tisdag 12 april 2016

Idag är det Efit - ett foto i timmen -. 
Jag försöker att haka på och andra som är med, ja, det hittar du här.



Klockan 6:00 ..., då har jag varit vaken i en timmes tid och lyssnat till P1-prat.
Idag ska pv ta bilen till jobbet, men först går han en sväng med harry.
Fönstret är öppet.
Jag står där och tittar ut och tänker att det är som att befinna sig i djungeln.
Kvitt-kvitt!
Undrar just om Ulrika kommit igång?
Det var hon som påminde mig och andra om Efit igår.


Vid 7:00 - tiden ....
Sömnig morgon för två hundar.
Nelly har för övrigt legat på soffan hela natten, med mattes blå sjal under hakan.
Från tv:n hörs SVT:s gomorronprogram.
Skönt att slippa reklam!


Klockan 8:00 ser det ut så här där jag sitter och skriver.
Det verkar bli en lika fin dag som igår.


Vid 9:00-tiden har jag tagit hundarna på promenad.
Jag ser mängder med kajor, starar (sitter två och två på nån ledning vid Lilla Stensjö) ..., en skuttande harpalt .., två humlor .., vitsippor ..., och begynnande björklöv - nu modell musöron -.
Och så här ser det ut vid pElles grav, alldeles intill växthuset.
Om någon undrar så var pElle en katt.


Klockan 10.00 .... svarar jag på en kommentar här på bloggen och när jag är klar, slänger jag ett öga på A4-papperet där jag skrivit upp alla födelsedagar i april. Ja, inte alla i hela världen, men dom som jag känner. Tänk, att Linda i Skåne (hon som hade bloggen lindalotta) blir fyrtio år på lördag!
Och pv:s fina dotter Hilda fyller år den tjugonde och önskar sig en kudde i present - tala om att inte ha stora krav -! Två ystadbor - Fru Grå och Karina Fridh - har också bemärkelsedag i april.
Och min kusin Göran - en debattglad herre som verkligen står för sina åsikter - är bara tre månader yngre än jag själv! Och den sista dagen i april fyller min rödvitrandiga systers barnbarn Nathalie år.


Klockan 11.00 ..., sitter jag ute på stentrappan med ansiktet vänt mot solen.
Det är varmt ute.
Sommarvärme, rent av.


Klockan 12.00 ... blir det lunch av allra enklaste slag.
Mjölk och flingor.
Visserligen ekologiska (mindre goda än dom vanliga, tycker jag ..,  mjukare).


Klockan 13.00 ..., gläds jag än en gång åt vykortet från Ingrid i Dalarna.
Hon är en bra bit över åttio, men är den mest allmänbildade och skärpta människa jag vet.
Har arbetat som lärare och skriver brev och vykort fyllda av humor och klokskap.
I min ungdom skrev hon till mamma. Breven stod till höger på nedersta hyllan i ett av köksskåpen.

Och nu blir det uppehåll i flera timmar - ty ny cyklar jag iväg till arbetet -.


Vid 14-00 - tiden, lite tidigare än så, tar jag cykeln och ger mig av till affären.
Det är då jag upptäcker en duva som ligger på ägg, alldeles tvärs över vägen bara, hos grannarna.
Lugn och trygg blir duvan kvar i sitt rede när jag stannar till och tar bilden.


Vid 15.00 passerar jag charken och upptäcker att A-M är i färd med att göra fem smörgåstårtor.
Att arbeta i delikatessen är inte bara tungt, det fordrar kreativitet också.
Och att du är flexibel.
När jag ibland tittar på beställningarna, då ser man hur många olika alternativ det finns och nån vill ha smörgåstårtan på ena sättet och nån på det andra.
Och sen finns stora och mindre bufféer .., räkmackor, ja, allt möjligt!


Vid 16.00 ..., är dom klara och får nu stå och dra till sig smakerna över natten. 


Klockan 17.00 är jag rastavlösare i charken.
En kvart, tjugo minuter är jag där och hinner bland annat småprata med en man som köper Risbergs lökkorv och då berättar att grundaren av Risbergs lökkorv, ja, det mannens morfar eller om det möjligen var hans mors morfar.
"Han hade butik på Nyhem inne i Halmstad", säger mannen medan jag paketerar och väger korvbiten.

Mellan klockan sex och fram till dess att vi stänger, klockan åtta, finns inte tid för att ta bilder.
Många av dom som har sommarstugor i Haverdal (men bor i Småland/Bohuslän/Västergötland)  har kommit ner för att vår-röja och det blir långa köer och Malin - som gör ett försök att ta rast - blir ideligen kallad till kassan. Och så har vi veckotidningarna att ta hand om; datumkoll och påfyllning av varor.


Klockan 20.00 är arbetsdagen tillända (juni, juli och augusti stänger vi en timme senare) och jag cyklar hemåt, under accompanjemang av koltrastsång.
I Steninge, inte långt från där friherrinnan bor (vilken utsikt hon har .., alltid havet!) ser det ut så här.
Moln på väg in över land.
Jo, men det är ju klart .., nu stundar ledig dag!


Klockan 21.00 ... tittar vi på Champions Leauge i fotboll och pv berättar om sin dag och jag om min. Båda är vi trötta. Jag har ont i bröstet; precis mitt i bröstbenet och pv säger att "nu MÅSTE du kolla med läkare, så här kan du inte ha det!" Lilla Nelly kryper ihop nära bästa vännen.




Och sist av allt ser det ut så här.

måndag 11 april 2016

Ingen rubrik ...


Så här är det ju; att om man tar sig ett dopp i ett mer än iskallt hav och sedan lägger sig på ljummen sand och ligger där och känner solvärmen mot ansiktet och mot likbleka benen .., då mår man så bra, så bra, så bra.



Sen kan man sätta sig upp lite och titta på solglittret och ta en koll på klockan .., jaha, ännu en liten stund kan man njuta av detta och strålar solen i morgon, då får solstolen följa med.

Och nu är det bara en timme kvar, tills det är dags att cykla till affären.

Livet.
Det känns så himla bra.

Tack för det.
Olikheter ...


Minst en gång per dag - ofta mer än så - frågar någon kund var jag kommer ifrån, allt med hänvisning till dialekten. Senast igår. Och det är alltid i positiv anda.

Det tänkte jag på när jag läse Anna-Lena Lauréns krönika, den här ovanför.

Måndagsfönstret ...


.... jo, men jag tycker verkligen sååå mycket om herr Stare som sitter uppe på tv-antennen och flöjtar så fint om dagarna, jodå, det gör jag.

