Elisabet

onsdag 17 mars 2021

Onsdag ...

Idag blir det en längre promenad, nu mot hästhagen på andra sidan vägen.

Pv gör mig sällskap.

På lagårdstaket sitter kajor par om par .., detta är ett sånt underbart vårtecken!

Hästarna i hagen tycks som tokiga när dom ser mig och det är inte av glädje. Vi tänker att det kanske handlar om ett annat rörelsemönster.

Sen hemåt.

Och sist av allt ett besök på vårdcentralen i Slöinge. Många äldre som ska vaccineras ..., jag hamnar hos en vänlig (och lång) läkare som säger att nej, bältros är det inte, däremot en rejäl svampinfektion under höger bröst.

Åker hemåt.

Lycklig

Vi festar på varm korv med bröd till lunch. Och kall mjölk.

Himlen är ljust blå ...,, det är verkligen som den allra finaste vårdag.

tisdag 16 mars 2021

Små steg är också steg ....

Allting tar tid, men det går.

Jag har suttit ute hur länge som helst ...(ja, jag vet, ni är många som tycker att det är dumt, men för mig är det livsviktigt) och vi har haft besök av friherrinnan som kalasat på nygräddade våfflor (vi satt på altanen och det var precis lagom skönt) och pv har som vanligt tagit harry på längre och kortare rundor och jag har börjat med maten: ugnsrostade grönsaker samt kycklingbröst. Det ska bli såååå gott!

Satt länge där uppe vid västra sidan, den som vetter mot havet till.

Tänkte att ...., någon gång ska vara den första. Om jag igår knappt tog mig upp fast jag gick armkrok med pv, så borde jag kanske försöka igen?

Jag är verkligen ingen k ä m p e.

Och så tog jag harry med mig och vi gick långsamt nerför backen och han, som aktat sig så för matte och vikit undan med blicken ..., höll koll (ler när jag skriver det här), så där som .."fixar du det här?"

Det gjorde jag.

Sen skulle vi ju hem igen.

Det gick det med, även om det blev myrsteg på slutet.

Backen är inte lång och inte förfärligt brant, men det kan kännas annorlunda.

Nå.
Jag gjorde det.

Någon post hade inte kommit (vi är väl dom sista på postturen?), men en stund senare kom pv in med bokstavshälsningar vilka sannerligen värmde hjärtat. Ett vykort från minstingen ..., med några pennstreck där uppe till höger! Ett kort från minstingens mormor och morfar i Malmö.

Och en hälsning från den lillasyster man själv har valt i livet (tack Pernilla!) och ett fint skrivet kort från en alldeles riktig storasyster i Skåne.

Fyrtiotalshandstil, eller kanske femtio.

I alla år har hon skrivit lika vackert.

När mamma inte längre var i livet och jag skulle städa ur hennes lägenhet, upptäckte jag hur många vykort som helst från Rigmor till mamma. Så mycket det ska ha betytt för henne!

Och så här börjar det se ut på gården.

S o m jag älskar gärsgården (gärdesgården, för den som så önskar)!

Nu har vi ätit jättegod middag .., pv har röjt i tvättstugan och gått långrundan med Harry ., nu eldar han i kaminen.

Lite till ....

Läser tillbaka och ser alla vänliga kommentarer och lika många goda råd.

Till dig - "Hoppas att det går bra" - plötsligt kände jag igen ditt sätt att skriva och förstår att du är mamma till Anna i Sheffield. Det var väl det här med Akademiska och det andra.

Jag har svårt att tackla anonyma kommentarer.

Nu hoppas jag att det bara går framåt.

Tack alla som hörde av er.

Dagens fönster och omåttlig glädje ....

En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber.

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst.

Är jättepigg på morgonen.

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt.

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison.

Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året.

Och så kom då detta igår:

"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor!

Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK.

Ny oro, fler behandlingar samtidigt som antihormondroppet ska tas var tredje vecka samt nåt annat vedervärdigt gift som ska in i kroppen var sjätte månad så kommer då idag beskedet - det finns inga metastaser och inget annat konstigt heller varken i lungor, hjärta eller armhålor.

Mamma Mia skriker jag - jag är NÄSTAN frisk! Lite vaccin på det här så kan jag återgå till ett normalt liv igen snart. Träffa barn och barnbarn, träffa väninnorna och LEVA - borta är den totala isoleringen!

Kämpa på Elisabet - du klarar det här också."

//Catarina

(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)

måndag 15 mars 2021

På agendan ....

Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry.

Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade.

Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir l i k g i l t i g.

I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.

Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså.

Såååå vänligt!

Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade.

Mellan varven regnar det och så blir det lite uppehåll.

Vi satte oss ute en stund, pv och jag själv - då hade all ork tackat för sig - och knappt hade jag sträckt ut benen och lagt min lovikkavanteshand i hans, så kom regnet. Men det gör inget. Vi hinner. Orken räcker till en halv dag, det är inte det sämsta.

