... betyder en broder mer.

I en kommentar till inlägget om "Servettupproret" skriver Turtlan att "vad ska vi nu hitta på?"
Det är ju så det är här i livet, att glädje smittar.

Jo, men här finns ett förslag Turtlan!

Förra hösten råkade jag av en slump läsa om Aktion Julklappen och det tog liksom skruv; man skulle inhandla tio saker (bestämda saker, typ tandkräm, tandborste, en pixask, ritblock, pennor, suddgummi, tvål , ett skrivhäfte och ett ritblock och en pennvässare, samt ett personligt skrivit julkort/julhälsning) och så läggs detta i en plastpåse/kasse som sedan slås in med julklappspapper.

Varför får man inte lägga en docka i paketet, t.ex?
Jo, för tanken är att alla barn på barnhemmen eller i skolorna ska få likadana saker .., så att inte någon står där med en jättefin bil eller docka och andra blir utan. Jag tycker att det är en vettig tanke.

Olika insamlingsställen finns att lämna paketen till, men det är inte många och det är synd.
I Stockholmstrakten finns nog ett par .., i Göteborg också och så i Genarp i Skåne.

Själv gjorde jag så här: jag gick in på Läkarmissionens sida som handlar om detta, skapade en grupp under namnet Ann-Gerds barn och barnbarn (tanken var att vi skulle stå för det hela), men fler blev entusiastiska och ville vara med, arbetskamrater och vänner kom med paket ..., sist av allt körde pv och jag själv till Skåne och lämnade tjugofem eller trettio paket till Erikshjälpens lager som vidarebefordrar alltsammans till barnhem i Ukraina, Moldavien och Rumänien.
Mamma måste ha smajlat i sin himmel, ty så många barn och barnbarn hade hon sannerligen inte!

Skolbarn i Rumänien som just fått sina paket, ja, det var i fjol det.

Men ååå, vad det kändes bra!
Och ni skulle ha sett alla tiotusentals paket som stod travade och höll på att lastas i en långtradare!
Det var verkligen som att känna sig som en länk i stor, nästan oändlig kedja.

Helt slumpmässigt hade en journalist på Radio Halland fått nys om detta, kom hit och gjorde en direktsänd intervju .., ja, då kände flera kunder igen den västerbottniska rösten och ville vara med, men då var det redan för sent.
Stoppdatum för årets insamling är den 26:e november (det börjar den 3:e november).

I år tänker jag - om chefen går med på det och det tror jag att han gör - skapa en grupp som heter Ankarets Vänner (affären heter Ankaret) och så får den som vill lämna in sina paket och vi samlar ihop dem och kör ner dem till Skåne.

Ja, det var mitt förslag Turtlan!
Men det finns ju hur mycket som helst annat att hjälpa till med! 

Här kan den som är intresserad läsa mera om hur det fungerar, detta med Aktion Julklappen.

Frihet ...

Trots att jag verkligen älskar mitt arbete, så tycker jag att det är ännu ljuvligare att vara ledig!
Kanske är det latmasken som angripit mig på allvar, eller så kan man ju skylla på åldern?
I fyrtio år har jag suttit bakom en kassa - förvisso inte i sträck - men ändå .., och då får man måhända känna att detta med lediga dagar är som ljuvligheternas ljuvlighet.

Idag är en sån dag.
Och i morgon.

Så vad gör man då?
Jo, man brygger kaffe (för en gångs skull Gevalia mörkrost som faktiskt är lika gott som Zoegas) .., man tar sig en macka .., tittar på SVT:s gomorronprogram där partiledarnas framträdande i diverse utfrågningar betygsätts ..., och jag tänker att jag gillar verkligen DN:s chefredaktör Peter Wolodarski .., men han är ju ingen partiledare .., hallgolv torkas .., disken tas om hand .., och plötsligt upptäcker jag min favoritfågel nummer 1 ., den lilla rödhaken som har tagit paus och slagit sig ned på trädgårdsstolens ribbor.

Solen strålar.

Allt känns bra.

Dagens fönster ...

Med hösten kommer den där glasklara luften.
Himlen får en ljusare färg.
Och på marken, inte långt från där jag står och tar bilden, ligger drivor med taggiga kastanjefrukter på marken.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Hej!

En ganska händelselös vecka som förgylldes av en underbar tur i skogen.

