lördag 6 juni 2020

Äventyr en fredagkväll ...


Det var dessutom mitt påhitt.
Jag frågade om vi inte skulle en ta en fisketur ute till havs, det var ju så fint väder och pv nappade genast (för övrigt det enda som nappade).

Nu var det inte mycket till vind, men det gungade friskt och pv förklarade att det här var "gammal sjö" och ibland gungade båten från sida till sida, ja, så där jag tänkte att nu tippar den överstyr, allra mest när han var uppe på däck och skulle sätta upp seglen.

Kanske hade vi varit ute i knappt två timmar, när vinden började mojna rejält, för att till sist nästan helt avta. Nå, det var ju inga problem, där finns ju en motor.
Den förre ägaren, dansken Tommy, han hade under sina två år som ägare aldrig seglat båten, utan enbart gått för motor, oftast från Landskrona till Själland.
Förutom när vi ska ut ur hamnen eller lägga till, använder pv motor, men nu var det ju ändå ganska praktiskt.


Så skulle han på däck och ta ner seglen och jag fick ta rodret.
Och nej, det blåste som sagt var ingenting, men Gud, vad båten rullade fram och åter i  sidled i vågorna och pv var där uppe och jag tänkte att "han KOMMER att dråsa i vattnet!", jag fattar inte att en människa kan ha sån balans!

Och så var det klart och han kom ner till sittbrunnen och ser då direkt att det ryker från motorrummet! Motorn (en stor Volvo Penta) är belägen under golvet där man sitter, så han  s l e t  upp dom två luckorna och såg ju direkt att här var det krisläge.
Det brann inte, men det rykte!

Jag ljuger inte om min puls gick upp i maxläge och jag tänkte att nu blir det till att hoppa i havet, ja, jag har minsann sett på tv hur vanliga båtar kan börja brinna! Vi har tre mindre brandsläckare i båten - dom tänkte jag inte ens på -.
Pv tänkte på ett minskat bankkonto.
Och själv blev jag djupt troende inom loppet av tio sekunder.


Bilden: Monet skrev en gång att jag brukade ha rak horisontlinje på bilderna .., det kan jag säga att det hade jag noll tanke på när kameran åkte upp. Inte den här gången.

Ingen vind och ingen motor.
Det finns gott om rev utanför Skallkroken, så ankaret åkte i sjön per omgående (det finns ju strömmar som kan dra iväg med båten ...) och så ringde vi Sjöräddningen i Grötvik, kanske två mil landvägen från Skallkroken, max.
Det blev till att förklara läget och efter kanske totalt en timmes väntan (kan ha varit mindre, det kändes som en evighet) kom först en man på vattenskoter och en tjugo minuter senare kanske, dök sjöräddningsbåten upp.

Det här var nummer 1 som anlände.
Han hade då fått lämna jobbet i baren på Tylöhus och givit sig iväg och nu liksom rekognocerade han läget .., förberedde väl rent tankemässigt vad som skulle ske.
Han var den yngste av dem.


Och så kom själva räddningsbåten.
Jag kan säga att ordet  L Ä T T N A D  bäst beskriver känslan.


Mannen på bilden var den som - såg det ut som - hade befälet. I det civila arbetar han som projektledare och det måste passa honom perfekt, för oj, vad han ledde arbetet lugnt och sansant! Dom var tre på båten .., han som hade befälet, en pensionär och en man som arbetar på Länsstyrelsen och var två år yngre än jag själv och såg så himla snäll ut.
"Jag har nog handlat hos dig ..", sa han leende och han pratade vänligt med Harry och var allmänt rar.

Vi kopplades sammans långsides (det skulle bli lättare då att ta sig in i hamnen) och så tuffade det på. Ni ser den röda pilen, där är hamnen.
Det gick jättebra och tog kanske en halvtimme så var båten på sin plats i Skallkroken och med fören mot bryggan. Perfekt!


Så fick pv skriva på några papper hos Sjöräddningen som kört in mot kaj och själv tog jag mig UTAN bekymmer av från fören (där är betydligt mer trångt, än när aktern ligger mot), men pv fick lyfta över harry. Vänliga båtgrannar kom och pratade och peppade och jag sa till pv att här ska det köpas in en smörgåstårta till Sjöräddarna.
Vilka hjältar!

Tänk .., dom är jour var tredje vecka och ska då vara beredda att inställa sig inom 30 minuter tror jag .., (bara lämna jobbet och ge sig iväg), dom har ingen lön och det är ju mycket dom ska kunna, inte bara att köra ut och bogsera. Ja, vi var så imponerade!
Vad det kostade?
Jo, det kostar 67:- per månad att vara medlem i Sjöräddningssällskapet!!
Helt otroligt billigt.
Hur kan någon som håller till på sjön  i n t e  vara medlem?
Nej, det fattar jag inte.


