Vykort hemifrån ...

Hur glad blir man inte över en hälsning hemifrån ...?
Jo, väldigt glad!

Så här skriver Renée Norén, sedan kanske ett år tillbaka änka efter Martin Norén som var min klasskamrat från ettan till nian:
"Under min promenad efter jobbet. Skolgatan neråt mot Ica. Kram, från Renée." 

Martin blev den förste från vår klass att falla ifrån.
Han växte upp i Fårträsk - nån mil från Malå kanske - och till hans barndomshem åkte klassen på cykeltur - nån slags skolresa - där vi fick .., ja, vi fick vi göra .., vi fick kanske se lagården och lite annat? Det enda jag minns från den cykelturen var att vår frökens hatt blåste av i en uppförsbacke och hamnade bland ekrarna hos någon klasskamrat.

Så småningom blev Martin vuxen och blev kommunalråd hemma, för socialdemokraterna.
Och så dog han, helt plötsligt.
Och Renée, hon sålde huset på Ringvägen och har nu fått börja ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Eller kanske mera: ett annat sorts liv.
Jordnära är hon och snäll.

Tack för bilden! säger jag.

Uppdatering: jag mejlade Renée och bad henne berätta lite mera.
Och så kom svaret: 

"Hej igen.

Jo så här är det, jag är storasyster Både på min biologiska pappas sida, där jag träffade mina systrar först i vuxen ålder, och för dom syskon jag har på mammas sida. Kommer ursprungligen från Långsjöby, en liten by utanför Storuman ( hemma i Västerbotten).
Har jungfrun som stjärntecken och höger tumme överst! 

Arbetar just nu som resurs på en förskola med före det jobbade jag på Malå IF i många år. 

Och intressen....ja där har jag funderat ordentligt det här sista året. Vi brukade ju allltid kuska runt med husvagn, och sista åren husbil men så blir det ju inte mer. Så jag har fått fundera ordentligt, vad vill JAG göra? Om man levt med nån i 42 år så blir man ju lite präglad på den andre och fått kompromissa lite..blev oftast bra men nu ska jag bestämma helt själv. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag inte behöver fråga någon annan. Kan bara bestämma. 

Lät lite flummigt det där men du kanske förstår vad jag menar?

För övrigt känns det som jag äntligen börjar landa. Året som gått har otroligt nog gått jättefort, men oj så tungt det varit stundom. Egentligen skulle jag nog vilja flytta på mej,  men det ska vara mod till det med. Och eftersom jag har 5 år kvar till pension (eller vad dom nu hinner höja den till!) är jag ju beroende av att ha en inkomst. Och i min ålder är det väl inte det lättaste att få jobb. Här i Malå har jag ju hankat mej fram på mitt goda rykte. 

Ja, det var väl liite mer om mej.

Ska nu iväg på jobbet. Hoppas du får en jättebra dag. Kram Renée."

Idag ....

Just vid bäcken där den mynnar vid havet och just där till höger blev nelly ormbiten, ja, då, när det begav sig.

Det tog lång tid innan mitt namn hamnade ovanför postlådan, men sedan nåt år tillbaka finns det där. Tack Hilda och Patrik!

Som en rufsig lugg är syrénhäcken framför - eller bakom - Ecke och Britts hus. 

Kort sagt: en alldeles ljuvlig januaridag!

Dagens fönster ...

... finns i Ystad, på hotell Sekelgården, beläget precis i centrum, nära Mariakyrkan och Stortorget.

Ett foto i timmen ....

... blev det inte för min del, då jag formligen fick kasta mig ur sängen och ge mig av till det där förmiddagspasset som ersatte min vanliga måndagkväll.

Inte mycket har blivit gjort här hemma.

En rejäl promenad med hundarna .., tillagning av potatis, - och purjolökssoppa (blev riktigt god), telefonprat med såväl friherrinnan som Anders .., och så har jag har tittat på Tom Ahlands film om Martina (född med Downs syndrom) och ett alldeles oerhört intressant reportage från Peking om den cykelboom som kom av sig, eller som kapsejsade på ett sätt.

Pv har kommit hem från körövningen.
"Hur var den ..?" frågar jag.

Svaret kommer ögonblickligen.

"SVÅR! Och så vill körledaren ha mig och en till att sjunga nästan solo i Lunds domkyrka!" fortsätter pv.

Latinska texter och ..., ja, här får han fullt upp, herr pensionatsvärden.
Tur att uterummet är i det närmaste klart.