Det är bland det bästa jag vet.
Rofyllt på alla sätt och vis.

Kram Barbro

Servettupproret ... så här skrev VK.

Presenter strömmar till boendet i Lycksele

Publicerad igår kl 20.00

Lycksele 

Servetter, kaffekoppar, möbler och andra gåvor. Efter den uppmärksammade tv-serien, Sveriges bästa äldreboende, har människor runt om i landet skickat presenter till boendet i Lycksele.

I fjol följde en miljonpublik Smedsberget i Lycksele då det på fyra månader skulle förvandlas till landets bästa äldreboende. Förra veckan visade SVT en uppföljning på programmet. Då fick tittarna följa vad som hänt sedan tv-kamerorna slocknat och förändringsarbetet fortsatt i vardagen. Mycket har blivit till det bättre men i programmet visades även att boendet inte har råd med servetter och i en frekvens viker personalen hushållspapper inför måltiden.

Det har fått både företag och privatpersoner runt om i landet att reagera och engagera sig. Den senaste veckan har presenter strömmat till Smedsberget. Under onsdagen gick områdeschefen Kerstin Isaksson och Frid Jakobsen igenom kartongerna.
- Efter programmet har jag fått mejl från människor i hela Sverige. Både ris och ros men mestadels positiva kommentarer på vilket arbete vi har gjort, säger Kerstin Isaksson. Hon berättar att redan efter att programmet sändes i fjol hörde folk av sig och skickade gåvor. Men den senaste veckan har det varit extra mycket. Mestadels är det servetter men även porslin, tavlor och vykort.
- Jag tycker det är jätteroligt att folk bryr sig. Vi brukar ibland ha använt servetter på helgerna men nu kan vi använda dem vid varje måltid och det känns bra, säger Kerstin Isaksson. Hon får medhåll av Frid som läser upp ett av breven de fått från en kvinna i Karlstad.
 (Kan det vara Turtlan, tro? skriver Elisabet.)

 ”Servetter är inte lyx utan en självklarhet”, står det.
- Jag tycker det är väldigt fint skrivet. Det är roligt med alla gåvor, samtidigt är det lite märkligt att det ska behövas inom äldrevården i dag, säger Frid Jakobsen.
ska behövas inom äldrevården i dag, säger Frid Jakobsen.

Vinsterna i lotteriet ....

Jo, det är den vackra lilla asken av myrtenträ, skänkt av Monet.

Foto: Anna Ingemarsdotter

Och i det lilla, lilla, lilla paketet i asken, ligger ett Teal-armband, det som säljs till förmån för
äggstockscancer.

Ett sånt har gått iväg tidigare - då var det Ann i Göteborg som vann, om jag inte minns fel -, nu ännu ett till någon vinnare.

Två priser, alltså.

Och nya har kommit susande från Värmland och yttterligare något är på gång.
Tack snälla!

// AP skriver så här: Anna och hennes vän Kim som startat "Jag bär Teal" har redan samlat in över 100 000 kr och överlämnat dem till förmån för forskning. IMPONERANDE!!!"

Tänk, vilka energiska människor det finns! Ni minns väl Kerstin Hedgren som drog igång fjolårets almanacka med bilder på skånska madamer  - däribland Kerstin själv - och fick ihop samma summa, om jag minns rätt? Eldsjälar, rakt av.

På vid gavel ...

Om man är riktigt trött, på gränsen till vanvettigt trött .., då är det som om hela hjärnan och även hjärtat står på vid gavel .. ja, som om där inte finns någon spärr åt något håll .., man orkar helt enkelt inte stänga dörren.

Så känns det under fyra timmar i kassan.
Helt andra kunder än mina vanliga kommer och handlar .., många äldre tanter och någon enstaka barnfamilj .., det är så oändligt mycket lugnare än på kvällen när vi är ofta bara är två.

Och jag får träffa Annika som är nyanställd.
Om henne har jag hört enbart gott och hon infriar alla förväntningar!
Mjuk och rar .., har arbetat på Ica precis som jag själv .., trivs i mindre butiker och hon har ett mjukt och varmt leende som nog kan smälta de allra tjockaste polar-isar! 
Dessutom påminner hon om min systers barnbarn Nathalie.

Från förskolan intill uppenbarar sig fyra glada småttingar och deras fröken och jag får veta att alla fyra barnen har fyllt år och nu ska det bli fruktkalas på dagis.
Fem år är dom alla!
Titta här! Fingrar räcks upp och spretar i luften.

