokerska och där det fanns en liten mathiss, den första hiss jag någonsin hade skådat.

Och den - i mina barndomsögon - evighetslånga korridoren och "biblioteket" med böckerna om Barnen Hedenhös.

Allt det tänkte jag på, när Anithas bild kom susande genom rymden.

T a c k!

fredag 1 juli 2011

Och nu vet jag ...



.... att det verkligen är snokört som växer i slänten!

Tack du underbara Mian!

Resumé ....



En alldeles ljuvlig arbetsdag blev det!

Sista timmarna tillsammans med Emmeline och Alexandra och aldrig att jag upphör att förvånas över hur underbara töser där är i affären!

Moppade hem - fylld av glädje -, och har nu gjort pizza och på bordet står ett stort glas vin och nu är jag ledig ända tills klockan tolv i morgon och pv har äntligen sommarlov på riktigt och är glad och lycklig!

Ikväll blir det repris på sommarprogrammet (från idag) och kanske, om jag orkar, ska jag läsa ut boken av Anne Tyler, den som heter "Påminnelsen".

Den är inte särskilt bra, men man kan ju offra sig.

När frestaren är framme ...



Om man arbetar i en butik som själv gräddar bröd (en särskild frys finns enbart för dessa halvfabrikat .., bröd av alla de sorter som bara läggs på plåt och sedan gräddas i ett antal minuter .., och döm om min förvåning när jag såg exakt likadana wienerbrödskartonger levereras till ett av bagerierna i Ystad!), då kan jag lova er att det är måttligt lätt att hålla igen.

Hålla igen midjemåttet, alltså.

När vi i lilla kvartersbutiken i Ystad började sälja nybakade pecan-wienerbröd, gick nog de flesta av oss anställda upp i vikt ..., och jag undrar hur mycket av "hullet" på min rumpa och mina lår som härstammar från dessa ljufvliga bakverk!

"Vill du ha ett pecanwienerbröd till fikat ..?" sa ofta Åse.

Det ville man.

Ofta.

Och nu, i Hemköpsaffären .., samma elände.

Doften från nygräddade wienerbröd går liksom inte av för hackor.



Inte doften av vaniljhjärtan heller.

Efteråt pudras florsocker på ..., å, så vackra dom blir!

Plu 6115.



I mejerikylen hittade jag igår alltid lika rara Emmeline och Johanna.
En blivande socionom, en blivande journalist.
En meteorolog uppenbarade sig också.
Hon arbetar i charken.



Alla har vi olika egenskaper.

Emmeline är t.ex fenomenal på att "röja upp"; igår tog hon sig an ugnen där alla bröden gräddas, ja, hela den lilla hörnan på lagret var så fin .., det var knappt att man kände igen sig!

Glädje ...



... är att lyssna till detta.

Torgny Lindgren som högläser från sin bok "Minnen".

Och jag ler åt igenkänningen.

"Igentjänningen".

Dom västerbottniska tje-ljuden.

"Betjymmersfri".

Sånt.

//Tavlan köpte jag på auktion. Jag tycker sååå mycket om den, men ska nu försöka hitta en lämplig ram. Så länge står den ovanpå radion i köket och sprider glädje.