//Men mossfolk var med på efit idag. Här är hennes bilder. 
Och Ulrika förstås. 
Och en massa andra.

Jo, jo ...

I sju års tid har jag arbetat eftermiddagar - förutom varannan torsdag - och så, för kanske två månader sedan fick vi besked att schemat skulle ändras och jag sparade meddelandet från Marie i min telefon, ja, där nya tiderna stod prydligt uppradade.

Men det var då det.

I morse vid kvart över åtta kanske, så ringde min telefon.
Jag, som annars är så morgonpigg (men kan jag räknas som detta längre ..., jag undrar ..?), låg medvetet kvar under täcket för att få ordning på ryggen, ty efter ett par timmar brukar det ordna sig.
 
Det var - till min förvåning - Brooks på affären som var i andra änden av luren.

"Hej Bettan .., ja, du kanske har glömt att det nya schemat började idag ...?" sa han och då förstod jag.

Och han sa att det var lugnt i butiken så där tidigt och om jag ville kunde jag stanna hemma; han och Erik och Mange kunde sköta det hela. Det lät ju på det hela taget tämligen lockande och jag sa "ja, okej då". Men så kom herr Luther och knackade på min axel och jag tänkte att ..., nää, det är ju mitt ordinarie pass, inte kan jag stanna hemma så där bara, nej!

Så jag ringde tillbaka till affären och sa att jag kommer, ska bara ge hundarna mat och ta ut dem och så blev det.

Jo, det var många leenden när jag vid kvart i nio kom på plats och jag tänkte att det är väl tur att man går på sista versen när det gäller jobbet - kanske har jag redan börjat bli lite pensionär - och så tog jag plats i kassan.

Såå roligt att arbeta måndagförmiddag!
Veckotidningarna kom och dom gamla skulle returneras, så kom postkillen med två stora säckar; det ena med rekommenderade brev, det andra med varubrev och jag torkade av kassorna  och runt omkring .., tog en snabb kopp  kaffe och såg chefens fru Bodil krama om sin pappa och mamma (alltid denna värme dem emellan!) och jag skrev en skylt om semlor till halva priset och ja, det kändes bra alltsammans och en tant sa "va, arbetar du nu på morgonen ...?!"

Nu ska jag ta ut hundarna på prommis och pv blev glad att jag hade förmiddag; nu när han börjat sjunga i Kammarkören (och har slutat i Västanvind, som inte längre har någon dirigent) är det sångövning på måndagkvällar och då kan han ta bilen och behöver inte stressa så hemskt.

Hit ner ska jag gå, till raden av postlådor och lite till.

Dagens fönster ...

... ja, det vet ni ju redan var det finns.

Här, hos oss i det gula huset.

Och visst är ljusstaken fin? Den inhandlades hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm; man får passa ljusen noga bara.

Idag ska kanske den lilla domherren få komma ner och då blir fröken Svala ensam igen .., kanske önskar hon hellre ha sällskap, även om dom inte är nära släkt?

Det bästa för Ulrika i Närke ....

Det bästa från den här veckan som avslutas idag, det är utan tvekan  dessa två saker:

Gårdagens utflykt till Tarstaborg, en fornborg inte långt härifrån.

Minusgrader, sol, lite snö, fint sällskap och härlig utsikt.

Underbart!

Och alla fantastiska medmänniskor som hjälpte mig hjälpa och glädja en vän.
Rullatorn är invigd och vännen är jättenöjd och glad!

Ulrika.

Först ut är Barbro från Brämhult ....

Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Testar att skicka en bild direkt från min (nya) mobil, så får vi se hur kvaliteten blir.
Idag har vi vår lilla släkts äldsta personer här på fika och igår var det de yngsta.
Mysigt & absolut veckans bästa!

Det är också ett fantastiskt vinterväder här idag. Strålande sol, lite vitt på marken och faktiskt 12-13 minusgrader på morgonen.
Ha det gott alla!

Barbro.

Nytt blad ...

Många lär se året som cirkulärt eller hela livet kanske, men jag är så enjängd, så jag ser det som i almanackan.
Jahapp, nu börjar vi om från noll.
Det här året - med allt vad det innebär av att sluta arbeta och säkert annat också - känns verkligen som ett avstamp. Eller kanske mer som en transportsträcka fram till sommaren.
Fram till dess har jag beslutat mig att enbart njuta.
Alltså av varje dag på jobbet.
Det fungerar väl ganska bra.
Men att man blir närapå salig av en stor bukett tulpaner, den saken är säker.