Men att han nödvändigtvis måste bajsa precis på sängkammarfönstret, det är ju aningen mindre kul.
Av sex rutor har han lyckats pricka av fyra.


söndag 10 april 2016

Igår och idag ...


Efter dagar med gråmulet väder - med regn och rusk -  vände allt igår och det blev nästan som sommar. Försommar, i alla fall.

Vi ropade till grannarna som bor mitt emot oss, på andra sidan vägen, och frågade om dom ville ha kaffe och kanelbullar och tänk, det ville dom. Det var första gången vi satt tillsammans och ååå, så trevligt det var!
Kvinnan är från Östhammar i Roslagen och hennes man är uppvuxen i Halland och om några veckor väntas smått; det allra första barnet.
Just såna möten tycker jag så oändligt mycket om och kaffe och kanelbullar klarar man sig långt på.

Sen blev det jobb för min del och som alltid mycket att göra, men mer ändå nu, när dagarna är längre och värmen har kommit. Nu har man friskat upp minnet för plu-numret för grillkol och briketter och den sista timmen  - som vintertid kan vara ganska lugn - då är det full fart!

För första gången i vår cyklade jag till affären, men på väg hem vid kvart över åtta, ja, då föll mörkret hastigare än jag tänkt mig, så pv stod med bilen i Steninge och väntade och så fick cykeln och jag själv lift sista biten hem - den utan cykelbana -.
Men fram till dess .., ååå, det var som att cykla i ett hav av koltrastsång!

Nu är det söndagmorgon.
Natten mot idag har varit kall och tulpanerna som blev kvar ute på altanen, har frusit.
Jag har fyllt på fröautomaterna och nötväckan hade knappt tid att vänta på att jag skulle gå därifrån, så brått var det med frukosten. Nu är det slut i 20-kilossäcken och vi har ingen fler i affären.
Aj, aj.

Måtte värmen komma på allvar och därmed alla flygfän!


lördag 9 april 2016

Dagens fönster ...


... finns i Malmö och den som tog bilden var sonen.

fredag 8 april 2016

Befrielsen ....


Det var den nittonde mars och jag var på väg till Liljevalchs vårsalong för att titta på Sven Teglunds akvareller - ångrade mig efter att ha stått i evighetslång kö - och på väg tillbaka till mötesplatsen där pv skulle dyka upp, passerade jag Gudrun Sjödéns butik.

Där var mängder med människor (läs: kvinnor och någon enstaka uttråkad man som satt och väntade) och jag hittade en slags tunika/kort klänning som såg så fin ut i spotlightljuset och att prova var inte att tänka på, så jag köpte den som den var.
Tänkte att den blir fin att ha på sig på "Night of the proms" senare på kvällen.
Så blev det inte.

Tunikan som var välgjord och fin på alla sätt och vis, var trång i halsen och det är det absolut värsta jag vet! Min mamma knäppte alla blusknapparna ända upp och jag fick nästan panik bara jag såg det och en av döttrarna har heller inga bekymmer med att ha knäppt hela vägen upp.

I ett par veckors tid har jag dragit på det här med att lämna tillbaka (läs: posta och skicka tillbaka), ja, jag tänkte att dom kommer att tro att jag har använt den under tiden och det hade jag inte, inte en gång!

Nu tog jag tjuren vid hornen och ringde deras kontor ., fick prata med en vänlig tös och nu får jag returnera och får pengarna tillbaka. Underbart!


Annat som - nej, inte är en befrielse - men som är underbart, är att den thailändske unge pojken som ett antal oförfärade bloggvänner och vi själva hjälpt ekonomiskt till en utbildning, nu är färdig bilmekaniker!  Tack vare Wipharat i Arvidsjaur som översatte, fick vi veta att han har klarat sig bra och har fått ett betyg över snittet och nu är det bara att hoppas att den unge mannen kan få ett arbete så att han kan försörja sig framöver.
Tänk, vad en femtilapp eller hundring i månaden kan åstadkomma!

Stort grattis Winai!

Och kontot avslutades helt och hållet (att hålla på med utlandsbetalningar är dyrt) och nu kan jag lägga allt detta åt sidan.

Nu ska jag ut i solen!


torsdag 7 april 2016

Efteråt ....


.... kom solen fram och jag öppnade dörren och släppte ut hundarna och sa "snart kommer husse .., snart kommer han!" och harry spanade åt alla håll och kanter och hon som fyller tolv år i morgon brydde sig inte så värst, utan funderade nog mera på om det kanske kunde finnas nåt ätbart där ute, men det gjorde det inte.

Sen kom husse verkligen promenerande från kullen till - i dessa gipsade-handledstider åker han buss till och från jobbet - och harry blev galen av glädje och skuttade i världsrekordfart upp till den där älskade hussen som för övrigt hade med sig en bukett tulpaner till matte, dvs, till mig.

Fina, fina tulpaner, inhandlade på torget i Halmstad.
S p ä n s t i g a.



Fördelade dem i två glasvaser vilka inhandlats till billig penning på någon loppis (särskilt fina är dom om där lite etsat mönster på glaset) och där står dom nu och gör hjärtat glatt.

Glad blir jag också över kaffekoppen som jag hittade i antikhandeln i Sälen.
Det är den som skymtar till höger om tulpanen.

Torsdagsfönstret ...


.... ser ut så här och finns i landet Halland.

Och jag är ledig.

Just det.
Nåt jag inte förstår ...

I tv diskuterades till vilken klubb Zlatan kunde tänkas gå, då, när kontraktet med PSG går ut.
Till England, jo, men vilken av storklubbarna?

Det diskuterades tränare som skulle passa honom och så förstås pengar.
Självklart vill han komma till den klubb som kanske betalar mest.
Miljoners miljoner.
Ja, det trodde i alla fall journalisten.
Nu är ju det här rena spekulationer från massmedias sida, men ändå .., jag tänkte så här.

Om man är miljardär eller i alla fall har hundratals miljoner på banken, vad spelar det då för roll hur mycket pengar jag får av nästa klubb, jag kan ju lika gärna spela gratis?
Jo, jag kan förstå det om man tänker att .., å, jag kan skänka dom där ytterligare hundra miljonerna till Röda Korset eller så att människor kan gräva brunnar och få vatten, men för övrigt ...?
Blir man lyckligare om man har trehundra miljoner på sitt bankkonto, än om man har hundra?

Det här är inte kritik mot Zlatan - människor tänker olika och jag gillar honom skarpt -, nej, det är själva grundtanken.

