DBIV ....

Om någon fler vill dela med sig av sin glädje över nånting som hände .., så är nu detta sista dagen, för i morgon blir det dragning i lotteriet.

Följande ligger och skvalpar i den lilla glasbyttan:

Eva på Frösön  - berättade om en härlig söndag i skogsbrynet .., och glädjen hos Otis som skuttade och hade sig i snön!

  
Ulrika i Västmanland jublade över den lyckliga utgången när hennes son Andreas krockade, men klarade sig helskinnad =  å, den allra största glädje!!

Ann i Göteborg (STORARTAT) hade fått paket från Annika Engström i Skåne - ett paket fyllt med filurigheter och sånt som gjorde Ann så glad, så glad! Det var knappar, resårband, "stoppegarn" (här kom det skånska fram ...) och allt möjligt annat och Ann kvittrade över bloggvärlden som ger så mycket tillbaka i form av vänskap.

annannan i Portugal vittnade om improviserad kvällsmat tillsammans med den energiska R.
Så här fortsätter hon.
 "Det bästa jag gjorde var en av mina två årliga undervisningsturer till Lissabon där jag har två lördagsförmiddagar på en fortbildningskurs i mitt ämne."

Ingela i Ystad har minsann träffat en Riktig Karl som gör henne så glad ...
"En som är karl för sina skor" .., skriver hon.
G l ä d j e.

"

Barbro som inte längre finns och en liten Anna-Lena.

Anna-Lena i Tumba  var glad över själva  l i v e t och berättade om sin mamma Barbro som inte längre finns och om det lilla barnbarnet Ludvig som kom som en present, bara fem dagar efter att Barbro lämnade livet.

Så här skrev Anna-Lena och jag läste och loooog:
"Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det."

Anne i Mantorp hade tillbringat söndagen med att följa vasaloppsåkarna - det enda i idrottsväg som hon inte missar -!

Barbro i Uppsala hade rest till Oslo och besökt dotter och barnbarnet och nu bubblade mormorsglädjen, ja, nästan som champagne! I barnbarnets små fötter kände Barbro igen nästan hela släkten.

Amber kände en sån innerlig glädje över sonens glädje.
"Extra varm om hjärtat blev jag när tonårssonen under veckan blev allt gladare under skidåkningen i Sälen med pappa och kompisar.
Detta efter en lång period då han inte tyckt någonting varit särskilt roligt, om roligt alls.
Nu SMS:ade han och mot slutet av veckan skickade han roliga bilder på sig och kompisen.
Han är kreativ och alldeles fantastisk när han är sitt vanliga jag, så det blev några rediga skratt när jag såg hans bilder.
Och mammahjärtat blev alldeles saligt över sonens glädje!" 

Och bläckfisk är nästan det godaste bloggmadamen vet ...

I Frankrike hade Monet besökt badorten La Croix Valmer och där träffat ett 50-talsvenskar som alla lyssnade till ett intressant föredrag om fransk politik och så hade det även inmundigats "extremt god mat", bland annat i form av små, mjälla bläckfiskar, frästa i smör och persilja.

Och en Lycklig Groda berättar om glädjen när den utflugne sonen funderar på att flytta hem ett tag.

Någon fler som vill vara med?

Välkommen med ditt bidrag till bisse151@gmail.com .., gärna, gärna med bild till!

Dag 2 ...

... av tre lediga på raken.

Det är som den allra ljuvligaste semester.

Och jag tar harry på morgonrunda och det är isvindar från öster, men ändå ..., snön är borta och det känns annorlunda.



Så här känns det.

Dagens fönster ...

Och om ni känner att ååå, det hade allt varit härligt att stå där och titta ut över tegeltaken .., då får ni minsann lösa biljett och ge er av till landet Portugal.

Ja, ni kan ju för all del köra bil också.

Och när ni väl kommer dit, då får ni leta upp adressen och knacka på dörren till den här madamens arbetsrum.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Är inte bilden UNDERBAR!? skriver Elisabet.

Hej!

Det bästa under veckan var nog söndagen ute vid skogsbrynet. Vi grillade korv.
Otis lekte i snön. Femmilen på transistorradion. Kaffe i kåsan.

Inbäddade i filtar lyssnade vi på det spännande skidloppet som resulterade i ett svenskt guld. Tre timmar satt vi där i solskenet. Vårvintern i Jämtland när den är som allra bäst.