När vi kom hem tänkte jag så här:
Jag har varit med om en riktigt allvarlig trafikolycka ., jag har en gång i Göteborg åkt bil och sagt till exet att "så skönt att den fungerar nu" - det var en Volvo - och fem sekunder senare bullrar det under bilen, då hade ett stag eller nåt lossnat!

Jag har också åkt på bilsemester till södra Spanien och innan vi ens kommit till Lycksele, avled (eller brann) vår air-condition! Det blev till att fixa den i Göteborg.

På en annan bilsemester - då i Franska alperna - hörs ett missljud från motorn .., den blir därefter helt tokig och går inte att köra i mer än 30 km i timmen och irritationen från franska fortkörare längs slingriga alpvägar - för att inte tala om på motorvägen sista biten till Antibes - gick inte av för hackor! Det var ett membran som var orsaken till det hela.

Sen träffade jag pv.
Då gick gamla topplocket på förra segelbåten och någon vecka senare lossnade ett stag till masten som brutits av inifrån. Ja, men halleluja.
Ny båt.
Då händer detta.
Kanske är det helt enkelt så att jag för otur med mig?


Blev jag rädd igår?
Ja, jag blev vettskrämd när jag såg röken komma upp från motorrummet (har nog aldrig i mitt liv blivit så rädd) ,men så snart motorn fått svalna, lugnade det sig. Harry skakade som ett asplöv just då, men lade sig sen och sov gott.
Vilken underbar hund!

När vi kom hem var vi så otroligt trötta - kanske mest mentalt -.
I vanliga fall ligger vi i skilda sovrum, nu bad jag pv att göra harry och mig sällskap.
Det blev trångt .., harry låg tvärsöver mest hela natten, men det kändes tryggt.

Ungefär så var det.
Och tack till Turtlan - sambo med en sjöräddare - hon servade oss också .,. meddelade (såg nog på sin app tror jag) att "nu går sjöräddningen ut!". Det kändes skönt att veta.
I love You, Annica!

Och i skrivande stund är pv i båten och felsöker.
Motorn startade som den skulle; den är alltså inte död, det var ju skönt.
Håll tummarna nu att det inte blir alltför kostsamt.
Dagens fönster ....


Lördagen den sjätte juni.
Jag är en ytterst dålig nationaldagsfirare, tänker knappt på det.
Man kan fundera på vad själva begreppet "Sverige - fosterland" betyder för en själv?

Jag minns att mamma, under hennes tjugo år i Sydamerika, var kväll lyssnade till Radio Sweden och nyheter hemifrån. Hon, som kände sig lika hemma i Bolivia och Argentina eller nästan var som helst, vittnade om att just det programmet blev som en navelsträng till fosterlandet.

Och jag minns Nina från Jylland i Danmark som under ett midsommarfirande i Malå greps av såna känslor när hon hörde orden "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!" Det var som om den strofen knöt ihop länderna.


Och för min egen del?
Kanske tänker jag på att allt det vi har gemensamt.
Jag tänker på Malå och vad det betyder (även om jag absolut inte vill flytta härifrån), jag tänker på alla rara grannar man haft under årens lopp .., alla vänliga människor i Ystad och här och hur vackert det här landet är.

Jag tänker på pappa och Solviksbadet och Skåne och Vasaloppet och Charlotte Kalla och Frida Karlsson som slog Johaug och jag tänker på när det svenska fotbollslandslaget mötte Tyskland och låg under med 0 - 4 och innan matchen var över stod det 4-4 och Fredrik Reinfeldt var där på matchen och satt intill Agnela Merkel på hedersläktaren och F.R. flög rakt upp vid det sista målet och den tyska publiken buade.
Jag minns glädjen.

Kanske är det just såna gånger jag känner allra mest för vårt land.
Om någon som läser här vill berätta om sina känslor .., så  g ä r n a!

Hedgrenskan om sjätte juni ...
För mig är det ett PRIVILEGIUM att vara född och uppväxt i Sverige. Ett land i fred och utan svält och naturkatastrofer. Och ett land jag hoppas ska fortsätta dela med sig av sin trygghet till de som av olika anledningar behöver ta del av den. Det finns plats och trygghet till oss alla.
Hedgrenskan

fredag 5 juni 2020

Fredagsfönstret ....


... fångades av Ulrika. 

Tänk, så man kan älska den där röda färgen på lador, hus och annat!
Olle ....



På andra sidan kustvägen, på toppen av backen om man kommer norrifrån, där finns Olles saftdepå.  Depån fanns även i fjolsomras, kanske även där förra året, men har utvecklats och är nu bara helt underbar!