Dagar då regnet legat som ett vått täcke över oss alla, nja, då har det varit måttligt inspirerande.
Idag däremot .., strålande solsken och blå himmel .., ja, då är livet gott att leva!
Går på lång promenad.
Träffar kunder från affären .., noterar att parkeringen innan man kommer till havet nästan är fylld; nu är många ute och motionerar, alternativt bara strosar omkring.

Ejdervägen - där vi bor - svänger vänster just innan man kommer till naturreservatet och där, i ett skuggparti som väl nästan aldrig nås av värmande solstrålar, där har det frusit till. 

Utanför bild simmar ett gäng gräsänder och ännu mera utanför bild, står två äldre män med var sin kikare i handen och spanar ut mot havet till. Männen är exakt likadant klädda. Fjällrävenbyxor och jackor .., likadana mössor och likadana ryggsäckar.

"Oj, så vansinnigt mycket tång på stranden!" säger jag.

"Ja, ja .., men du förstår, så brukar det vara här i Halland", säger en av männen och förklarar vänligt.
Kanske tror han att jag är från "Norrland" och att detta är första gången jag ser tång.
Själv säger jag just ingenting.

Och så hemma.
I rabatten ser nävorna ut så här.
Det är full fart i fröautomaterna och en ny tjugokilossäck med solrosfrö finns i garaget.
En härlig dag det här.
Och snart middag hos friherrinnan i Steninge.

Vårt bästa .., lite hipp-som-happ ...

Nu kommer så äntligen sammanfattningen från julochnyårstidens det bästa.
Det får bli en nystart nu till veckan, när allt liksom är på plats igen.

Vad var det som gjorde oss så där extra varma i hjärtat?

Jo, Gunnar i Jämtland berättade om hönsen och tuppen som äntligen fick ta sig årets första sandbad! Vilken glädje och i sanning ett bevis på att glädje smittar. Jag ska se om jag hittar länken till badandet. Jodå, här är den!

Barbro i Uppsala hade firat jul i Oslo hos dotter med man och två töser.
Stor glädje, förstås!

Anne i Mantorp (som INTE är moster till Helena af Sandeberg som jag trodde ..) hade varit hos doktorn och fått besked att nej, det handlar inte om inbillningssjuka - den där yrseln och dåliga balansen - det var i stället ett virus på balansnerven och detta gjorde Anne så lycklig! Att få besked, alltså.

Friherrinnan tillbringade jul och nyår i Västmanland hos rara väninnan Anne-Marie - det är hon som sitter i nattlinne på bilden längst upp -. Glashala gator och mycket snö, men gott om tillsammansglädje!

Barbro i Brämhult fångade ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta, det med isiga rutor och den svenska flaggan där bakom. Så här skrev hon, bland annat:

"Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?"

Ulrika berättade om glädjen i att ha båda sönerna hos sig!

(Och är inte han till höger lik nån av bröderna Herngren ..?)

Eva i Tyresö hade fått sms från sin dotter med familj; dom var i Romme och åkte skidor, alla var nöjda och glada och hade det bra. 

Och själv då ..?

Ja, jag var på nåt sätt totalt slut på efter jul och nyår; det var som om så många känslor snurrat runt i själ och hjärta, så där så jag inte fick stopp - eller fick ordning - på alltsammans. Det fanns mycket att glädjas åt; familjeträffen i Ystad med så mycket skratt .., dagen-därpå-middagen hos min rödvitrandinga syster i Västerstad ..., lillejulafton här hemma med Mymmel, Hilda, Patrik, Tommy, Karin och Anders .., ååå, så roligt det var! 

Och uterummet som nu är i det närmaste klart; återstår hur vi ska göra med golvet?

Ska det målas eller behandlas på annat vis? 

Tack snälla för era bidrag som legat och vilat i det-bästa-korgen!

Om ni vill och har lust, så fortsätter vi.

I så fall blir det nästa helg som jag sammanställer den senaste glädjen.

Januarimorgon och ett fönster ...

Rimfrost och fem minusgrader.
Solen som lyser så fint från öster och mot horisonten till.
Hustaken hos Britt och Ecke.

Lite senare på förmiddan: en ekorre som kalasar på frö i fågelhuset .., en talgoxe som landar utanför köksfönstret och tittar in .., isigt blå himmel.

Till fröken S:t Paula har jag kluvna känslor.
Kanske för att jag så sällan lyckas med dem?
Men det bryr sig inte den här lilla madamen om .., hon bara blommar så vackert och jag fullkomligt älskar just den här blå färgen!