Kram Eva

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

Förra veckan minns jag faktiskt inte så värst mycket av, men redan nu kan jag skicka vad som är det bästa med *den här* veckan för det lär inte kunna slås av något annat:

att sonen krockade och klev ur bilen helt oskadd.

Bilen min blir nog skrot men VAD gör det när mitt barn är helt!!!

 

// Elisabet säger: ja, nu struntar jag blankt i om det är förra veckans eller den här veckans, det är faktiskt inte det viktigaste .., det är den där hjärtevärmartanken som räknas.

I ett par timmars tid ...

... ägnar jag mig åt att räfsa löv.

Räfsan är nyinköpt och den dyraste som pv någonsin haft i sin ägo; en Fiskars, men bra är den.
(Det är inte säkert att den är ett dugg bättre än tidigare varianter, dom där mer billiga sorterna där skaften knäcks efter en säsongs använding, men jag inbillar mig att den är bättre - jag är ju så lättlurad -).

Mellan varven drar jag upp högresta nässlor som torkat och kommer ihåg hur det såg ut när jag dråsade rakt ner i nässelsnåret vid husvagnen - det var i somras -.

Medan jag räfsar, håller harry vakt vid vägen.

Eller mer som "koll".

Det kändes bra alltsammans.

Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Barbro och en liten Anna-Lena. Barbro som inte längre är i livet.

 

Hej Elisabet,

 

Det bästa i veckan (ja, veckorna faktiskt) har ändå varit livet.

 

Livet som min mamma lämnade efter ett par veckors kamp, men där hon ändå varit den som själv bestämt utgången.

 

Fr.v. Ludvig, Anna-Lena och Love.

 

Livet som fem dagar därefter kom till oss i form av barnbarn nummer 9. 

Loves lillebror Ludvig, 4,6 kilo tung och 53 centimeter lång.

 

 Bilderna är på mig och min vackra mamma samt på mig, Love och Ludvig när vi kollar Ludvigs tår

// Sen mejlar jag till Anna-Lena och frågar om hon kan tänka sig att berätta lite om sin mamma, hon som ser så rar ut på bilden längst uppe.

Efter en stund kommer svaret.

 

´"Mamma Barbro var yngst i en syskonskara på fem. Två systrar är ännu i livet. 

Hon växte upp iVärmland och trots att vår familj flyttat runt en del var det ändå Värmland som var hemma för henne. 

 

Värmlandsvisan ska spelas på begravningen.

 

Mamma var hemma med oss tre barn tills jag i tio-årsåldern tyckte hon kunde börja jobba. Därefter arbetade hon med administration på Sörängens folkhögskola i Nässjö tills hon gick i pension.

 

Barn (3), barnbarn (10) och barnbarnsbarn (3) var en stor del av hennes liv och friluftsliv har alltid funnits med i bilden. När jag var barn var vi alltid ute i skogen på helgerna och grillade korv och åkte skidor, skridskor eller badade. När det var bärtider var hinkarna alltid med och vi skulle plocka bär. Jag lovade mig själv då att jag minsann aldrig skulle plocka bär när jag blev vuxen - nu älskar jag det.

 

Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det.

 

Mamma var bestämd och envis (det finns dem som tycker vi är lika...), men med ett stort hjärta där hela vår stora familj och många vänner fick plats."

 

Och jag säger: tack Anna-Lena som delade med dig!

Det bästa för Ann i Göteborg ....

Det bästa som hände förra veckan var när det vackra paketet kom från underbara Annika i Kävlinge.

Vi träffades på bloggträffen som Elisabet och PV ordnade så fint i Steninge en sommar.

Hon har utrensning och skrev och frågade mig om jag var intresserad av knappar och annat sybehör.

OM jag är, svarade jag ..., och då kom det efter nån dag ett paket inslaget i regnbågspapper.

Jag skulle tagit en bild av det men innan jag ens tänkte den tanken hade jag rivit av pappret, nyfiken på vad som fanns i.

 

Det blev rena julafton!

Det var knappar i alla material; underbara pärlemorknappar, metall, plast, nylonknappen Ultra, läderknappar m.m. Gamla plastknappar man kunde köpa på EPA för 75 öre. Det var hyskor och hakar och tryckknappar och tråd och stoppegarn i laxrosa.

Elisabet säger: Barndomsminnen rakt av!! Särskilt den till höger.

Det var strumpeband i laxrosa och vita bändelband (bomullsband) och allt omsorgsfullt packat i plastpåsar, en knuten med oblekt bomullssnöre.