Förutom vilstolar (där jag under mina promenader med harry mött trötta tyska cyklister .., danskar med cykelkärror och andra som bara vill sträcka på benen och läska sig) finns alltså en stor kyllåda med innehåll. Hemgjord saft, alltså.


Urdruckna flaskor.


Ni förstår så ljuvligt att sträcka ut i en vilstol innan färden går vidare!


Och hur vackert är där inte!!
Kom och cykla på Kattegattleden!


Det var här jag mötte Selma.
Jag kom gående uppför backen och där stod hon med sin nyinköpta saftflaska och sa "men det här är ju bara helt UNDERBART!!" och så stod vi där och surrade ett bra tag.
Selma hade, efter ett besök hos sin mamma i Lund, cyklat norrut, övernattat i ett Attefallshus hos en trevlig farbror i Båstad och nu var hon på väg hem till Göteborg.


En energisk tjej.
Född 1996 .., har tillbringat tre år i Hemsedal i Norge (åkt snowboard, sa hon, förmodligen även arbetat) och skidat i Japan .., samt arbetat på Hurtigrutten, innan coronaeländet slog till och alla svenskar skickades hem från båten.
Nu siktar hon på högskolestudier.
Och här på bilden susar hon iväg norrut .., ser ni henne?
Nere till vänster.


Strax efteråt kom pv cyklande från jobbet och som ni ser har han en TUNG ryggsäck.
Alltid tung. Dessutom brukar han handla och då är den jättetung.
"Ja, men det är bara bra för träningen ..", säger han.
Här tar han sig en titt på depåserveringen.

På instagram och  #ollessaftdepå kan man läsa bland annat följande:

1. Bästa energidrycken: Olles saft!
2. Olle är bäst! Olle for president! Tack Olle!
3. Stannade vid Olles saftdepå och njöt av kall, hemgjord jordgubbssaft!
4. Extra pluspoäng till Olles saftdepå!
5. Någonstans längs Kattegattleden hade Olle tänkt på oss trötta och törstiga jävlar och fixat en saftdepå. Jag älskar Olle!

Blir man glad, eller blir man glad?

torsdag 4 juni 2020

Bloggrekord-inlägg ...


Men det kan inte hjälpas .. , jag bara måste skriva det:

Eva på Frösön blev mormor i måndags! 
Grattis, grattis till detta, älskade Eva!
(En liten pojke!)
Stiltje ....


Flera kvällar har vi nu - när pv slutat för dagen - tagit en tur ut med båten.
Tre timmar per gång, kanske.
Det har varit helt perfekt (förutom då jag härjade för mycket nere i kabyssen och blev lite matt ...), men för övrigt har det fungerat bra.

Och tänk, att man i min ålder kan träna upp sig så!
Nu vet jag vad som förväntas av mig .., det blir ett samarbete på ett annat sätt.
När pv hissar segel får jag ta hand om rodret och hålla kursen, samma sak när han dörjar makrill och får napp och sen ska nacka makrillen och lägga den i kylen.

Och när vi är i hamn, får jag ta hand om tamparna där bak (vi går in med aktern först) och sedan ska dom ju fästas på båten.

Igårkväll var det inget annat än rent  p a r a d i s i s k t  ute till havs!
Nästan ingen vind och vi bara gled fram så tyst .., pv drog upp två makrillar .., det var onsdagssegling och ut fram hamnen kom fem segelbåtar vilka alla tog samma sväng runt en pinne (ja, jag vet, det heter nåt annat, men jag kallar den för pinnen) och vi kände igen Lasses båt - han är ofta ute och fiskar - och på tillbakavägen åkte en fender i vattnet och vi fick vända och jag tog båtshaken och vips, hade jag fångat den - ungefär som högsta vinsten på ett lotteri -!


Äldsta dottern ringde på väg till jobbet med covid-patienter på Karolinska.
Jag tänkte på henne och hennes kollegor när jag idag såg bilder från manifestationen/samlingen på Sergels Torg och vad som såg ut att vara tusentals människor samlade!
Må så vara att tanken är god, men samtidigt ...
På mitt instagramkonto skrev bettankax följande och jag instämmer: "För jävligt rent ut sagt. Är pandemin över? Solidaritet? Snart ska väl folk ånyo ut och applådera på sina balkonger för vårdpersonalen".


Här står pv och vinkar och säger "sov gott Maria!" när hon är på väg att parkera utanför KS .., ja, han tänkte väl inte på att hon faktiskt ska arbeta, inte sova :) 


Snälle pv. 
Alltid så omtänksam. 
Erbjöd sig att gå ned i "underjorden" och fixa lunchen, men den hade jag redan förberett hemma, så den var i kylväskan och på plats. 