Och orkidéer är verkligen inte mina favoriter, men vem kan  i n t e  tycka om en blomma som i långa tider mest består av rangliga och till synes helt döda pinnar eller kvistar och så plötsligt - utan att man begriper hur det har gått till - så ser den ut så här!
Det är ju som trolleri!
Och kan någon människa förklara hur nånting så enkelt kan bli så fint?

"Tar du din kaffekopp själv?" ropar just nu pv.

Det är Tour de ski på tv:n .., ja, då passar det ju med halvtolvkaffe.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och just nu är det närapå solsken.

Mitt i natten ...

Bilden har inget att göra med texten, men förmedlar kanske en känsla av harmoni.

Härlig eftermiddag på jobbet! (där kommer harmonin in).
Arbetade tillsammans med Kalle som tänker sig en framtid som läkare och det ska jag säga, att inte kommer då någon patient att dö på grund av att Kalle är långsam; han är ett under av effektivitet!
Förutom att ta andrakassan, kundrundan osv, hann han med fruktdisken som han fyllde upp sååå fint, ja, det blir inte mycket för den som arbetar förmiddag i morgon, jag menar, att göra fint där.

Vid sextiden kom Malin in och såg så glad ut.
Det visade sig att hon hade köpt sig en alldeles egen bil - en röd, härlig historia av för mig okänt märke - och oj, så lycklig hon var! Tänk, jag är snart pensionär och har aldrig ägt en helt egen bil; jag har inte tyckt mig ha råd helt enkelt, men så har jag ju bott där det är gott om tåg och bussar också.

Kom hem till "På spåret" och därefter "Den döende detektiven", bland det bästa jag sett på svt på länge. Och har Rolf Lassgård varit bättre någon gång?
Minns jag inte fel, är den kvinnliga polisen systerdotter till Anne i Mantorp?
(Ja, här blev det fel!)

Suveräna skådespelare .., med repliker som lät helt naturliga och det saknar jag ofta (nästan alltid) i svenska serier.
Fint foto också.

Tv-tittandet bara fortsatte.
Nu blev det "En sång för Marion" med suveräna Vanessa Redgrave!
Vilket kärt återseende och så fick ju tårkanalerna sig en genomsköljning, ja, men så praktiskt!

Allt ska bedömas. Även presumtiva partners.

I väntan på hockeyn blev jag kvar i fåtöljen (inte långt ifrån att jag vuxit fast där) och då pågick ett dejtingprogram från Irland. Såna älskar jag att titta på! Varför?
Jo, det är så fascinerande att se det mänskliga beteendet och hur män och kvinnor gör allt för att bli "godkända" .., och jag upphör aldrig att förvånas över mångas försök att vara så sexiga som möjligt!
Det plutas med munnar .., en man tar av sig sin t-shirt och visar sina spelande muskler ., ja, det är liksom ingen hejd på det hela. Och jag tänker att jag skulle inte ha haft en chans i det spelet!
Och att sälja sig så uppenbart..,att försöka vara till lags och falla den andra i smaken, nej, men ååå, så hemskt!
Sällan eller aldrig har jag varit så tacksam över sättet pv och jag själv möttes på.
Så avspänt och kravlöst!

Nu är det hockey på tv och i morgon ska jag åka till Harplinge och titta på en ridtävling.
Det är Bella som går i första eller andra klass - kund i affären tillsammans med sina föräldrar - som ska tävla .., hon och hennes häst ska delta i nån slags hoppning över bommar och jag har lovat att titta på. Såååå roligt det ska bli!
Bilden visar när hon för tre år sedan kom och hälsade på här i gula huset.
Av den rara tösen får man ofta en kram när hon kommer in i affären!
Lycka.

Sevärt ....

Vikingarnas tid i SVT 2 .., men så enormt intressant!

En bild ....

Sanddyn i Steninge-
Badhandduk och kaffetermos.
Plastmuggar i rosa och grönt.

Sädesärlor vid vattenbrynet.
Säkerligen ledig dag.

Om kryss i palten och revanschlusta ...

Vid tretton års ålder blir min pappa och hans fyra syskon föräldralösa.
Då har först deras far Anders Nilsson och deras mamma, Anna Elisabet Nilsson, båda gått bort i tbc - båda två bara lite drygt fyrtio år gamla -. 