En av dem fyllde år igår.
I en liten korg vid kassan finns festis-reflexer och jag tar mig friheten och ger dem var sin, trots det uteblivna festisköpet, och en av lillkillarna blir överlycklig och berättar samtidigt att han har en reflex hemma som blinkar!

Hej å hå så trevligt det är med ungar i affären!

En Skytt, en Fisk och en Stenbock.

Trots att arbetstiden är så kort, väljer jag att ta kaffepaus. 

Mitt emot mig, på andra sidan bordet, sitter städarna Mustafa och Alexander. 

Jag frågar var dom kommer ifrån?

Serbien, säger Alexander. 

"Jag var sju år när vi flytttade till Tyskland och nu har jag bott i Halmstad i fem år, här trivs jag jättebra, har ett jobb och .., ja, det är bra här", säger han leende.

Varje sommar åker han tillbaka till släkten i Serbien.

Nu arbetar dom båda männen (27, respektive 28 år) som städare och gnor och gnor och gnor.

På väg tillbaka till kassan, passerar jag charken där A-M gör i ordning en buffé som ska hämtas senare under dagen. Det blir lite småprat .., och så hej svejs.

Fina möten blir det också. 

En kvinna i min ålder berättar att hennes mamma är dement och helt försvunnen i sin egen värld och så pratar vi om detta .., om gemensamma upplevelser och hur olika vi har hanterat det hela. 

Mina barn och barnbarn har alla varit med intill slutet och sett mormor/gammelmormor förändras och till slut försvinna ..., kvinnan har valt en annan väg. 

"Nej, jag förbjuder mina barn att träffa henne och vi tar inga bilder av mamma .., jag vill ha kvar henne i minnet som hon en gång var .., du förstår, hon drev ett bageri i Småland och hade nån slags catering långt innan ordet fanns! Hela vårt hem förvandlades ibland till nån slags festlokaler! Men nu, nu är hon så dålig .., hon finns, men finns ändå inte .., ja, jag undrar .., hur lång tid har det tagit för dig innan det här sista förbleknar, ja, jag menar, hur minns du din mamma numera ...?" säger kvinnan.

Jo. 

Det blir ett fint möte.

Och nu är jag hemma och ska pusta ut.

    

En sån där natt ...

Två timmars sömn och bakom-knäna-värk så jag trodde att jag skulle svimma.
Lindade elastisk binda runt det ena knäet och hoppades på bättring.
Lyssnade på nattradion.
Hörde pv sova gott.

Nu stundar jobb från kvart i åtta till tolv.
Tack och lov - jag säger bara det - att jag har bytt bort två och en halv timme.
Slutar därför tidigare än vad som är planerat på schemat.
Sen fri fredag och lördag.

Klockan är nio minuter över sju.
Utanför fönstret hör jag pensionatsvärden såga till lister.

Upphittat i Västerås ...

Tack snälla, rara Jessica!

Dagens fönster ...

Det ska jag säga, att den håv som ellem hade med sig under resan till finska Österbotten .., den blev nog alldeles fylld med fångst!

Titta här bara!
Normens skola (vilket underligt namn!) i Nykarleby är detta.

Tack ellem!

Dagen efter ...

Allt det bruna är ilandfluten tång.

Och jag tänker på hur oändligt trött jag var igår .., hur jag sms:ade till en av arbetskamraterna och undrade om hon kunde ta dom sista timmarna, det var som om den där sorgen över att Gösta inte längre var kvar i livet, ja, som om den tömde kropp och själ på precis varenda liten gnutta kraft.

Men arbetskamraten visar sig vara bortrest och jag jobbar på tillsammans med Lina och det är mycket att göra och plötsligt - som från ingenstans -, kommer orken tillbaka och jag hör mig mig själv skratta och en äldre dam kramar om och hälsar välkommen tillbaka efter sjukskrivningen och åskan kommer och går, det blir mörkt och ljust igen och hur det nu än är, så tar dagen slut.

Senare på kvällen, efter halv tio när jag kommit hem, sitter vi i vardagsrummet och pratar om Gösta.
Om allt det vi kommer ihåg och det där man tyckte så mycket om.