Ja, det var en helt ljuvlig kväll. 
Idag blåser det rätt friskt och han slutar senare, så det blir nog till att vara hemmavid. 
Det finns att göra här också. 

Min syster i Australien - hon som tillsammans med maken Janne - tillbringade hela sommarsemestrarna ute till havs och som älskade hård segling, hon skrev i ett mejl att mycket hade hon trott om sin lillasyster, men att denna vid sextiosex års ålder skulle berätta hur roligt det är att vara ute på en segelbåt, det hade hon ALDRIG förväntat sig.
Se där. 
Allt kan hända.
(Däremot kanske inte lillasystern är särskilt trakterad av "hård segling".)
Ett litet tillägg från Bert ....

Om du med min uppväxt menar fikapauser hemma, så förekom de med tidtabellsenlig (bättre än SJ:s) precision. Elvakaffe kl 11 och eftermiddagsfika halv tre. Sedan blev det emellanåt en fikastund vid 16-tiden också, då min morbror Jean, som var byggnadssnickare tittade förbi. 

Han slutade sitt jobb rätt tidigt på dagarna. Men då fick han mest uppvärmt kokkaffe. 
Det skämtades rätt ofta om det.
- Nähä, inget nykokt inte.


//Elisabet skriver: underbart, Bert! Mest att han heter eller hette Jean! Och att man liksom ser skämtet om det icke-nykokta kaffet för sin inre syn. (Där ser jag mycket, må du tro!)
Monet berättar .....

Jag har ju tidigare beskrivit ingående hur jag haft det under mina yrkesår och under uppväxten. Bara under korta perioder har jag varit med om schemalagda kaffepauser (och naturligtvis säkert lagligt åstadkomna sådana fast jag har aldrig varit medveten om det). Jag har ofta arbetat i projektteam men vi har då haft renodlade arbetsmöten då var och kan har tagit med sig en kopp kaffe in i konferensrum eller möteslokal. Vid kundbesök tillägg av en kanelbulle.

Jag har varit anställd av amerikanska och svenska privata företag och som jag beskrev det - det är en helt annan företagskultur där lunch har varit umgängessättet och privat samvaro mellan arbetskamrater efter jobbet varit det som gällt. På jobbet har jobbet gällt, inte pauser. Inga värderingar i det, det är olika sätt att arbeta helt enkelt.

I min familj har det aldrig funnits kaffepauser. Fika sa man aldrig. Kaffe kunde man bjuda gäster på, till vardags drack mina föräldrar kaffe på morgonen och efter middagen för sig själva i vardagsrummet, pappa med cigarrett eller pipa och dagstidningen och ibland ett litet glas whisky eller conjac, mamma kunde ibland göra honom sällskap men det var deras stund att koppla av efter jobb och hemmafrutillvaron. Vi barn fick hålla oss tysta och undan. När sedan tv gjorde sitt intåg dracks kaffet till nyheterna men vi barn ansågs alltid för unga för att inta den drycken.

Hos oss dricks inte kaffe. Mannen en kopp till frukost, sen inte mer. Kaffe efter maten på restaurang eller när vi har gäster. Alltid bryggt, antingen Zoegas sen skånetiden eller Arvid Nordquist eftersom jag arbetat där. Kokkaffe har jag druckit nån gång i livet och gör aldriga om det:-)


//Tack Monet!
Dagens avlånga fönster ....


Ååå, så jag älskar era fönsterbidrag!
Här ännu ett från Porto - en port i Porto - och då vet ni förstås vem som tvärstannade och tog fram håven. Just det.

Tack annannan! 
Det kom ett mejl ....


Det började med en följarförfrågan på instagram.

"Hej Elisabet 

Ville bara maila och fråga dig om jag även får vara med på Instagram med dig?
Jag är ju en outslitlig läsare av dig med din blogg som förgyller min vardag
 
Hälsningar från Öschöttaslätta och Motala. 
Mimmi."

"Tack för ditt svar E!
Ja jag kommenterar ibland, men lite dåligt med det...
Vet jag skrev om när Nelly gick bort, blev lessen. 
Blev lessen när du skrev om ...ja den där knölen, bluttanbläsaker som bara kommer när man absolut inte ska ha det.

Och du får inte sluta blogga nånsin.

Bifogar en fin bild, tagen vid en plats som heter Orlunda.
Sambon och jag hade gjort en utflykt och köpt vackraste blomster
Hos/på Habblarps trädgårdar, och den sidan måste besökas och läsa om deras
liv med blommor och så var det ju djuren de har, höns, getter, hundar. Men som hon skriver den tjejen!!"