Erland, pappas storebror, flyttar då hemifrån och klarar sig själv, men dom övriga barnen .., pappa Ivar, systrarna Alice och Anna-Maria och lillebror Gösta, hamnar hos deras farbror och faster (som för övrigt är syskon och barnlösa) som också bor i Kalvträsk.

Farbrodern - det är han som är på bilden - hette Jonas och var skomakare och kanske bonde också.
Hos denne farbror och hans syster växte så syskonen upp och där fanns då sedan förut, deras kusin Harry.

Alldeles enkelt kan det förstås inte ha varit för Jonas och hans syster att få fem syskonbarn på halsen, varav dom fyra sista i ett huj bara. Och pappa berättade ofta om hur ovälkomna dom kunde känna sig. Hur ofta hörde vi inte honom berätta om palten som fastern kokade och där somliga paltar hade markerats med x och i dom var fläsk.
Det var dom paltarna som lades på kusinen Harrys tallrik.

Jo, vi hörde ofta om dom där kryssen och vi fick också höra hur farbrodern avrådde pappa från att tävla i större friidrottssammanhang, orolig att han - pappa - skulle skämma ut släkten.

Några år innan pappa dog, fick han besök hemma i Malå av kusinen Harry.
Han, som fick dom kryssade paltarna.
Och pappa sa att .."du vet Elisabet, han tyckte att vi bodde så fint .., att jag hade fått det så bra!"
Nu .., inser jag, att det för honom var en slags revansch.
Och kanske kunde nu minnet av dom där olycksaliga paltarna och känslan av orättvisa, tacka för sig.
Bara några år senare dog min pappa.

Sånt kan man tänka på och allt detta  kom över mig, då, när jag läste hos Anna i Porto om hennes pappa och hans syskon och deras uppväxt.

Väggklockan på bilden, den som nu sitter på väggen i ett gult hus på en kulle i landet Halland, har en gång suttit i denne Jonas Nilssons hem och i ett skåp i källartrappan hemma i Malå, där fanns verktyg som används av skomakare - bland annat ett städ - och pappa var riktigt duktig på sånt, men jag förstod aldrig varför. Hur hade han kommit i kontakt med sånt?
Jo, men nu förstår jag.

Och jag verkligen förbannar mig själv att jag inte frågade mera!
Vem var egentligen denne Jonas och hans syster?
Var det hon som hette Lotta?
Hur såg deras liv ut?

Nu är det för sent.

Dagens fönster ...

Så är allt som vanligt igen.
Friherrinnan har återvänt från veckorna i Västmanland och har vittnat om all snö .., om rådjuren utanför hennes sovrumsfönster .., om glashala vintergator .., om stark glögg och god mat .., om Hästens sköna säng och allt möjligt annat.

Som vanligt blev Harry galen av glädje när den vita kom körande på uppfarten och nu har vi druckit kaffe och kalasat på Gustavskorv (jättegod!) och mandelmusslorna som friherrinnan glömt ta med sig på resan norröver. Det tackar vi för!

Hälsning från Ulrika och hennes vän!

"Hej allihop!

Nu är rullator beställd! En variant med bra hjul och med sits och väska och som bara väger 6 kg. Helt perfekt!

 

 

Det blev en peng över så vännen kunde också köpa en sån här väska på hjul (som jag inte för mitt liv kommer på vad de brukar kallas), bra de dagar kroppen är bra nog att lämna rullatorn hemma och som väska när man reser m.m.

Detta kommer att underlätta tillvaron enormt mycket.

Tusen och åter tusen TACK från vännen och från mig!!!

Ni är fantastiska!

Kramar, Ulrika."

//Elisabet skriver: till detta är jag helt oskyldig och ska inte ta åt mig minsta ära; jag bara lånade ut min bloggsida och hann inte ens klicka iväg ett bidrag. Men ni som gjorde det .., jag vet i alla fall en .., ja, jag säger som UIrika: ni är verkligen fantastiska! Och väskan som man kan dra - i alla fall ungefär såna - kallas för Dramaten, Ulrika.

Om ni funderar ...

... huruvida ni ska ta er tid och läsa några blogginlägg idag,

ja, då tycker jag att ni kan sluta att fundera och så kan jag varmt rekommendera detta.


//Foto: jag själv, det är från biblioteket i Halmstad.

Torsdag ...

Då händer följande: en tar sig - för andra dagen i rad - knappt ur sängen och kan på inga villkors ta på sig vare sig strumpor eller byxa och skriker högt när en ömsint pensionatsvärd med lätt hand stryker över ryggslutet. Efter några strong pills blir det bättre. Förstås.
Och den drabbade säger att det väl är nån nerv som kommit i kläm.