En fin kartong med Björntråd och knapphålstråd och en fin liten gul behållare till nålar och...och...och...en stooor bit finaste drällväv!

Tänk vilken historia alla dessa till synes obetydliga saker har att berätta!

Och trots att jag försökte vara envis så fick jag inte ens betala frakten för hela härligheten.

Tusen tack till Annika i Kävlinge och tusen tack Elisabet för att du är en sådan nätverkare.

Och till er andra: Kasta aldrig bort gammalt sybehör ni inte vill ha utan att höra med mig först! Jag betalar frakten – om jag bara får!

Hälsningar Ann i Göteborg.

Kommer ni ihåg den här ...?

Och Kattis som kommenterar och gissar ...

Kattis sa...

Jag tänker att det är någon som ska bjuda på snittar, vegetarisk lasagne (?), och god dessert, förmodligen ha nattgäster på frukost...

De olika stilarna kan vara en lärare, som skriver skrivstil ibland men textar så att eleverna kan läsa... Listan har fyllts på vid olika tillfällen (därav skifte i handstil), varefter middagen planerats...

Personen är troligen i trettiosåldern, med tanke på handstil och det faktum att dessertskålarna inte redan trängs på hyllorna i köksskåpen...

Kattis sa...
 Det ser ut som att det även ska drickas drinkar! :)

Kattis sa...
Hade det varit hallonBLADSte, då hade personen i fråga varit gravid, men.

Kattis sa...
Jag älskar dessa inköpslistor! :) Kan inte denna Alexandra nu berätta vem hon är? Nu när vi för en gångs skull verkar ha nära till källan och till de rätta svaren.

Och så kom svaret!

Alexandra sa...Kattis! Vilka roliga och bra reflektioner du gjort. Jag är inte lärare, jobbar på hotell, jämngammal med bloggmadamens AP. Skrev listan under förmiddagen men ändå inte så länge mellan varven. Middagsgäster skulle vi ha, bjöd helt riktigt på snittar. Till varmrätt blev det lammgryta av lamm som betat i Klimpfjäll och fanns i frysen, därför inte på listan.
Det var tänkt att gästerna skulle sova över men det blev inte så:(
Är INTE gravid!! Och det bjöds på drinkar!

"Kan det vara utflykt ...?"

.... skriver Eva i Tyresö, som hittade just den här lite skrynkliga lappen.

DBIFV för annannan i Portugal ...

Det bästa som hände var att vi hade tid och tillräckligt mycket goda rester i kylskåpet för att bjuda vännen R på improviserad fredagskvällsmat när hon skickade ett sms och undrade vad vi hade för oss. Vi har inte setts sedan mellan jul och nyår, mest för att R alltid är på språng.

Det bästa jag gjorde var en av mina två årliga undervisningsturer till Lissabon där jag har två lördagsförmiddagar på en fortbildningskurs i mitt ämne.

Det innebär upp tidigt för att ta kvartisjutåget och behöva komma lite försent och vara lite trött och mosig när jag först sätter igång men sedan blir jag inspirerad och engagerad.

Särskilt den här gången, för min radikalt omgjorda lektion visade sig fungera utmärkt, studenterna blev engagerade i gruppövningarna och jag imponerade på mig själv i hur jag hanterade gruppdynamiken och fyllde i med frågor och upplysningar där det behövdes.

Jag kan ju det här, ju! (Fast oj, så mycket försök-och-misslyckande det har tagit mig att komma hit)

Men det allra bästa, det är att sitta på tåget tillbaka på eftermiddagen, efter väl förrättat värv, på väg hem till en för övrigt alldeles ledig helg, lyssna på ljudbok och sticka och så småningom nicka till!

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Hej elisabet

Det bästa för mig var trippen till våra tjejer i Oslo.
Det blir intensiva men ack så mysiga dagar.
Den lilla som nu fyllde 2 år pratade oavbrutet lite norsk och lite svenska och var så glad i mormor och morfar.
Sedan att se hennes så små fötter vara kopior av gammelmorfars,mormors och mammans fot gjorde mig full av lycka!

Babsan i Uppsala

// Elisabet säger: det här det-bästa-inlägget fanns på plats innan vi åkte till Sälen, men då blev det ju inget av med lotteriet. Just därför lägger jag in det igen, så inte Barbro känner sig utputtad. 

Flaskor i golvet och korta möten ...

Att komma tillbaka till affären efter en dryg veckas ledighet, känns som bäst.
Det är skönt med vardag.