Tack du rara Mimmi! Detta gjorde min dag! (Känner bara en enda annan Mimmi - det var Mimmi Forsberg hemma i Malå. En av hennes döttrar hette Ninni. Och Mimmis man: Kalle. Nu vet du det ,-).Och tack för den såååå fina bilden!


onsdag 3 juni 2020

Bert i Luleå berättar ....

Fikarast har vi haft på alla mina arbetsplatser. I min bransch jobbade man ju i lag, och hade en del gemensamma kunder. Det var väldigt värdefullt att ta en fika med halva truppen två gånger per dag, för att bli uppdaterad. Det gällde förstås inte, om det var exceptionella händelser i omvärlden, som ställde till det.

Jag har jobbat som chef i omgångar och då uppmanade jag medarbetarna att ta rast. Man har ju rätt till fem minuter per arbetad timme, så man kunde ta 20 minuter på för- och eftermiddagen. På mitt senaste jobb gjorde jag samma sak, som personalansvarig och kunde förankra det hos VD. Kollegerna mådde bättre, efter fikat. Jobbet blev förmodligen lättare, för så småningom flöt det på automatiskt enligt den rutinen.

Fikaraster är inte att leka med. :-)


Hej svejs! 
Bert

Elisabet skriver: Bert, i din uppväxt, hur var det med kaffepauser hemma då? 

Elisabet säger så här ...
Om fikaraster, pauser och lite annat.


Bild 1: Glimtar från personalrummet.

Det är jag det, om ni kanske tillfälligt förlorat minnet.
Bilderna visar en glimt av personalrummet på Ankaret.
Det var där man hittade små meddelanden som gjorde hjärtat glatt.

Född 1954. Yngst av tre syskon.
Mamma sjuksköterska, pappa revirassistent.

I precis hela mitt liv har jag arbetat i butik. 
Jag lekte ofta affär i köket hemma i Malå och det var det absolut bästa jag visste. Mamma fick vara "fru Eriksson" som kom och handlade och på en låda ställde jag upp varorna - paket med russin, Samarin, bitsocker, paket med Lipton´s te, trådrullar och annat.  En liten kassaapparat hade jag också. 

Det här med raster har varit ungefär likadant oavsett vilken butik jag arbetat i.
På Ica Nilahallen i Malå var vi tio, elva personer vid frukosten ., en kvart, tjugo minuter, ibland längre än så. Cigarettröken låg som en Lützendimma över personalrummet. John Silver utan filter röktes frekvent av somliga.
Jag tror att det var fler rökare än ickerökare.
Bodil - min sista chef där - rökte Blend.
Så småningom stod hon böjd under fläkten med cigaretten i högerhanden.
Torra mandelkubbar ingick alltid i fikasortimenet.

Fridhems Livs i Ystad: morgonfika i pyttelitet fikarum. Chefens stol i personalrummet var helig, men det tänkte inte jag på, då i början. Samma torra bröd, ost och marmelad i alla år, tills bakugnen dök upp. Och besöken hos Viktväktarna.

På Ica Supermarket var det jag som dukade fram frukosten (men jag följde bara order).
Vi var många runt det långa bordet .., och bilden längst uppe till höger fanns på en liten lapp som satt på mitt skåp, den dagen när jag slutade i affären.
När allt var framdukat gick jag ut i butiken och hojtade att alla var välkomna till bords .., å, det kändes verkligen så bra! Jag kände mig som en mormor.

Måndagsmötet tog en halvtimme, då vi gick igenom veckans annonsblad, samtidigt som vi åt frukost, övriga dagar var den en kvart. Arbetade man heltid, ja, då var det lunch, men jag minns inget eftermiddagskaffe. Många som arbetade "på golvet" var rökare och tog med sig en kopp kaffe ut på lastbryggan och stod där i stället .., vilket kunde vara tämligen irriterande för den del av personalen som  i n t e  rökte och alltså inte på samma kunde komma ifrån jobbet i fem, tio minuter flera gånger om dagen. (Det var nämligen så, att gick en ut på bryggan, följde snart tre andra efter). Kassapersonal ombads däremot att inte i onödan be om avlösning från sin kassa .., kissa kunde man minsann göra på rasterna.
Som kassaansvarig höll jag på att gå i taket, när jag hörde just detta!
Nej, det köpte jag inte.