Någon annan ringer vårdcentralen i Getinge och ber att få en tid till läkare.
"Tryck över bröstet en längre tid och huvudvärk", säger den som är någon annan.
Och den som har ont i ryggen begriper ingenting.
"Men varför har du inte sagt nånting ...?" frågar hon.
Ja, säg det.
Läkartid två timmar senare.

En tredje har tillbringat natten på en akutmottagning tillsammans med ett av sina barn.
Med ojämna mellanrum plingar det till i den mobil som ligger på sängbordet.
Nu väntar nya undersökningar.
Nya besked.
(Lugnande sådana kommer på senare på dagen! Hurra!)

Och en fjärde, hon som en gång gjorde den lilla tavlan som hänger här i hallen, hon åker om några timmar - tillsammans med tre kompisar - till Thailand, för att därefter kuska runt i olika länder.
I tre månader är det tänkt att flickorna ska bli borta.
Den som är mormor och har en nerv i kläm, tänker på allt som kan hända.
Överall, rån, våldtäkter, tsunamis, jordbävningar, oroligheter i respektive land, ormbett, trafikolyckor och annat elände.

En gång, i sin ungdom, sa AP: "mamma, du är inte som andra mammor som blir oroliga och avråder sina barn att åka utomlands, du säger bara, ååå, så roligt för dig, så spännande!"'
Jag minns att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta det. Var det en komplimang för att jag trodde dem om att klara sig själva; ja, att dom blivit uppfostrade till att bli självständiga, eller var det för lite av moderlig omsorg?

Men det var då det.
Nu är det andra tider.
Andra känslor som kommer i svang.

För övrigt?
Två hundar och en katt sover.
Tour de Ski på SVT.
Och hungriga småfåglar.

Uppdatering: det visar sig att någon annans blodtryck är jättebra, men däremot slår hjärtat oregelbundet. Kontakt med hjärtläkaren i Halmstad .., kanske blir det till att börja om med blodförtunnande medicin och kanske har den fantastiska effekten av ablationen börjat tacka för sig - det var vi medvetna om att så kan det bli .

Dagens fönster ...

... var dom som en gång fanns här i gula huset.

En bild ...

Mitt emot underbara hotellet (Den Gamle Skibssmedien) där vi bodde i Skagen, ligger den lilla sjömanskyrkan.
Som en liten oas är den och under själva kyrkdelen finns en samlingslokal och där slog vi oss ned och drack kaffe och åt en underbar mjuk kaka, herr pv och jag själv.

Det var där vi mötte Ivar.
Ivar - hunden - var då tretton år och hade varit med om nåt riktigt ruggigt, ja, så här skrev jag då, när det begav sig:

"Ivars husse - som är från Bohuslän och känner till bonden där min f.d. svärmor en gång hyrde sommarstuga - tar fram sin mobil och visar bilder på en förfärligt sargad Ivar; en inte alltför vänligt stämd rottweiler hade bitit honom svårt över ryggen, men nu är Ivar sig själv igen och jag berättar att Ivar var min pappas namn och så heter även min son .., kanske är det därför jag blir så förälskad i den här fyrbente krabaten?"

Den här bilden tjoppar ofta upp i mitt bildflöde och jag har svårt att säga varför den gör mig så inutivarm? Det var en liknande känsla när jag en iskall tredje advent klev in i Svenska Kyrkan i New York och där fick kaffe och nybakad mjuk pepparkaka och på ett av borden låg tidningen Västerbottens Kuriren.
En slag hemkänsla.

Nu är ju Skagen inte New York, men det var ändå så trivsamt där nere i lokalen.
Utanför det ena fönstret vajade strandråg och på ett bord låg stickade och virkade alster, vilka skulle säljas och behållningen gå till välgörande ändamål.

Så var det.
Och jag undrar om Ivar ännu är i livet?

Dagens fönster ...

Hej!

Nyårsdagen. Regnar här i Sola stan.  Med ett Vinter i P1 i lurarna så går jag en promenad i vår stadsdel. Inte många som är ute och går denna dag.

Där längs turen finns ett bageri och kafé. På dörren finns en skylt att nu är det stängt över trettonhelgen. I ett av fönstren har man pyntat så här julfint.

Gott Nytt År från Turtlan!

//Tack snälla, säger jag och hoppas att det går bra på nya jobbet!

Hullerombuller ....