Sen blir  det ny dag och redan från morgonen strålar solen från en klarblå himmel.
Jag öppnar växthusfönstren och dörrarna .., går på ensampromenad ner till havet och sitter länge på en sten och tittar ut över havet och jag ser säkert femton sädesärlor flaxa omkring på den ilandflutna tången i jakt på insekter.
Norrifrån kommer ett stooort fågelsträck i v-formation.
Och jag tänker på hur skört livet är.
Och hur mycket människor betyder, oavsett ålder.
Och hur oändligt stort tomrummet kan bli.

Så hemåt igen.

Som ni ser matchar läppstiftet blommorna ...

I ena handen har jag en liten bukett med ännu rosafärgad trift .., jag plockar in luktärer, lavendel och blå isop och gör ännu en bukett .., jag telefonpratar med underbara lugna och alltid så trygga Sonja som berättar vad Gösta skrivit i Vita Arkivet och jag ler och tårarna rinner och jag tänker .., å, du underbare, filurige Gösta!

"När är det ni åker till London Elisabet .., jaha, den elfte, men då ska vi försöka ordna så att ni kan vara med ...", säger Sonja.

Och nu är det mitt-på-dagen och hundarna är less på att vara inne och snart kommer Eva och hennes Långe Man och det blir kaffe och sen vankas jobb till nio och imorgon förmiddagspass och man får vara tacksam för den tid man fått tillsammans och nu ser jag en fjäril som flyger här utanför .., jag ser inte själva fjärilen, men skuggan som flaxar fram och tillbaka över den vita rullgardinen.

Ungefär så.

Dagens fönster ...

Från ett skafferi i ett hus någonstans i Dalarna .., skriver fönsterfångerskan Ulrika.
Ja, hon blir nog dalkulla till slut hon.

Onsdagsfönstret ...

Sängkammaren i vårt hyrda  skärgårdshus på Blidö.
Gudrun Sjödéngardin framför det runda kajutafönstret!

Lite med tanke på Gösta.....

Monet.

//Tack snälla Monica! säger jag.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa i veckan är att det fortfarande är så pass varmt att det känns bra att bo kvar i lilla stugan. Jag har bott i lägenheten några nätter men i morgon bär det av igen.
Solen ska stråla och svartvinbären väntar.

Kram Eva

Det bästa för friherrinnan i Steninge ....

Det bästa denna veckan, eller kanske i vår och sommar: jag har läst några böcker.
Ett par av dem har jag blivit väldigt varm i hjärtat av.

Den första boken handlar om Gatukatten Bob.

Författaren heter James Bowen.

Den andra har titteln "Mitt liv med Bob"
Detta är en verklighetshistoria, om hur en katt kan hjälpa en ensam person med svåra drogproblem.

Läs dem så förstår Ni vad jag menar.

Friherrinnan

Och så ....

.... letar man förtvivlat efter baddräkten men hittar den inte, man tar den gamla - den med den lösa resåren som pv kommenterade den där första sommaren när vi var i Skärhamn och badade intill Akvarellmuséet -, men jag struntar i att halva rumpan kanske syns, ty på stranden, som är närapå dränkt i tång, är det bara friherrinnan och jag själv.

Det är bråttom, jag ska snart iväg till jobbet, så vi går raka spåret ut på piren och det är såphalt och man tackar sin skapare -  eller i alla fall någon kommunanställd- som låtit räcket sitta kvar .., och vattnet är svalt, kanske sexton grader, möjligen sjutton, men troligtvis inte.

En kort stund bara i vattnet.

Sen dricker vi kaffe som F har med sig och var sin liten bit av hennes hembakta lavendelkaka slinker också ner och sen hemåt igen. Duscha, tvätta håret, få det torrt, fisksoppelunch .., och nu promenad med hundarna och därefter iväg till affären.

Helst av allt hade jag velat ligga raklång på stranden och inte gjort nånting.

Efteråt ...

Vad gör man?

Man gör ingenting.
Man plockar upp nedfallen frukt .., klipper ner vissna tomatplantor .., gråter .. sätter sig på stentrappan och tänker att fy, så tungt det kommer att bli att arbeta ikväll .., man ropar på hundarna .., pratar med en rar vän och får ett vänligt mejl .., man gråter ännu mera .., tänker på allt som varit och det som man hade önskat skulle bli .., (Gösta skulle ju sitta vid min sida om pv och jag skulle gifta oss! nu blir det inte av ...) man får ett telefonsamtal från friherrinnan som undrar om vi inte ska ta ett snabbdopp i Steninge innan jag börjar arbeta och jag säger ja.