Att innehavet av pengar skänker god sömn, det är jag helt förvissad om - jag har själv haft ont om pengar och vet hur ångestfyllt det kan vara när en tand går sönder och ska rotfyllas och känslan när man sitter framför kvinnan eller mannen i banken och vill få ett lån -, själva underdånigheten minns jag, jo, det vet jag hur det är.
Men detta att man bara vill ha mer och mer och mer?
Jag förstår det inte.

Om jag har tio hus, blir jag lyckligare då?

Sånt funderar jag på.
Idag ....


... ser det ut så här när man lämnar sängvärmen och tittar ut.
Nåja, det hade kunnat vara värre.

Njuter i stället av Gevalias  Arvid Nordqvists ur-goda kaffe Gran Dia ..., gör mig en macka .., tänder ljus
och småpratar lite med hundarna.

Lediga dagar kan användas till nästan vad som helst.

Man kan till exempel titta på Gomorron-Sverige i SVT, ja, så där lite lagom strötittande bara och där följa utvecklingen på Island och det är nästan så att man - ända till landet Halland -, kan höra mullret från upprörda människor.

onsdag 6 april 2016

Då kan jag ju passa på och fråga er ...

Här ska vi bo nästa helg. Värden är inte den gladaste mannen på jorden, men helt ok.


Minns ni något hotellboende som verkligen etsade sig fast i minnet?
Eller ett vandrarhem?
Eller Airbnb (har vi bokat tre omgångar av under resan till Skottland och Cornwall).

Nåt som var extraordinärt - inte i lyx kanske - men ett boende som ni tyckte alldeles särskilt mycket om? Som gör er glada bara vid tanken på det!

Eller rena skräcken?

Om  ni vill får ni gärna dela med er, så får vi ju alla förslag den dagen det vankas resor.
Nära eller långt bort spelar ingen roll.
Har du bild till är det ju bingo, men det går bra utan också.

Så här berättar friherrinnan i Steninge: 
"Ja, det var min före detta svärmor Brita och hennes kusin Elsa och så jag själv, vi körde bil härifrån till Schweiz - jag körde bilen - och på hemvägen tog vi in på ett hotell någonstans i mitten av Frankrike, nej, jag kommer inte ihåg namnet på stan .., men du förstår, där fanns bara ett enkelrum kvar - det fick Brita ta - och ett lite större rum till mig och Elsa.
Ååå, den sängen var inte stor som en riktig dubbelsäng och den var så nerlegad, så på natten liksom rullade vi mot mitten båda två och jag tog en kudde (mer som en rulle) och la i mitten  så vi inte skulle "krocka" och sen fick jag ut och hämta kartboken från bilen och stötta upp sängen med, den svajade mot golvet! Tre nätter låg vi där!" säger friherrinnan och gapskrattar.

Och så här berättar Anne i Mantorp ...
Jag minns särskilt när min bästa väninna och jag var på Madeira och skulle bo på ett litet familjehotell. Det visade sig att vi fick ett rum med dubbelsäng och som väninnor ville vi ha varsin säng. Nu skulle det kanske gått an om det inte var för att vi skulle få dela toa och dusch med flera andra rum. Vi protesterade och fick då bo hemma hos "Farsan och Morsan" som vi döpte hotellvärden och hans fru till.
Deras stora lägenhet låg högst upp i ett höghus och man kunde utnyttja taket att sola på. Och på dagarna var vi ensamma i lägenheten, men på nattkröken när vi kom hem så fick vi smyga. För på soffan i vardagsrummet sov sonen som vi norpat rummet från och i rummet intill oss sov Farsan och Morsan.
Vi minns boendet med glädje och har skrattat gott många gånger åt våra upplevelser på Madeira och med Farsan och Morsan.
Anne i Mantorp

Han som berättar om sin mamma ...

Cruella länkar i en kommentar till tidningen VI:s reportage från 2010,
en intervju med Kerstin Thorwalls son Gunnar.

Ja, det var väl ungefär så jag kände det när tv-serien visades.

Vilket helvete att vara barn!

Tack Cruella/Helena! 
Tack också Eva i Tyresö - du nämnde också tidningen Vi -!

Här är länken.
En ledig dag ...

Liten son dricker saft med sugrör ...

.... regnar det hela morgonen .., upphör samma regnande vid halvelvatiden .., pratar jag med friherrinnan .., och med min rödvitrandiga syster .., mellan-varven-tittas det på Gomorron-tv .., bjuder jag mig själv på kaffe .., tänker att jag borde baka -  alternativt köpa - ett gott bröd .., ringer pv .., ser jag såväl steglits som stenknäck ute vid vedboden ..., lyssnar jag till väckarklockans tickande och ska just till att stryka kläder.

 Dessutom läser jag - med glädje - om någon som tömmer en bil.

Och tittar på när en liten pyttekrabat tvättar sig

Sen lyssnar jag till detta.




Om att boka ett hotellrum ...


Igårkväll kom jag hem trött och slut på (det är jag alltid när jag kommer hem, men det går över fort, så det spelar inte så stor roll) och medan pv ägnade sig åt Champions Leauge-tittande, letade jag hotellrum i London.

Under tidigare besök har jag bokat hotellet Copthorne Tara i Kensington. Nära t-bana och lugnt och rofyllt. Ett stoooort hotell med hejdundrande (enligt mitt sätt att se det) frukostbuffé, nästan så där så man tror sig ha hamnat i paradiset. Det har varit tämligen dyrt och jag tillhör inte skaran som har placerat pengarna i något skatteparadis, men på semestern vill jag bo bra.
Ja, jag har absolut inte gått efter devisen "vi ska ju ändå bara sova där".

Under mitt letande slogs jag av hyr dyrt (läs: ännu dyrare) det har blivit med hotellrum i London och jag föll nästan baklänges när jag såg priser på långt över tretusen kronor per natt!
Men så ramlade jag på The Boltons Hotel, även det i Kensington.
Tolvhundra för en natt - ja, men det var ju i jämförelse rena REA-priset -, så det bokade jag snabbt.
Först efteråt läste jag tidigare gästers omdömen ....

Jodå, jag vet att man inte kan lita fullt på dylika, men om dom är negativa, då tror jag kanske att det i alla fall inte är personalen som suttit och skrivit ner sina åsikter.
Det var mycket "iskallt i vatten i duschen på morgnarna", "så trångt i rummet så man knappt kan vända sig", "perfekt boende för människor som vill utforska gruvorter" (inget för den som har klaustrofobi - nu gällde det korridoren -) och inte var frukosten något att hurra för heller.