Han avbokar styrelsemötet med kammarkören. Något arbete blir det inte heller för honom den här veckan. Kanske inte ens nästa?

Jag säger att i sommar ..., ja, måhända struntar jag i tomater och annat och har bara blommor i växthuset? Så stor blir ändå inte skörden. Kanske kan vi bara bryggsegla? Kanske kan han ge sig ut med vänner? Jag kan vara hemma. Vi får se. Kanske ångrar jag mig.

Människor längtar efter att få ut och resa. Inte jag, inte nu. (Inte särskilt förvånande ..., jag ler när jag läser vad jag skrivit, det är klart, jag är för trött just nu!)

Och dottern som opererat sig får börja rida igen nästa vecka, vilken lycka!

Den äldsta gör inatt sitt fjärde pass .., hon ligger förstås efter ..., efter all omsorg om oss här nere. Hon blev som en mamma nästan.

Tittade in i affären när vi lämnat igen Sonjas bil ..,och jag hade inte tänkt gå in, men gjorde det ändå. "Men Bettan, så liten du har blivit!" sa Pernilla och jag log. Mötte rara arbetskamrater på lagret och i personalköket satt Jocke. När jag kom in, ställde han sig upp med utbredda armar, ungefär som pv på bilden här ovanför och kramade länge och jag svalde och svalde.

Så mycket kärlek och värme i den affären!

Johanna satt i kassan och en äldre herre stannade till i entrén och tittade på mig .., sa "ja, jag har hört ett rykte ...?" och så var det ju.

Man kan tänka på alla ensamma människor.

Så orättvist livet är.

Längtar efter ett dopp. Längtar efter att ligga på rygg i havet och titta upp mot himlen.

Gud, så härligt det ska bli!

Men det blir då det.

Nu ska jag ge mig ut på tandborstjakt; min underbara rosaröda tandborste har försvunnit och jag tänker inte ge mig .., den s k a finnas!

Måndagmorgon i landet Halland ...

En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse.

Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände!

Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -!

Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen?

"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag.

Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?

Nåväl.

Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra.

Regnväder ute.

Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).

Dagens fönster .....

... från Ulrika kom ett fönster när jag låg på sjukhuset.

S o m jag letade det igår.

Skrev till fönsterfångerskan och här är det. T a c k!

söndag 14 mars 2021

Söndag ....

Det här blir den tristaste läsning ever-ever, men jag vill skriva ned för min egen skull, för att minnas. Nu är det söndag, om någon inte hade koll. Kunde sova riktigt bra, frånsett detta ständiga kissande. Tur att vi har badrum på ovanvåningen.

Frukost sen. Kaffet smakar inte längre gott - den enda smakförändring vi båda känner av - men det är ju en bagatell. Pv tar harry på promenader. Inger-Margret-rundan eller Margret-Inger-rundan. Ler när han berättar. Den ena vägen är brantare, den tar han mindre ofta.

Tänker ofta på all rädsla som singlade omkring i mitt inre. På tv-skärmen syns ryggpartiet på en av undersköterskorna - en av dessa kompletta änglar som kämpade med den stackars finska kvinnan som var så sjuk. Hur mycket betyder inte ord som "lilla vännen ...?", och namnet, alltid patientens namn, även om hon inte var kontaktbar?

Har idag suttit ute i säkert en och en halv timmes tid.

Ttttat ut över den lilla plätt av världen som är min - eller där jag råkat hamna -. Har pratat med Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör som tog emot mina veckokrönikor) och med friherrinnan förstås.

Och pv är darrig men orkar ändå. Efter ombyggnaden i kökets innersta - nya rör och ledningar i diskbänken - blev det öppet blås och vi har nu fångat en stor råtta i fällan. Jag ville bara dö. Eller försvinna. Nu har pv sågat till och försökt täta, det kan bara bli bättre.

Läkaren på infektion heter Anders Dybjer och ser ut så här; kanske lite äldre. Hade arbetat åt Läkarbanken i Kenya och var såååå snäll och visade sån omsorg om dom här äldre tanterna. Så mycket medmänsklighet.

"Han är världens bäste chef!" sa personalen.

Jag tänkte på mamma. Hon hade nog tyckt om att arbeta med honom.

Annat?

För hundrade gången blir vi utan DN på söndagar. Det är hopplöst. Jag betalar för fre-söndag och har vi tur .., får vi den var tredje vecka. Om vi har tur. Hos Västsvensk tidningsdistribution får vi svaret att "ja, kanske är budet nytt ...?"

Det har vi hört så ofta nu, så vi ger snart upp.

Ja, det blir spridda skurar här.

Skidåkning på tv. Vackra blommor som ännu prunkar så fint, så fint.

Hoppas att ni har det bra.

lördag 13 mars 2021

Dagens fönster och lite till ....