Ungefär så.

När allt är över ...

Det blir en morgon fylld med tårar det här.

Tack du goe, rare, underbare, filurige, envise, härlige, omtänksamme Notarius Publicus för allt du har kommit att betyda för oss alla.

S o m  jag tyckte om dig, Gösta Pehrson!

Pv och morbror Gösta på sängen i Halmstad.
Trötta efter maten.
Eller kanske i väntan på.



Och vid båtmotorn.

Det bästa ....

Hur är det vänner .., vill ni vara med på ännu en omgång av det som värmde våra hjärtan så där lite mer än vanligt? Eller i alla fall värmde hjärtat.

Den här veckans vinster är först och främst en liten,m liten ask med lock - helt underbar är den - och jag har, fram tills nu, förvarat mina minneskort i den.

När jag googlar på myrtle .., så får jag upp myrten!
Ja, så kanske det är.
Den som stod för den här vinsten, det är Monet i Frankrike, men just nu i Sverige.
Tack snälla!

I asken ligger andrapriset som får bli en hemlig vinst tills dess att det är dragning.
Så mycket kan jag säga att det är i alla fall nånting som gör mig otroligt glad och varm i hjärtat.
Det är sigge som sponsrar.

Såja, nu vet ni och nu är det bara att försöka fånga lite glädje i flykten, sen mejlar ni den - om ni vill och har lust - till bisse151@gmail.com, så blir det som vanligt.

Alla varmt välkomna!

När tiden går ...

Klockan 07,00
Sängkammarfönstret.
Spår av nattens regn ..., men solen på väg upp.

Nästan 08.00
Helt annorlunda.
Det kan bli en fin dag det här.

Dagens fönster ...

Två stora och ett som står på glänt .., finns i Nykarleby i finska Österbotten.

Ellem från Skellefteå höll i håven!

Tack och bock!

Bakom slöjan ...

Under flera timmar per dag leker hundarna för sig själva ute på gräsmattan.
Molly har en liten metallbricka med sitt namn och mitt mobilnummer ingraverat på plåten och den brickan - eller skramlet från den - gör att man hela tiden hör var hon håller hus.

Ibland kommer dom in och kollar vad matte pysslar med.

Men Molly tycker att spetsgardinen är lite läskig .., så hon står utanför en stund och väntar helst på att någon (läs: matte ...) ska komma och bereda väg för damen.

För övrigt gör vi minsta möjliga.
Efter en helvetisk kväll och natt med alldeles omåttliga smärtor i benen, tackade all energi för sig och gav sig av. Jag tog på mig anoraken som till tröst .., ungefär som den där gången när jag hade räckt upp handen i Filadelfia och ville bli frälst och sen ångrade mig - då gick jag också omkring med en anorak under en hel helg, som till skydd på nåt konstigt vis.

Ungefär så är det idag.

Men så piggnar man till och kokar en fisksoppa som lätt som en plätt räcker till åttioen personer och man tänker att man  a l d r i g   någonsin i livet lär sig!
Det där med att vara måttlig .., är den en gåva som ges till särskilt utvalda människor, tro?

Och snart kommer pv hem och sen stundar tre dagars arbete och på söndag är det inventering.
På min lott faller frimärken och annat postaktigt.

I skolsalen ...

Någon gång i oktober 2012, när vännen Guy ännu var i Thailand, kom vi på tanken att
vi kanske kunde hjälpa Em - en thailändsk pojke med små möjligheter till utbildning - på traven.

Så .., jag slängde ut en fråga här på bloggen och det blev ett gäng som hakade på!

På våren 2013 började Em på en fordonsmekanisk utbildning och idag hade han själv mejlat två bilder, en av dem är den ni ser här.

Hur underbart är det inte att på ett rent praktiskt sätt kunna hjälpa en mindre lyckligt lottad människa till en - förhoppningsvis - bättre framtid?

Varmt, varmt tack till er som hoppade på tåget och troget hänger kvar!

Och stoooort tack till Guy som numera inte längre bor i Thailand och har lämnat över bokföringsgrejset till pv - tack för att du ställde upp på detta med Em, Guy -, utan din medverkan hade det aldrig gått vägen.

Dagens fönster ...