Jobbet.
Först ett snällbrev från en så vänlig kund som mejlat affären och tackat för fint bemötande.
Jag tänkte att det mejlet ska jag spara och rama in .., det ska få sitta nära sängen så kan jag titta på det
och känna att yrkeslivet blev bra.
Eller så kan man använda det om man nästa år blir luspank och måste söka nytt arbete någonstans, då, när jag förvandlats till friherrinna.

Sen - efter allt det glada - strulade jag till det vid returen av alla julfrimärkena och det ena tog sannerligen ut det andra. Åååå, hur kunde jag bara tänka så in i bombens tokigt!
Nåja, det löste sig.
På returpapperet där jag kluddat till det, skrev jag: "Förlåt! Trösta er med att jag går i pension lagom till midsommar och nästa januari sköter någon annan detta!"

Arbetade med underbara Malin som gjorde i princip allt, medan jag tog kassan.
Kände mig risig ., febrig, fick värk i ryggen.
Halva styrkan på jobbet har varit sjuk i omgångar, så det förvånar mig inte om det snart är min tur.
Nåja, Iprén och Alvedon fixar det mesta.

Kom hem och möttes av spaghetti med köttfärssås och riven parmesan.
Lägg därtill ett glas rött vin.
Plötsligt blir man nästan frisk.

Nu stundar ledig dag.
Kanske åker julen ut, eller inte.

Idag ...

Jo, men det blir verkligen en så fantastiskt fin dag, fast vi har väntat oss något helt annat.
Vi tar hundarna och går ner till havet ..., upptäcker en goldentik som blir ryktad vid bordet på parkeringen och efteråt är gräset alldeles vitt av ulltussar och nelly tror att det är nånting som går att äta och blir grymt besviken!

Vi hör småfåglar kvittra.

Nästan nere vid havet ser det ut så här.
Som små insjöar.
Man får krumelura sig förbi via andra stigar och nelly är glad och till synes så lycklig.

På hemvägen går vi genom hästhagen där det är helt tomt på hästar och nu är vi nästan hemma.
I höstas slets eller kapades den enorma syrénhäcken hos Ecke och Britt och nu är det fri insyn till tomten.
Snart, i slutet av den här månaden eller kanske i mitten av februari, ska herr och fru Kaja sitta nära varandra på skorstenen - den på bilden - och då vet man vad som väntar.
Sen kommer allt slag i slag.
Gravänder, tofsvipor, ejdrar.

Det är bara att sätta igång och längta.
Eller leva i nuet.
Eller både-och.

Vardag igen ....

Ljuvligt är det, men "dagvill" blir man förstås och jag har tappat räkningen på vilken veckodag det är.
Jaha, tisdag? Då börjar jag klockan två och i morgon stundar ledig dag!

Veckan ut är pv ledig och nu ska det köras till snickeriet i Getinge och i väntan på detta målar han - för tredje gången - runt fönsterna i uterummet. Allt regnande omintetgjorde rullskidåkandet och nu börjar nog herrn bli aningen stressad, ty nattvasan-kompisen (AP) har tillbringat nästan en hel vecka i Orsa där hon tränat inför vad som komma skall.
Men tänka sig .., just nu är det uppehållsväder!

Lugnt och fridfullt i affären.
Arbetade med Brooks igåreftermiddag/kväll och vi hann med all datumkoll i såväl mjölkkylen som bland juice och ost och annat. Det är knepigt det här med vilket sortiment som ska finnas i butiken.
Om en vara säljer urdåligt, ja, bara nån enstaka kund som frågar efter den, är det förstås inte hållbart i längden - rent ekonomiskt - att ha kvar den i sortimentet och tvingas kassera det mesta av den varan, då den gått ut i datum.
Men just  d e n  kunden blir såklart besviken och känner sig åsidosatt.
Vissa varor måste vi ha - precis som hos Ica och Coop -, men annat är frivilligt och det är just då det kan bli så där knepigt.
Igår fick Bollnäsfil tacka för sig.
Adjö med dig!

Nu ska jag ta ut Nelly på promenad .., om hon behagar vakna, vill säga. 

"Våg av liberala reformer i USA ...."

Jo, jag kollade nog rubriken två gånger - minst - för att se om jag läst rätt.
Det hade jag.
Så här hade DN:s Martin Gelin skrivit:

"För demokraterna i USA har Donald Trumps tid i Vita Huset varit en mardröm. Men på delstatsnivå ser det väldigt annorlunda ut. En uppräkning av de otaliga lagändringar som infördes i en mängd demokratiskt ledda delstater den här veckan framstår snarast som en ren önskelista för demokraternas vänsterkant.