Jag tar mig an mejerikylen .., tar ut allt som möjligen kan tänkas gå in i hyllorna .., kollar datum, sätter ner priset på sånt som snart går ut ..., skriver in nya bäst-före-datum i röda boken - den som vi kollar varje dag och ser när det närmar sig 30%-nedsättning - .., sen blir det läskleveransen och ni anar inte hur mycket enklare det är att fylla in stora petflaskor som står i en liten "pappersform", mot för andra, där det bara är plast runt om och när man har sprättat upp plasten och börjat plocka upp flaskorna, då ramlar dom omkull och nästan alltid dråsar nån i golvet!

Särskilt knepigt är det med dom små flaskorna, typ Coca Cola 33 cl i plast.
Där vinglar det hur mycket som helst!

Sista timmen tar jag kassan.
Det blir småprat med en kvinna i 40-årsåldern som arbetar på ett korttidsboende och hon säger att arbetet känns meningsfullt och jo, hon skulle välja samma yrke om igen.

"Sämst är kanske att det blandas så mycket .., där är rehabpatienter som har drabbats av stroke, men där är också många dementa och där finns även ren palliativ vård", säger hon.

En annan kund visar sig vara mattelärare och jag säger - alldeles för tvärsäkert - "jaha, då har du säkert vänster tumme upp!" och tänka sig, det har hon!

Bakom henne står två unga män i artonårsåldern och dom blir nyfikna och undrar vad det där handlar om och så knäpper dom också händerna och kollar.
Många leenden blir det!

En ung man frågar efter nål och tråd.
Han är i Anders ålder och inte vet jag hur vi kommer in på det (jag kanske frågade ...), men han berättar att han är nybliven polis och har börjat arbeta i ett närliggande samhälle.

"Just nu är jag på utredningen .., det är mycket som är nytt och det känns verkligen spännande ...., nej, min pappa är inte polis, jag är den förste i släkten som valt det yrket, pappa är lantbrukare - ja, eller vi hade lantbruk ...", säger mannen som ser så snäll ut.

Nån kvart innan stängning kommer en kvinna i 30-årsåldern till kassan.
Hon pratar lågmält i sin mobiltelefon .., säger "puss, puss .., jag hoppas vi kan ses senare i veckan".

Så snart hon avslutat samtalet ber hon om ursäkt.

"Det känns oförskämt att prata när jag står här ...", säger hon och jag förklarar att det spelar ingen roll, hon har ju nickat till hälsning och då känns det bra.

Kvinnan ser lite ledsen ut.

"Allt väl ..?" frågar jag lite försiktigt.

Nej, allt är sannerligen inte väl.

Hennes far - det var honom hon pratade med -, är svårt sjuk; har såväl KOL som cancer och i julas var det nära att allt var över. Nu är han infektionskänslig, bor ensam hemma i stan .. men hans dotter vågar inte hälsa på, då en förkylning för pappans del kan bli ödesdiger värre.

Och jag får veta att hon förlorade sin mamma för ett par år sedan.

"Jag tänker på henne precis varje dag ...", säger kvinnan mjukt leende.

Sen är det nästan tomt i butiken och dags att stänga .., Malin har tagit hand om brödet och tidningarna och vi säger - unisont - att tänk, vilka livsöden man möter i en liten livsmedelsbutik och tänk .., hur underbart det här yrket kan vara.

Det är vad vi säger.

Dagens fönster ...

 

Vi var i närmaste orten Solliès Pont igår och på väg till doktorn gick vi förbi det här huset. 

Jag tänkte förstås på dig och tog en bild. 

Räcker fönstren åt dig?

 

Kram/Monet

 

// Jo, du .., det räcker och blir över ,-)  T a c k   snälla!

DBIFV för Ingela i Ystad ...

Vi var grannar i Ystad, Ingela och jag. Mitt-emot-grannar.

Hej Bettan, hoppas att du hämtat dig från resan? Samt att du inte är för hes efter allt hejande i spåret!
Jag brukar inte skriva här vad som hänt i det bästa i veckan...men nu skall jag minsann skriva utan att vara tvångsnominerad av dig!

Det bästa i veckan som hände förra veckan var att jag har träffat en RIKTIG KARL, en karl som är man för sina skor.....

Jag är inte blixtkär, men han får mig att må bra!
Och det bästa är att vi känner likadant för varandra....
Och det är ett guldkorn i mitt liv......så det måste ju kvalificera sig för dragningen i lotteriet eller hur?