Det var då jag ändrade filosofi till "ja, ja, vi ska ju bara övernatta, det spelar ingen roll".
Nästkommande dag tar vi bussen till Cornwall och vem har sagt att man måste duscha varje morgon, nej, just det.

Så här kunde några omdömen se ut.

Frukosten var inte värd sitt pris. Vattnet var kallt när vi skulle duscha på morgonen. Hotell personalen beställde en svart taxi till oss som tog ett extremt överpris. Bra läge. Nära till tunnelbanan

Stopp i badkar. Dåliga sängar. Saknade en hotellbar.

varmvattnet tog slut. kö till frukost. internet försvann 

Nåväl, andra tyckte att det var helt okej. 

(Sen tittar jag på Copthorne Tara som just då är bara hundralappen dyrare! Men frukosten kostar multum. Ja, ja. Det blir nog bra ändå.)
 
Dagens fönster ...


Så här skriver den värmländska madamen Turtlan.

"Hej!

När jag ändå är på hugget så kommer det fler fönster från min fönsterfångst, detta från 2015 och vårt besök i Röros. En otroligt vacker och fin stad i Norge som varit en gruvstad.
Verkligen värt ett besök.

Vilken längtan till sommar och resor detta ger!
 
Hälsningar Turtlan."

// Elisabet skriver: här hittade jag en film om Röros. Dit måste man nog åka någon gång.

Och har du aldrig besökt systerlandet i väster, så kan du förbereda dig så du inte blir chockad - positivt eller negativt -.

Det gör man med hjälp av en oerhört snabbpratande man och den här filmen.




Och här är en film som visar tio saker som gör att man vet att man har hamnat i Norge. 
Ganska rolig, faktiskt.

tisdag 5 april 2016

Olikheter ...


I min tidiga ungdom läste jag ofta min storasysters bok "Boken till dig",  skriven av Kerstin Thorwall.

Det var en så annorlunda bok och författaren verkade ta ungdomar på allvar. 
Kanske var det därför som jag kom att tycka så mycket om Kerstin Thorwall.

Lite äldre såg jag hennes illustrationer i olika tidningar, jag köpte några av hennes böcker, såg och hörde henne på ett kulturcafé i aulan hemma i Malå .., och då hade vi förstås redan kunnat ta ta del av hennes eskapader och hennes helt olika-alla-andra-tanters-liv.
Hon blev en massmedial följetong.

Tant Sylvia, en av alla tanterna hemma på Ringvägen.


Och det var väl det att hon var så annorlunda?
På Ringvägen i Malå fanns kvinnor som tant Margareta som visserligen ofta sa att "ååå, visst är han manlig Elisabet!"(ibland var dom "sensuella" eller karlaaktiga, då var det lite mera sting i det hela) när vi sett nånting på tv .., och där fanns tant Sylvia som kokade mormorssaft och odlade ärtskidor och tant Marianne som arbetade på Apoteket; där var tant Elsy som drev barservering och tant Ebba och tant Mary och alla var mer som vanliga.

I mammas dagbok från 1967 när hon besöker världsutställningen i Montreal och ska kliva på en buss, säger en man att mamma får gå in före honom i bussen, själv får han då ta nästa.
"Det var nog tur det, han hade Henning-Sjöström-sug-i-blicken", skrev mamma och jag, som trettonåring, trodde knappt mina ögon.
Lade mamma märke till sånt?!

Vad jag visste hade ingen av tanterna hemma någon älskare och ingen åkte till Gambia och älskade med tjusiga unga män, nej, kvinnorna hemma tog upp nät och rensade abborrar, odlade potatis, stickade och virkade och allt var som det skulle.
Som man i alla fall trodde att det skulle vara.

Men så fanns ju Kerstin Thorwall som bröt mot allt det där.
Som var precis tvärtom.
Som en exotisk fågel som vägrar sjunga i bur, utan vill flyga fritt.

När SVT nyligen visade serien om hennes liv - eller delar av det - med fullkomligt fantastiska Cilla Thorell som Kerstin Thorwall, såg jag den förstås. Så intressant det skulle bli!
Jo, det var intressant, men också ..., på gränsen till skrämmande!
Helt ärligt mådde jag fysiskt illa över hur otroligt egocentrisk huvudpersonen var, men så tänkte jag att .. ja, men är man psykiskt sjuk, så rår man ju inte för allting.
Ändå .., ville jag mellan varven ropa högt att: "men skärp dig människa!"

Och jag tänkte på hennes söner .., hur var deras tillvaro?
Tittade dom på tv-serien?
Hur kändes det?

Allt det där kom över mig när jag igårkväll läste en krönika i Svenska Dagbladet.
Margit Richert (för mig helt obekant) heter skribenten.
Om någon är intresserad att läsa den, så finns den här. 
Jag tycker att den var såååå läsvärd.

// Ruta Ett - Ann i Göteborg - tipsar om den här boken som handlar om just Kerstin Thorwall.
Dagens fönster ...


Ett bastufönster från Skinnskatteberg .., det hittade Ulrika i sin fönsterhåv!


När det ordnar sig ...

Adn står det på handleden ...

Igårkväll på jobbet kom Adnan för att hämta ut ett paket.
Första gången vi träffades hade han ganska nyligen kommit från Syrien som flykting; så småningom anslöt hans unga fru och deras barn och en bror till honom dök också upp.

Adnan visade sig vara en pratglad man och så gott det nu gick, förde vi nån slags samtal som mest handlade om jag hade en susning om var man kunde hyra ett hus eller en större lägenhet?
Och så gick det lång tid innan vi sågs igen, men igår dök han upp.

"Hej Elisabet!" sa han glatt och jag frågade hur det har gått för familjen.

Då får jag veta att Adnans fru nu arbetar i en närliggande skola och själv pendlar han totalt tjugofyra mil per dag (till och från Göteborg), ja, han håller nu på att utbilda sig till långtradarchaufför!

Så underbart roligt!
Tänk, att äntligen kunna försörja sig; att bli en del i ett större sammanhang och att man liksom kommer in i samhället. Så härligt!

Långt efter att Adnan tagit sitt paket och lämnat affären, kände jag glädjen inom mig.
Och så skrev jag med hemköpspennan "Adn" på insidan handflatan, så jag inte skulle glömma att berätta det här för pv. Det gjorde jag inte heller.

// Om andra möten som gör hjärtat glatt, skriver den här madamen.
Det bästa för ..., kanske för Erik ...?