Hemköp Ankaret i Haverdal: då arbetade jag antingen för, - eller eftermiddag.
Förmiddag var roligare, då var vi flera runt bordet i personalrummet. Mycket prat och skratt. Prat om precis allt möjligt, dock inte om barnbarn, då huvuddelen av personalstyrkan var - och ännu är - i 20-årsåldern. (Dom har inte stannat i ålder, däremot seglat vidare till studier och andra jobb).
Vad surrade vi om? Det var tv-program vi sett, serier .., gårdagkvällens nyheter diskuterades också .., tentor .., semesterlängtan, ja, sånt.
Jag kan också säga ., att i ett familjeföretag - med bra stämning - där blir man verkligen som en "familj". Vi har rörts till tårar när någons ponny har avlivats, eller en katt gått bort eller en liten, fin hund.


Bild 3: Lättnaden när butiken blivit godkänd av KU. Med ojämna mellanrum kommer en kvinna eller man och kontrollerar etiketter, skyltning, datumkoll och mycket annat. Alla hemköpsbutikers resultat redovisas och det gäller att klara sig! Att inte skämma ut sig.

Arbetar man i livsmedelsbutik och har kassatjänst, är fikarasten den enda gången på dagen man hinner föra ett lite längre samtal med sina arbetskamrater, i alla fall om man haft turen att få tjänst i en butik med gott om kunder.
Hade man - som jag själv hade i flera år - enbart eftermiddag/kvällspass, satt jag ensam i fikarummet, då vi ofta bara var två som arbetade det passet.
Hjälp, sååå trist!
Mina fikaraster var snabbt avklarade, för mig handlar det nog nästan enbart om den sociala biten.


Bild 4: Har på ett kassakvitto noterat hur mitt arbetspass ser ut.

En period lades det in en 45-minuters rast på mina fem timmar.
Jag minns att jag det blev en livlig diskussion med han som då var schemaläggare,då, när jag frågade om det verkligen var vettigt och meningen att jag skulle sitta på min rumpa i 45 minuter på så få timmar! (Även om man bara pausade i femton minuter, drogs dom fyrtiofem!) Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det var totalt slöseri med tid.

På jobbet kallar vi allt utom lunch för fikarast.

Ja, nu har jag sagt mitt.
Det finns förstås en anledning till att jag inte blev forskare eller något annat som fordrar långa och precisa avhandlingar utan svammel .., tänk, vad jag skulle ha  blandat in antal syskon, höger eller vänster tumme upp .., och allt annat! Oj, oj.
Och annannan (aka Anna) skriver ...

På alla mina jobb i Sverige har det varit en kafferast på förmiddagen och en på eftermiddagen. Kontorsjobb liksom jobb i lantbruk.

På lantbruksjobb har maten alltid ingått och det har alltid varit i Skåne, där det enligt min erfarenhet är standard att det ska vara smörgås på förmiddagen och sötebröd på eftermiddagen. Sötebröd till förmiddagskaffet är ett otyg! Då dricker jag hellre mitt kaffe utan tilltugg. Min blodsockerreglering (som det annars inte är något fel på) klarar inte av sött före maten: jag får en väldig blodsockerkick och sedan en väldig dipp och blir fruktansvärt hungrig. En gång på lantbrukspraktik har jag varit med om att det bjöds på kaffegök också! (sent 1980tal) Vi var inbjudna hos mannen som ägde marken som min arbetsgivare brukade. Men kaffegök erbjöds bara bonden själv, jag och hans fru tillfrågades inte.

På kontorsjobb har det nog varit en lagstadgad kvart, som ofta blivit 20 minuter eller eventuellt mer om man kommit igång att prata. Men för mig som akademiker har de längre samtalen över kaffe nästan alltid handlat om jobb. Jag har jobbat på statlig myndighet och på universitet i Sverige.

I Portugal är det inte reglerad paustid på för- och eftermiddag och den verkligt heliga pausen är lunchen - och kaffet på maten. Det är en ritual som är separat från maten på mitt jobb. Antingen får man en kaffebiljett när man betalar maten och så går man till cafeterian med den, eller så köper man kaffe i automaten och går ut och sätter sig utomhus. Jag gillar inte kaffe på maten så jag avstår den traditionen och det kaffe jag dricker på förmiddagen och ibland eftermiddagen tar jag i regel med mig till mitt skrivbord.

Men nu i dessa tider får jag helt enkelt lomma iväg till köket och laga mitt eget kaffe, även på arbetsdagar!


Min mammas erfarenhet som lärare i praktiska ämnen i högstadiet var som Karins. Pappas som gymnasielärare på internatskola var av förmiddags- och eftermiddagskaffe med tilltugg som skolan stod för. Där träffades alla och jag tror att det är vad pappa saknar allra mest som pensionär!!

Länk till annannan.
Mossfolk - aka Karin - säger så här ...

På mitt jobb har vi ingen paus för fika på förmiddagen -när eleverna har förmiddagsrast är vi ute med dem eller förbereder nästa lektion (eller gör någon av alla andra femtielva saker som behöver fixas).