Kramar i massor
Ingela i Ystad........

Till alla som läser här: 

Jag fick alldeles nyss ett mail från Ann i Göteborg, där hon skriver att sedan nån vecka tillbaka, ser min blogg helt annorlunda ut i hennes läsare.

Och så visar hon en bild, där sidan mest ser ut som en lång slips ungefär.

Hur är det för er?

Ser den ut som vanligt?

Så här ser den ut hos Ann.

DBIFV för Amber ...

Hej!

Extra varm om hjärtat blev jag när tonårssonen under veckan blev allt gladare under skidåkningen i Sälen med pappa och kompisar.

Detta efter en lång period då han inte tyckt någonting varit särskilt roligt, om roligt alls. '

Nu SMS:ade han och mot slutet av veckan skickade han roliga bilder på sig och kompisen. '
Han är kreativ och alldeles fantastisk när han är sitt vanliga jag, så det blev några rediga skratt när jag såg hans bilder.

Och mammahjärtat blev alldeles saligt över sonens glädje!

Om jag funderar på att åka Vasaloppet ...?

Glöm det.

Inte ens i mina vildaste fantasier!

Och inte blev det bättre året därefter. 

(Lägg märke till den gymnastiske skidåkaren vid 1.07)

Gode tid. 

DBIFV för Anne i Mantorp ...

Hej Elisabet,

och tack så väldans mycket för rapporteringen från Vasaloppet!

Jag hade själv årets sportliga höjdpunkt i söndags då jag följde Vasaloppet på TV. Så härligt
att se alla som kämpar sig fram till målet i Mora. Vilka hjältar dom är. Jag sitter och ler mig
igenom hela alltet och blir så glad av alla möten mellan reportrar och "blåbär". I år var ju
Kalle Moreus med som reporter, trevlig kille tycker jag.

Tänk att alla dina åkare tog sig i mål. Fantastiskt bra gjort. Grattis till dom alla!

Ja, alltså är Vasaloppet veckans bästa för mig, även om det begicks i soffan för min del.

Vårkram från Anne i Mantorp.

DBIFV för Monet i Frankrike ...

Mitt bästa i förra veckan var när vi körde till en supertrevlig restaurang i badorten La Croix Valmer några mil österut från oss. Ganska nära St. Tropez. Där träffades ett antal svenskar för att äta lunch och lyssna till ett intressant föredrag om fransk politik. Det finns en förening för svenskar som bor härnere i Provence som ordnar ett antal trevliga aktiviteter som man kan delta i om man har tid och lust.

Den här gången var också Sveriges konsul med och svarade på frågor - både konsulatet i Nice och den här föreningen är också till stor hjälp med allt man kan behöva. Juridiska och ekonomiska frågor, försäkringsfrågor och allt annat praktiskt som man stöter på får man hjälp och tips med.

Det var kallt och blåsigt ute och långt ifrån någon vårvärme. Men vi hade trevligt, det femtiotal svenskar som samlats och maten var extremt god!! Här är förrätten - "calamares", små mjälla bläckfiskar, frästa med mycket smör och persilja och med mängder med vitlök. Till det en fräsch sallad. Mycket gott!! 

Hälsningar Monet.

DBIV ....

Det fina bokmärket ...

Hör ni, govänner ..., tro inte att vi alldeles har glömt bort er när det gäller det här med förra veckans bästa .. ., men det har som sagt varit fullt upp med annat.

Hur har ni det?
Finns där nånting som gjorde era hjärtan extravarma förra veckan?
Nånting som ni ler åt, ja, bara ni tänker på det?

Då får ni gärna dela med er av glädjen och det som lottas ut den här gången, det är ett bokmärke som den kreativa Hedgrenskan i Skåne har förfärdigat och skickat som lottvinst!

T a c k  snälla, rara Kerstin!

Och glädjeraderna ..., dom skickar ni som vanligt till bisse151@gmail.com, gärna med bild till, men det är förstås inget måste.

Jag tycker mig minnas att nån redan ligger inne med ett bidrag; det ska jag leta reda på.

Välkomna allesammans!'
(När blir då dragningen? Ja, vad ska vi säga ..., i slutet av veckan?)

Hemma ...

Och så kommer krafterna åter!
Sover ovanligt länge, men vid halv nio tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.