Det är länge sen "Det-bästa-rubriken" var på plats, mest för att jag inte vill tvinga på er att skriva om det som gjorde er glada, men häromdagen kom den här bilden från Eva i Tyresö.

Hennes barnbarn Erik är våldsamt intresserad av fiske (ett tag handlade det om att göra upp eld) och under ett besök på Lofoten, ja, då fick han väl ändå en fångst som heter duga.

Jag undrar hur många middagar den fisken räcker till ....

Tack Eva som skickade bilden!


måndag 4 april 2016

När man är bortkommen ...


Sällan eller aldrig har jag känt mig så "lost" - så totalt bortkommen - som igår.
Vi hade hyrt släpvagn och skulle köra (jag körde, för första gången i mitt sextiotvååriga liv!) från Stensjö i Halland till Kågeröd i Skåne och i Skåne har jag såklart varit hur många gånger som helst och brukar känna mig hemma, men se, detta Kågeröd .., det hade jag noll koll på.
Min inre kompass sa att vi var nånstans i mitten av Skåne, men så var det ju inte alls, Kågeröd, ligger inte långt från Helsingborg!

Vägen dit, sedan vi svängt av mot öster, visade sig vara bedårande!
Om det nu var Söderåsen som bidrog till ett landskap som var så kuperat, med böljande kullar och nästan raviner .., ja, det vet jag inte, men ååå, så vackert det var!

Tanken med resan var att hämta trädgårdsmöbler, vilka jag hittat på Blocket.
Att sälja en sån fin grupp nu, när det är vår och allt, fick mig att tänka på skilsmässa i familjen eller nånting annat mindre trevligt.

Så visade det sig vara också.

Och vi kånkade sex stolar och ett ovalt bord till släpkärran - pv gjorde så gott han kunde med sin enda brukbara arm - och där fanns också en såååå pratglad och rar tös i elvaårsåldern som berättade att hon höll på med gymnastik och hon hjälpte oss minsann också att bära!

Så var det då dags för betalning.
Nu har jag ju skaffat Swish och jag var så lycklig över detta, men se, när pengarna skulle skickas iväg, så kom det hela tiden upp ett meddelande som sa att jag överskridit min betalgräns och jag fattade absolut ingenting!
Till sist förklarade säljaren hur Swish fungerar, att jag kanske bara hade den lägsta betalgränsen (jag visste inte ens att där fanns gränser!) och i så fall skulle jag ändra med en engångskod.
Engångskod?
Någon sådan hade jag inte.

Till slut kunde jag betala tre fjärdelar av priset och så frågade jag säljaren om han trodde sig att lita på mig, så skulle jag pytsa in resten så snart jag fick möjlighet, förmodligen idag.
Det var ju den där gränsen som skulle ändras.
Alldeles tvärsäker tyckte jag inte att han såg ut .. (anoraken, ni vet ...), men jo, det skulle gå bra.

När vi några timmar senare kommit hem, kopplade jag bums upp mig till internetbanken och där kunde man då lätt som en plätt höja betalgränsen och så var allt ur världen.
Underbart!
Och jag skickade ett mejl till mannen vars liv nu skulle ta en helt annan vändning - huset var nästan tomt - och alla som har varit med om en skilsmässa vet hur det känns att lämna nånting som en gång varit - och jag tackade honom för att han hyste tillit till oss och om han nu inte gjort det, så låtsades han bra i alla fall.

Lite senare fick jag ett svar.
"Jag är en bra människokännare (via jobbet), jag litade på dig", stod det.

Såååå glad jag blev!
Och nu är möblerna våra.

söndag 3 april 2016

En förmiddag ...


Under en period av mitt liv - förmodligen i samband med någon av knäledsoperationerna eller möjligen när jag hade brutit handleden - sträckläste jag böcker av Joyce Carol Oates.

Jag började med "Blonde" och trodde väl att alla skulle vara lika bra, men så kändes det inte.
Ändå läste jag dem alla, nej, inte alla, men många av dem.

Idag på morgonen fick jag äran att ta DN:s kulturdel där jag upptäckte ett reportage om just Joyce Carol Oates; hon som ser ut som en spröd liten fågel men nog inte är det.

Det är Sanna Torén Björling som intervjuat författaren och där är härliga bilder tagna av fotografen Axel Öberg och jag tänker att jag älskar morgontidningar, särskilt när det är helg.

För övrigt väntar jag spänt på herr eller fru Sädesärla och så upptäckte jag i morse - när småfåglarnas fröautomater fylldes på - att gullvivorna i rabatten nu har börjat blomma. Ljuvligt!

Söndagsfönstret ...


"Hej!

Så här om lördagskvällen så flyttar jag bilder från kameran till datorn. Verkligen på tiden märker jag när de äldsta bilderna är från 2014. Inte så ofta jag gör detta som ni märker....
Städar och rensar bort men hittar också ett och annat. Bland annat en hel del fönster.

Här kommer ett av dem susande till Halland!

Hälsningar Turtlan".

// Turtlan ger även tips om ett radioprogram värt att lyssna till. Det här.

lördag 2 april 2016

Akuten igen ...


Klockan nio skulle det vara bomläggning nere i lilla hamnen, den som av någon anledning kallas för Oskars Hamn. Massor med män (kanske alla båtägarna?) fanns på plats och jag cyklade ner i akt och mening att ta några bilder och föreviga det hela.

Plötsligt upptäcker jag hur pv ligger raklång på marken och är kritvit i ansiktet!
Min första tanke är att han har fått en hjärtinfarkt, så jag går dit och får då veta att han fått bommen (som är TUNG) rakt över handen - den tippade över på nåt vis - och oj, så ont han har i sin högra vänstra hand!

En gång hade jag ett brott på handleden, den andra gången en spricka och jag minns hur djävulskt ont det gjorde och när jag säger till pv att "du har säkert ett brott nånstans ..?" så säger han "nej, absolut inte!"


Men så är det.
Vi åker till akuten (jag kan den vägen utantill numera .., kan nog köra den i sömnen ...) och får rätt snabbt komma in till en sköterska, därefter till röntgen .., så till ett gipsrum där en ortopedläkare (islänning) har med sig en AT-läkare och vi får veta att där finns en fraktur på strålbenet och så blir det gips i en månads tid, just det.

Ibland tänker man att världen är så ond och eländig, men under den här väntetiden på sjukhuset tänkte jag att ..., nej, så är det verkligen inte, det vimlar av vänliga människor här i världen!