När eleverna har lunchrast har vi vår lagstadgade halvtimmesrast. Då äter jag min matlåda, dricker ibland en kopp kaffe och hinner prata med de kollegor som har rast ungefär samtidigt.


När eleverna har gått hem eller till fritids på eftermiddagen ser dagarna lite olika ut. En till två eftermiddagar i veckan har vi tid för planering och då dricks det oftast kaffe och äts ibland kaka samtidigt som vi planerar.

//Lade in Karins kommentar rakt av här. 
Tack Karin! 
Onsdagsfönstret ...


... fångades av Ulrika!

S o m  jag undrar vad det gula uppe på kullen är!
Berätta!

Och tack för att du tog dig tid med håven!

tisdag 2 juni 2020

Livet kan ta andra vändningar ....


Bilden är från Mallorca, där Catarina var på semester och föll pladask.

Efter promenad med harry nere vid havet, kommer jag hem och slår mig ned vid datorn.
Ett nytt mejl har kommit.

Det är från Catarina .., hon har ofta bidragit med fönster till bloggen och berättat om tillvaron i Agadir och annorstädes där hon varit.
Idag handlar det om nånting helt annat.
Så här skriver hon:

"Efter att ha följt dig i många, många år - måste vara 10 år vid det här laget, känns du lite som en vän där ute i cybervärlden och därför kommer det ett mejl till dig. Du får föra det vidare om du vill för jag är öppen med min sjukdom.

Pensionärslivet är fantastiskt och jag har gjort som ni, dvs jobbat som vikarie efter det att jag lämnade resebranschen. Är ju SFI-lärare och sådana behövs alltid och som pensionär bestämmer jag själv mitt schema, helt perfekt.


Bild nr 2: "Bilderna kommer dels från Valdemossa, vilken var den stad där Chopin och George Sand levde i sus och dus - mest dus visade det sig .." skrev Catarina den 27:e maj 2010.

Den här sommaren bestämde jag mig för  vara ledig flera månader i sträck, började sätta alla mina grönsaksfröer tidigt (köket såg ut som ett mindre växthus), allt för att min kolonilott skulle vara prunkande av blommor och full av grönsaker från tidig vår till sena hösten.

Men vad händer? 
Jo, vid mammografin upptäcktes bröstcancer och idag, drygt en månad efter operationen ligger jag nu här i Malmö för min första cellgiftsbehandling. Jag hoppas innerligt att jag kan vara på min lott så mycket jag orkar och kan, vill fortsätta mitt trädgårdsarbete, fortsätta sticka på alla mina projekt, vara ute i det fria och njuta av fågelsång, doften av gräs, höra bin och humlor surra, höra träden susa i vinden. 

Med min positiva inställning till det hela ska jag ta mig igenom tiden jag har framför mig och jag ser fram emot att få höra att jag är frisk någorlunda snart igen.

Många kära hälsningar från
Catarina i Trelleborg
Fd Agadirmadamen (längtar dit såklart, brukar fortfarande tillbringa minst en vintermånad där, får nu se när det blir nästa gång)."

//Elisabet skriver: stort tack Catarina som delar med dig! Allt gott önskar jag dig och att det ska bli precis som du önskar! Fågelsången, doften av gräs, detta att höra bin och humlor surra och träden susa i vinden! Och varm kram härifrån!
Dagens fönster ....


... finnes i ett gult hus på en kulle .., ja, resten vet ni ju.

Det fångades nu på morgonen, vid den sedvanliga rundan runt huset.
Helt ärligt är det nog den bästa stunden på dagen.
Det är då man känner sig behövd.
Blommor får vatten för att klara dagens hetta .., ekorrar och småfåglar får mat .., harry och sigge också .., och ofta slår jag mig ner i en av trädgårdsstolarna och bara tittar mig omkring.

Upptäcker att smörbollen som jag köpte och  hamnade i nya rabatten, här där bilden är tagen, nu har börjat blomma.
Igårkväll när Maj var här (finns med på föregående inlägg) stannade hon till och utbrast: "Men ha je smörbollar!!"
Hon minns dem från sin uppväxt i Sorsele och i fjällen och jag minns dem från min mormor i Dikanäs.

Tänk, vad en enda liten blomma kan generera i form av glädje och minnen!
Maj säger så här .....
(Angående begreppet rast/fika och klass)


Maj Holmberg är född 1945 i Sorsele, Västerbotten, men numera boendes i Varberg.
Hennes mamma var - som så många andra kvinnor på den tiden - hemmafru och hennes pappa var båtbyggare, lite av egen företagare.