Ser ett > format fågelsträck (svanar, tror jag bestämt ...) komma flygande över hedmarken .., hör andra sorts fågelkvitter än för en vecka sedan .., och ute på fågelön är det ett förfärligt tjattrande!
Jag undrar jag om ejdrarna har kommit ..:?

Hemma igen .., ser jag en skata lyfta mot skyn med en liten kvist i näbben .., jaha ja .., nu börjar det att möbleras i boet .., och i rabatten mot söderväggen har snödropparna tittat upp.

Det känns bra.
Och om fyra timmar stundar jobb.

Två-noll-fem ...

Skåne är hemma.

Stensjö är också hemma.

Och såklart är Malå hemma .... och varm i hjärtat blir jag av den här lilla filmen.

Två-noll-fem in i inslaget börjar det hela.

Tisdagsfönstret ...

... finns i en blomsterhandel på gågatan i Ystad.

Där inne i butiken stod jag och hade den här lilla krabaten svansande runt benen, ja, där fanns fler också och alla tillhörde förmodligen butiksinnehaverskan.

Underbart! var ordet.

Skåne ...

Vägen mot Ystad. Det är inte långt ifrån att hjärtat brister.

Mitt på dagen blir det ny utflykt med bilen, nu till Skåne, där Harry ska hämtas hem och sonen ska lämnas av.

Det blir några trivsamma timmar tillsammans .., med mycket prat om veckan som varit .., om det långa och för sonen eländiga loppet igår ..., men också om det som var bra.

Han säger - och då ler jag stort - att dom där små chokladbollarna pärlsocker på, dom som Volksvagen bjöd på längs spåret, åååå, det var nästan himmelskt, så goda var dom .., och så alla människor som satt ute på myrar eller sjöar och grillade och spelade musik från sina skotrar .., eller bara hejade .., eller allt sammantaget, det var också en sån glädje, ja, alla dom som hejade och ropade i spåret betydde mycket!

När vi kommer till Malmö (där det är vår i luften och gräsmattorna översvämmas av Vintergäck!) stannar vi till ute vid Bulltofta där sonen tränar crossfit, och bara ett femtital meter därifrån, finns ett litet matställe där det lagas italiensk mat och så får man liksom själv komponera sin tallrik/bytta.

Vi köper var sin (kvinnan som står bakom disken är så rar och vänlig!) bytta (som innehåller pasta, kycklingfilé som värmdes upp, underbar fräsch sallad, fyllda små tomater .., fetaost, pesto och lite valnötter!) och går till crossfit-lokalen där vi på övervåningen - i det som Anders kallar för lounge och jag för "mer som ett litet vardagsrum" - kan sitta och äta detta ljufvliga (helt suveränt gott!), allt medan män och kvinnor tränar ihärdigt på det nedre planet.

Sonen säger att det här att vara delaktig i den träningen och att vara coach för dom som tränar ., och all samvaron med kamraterna som kommer från hela världen (det är där han har lärt sig arabiska ord), ja, det betyder hur mycket som helst.

Att vara en del i ett större sammanhang .., ja, men hur viktigt är inte det?
Känslan att tillhöra en flock?
Jo, jag vet precis.

I Kerstin soffa ...

Sen kör jag till Kerstin som bor söder om landsvägen och jag får nästan ont i hjärtat, så mycket känslor har jag för det här vackra landskapet som heter Skåne ..; för böljande åkrar och pilalléer .., för havet där på högersidan .., och känslan när jag står vid ett trafikljus och en tittar en bamsetraktor i rumpan.

Det är Skåne.

Här gick jag. Vintergatan i Ystad. Längst där borta bodde mamma.

Och så mot Ystad .., och jag passerar Smyge, Smygehamn, Beddingestrand, Abbekås (oj, vad där har byggts nya hus!) .., Mossby (och stranden dit jag brukade åka om somrarna!) och sedan Svarte där jag promenerade så ofta med Linte ..., och in till Ystad och jag parkerar på Vintergatan där mamma bodde på Ejdern och jag tänker på hur många tusen gånger jag nog gick där längs gatan - all oro som fanns inombords och glädjen över personalen som var så underbar - ..., och jag möter bekanta ansikten som hälsar och på Ica Supermarket arbetar dom vanliga arbetskamraterna och det blir ännu fler kramar och småprat och storprat och kunder som kramar om och säger snälla saker och en kvinna undrar om jag har haft semester ?

"Jag har saknat dig, Elisabet", säger hon leende och det känns som om jag skulle börja gråta.