Som den solbrände mannen på sjuttiosex år som efter ett halvår på Cypern nu kommit hem till Halland och fått problem med ena ögat ..., eller den kvinnliga ögonläkaren som snart ska bli sextio och såg så alldeles omåttligt vänlig ut och berättade om hur svårt det var med det nya datasystemet ..., eller sköterskan som tog emot .., eller kvinnan som är kund i affären och hejade så glatt när vi möttes utanför röntgenavdelningen.

Och nu är vi hemma.
Mannen med gipsad underarm rättar prov (tur att det var vänster hand ...) och jag har räfsat och tillsammans har vi druckit kaffe i växthuset och sett småfåglarna flyga av och an till fröautomaten.
Hur många gånger har jag sagt att jag ska sluta mata dem?
Tre?
Fyra?
Men när det är frost om nätterna och kyliga morgnar, har jag inte hjärta att stå emot längre.



Dagens fönster ...


Nu är det Den Tiden, den tvåfärgade bilens tid: blå på taket och beige runtenom ...
Cecilia N

//Men inte för mitt liv begriper jag vad det rutiga är ..., hälsar Elisabet.
Är det nåt hundgaller?
Bilder från igår ...


Måtte grannens björk få stå kvar .., även om den lutar betänkligt åt vårt håll när
västanvinden ligger på.
Alldeles omåttligt vackert var det när jag kom hem vid halv nio igårkväll.
Lite ljusare mot havet till .., och så en jättegod köttgryta som debut-gjort .., med
irländskt kött av "stut eller kviga" .., potatis, morötter, palsternacka, rött vin och grädde.
Lägg därtill ett smarrigt rött vin.


"Så fint du har skrivit!" säger jag till Madeleine i charken.
Hon läser juridik på sin fritid.
Så kan det också vara.
Och så söker vi personal till delikatessen.


Och ute på lastbryggan står mängder med mejeriburar!
Man kan lätt anta att Carina - som är ansvarig för mejeri, ost, juicer, bröd, sill osv - har haft fullt upp.
Som jag beundrar henne!

fredag 1 april 2016

Ett fredagsfönster från Harplinge ...

Utsikt från Sonjas vardagsrum ...

Igåreftermiddag var vi bjudna på middag hos pv:s moster Sonja.
Tidigare bodde hon och Gösta i en stor lägenhet - närmast en paradvåning - inne i Halmstad, med hänförande utsikt över Nissan ("floden Nissan") och slottet.
Dessförinnan i ett litet .., ja, nästan sommarhus i Haverdal.

Så dog Gösta och efter en hel del tvekan och så detta svåra att öht få fatt i en lägenhet, erbjöds Sonja en tvåa i lilla Harplinge, några kilometer söder om Haverdal.

Lägenheten är  - i mina ögon -  u n d e r b a r!
Byggd i mitten av 60-talet och så vettigt utformad.
Först en hall och så ett badrum med två stora, avlånga fönster och fint kakel .., ett kök som är så trivsamt - också med stora fönster - och ett bakbord som man kan dra fram (upptäckte pv genast) och så vardagsrum och sovrum på motsatta sidan.
En uteplats finns också, just nu översållad av krokus och snödroppar och en liten julros tittade minsann också fram! (Då tänkte jag på bettankax, hon tycker om julrosor).

När jag hälsade på Sonja för några veckor sedan, ångrade hon sig storligen.
Flytten, alltså. 
Allt var så annorlunda.

Nu .., kändes det bättre, ja, rent av bra  .., och det är ju inte konstigt att det tar tid; hela hennes tillvaro har ju förändrats sedan Gösta gick bort. Det är som ett nytt liv. Som att börja om från början igen.



En bra stund satt vi i köket och pratade om hur det kändes och när pv senare slog sig ned vid pianot (skulle det med eller inte ...? det fick följa med, bestämde Sonja ) tog jag fram den här lilla pjuttfilmen och så tittade vi tillsammans och loooog mest hela tiden.




torsdag 31 mars 2016

Om August ...

Hemifrån-Ingela berättar om ett cafébesök.

Ytterst läsvärt, även om man inte har småbarn själv.

Det handlar lika mycket om dagens tillvaro.

Här.
En torsdag ...


Först jobb från åtta till ett.
Härligt!
Mest i mejeriet och så brödet ., kolla datum och så kassan en stund och bäst av allt: att få ta del av en sååå glädjande nyhet och den som berättade om det hela looooog med hela ansiktet. Underbart!

Sen hemåt.
Ringer friherrinnan medan jag kör hemåt och undrar om vi ska ...?
Det ska vi.
Så vi möts nere vid stranden i Steninge och då har jag redan ångrat mig, ty det blåser kalla vindar och vattnet är grumligt och inte ett dugg inbjudande, men är vi nu väl där .., så.
Ja, så blir det så.


Under tiden har pv bakat matbröd och bullar och vi som doppat oss i iskalla vattnet kör hemåt i var sin bil och så slår vi oss ned i växthuset (enda stället på den här tomten där det är lä) och det är varmt och skönt och hundarna gör oss sällskap, allt medan gransångaren filar på sin entoniga sång.

Vad pratar vi om?
Tja, om allt möjligt.
Om mina eviga sko-inköps-bekymmer ..,. jag avskyr att köpa skor .., och att jag måste ringa kvinnan i Varberg som syr linneklänningar (hon hade planer på att sluta med verksamheten) ..., och vi pratar om drömmar och om Iphones och alla möjliga finessser och att jag alltid har så bråttom.
Ungefär så.


Efteråt lägger jag mig på soffan och läser dagstidningen (förfärlig artikel om hus isarna smälter på Antarktis!)  och vid mina fötter trängs husets fyrbeningar.
Vilken glädje det är med djur!!
Vilken outsinlig källa till hjärtevärme!
Tack AP och Micke att vi får rå om Nelly!

Och snart är det kväll och då ska köra till Harplinge och äta pizza tillsammans med fina Sonja.
Just så.
Dagens fönster ...


"Hej Elisabet!

Jag tänkte att du skulle få lite Skottlandskänsla så jag skickar dig en bild från The Highlands. Bilden är tagen i en av alla de små byar vi stannade till i, jag minns inte namnet på denna. Visst är gatunamnet fint? Kanske lite svåruttalat.

Ha det så fint!

Kram Eva."

//Elisabet skriver: tänk, så underbart det är med bloggvänner!  Jag minns när Eva och hennes familj besökte Skottland och hon - på sin blogg - lade ut en bild från  The Inn at Ardgour i Skottland och jag tänkte att ååå, att få bo så någon gång! Nu får vi just det!  Så roligt det ska bli!

onsdag 30 mars 2016

En onsdag ...