Den 1 januari trädde hundratals nya lagar i kraft i USA.
I 18 delstater genomfördes en kraftig höjning av minimilönen. I flera delstater dubblas lönen, från nuvarande nivån på 7,25 dollar i timmen till 15 dollar i timmen. Utöver de 18 delstaterna som höjer löner genomförs det även kraftiga höjningar i flera storstadsområden, exempelvis Minneapolis, Albuquerque i New Mexico och Flagstaff i Arizona. I Seattle höjs lönerna till 15,64 dollar i timmen, den högsta nivån i USA.

I New Jersey införs nya krav på poliser att utbilda sig i hur fall som rör sexuella trakasserier ska hanteras. Målet är att förbättra rättsprocesserna vid anmälda sexbrott, samt att undvika att åsamka ytterligare mentala skador på offer för sexuellt våld. I flera delstater införs hårdare vapenlagar, exempelvis nya krav på licens för att handla ammunition. I Nevada stärks rätten till semester för anställda och i delstaten New York garanteras nu åtta veckors föräldraledighet.

I Kalifornien, där demokraterna har full kontroll över hela delstatsregeringen, genomförs 800 nya lagar, med mestadels progressiva reformer. Stora förändringar sker i invandringspolitiken, där delstaten skapar en rad nya skydd för papperslösa invandrare och sätter upp nya hinder för de federala myndigheter som försöker hitta och utvisa papperslösa.

Det införs även straff för hyresvärdar som rapporterar papperslösa till federala myndigheter. I allmänna skolor får fattiga barn hjälp, då det införs ett förbud att neka skollunch till de som inte kan betala den. Skolorna måste numera även förse elever i årskurs 6-12 med gratis toalettartiklar. Delstaten försöker även bli mer jämställd med en rad nya reformer. Krav på lika löner för män och kvinnor införs i den offentliga sektorn".

Det finns hopp!

Dagens fönster ....

Fångade här hemma på gården.

Lille barnbarnet får va med på ett hörn också.  :-)

Ja, så skriver Ulrika uppe i Närke.

Och att barnbarnet heter Alfred, har väl inte undgått någon som läser hos Ulrika.
Högt älskad är han i alla fall, så mycket har jag förstått.

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...

Att se hönsfamiljens lycka att sandbada på årets första dag det är lycka även för mig :-)

Meddelas endast på detta sätt ...

Nu har vi inträtt i regnperioden här i landet Halland.

(Om detta stod det minsann inget om i pv:s presentation på dejtingsidan).

Och nu lär det ska regna fram till och med fredag.

Halleluja.

tv-pärlor .....

"Dora på Lammholm".
En alldeles ljuvlig dokumentär där vi får följa en kvinna som vet vad hon vill och framför allt, vad hon inte vill.

"Under ett år följer vi 87-åriga Dora på ön Lammholm i Åbolands skärgård.
Här är hon född och här vill hon bo kvar hela sitt liv. Vintertid är Dora öns enda fastboende och visst händer det att släkt och vänner tycker att hon borde överväga att flytta till fastlandet." (Finland, 2013)

Kan ses t.om den 27:e januari på svtplay.
Tyvärr bara i Sverige.

Här är länken. 

Vi som är lite äldre - eller mycket äldre - kommer med största säkerhet ihåg den där rösten .., ja, när Sven Jerring var i radion. Ungefär som när man hörde Arne Thorén ("Arne Thorén, Washington" ..., sitter som fastgjutet i minnets byrålåda!) eller andra bekanta radioröster.

Hos SVT finns en dokumentär om just Sven Jerring; himla intressant att se och lyssna till! 
Här är en länk till programmet och det kan man konstatera, att falsk blygsamhet led inte herr Jerring av.

Bilden har jag lånat härifrån.

 

Armlös, benlös, makalös är titeln på programmet som handlar om Mikael Anderssson, han som föddes utan såväl armar som ben. Det är också ett program som enbart kan ses i Sverige (tänker bland annat på dig, Anna i Sheffield och Cecilia i Houston).
Här är en länk till programmet. 

Nyårsdagsfönstret ....

Och jag vet, helt ärligt inte, vem som har fångat det.
Det ser ut som ett jag själv skulle ha fallit pladask för, men var är det i så fall taget?

Nåja, det får bli dagens fönster.