Regementsgatan. Vid bilen till vänster skymtar det som var min lägenhet. Svarta fönster.

Regementsgatan där jag bodde under sju års tid, är sig lik.
Svarta rullgardiner i "mina fönster" .., alldeles tomt är det.
Stockrosorna som jag smygplanterade till vänster om ingången, är bortryckta.
"Hur skulle det se ut om alla gjorde så ...?" sa vaktmästaren.

Och nu är jag hemma och harry har gått och lagt sig hos husse .., och sigge vet inte till sig av glädje när matte och husse är hemma, ja, han har till och med hoppat upp och satt sig i pv:s knä och låtit sig gosas med.

Nu .... har jag nog skrivit av mig det mesta.

Dagens fönster ...

.... eller kvällens kanske, finns i ett alldeles bedårande litet hus på den skånska slätten.

I det lilla huset bor Hedgrenskan och ååå, jag tror att hon kunde byta yrke från lärare till heminredningsexpert .., ty hon har en förmåga att få det så otroligt ombonat och hemtrevligt där hon slår ner sina bopålar!

Ett litet hem som andas lugn och ro.

Och i soffan låg en vacker katt och vilade.

Från Meja till Harry ...

"Ja du Harry, då är vi framme vid sista morgonrundan för den här gången.

Tiden går fort när man har kul ..., men idag kommer ju din matte för att hämta hem dig.

Visst kommer du att sakna denna sköna tur med fin utsikt ner mot havet?

Hälsningar din vän Meja."

Det kom ett brev ....

Xavia

"Hej,

Jag hittade din blogg när jag sökte på google om just labrador/stövare. Just för att min egna hund är denna blandning. När jag hittade din blogg insåg jag ganska snabbt att din Harry och min Xavi är identiska med varandra, både till utseendet och som du beskriver Harry att vara. 

 

Vi köpte vår hund i  Varberg sommaren 2011 (valparna var då födda i maj)

Den bondgård du beskriver måste vara densamma som vi var på.

Varför jag skriver till dig är för att jag är så himla glad att jag lyckats hitta ett syskon(?) till Xavi att jämföra med.

 

Jag bifogar med lite bilder så kan du själv se hur lika dom är."

 

// Helt underbart och nog kan man se att dom är kullsyskon! hälsar Harrys matte.

Ännu flera bilder ...

12826 är pv:s rare brorson Emil Göransson.

Gårdagen blev en härlig dag i flödande solsken! 

Upptstigning klockan kvart i fyra på morgonen .., då husets tre herrar skulle göra sig klara för avfärd till starten i Berga By en timme senare.

AP var - som vanligt - chaufför.

Vid niotiden hade vi städat klart i stugan och begav oss i två bilar längs Vasaloppsvägen.

Hysteriskt med trafik förstås .., evighetslånga bilköer, men härligt ändå, då man från många platser längs vägen ser skidåkarleden ute på myrarna.

I Evertsberg stannade vi till och drack kaffe och inväntade åkarna.

Först kom Emil och Kajsa .., därefter en pigg Micke .., och efter en stunds orolig väntan: även sonen.

Åååå, så slut på han var och så ont i ryggen han hade! 

Nej, se Vasaloppet, det var inget han tänkte ägna sig åt framledes, det meddelade han raskt.

Utsikt från bilen.

Tänk, jag har nästan glömt hur vackert det är med riktig vinter.

Flera gånger under resans gång har jag sagt ..."men jag skulle nog kunna bo här .., det är ju tidigare vår i Dalarna än i Västerbotten och här finns fruktträd och ....".

Men så är det väl det där med havet, förstås.

Oxberg ..., där ligger kontrollen på en höjd, ja, kanske rent av ett berg.

Utsikten är hänförande! 

Vid det här laget hade vi delat på oss igen .., AP åkte till Hökberg för att ta emot Micke och pv, själv stod jag här och väntade aningen oroligt på Anders .., å, hur skulle hans rygg nu vara?

Intill mig stod en norsk lagledare och looog åt mitt eviga hejande på alla åkarna; främst på  kvinnor, men även övriga.

Vi kommer att prata om Marit Björgen och de övriga norska medaljörerna.

"Men jag kan glädja dig med att en svensk vann 5-milen ...", säger norrmannen leende, ja, när jag beklagat mig över broderfolkets eviga segrar i skidåkning.

Å, så roligt, heja Sverige!

 

Och jag hejar vidare. 