Och vi är båda lediga.
En har påsklov och mår nu bra, ja, sedan den eländiga tanden helt enkelt drog ut.
Svullnaden har lagt sig och om ett halvår blir det brygga i munnen.
Själv struntade jag i den biten.

Likt ett oskrivet blad är ju inte den här onsdagen.
Kloklippning vankas vid tio, sen är hämtning av släpvagnen och så tar det väl tid att fylla den.
Jo du Gunnar .., nu bär det iväg!

Av snälla grannarna Gun och Göran fick vi sängar och byråer och det var helt och hållet mitt fel att vi tackade "ja", men nu blev det för mycket av det goda.

Häromdagen strålade solen mest hela tiden; det var då jag tog bilden av lilla Nelly som låg på soffan och just då sträääääckte ut sig i hela sin längd. Där ligger hon ofta om nätterna, invirad i filtar och så på morgonen hör jag pv stå intill henne och prata så snällt ..."hej, lilla prinsessan .., har du sovit gott ..?" säger han.

Och igår hörde jag gransångaren.
Det där enstaka exemplaret.
Lediga-dags-fönstret ....


... kommer även det från Porto i .., just det, Portugal.

Och då förstår ni att fönsterfångerska var madamen som är född och uppvuxen inte långt från Ystad, men som nu tillbringar sin tid som forskare långt, långt hemifrån.

tisdag 29 mars 2016

Idag är en dag att minnas ....



1. Jag har fixat swish. På egen hand. Och jag har testat att skicka pengar och det gick bra.

2. Jag har även lagt in pris på en vara i datorn. Ja, ja .., jag har ju bara arbetat där i fem år.

3. Och så har jag fått ett paket Nickel av en vänlig kund i affären.
"Ja, vi pratade ju om sånt gammaldags godis häromdagen och när jag nu besökte Särdals Kvarn och såg paketet, då tänkte jag genast på dig ..." säger kunden som heter Bengt.

4. Och så har jag - men det har jag redan berättat - gått in på apoteket.se .., kollat hur min medicinlista ser ut ., beställt hem och fått orderbekräftelse.

Jo, minsann.
Det går framåt.
Dag 4 ....


Så här såg det ut på trappan ut mot Regementsgatan i Ystad, ja, tidigt på våren .., sen kom där pelargonior och annat som blommade fint.
I morgon - på min lediga dag - då ska jag köpa fina penséer och plantera i krukor!

Arbetsdagen har bara susat iväg!
Som alltid mycket att göra - inte en enda minut av dötid -.
Och pv kom och hämtade just efter åtta. Han har idag varit med om en yttterst traumatisk upplevelse; ja, han har nämligen besökt Folktandvården och där fått en tand utdragen, för övrigt hans första.

"Ja, ja, men det är väl inte sååå farligt ...?" säger jag.

"Jo, du .. jag har separationsångest!" säger han.

Den ångesten lär nog infinna sig även i morgon, ty då stundar röjning med stort R!
Jag har bokat en av affären släpvagnar precis hela dagen, nu ska allt iväg som inte ska vara kvar.
Tidigare har vi kunnat lämna allt till återvinningen i Halmstad, men nu är det slut med glädjen.
Vi hör ju till Falkenbergs kommun (gränsen går bara några hundra meter härifrån) och får således styra kosan åt motsatt håll - norrut -, men det går väl det med.






Sköna Hem ...


Av alla rum som finns i det gula huset, så är nog pannrummet det skröpligste.

Men sigge nilsson, han tycker precis tvärtom.
Visst var det alldeles nyss ....?



... som jag skrev att Emma fyllde arton år och ni skrev att "men det var ju inte länge sedan ni reste tillsammans och hon var åtta, nio år!"

Idag blir hon nitton.

Om två månader drygt tar hon studenten.

Stort grattis till födelsdagsbarnet och till oss i släkten som fick en sån  fin och rar tös att tycka om!
Litet kom-ihåg ...

Ni kommer väl ihåg den där spännande resan till Sydafrika som Gunnar gjorde i julas?
Nu har han lagt ut bilder igen.
Och "filmsnuttar".

Här.
Dagens fönster ...


"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."


Det där guldarmbandet ...


Jag minns en gång medan mina föräldrar ännu var i livet, då pappa hade förärat mamma ett armband i guld. Pappa, som vuxit upp under knapra förhållanden och tidigt blev föräldralös och som sedan upplevde nån slags revansch, han tyckte förstås att det där guldarmbandet, det var det allra, allra finaste han kunde ge sin fru.
Och så glad hon skulle bli!

Mamma, hon hade vuxit upp under helt andra förhållanden.
En jordbrukarfamilj uppe i fjällvärlden .., föräldrar som drev en liten affär .., mormor som tidigt blev änka och som så småningom drev rum-för-resande.
Stor släkt - inga förmögna människor - men en stark sammanhållning.
För henne behövdes ingen revansch; i blodet rann nog självkänsla ändå.

Och så fick mamma det där guldarmbandet.
Kanske var det på hennes femtioårsdag?

Jag minns att vi satt i köket mamma och jag .., vi var ensamma hemma och jag tittade på guldarmbandet och tänkte på hur snällt det var av pappa, men mamma såg det på ett sätt helt annorlunda. 

"Tänk .., att pappa efter alla våra tillsammans inte känner mig bättre ..", sa hon med sorg i rösten.

Mamma som aldrig använde andra smycken än sin vigselring.

Ungefär så är det med mig.
Om någon gav mig ett smycke värt hundratusentals kronor, skulle jag inte bli mer glad än när jag i min mobil upptäcker ett fönster eller en bild som något av dom tre barnen har tagit och sen postat till sin mamma.

Som igår.
Som den här bilden längst uppe.
En vänsterhand och tre ägg.
Det är AP som hälsat på hos en stallkompis vars föräldrar har höns.

Och så kom bilden.

måndag 28 mars 2016

Först ...

.... ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan.

Idag hade jag badskor på, tänk, det blev stor skillnad - inte alls lika plågsamt -.
Iskallt förstås (det tycker aldrig friherrinnan), men sen blev det kaffe på stranden och pv gjorde oss sällskap.
Trevligt!

Nu stundar snart arbete.
Pv tvättar ena husväggen, den vid ytterdörren ..., sen ska det målas och nya listerna ska sättas upp.

Och själv såg jag en citronfjäril fladdra förbi.

"Nej, absolut inte flygvärdinna!"