Hon är näst yngst av fyra syskon och i hennes barndomshem fanns inte begreppet fika, däremot tvåkaffe.
"Pappa drack alltid kaffe klockan två!" säger hon leende.

Maj har arbetat som lärare i kemi, fysik och biologi och säger själv att hon under årens lopp mest har hållit till på den instution där hon själv arbetat och det där med det gemensamma fikat var aldrig särskilt viktigt.
"På det viset har jag varit ganska asocial, men i vanliga fall är jag jävligt social!" säger hon och skrattar gott.

Själv dricker hon alltid 11-kaffe (Pv lyser upp när hon säger det och inser att han äntligen hittat en själsfrände, frånsett friherrinnan), men det dricker hon svart och utan tillbehör (då vissnar hans glada nuna, jaså, inte ens en liten giffel!).

Så var det med Maj

Ps. Ni som utan problem KAN kommentera, får mer än gärna göra det och dela med er .., Bert, hur hade ni det på resebyrån, till exempel .., ja, alla ni där det fungerar att skriva ned era tankar .., så lägger jag in era svar här som egna inlägg! Ds.

måndag 1 juni 2020

Till Bert ...


Den gamla båten, en Shipman 28.
Trång inuti, men härlig att segla med.
Kände mig närmare havet med den här.


Och kölen.


Den nuvarande.
Hallberg Rassy heter fabrikatet.
Och jag vänjer mig nog vid den här.


Och kan du tänka dig .. så här ser den längsgående kölen ut ,-) !
Bilden har jag lånat från nätet, men så här stor är den i jämförelse med den andra.

Denna dagen ett liv ....


Och eftersom vädret var lika fint idag som igår, bestämde vi oss för ännu en sväng på havet. Mest för att verkligen lära känna båten, den är ju så helt annorlunda än den gamla.

Vi hade kommit ut från hamnen och på öppet hav, när pv föreslog att vi skulle äta den medhavda lunch/middagen, så jag skuttade ner i kabyssen för att ordna med sallad, tallrikar, glas och kycklingen. Det där "skuttet" blev verkligen inget skutt ., jag hade fuillt sjå med att hålla mig på benen och tallrikarna åkte ömsom till vänster, ömsom till höger och det skramlade och jag kände att nä, här kommer jag att börja må illa.

Väl uppe igen och efter att ha försökt äta från en djuptallrik och samtidigt hålla fast i Harry som gled hit och dit.., blev det än värre. Flytvästen knäpptes upp vid bröstet; minsta lilla att den nuddade halsen började jag ana nån slags illamående.


Pv mådde förstås som en prins och dörjade makrill.
Två släppte, men han fick upp två.
Jag orkade knappt glädjas med honom, utan la mig raklång på ena sidan, blundade och drog djupa andetag. Det var inte stora vågor, men hela båten rullade fram och åter i vågskvalpet.

I tre timmar ungefär var vi ute och det var rena fröjden att närma sig hamnen, då var det inte heller så gungigt.


Annat som känns bra är att jag börjar fatta vad som ska göras på ett helt annat sätt.
Nu blir det mer av samarbete när vi lämnar hamnen och när vi kommer in igen.
Och Harry, som är så morrig mot andra hanhundar .., han lullar omkring och viftar på lilla killingsvansen. Här är det vita hanhunden Max och en ny stjärna - Stina - en korsvägsblandning av bland älghund och henne blev Harry så förtjust i.


Hon påminner lite om Harry, mer fyrkantig i kroppen bara. Sååå fin var hon!


Så kom vi hem, efter att först ha lämnat av den ena makrillen till friherrinnan.
Vi hade inte varit hemma så länge, förrän det knackade på dörren och där stod Maj Holmberg, barnfödd och uppvuxen i Sorsele, kanske sju, åtta mil från Malå.
Denna ytterst sympatiska kvinna har jag träffat tidigare, men det var kanske nio år sedan.
Före detta lärare, men pensionär sedan många år tillbaka.

Vi pratade länge om det här med igenkänning.
Detta att - när man möter nån nästan-hemifrån - så blir allt så enkelt.
Ofta samma sorts humor .., likadan dialekt .., ja, det behövs inga nycklar.
Ingen kod.
Så upplever jag det och Maj sa precis samma sak.
Vad denna kvinna hade att förtälja om fika/kafferast och annat, ska jag berätta imorgon, jag är alldeles för trött just nu.


Och trött är också Harry.
Det tar på krafterna att hålla balansen på båten och att sedan träffa nya hundar .., och bli bekant med människor som passerar på bryggan (många stannar och klappar honom på huvudet och många känner igen honom ..."hej på dig du harry, har du varit ute och luftat dig på sjön ...?") , så nu har han slocknat rejält.

Nu mot sängen!