Det är roligt att se hur glada somliga blir .., många ler lite trött och säger .."tack, det behövs all hjälp!", andra stirrar rakt fram och tycks nästan se döden i vitögat. 

Somliga önskar nog att man höll tyst eller åtminstone åkte själv.

Halva sträckan kvar! 

 

  

Så här lät det i vid kontrollen i Oxbert.

Evert Sandin som sjunger, tror jag .., och tänk, en gång i världen hade jag en LP-skiva med den mannen .., jag minns tydligt hur fodralet såg ut och jag tror att den hade titeln "Helkul i Dalom".

I Oxberg köper jag varm korv till mig själv och Dextrosol till sonen (som senare ska dela med sig av detta till en tysk - och lika trött - skidåkarkollega.., och när den tyske mannen glatt ska ta sig en tablett, då dråsar han i backen .., men sen, efter en kvart kanske, var han ifatt och fick sig det där energitillskottet ..) och människor hejar och hojtar.

Först i mål av Göransson-Eikedahl-Widnergänget är energiknippet - tillika svärsonen - Micke.

Han åker som ett spjut och hinner ikapp såväl Anja Pärson (heja Anja, heja Anja!) som Kajsa.

Oförskämt pigg ser han ut efteråt också .., men säger ändå att aldrig i livet, aldrig en endaste gång att han ska åka Vasaloppet, nej, nu vet vi det! 

Grattis Micke till din fina tid  på sju timmar och fyrtiotvå minuter!

Tio minuter senare kommer Kajsa skidande .., och sjutton minuter efter Micke är det pv:s tur och 

han påminner mest av allt om en liten tomtegubbe när han åker och han ser pigg ut och åker iväg och hämtar sina kläder och äter mat (sitter mitt emot en fransyska som är så dålig och pv hämtar en funktionär som kallar på läkare .., den arma kvinnan är totalt slut på!) och återvänder sedan till stadion och oss övriga.

Just här står vi och inte förrän efteråt upptäcker vi skylten!

Vid halvsextiden, när det börjat skymma lite (det kommer inte Anders att gilla att jag skriver .., det där med skymningen ...,-) , får vi förvarning i mobilen om att Anders har 650 meter kvar till målet i Mora.

Nu åker flaggan upp och vi  sträääcker oss över planket för att möjligen kunna se honom och jag har - redan innan - sagt att vi står på den vänstra sidan (sett från åkarna), ja, jag har ju minsann köpt en stor krans till sonen som ska hängas runt halsen (ja, här räds vi inga överord .., mammor får vara omåttligt stolta över sina barn!)

Annas hejarop på lillebrorsan ekar över målområdet och Hilda hörs hojta "ja, kom igen!"

Och se ..., där kommer han .., trött och sliten, men orkar ändå ta flaggan och åka mot det hett efterlängtade målet och speakern säger att ..."där kommer en med en flagga, ja, jag ser inte vad där står för namn, men det är i alla fall en häst på flaggan och åkaren heter Anders Eikedahl!"

Då ler vi alla.

Tiden blir nio timmar och tjugofem minuter.

Efteråt får vi av sonen veta att detta var första och sista gången han ställer upp något så galet ..,("ja, ja, men det säger många efteråt ..." säger pv:s storebror Tommy som skidar in ytterligare en dryg timme senare ...) och nej, han ska minsann hålla sig till det han är bra på och gärna - ja, till och med jättegärna ! - stafettvasan, men att göra om detta - nä, aldrig -!

På hallgolvet i morse.

Orkar ni mera?

Efteråt ... när sonen hämtat sin utrustning, åker vi till Orsa Grönklitt och lämnar skidorna .., jag kör dom första tre timmarna, sen tar Patrik över .., och från Göteborg är det pv som kör.

Halv tre natten mot idag är vi hemma.
Det är iskallt ute - kyligare än i Sälen - eller så är det närheten till havet som gör det ..?

Sigge möter oss jaaaaamande .., och nu är det måndag och jag ska köra till Ystad och hämta Harry och lämna sonen i Malmö, fast i omvänd ordning.

Tur att man är ledig idag!

Det är däremot inte pv som efter en och en halv timmes sömn, tog bussen till Halmstad.

Sist av allt: vasaloppspojkarna vid femtiden igårmorse.
Fr.v. Anders, pv och Micke.

Grattis till er alla tre!
Ni gjorde det sååå bra!

Och till er som orkade läsa ända hit ner:  grattis till er också!
Nu ska jag befria er från mer skidåkningsprat.