Det blev en bra dag på jobbet igår.
Mycket att göra, mängder med sommarhusgäster - från Småland och Stockholm - och såna som man inte sett sedan i höstas och nu vinkade glatt från andra kassan. 
Och så många varma leenden! 

Allra finaste leendet hade en tös på kanske fem, sex år.
Hon stod intill sin mamma som just då packade i varorna och jag tänkte att det leendet, det skulle nog kunna värma ett stort antal villor!

Och där var en lång, blond kvinna som för mig blev sinnebilden för Lux tvålreklam och vi småpratade om ingenting och jag frågade om hon arbetade som flygvärdinna? 
Nej, det gjorde hon inte, hon hade varit chef för nåt företag och så gapskrattade hon och sa att på en semester tidigare i år, så hade ett ung par ställt precis samma fråga till henne! 
Jo, men hon såg ut precis som en flygvärdinna av den där gamla sorten, ni vet, i SAS-reklamen .., sval och elegant - men sval på ett fint sätt -. 
Varm, var hon.

Och arbetskamraten Elin som tillbringat fyra månader i sus och dus (läs: bland palmer och kritvita stränder) uppenbarade sig plötsligt! På lördag är hon i sadeln igen! Härligt! 
En stund senare dök Lina upp! Det är Lina som studerar till läkare i Polen och lika roligt var det att se henne, men där blir det inget jobb i affären i sommar (synd, hon är en sån fin arbetskamrat och helt självgående!), nej, hon ska praktisera inom hemtjänsten.

Kom hem sen och såg Mästarnas Mästare som är ett av favoritprogrammen. 
Vilket härlig gäng det här har varit! 
Och Peter "Foppa" Forsberg, vilken man! '

Nu är det annandag påsk, men också en vanlig arbetsmåndag.
Idag får vi varor - halleluja -!! 

Solen flödar .., jag hörde småfåglarna kvittra .., harry är pilsk så han nästan dör (här vimlar av löptikar just nu!) .., och i mejlkorgen hade jag en välkommen-till-Skottland-hälsning från Victoria som driver Sourbanks Farmhouse och jag är så barnslig, så fastän det säkert är ett standardutskick, så blir jag glad.

Så är det.
Det handlar om Allan ...

Ett australiensiskt får, en tupp från Portugal och ett foto från 50-talet

När jag berättar om P1-programmet "Radiopsykologen" skriver anna i portugal en kommentar
som jag .., ja, inte bara blev glad av, hon berättar så fint om just det programmet.

Så här skriver hon:

"Radiopsykologen är också i mitt tycke helt fantastisk. Jag minns när jag första gången hörde programmet, en sommarförmiddag som jag putsade fönstret i pappas sovrum - det var en dam (jo man hörde det att hon var en dam) som talade om sorg och förluster av flera närstående.

Min pappa brukar alltid lyssna; en kväll hade jag just kommit dit någon timme innan och vi lyssnade tillsammans och fick båda tårar i ögonen av en så klok ung flicka som brottades med frågan om att få vara med i gemenskapen. Allan Linnér imponerar så djupt på mig. Han inte bara kan lyssna. och få till en dialog - för mig är det nästan som att se en deckare när jag lyssnar intensivt för att se var han stannar upp och börjar nysta

När jag var tonåring fanns det ett inslag i ett ungdomsprogram på lördagarna som hette Dialog, med en psykolog som hette Margareta Bergnågonting, som också var alldeles fantastiskt. Jag beundrar också mycket människorna som ringer och som talar om sina innersta frågor för hela P1-publiken."

// Elisabet skriver: det var det här programmet jag skrev om.
Dagens fönster ...


"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."


// Tack snälla! Så omtänksamt av dig!

söndag 27 mars 2016

Och så blev det påskdag ....


... och plötsligt sitter vi och äter frukost halv tio - i stället för halv nio - och det känns bra, men ovant.
Två hundar och en katt gör oss sällskap ..,vi pratar lite om gårdagen och hur vanvettigt slut på jag var och hur ont i benet jag hade, då, när arbetspasset var tillända.

Full rush i affären förstås, men det är inte detta man blir trött av, nej, det är när varor som ska finnas hemma har tagit slut eller att vi helt enkelt har missat och beställt hem för lite och man ska förklara för kunderna och göra det så att det känns bra - men det gör det inte -.

Glad blir man av småttingar.
"Bettan, hur blev det så att vi känner varandra?" säger lilla Filippa som kanske är sju år.
Kanske åtta.
"Ja, men det blev väl så för att ni handlar här och så började jag arbeta i den här affären ...", svarar jag.
Filippa är alltid pratglad och berättar att hela familjen idag ska åka till Norge på skidsemester.

Vi är tre stycken som arbetar eftermiddag och en är Hampus.
Han är nitton år och kommer självmant till kassa två utan att man ens behöver ropa på hjälp.
När det lugnat ner sig lite, frågar jag vad han har för planer efter studenten senare i vår?
"Ja, det blir väl det vanliga, att resa runt ...", säger han.
Jag tänker Asien .., dit alla ungdomar tycks åka, men Hampus planerar för volontärarbete i Tanzania!
Om det pratar vi lite, medan jag fyller in hundra sorters olika tuggummin.

Och så tar kvällen slut.
Åker hem .., är trött och hungrig och upptäcker Patrik och Hildas röda bil parkerad nere vid segelbåten. Aha! Besök!

På köksbordet står skålar med mat på veganskt vis - det är en ljuvligt god bulgursallad -, en slags tzatziki (det är vad jag tycker) gjord på havre-fraiche och med rivet citronskal i och annat gott .., och där är stora, vita bönor och det är så gott, så gott! Till efterrätt bjuds vi på Hildas bärpaj - även den vegansk - lika god den.
Vilken lycka!!

Nu är det söndag.
Påskdag.
Härom natten låg jag vaken och lyssnade till Radiopsykologen.
En gång raljerade jag över hur enkelt det måste vara att arbeta som psykolog - bara att säga "hur känner du nu ..?" - ja, det var efter att ha lyssnat till just det här programmet och med samme programledare.
Allt det har jag fått ta tillbaka!

Allan, som programledaren/psykologen heter, är så underbart fin mot den inringande och han liksom lotsar dem så varsamt fram till slutsatser eller funderingar som blir deras egna.
Att kvinnan som ringde in påminde om ..., lite om.., ja, om någon kvinna som en gång stått mig nära, men jag kan omöjligen se människan framför mig - det betydde förstås mycket -.
Medan jag låg där och lyssnade hade jag velat ta henne i famnen!
Här är programmet.