Ulrika hade kameran redo .., tack snälla!

Ett stillsamt, vilsamt måndagsfönster.

Och jag undrar så hur det är med Gösta.
Sonja har i natt varit hos honom på sjukhuset.

På frukostbrickan ...

Å, Annika Bryn har varit på semester i Grekland och skriver så där så att det känns
precis som om att man gick i hennes fotspår.

Härlig läsning!

Apropå illustrationer ...

Dagens Nyheter idag, söndag.
Här är ännu en illustratör som går raka spåret in i mitt hjärta!
Gunilla Hagström / Form Nation är skaparen.

Det handlar om topless.

Och här är vinnarna! 



Pv får för en kort stund släppa målarpenseln, blir inropad och tilldelas rollen som NP.
Stackars Gösta ligger på sjukhus och honom önskar vi god bättring!
Kram på dig Gösta!

Annas pajer .. tack Eva från Tyresö!

Och här är vinsterna. Förstapriset är boken.

De allra mest underbara höns och en liten igelkott ..., är ett annat pris.
Dom här pytttesmå figurerna hittade Eva från Tyresö på loppis igår och ååå, så jag hade hoppats vinna hönsen.
Det gjorde jag  i n t e.

En lavendeltvål från Frankrike - tack friherrinnan -!

 Så vänligt och generöst av er!

Med pv:s padda går det nu på fem minuter max att posta filmen till Youtube! Underbart.

Tack också till Lena i Gävle, det är hon som står för portot.

Se där .., jag bara vidarebefordrar er glädje!

Ps. Vinsterna postas idag söndag, om ni INTE får dem .,. så hojta! Annars kanske ni tror att jag glömt att skicka dem. Ds.

Det bästa för mossfolk ...

De här två klassas förvisso alltid som mitt bästa, men alldeles extra varmt blev hjärtat här när de båda var så finklädda och så glada.

Söndagmorgon ....

Carin Hjulströms krönika ...

Värk i benen hela natten.
Vaknar "outsövd" ..., allt känns vingligt.
Hundrastning och frukost faller på pv.
Jag diskar. Dammsuger.
Låter hundarna komma ut och rasa av sig på gräsmattan.
Alltid samma rutin.
Bråk om tuggben och äppelskruttar.

Blå himmel.

Sen tar jag mig an morgontidningarna.
Vi tog en prenumeration på Göteborgs-Posten just innan jag skulle bli sjukskriven i flera månader, nu har den blivit en del av oss.
Å, så jag tycker om den tidningen!

Jag läser en krönika av Carin Hjulström som handlar om val, och det är det inte politiska val det handlar om.
Underbar är den.
Den handlar också om mod.

Elin Grelesson Almestad har också skrivit läsvärt i sin vänsterspalt.
Elin är dotter till Eva på Frösön och har nog ärvt sin mors kreativitet.
På nåt sätt har Elins krönikor förändrats .., dom har - enligt mitt sätt att se det - , blivit mer personliga och jag tycker oerhört mycket om dem numera.

På sid 62 i Kulturdelen handlar det om barnuppfostran.
Vilken underbar layout!
Hon som illustrerat heter Cissi Welin, men någon måste ju ha kommit på att just henne borde vi ha till den här artikeln och det var sannerligen ett bra val, tycker jag.

Om detta med barnuppfostran tänkte jag en hel del igårkväll, under den sista timmen i kassan.
Det händer ofta - oftare än man tror - att föräldrar, helt ogenerat, låter sina barn äta godis ur lösgodispåsen innan den ens är betald.

Det händer lika ofta att vuxna människor fyller papperspåsarna med antingen det vanliga, lite billigare godiset, eller det mångdubbelt dyrare "naturgodiset", och sedan knaprar i sig hur mycket som helst från påsen, innan det är dags att betala.

Hur ofta ser man inte kunder i butiken som lite diskret närapå tömmer påsarna på sitt innehåll och sedan, när godise ska vägas, har fem små torkade bananskivor i påsen?

Ibland tänker jag ..., att det kanske vore på sin plats med lite vuxenuppfostran också.

Dagens fönster ...

Hej!

Det här fönstret plåtade jag på en toalett på Menorca! 

Kanske den finaste toautsikten jag har sett någon gång! 

Hälsningar fru Hansson.

//Och tack snälla fru Hansson! säger Elisabet.