Det blev en lite orolig natt, den mot idag. Pv gick i säng redan vid åttatiden och kände sig risig, jag var pigg Äldsta dottern arbetade natt som vanligt och jag tänkte att det var så tryggt att ha henne här, men det är ju förstås bara ovanan nu att vara hemma igen.

Idag halverad dos cortison; från tolv små piller som ska lösas upp, till sex. Jag kan säga att halva orken tackade för sig samtidigt, vilket väl är en rimlig förklaring. Gick en sväng runt huset och tog mig knappt in igen, såå darrig. Nej, jag beklagar mig inte. Nej, jag tänker inte förta mig. Nej, jag tar det lugnt, men måste ju ändå röra på mig lite.

Nu skidåkning på tv och elvakaffe.

Och en underbart grön fasad från Portugal. Tack annannan!

På familjechatten små filmer från Malmö. En snart tvåårig krabat som målar med vattenfärg .., sånt. Pratar med före detta svägerskan i Göteborg - Carina - sambo med exets yngste bror. Gråmulet ute. Ibland lite sol. Känns skönt med bokstäver som gör som jag vill.

Känner mig så t a c k s a m.

fredag 12 mars 2021

Det som betyder nånting ....

Första dagen hemma på riktigt, ja, efter dagarna på sjukhuset

Det känns b r a .

Jag är superrött mellan varven och superpigg mellan andra varv.

Tänker ofta på dom två kvinnorna som jag fick dela rum med; på en två-sal, och mest tänker jag på den som kom natten mot igår och som var så nära att kvävas

En finska som drabbats av en stroke dessutom.

Tjugo år äldre än jag själv.

Men för övrigt?

Jag har diskat (vilken lycka ., att stå vid diskbänken och titta ut), fyllt på med fågelfrö .., pratat med dom allra närmaste .., gjort alldeles för många inlägg på instagram ., tagit emot blommor och hälsningar .., tänt ljus .., och nu sitter vi i var sin del av soffan Ektorp och Harry är där också; helst nära husse.

Det känns ~~lite~~ som att ha fått livet åter.

I morgon ska cortisonet halveras; från tolv piller på morgonen, till sex. Skönt!

Det känns som om man har en mopedmotor på högvarv inombords.

Ja, men ungefär så är det väl här.

Och hur underbart är det inte att mossfolk nu fått komma hem!!

Nu mot soffhörnan och pip-flöjten.

Uppdatering ...

Nu är jag hemma.

Åkte in akut för en vecka sedan - då hade äldsta dottern kört ner från Sthlm, hon är ju vaccinerad och arbetar bland långt sämre covidpatienter - och skräcken när jag lastades in i ambulansen var o b e s k r i v l i g. Såååå rädd jag var; så långt ifrån den bild du kanske har av mig Rexxie. Verkligen ingen tuff brud. Bara liten och skiträdd. (Grattis på födelsedagen Rexxie!)

Två första dagarna på infektion minns jag inte mycket av (inte veckan innan heller). Låg på en 2-sal, först med en tant född 1930 som höll på att kvävas om morgrnarna, därefter med en kvinna med finskt namn .., sååååå fin och hon var nära att dö igårmorse, då hon kräktes hejdlöst och höll på att kvävas. Sååååå underbar omsorgspersonal! "Lilla vännnen, nu ska vi hjälpa dig .., hej vännnen, nu ska vi vända dig så du ligger bättre!" .., så hördes det från andra sidan vikskärmen.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig känt mig så utlämnad. Och ingen ork.

Men det har gått framåt.

Fick ta bort syrgasen igår, promenera fem minuter i korridoren och så hemåt i taxi med en tystlåten chaufför från något land. Han kanske också var livrädd.

Mötte min egen blick av skräck när jag kom in ..., Harry ryggade tillbaka (först yster glädje), men nu börjar det kännas bättre. Får höga doser cortision som ska trappas ner från och med i morgon. Är totalt utan ork.

Orkar inte med några goda råd, men tack för all omtanke, det har betytt såååå oändligt mycket. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt 67-åriga liv ..., min syster i Skåne har varit så rar och go i telefonen mot mig, för att inte tala om alla barnen, pv, exet, friherrinnan och alla blogg,- och instagramvänner .., kända såväl som okända .., och ja, ni förstår.

Är överlycklig att jag kommit mig hem.

Överlycklig att kanske fixa detta till slut.

Har matat småfåglarna.

Kram till er alla! Jag älskar er - (ja, med risk för att låta patetisk).

Elisabet

söndag 28 februari 2021

Söndag ...

Vaknar med hög feber. 39.2.

Herregud, så dålig har jag nog aldrig varit.

Munnen som en ö k e n

Tycker så synd om kroppen. Stackars liten .., och jag ser hur vita blodkropparna formerar sig till anfall, men har det så jobbigt och jag känner sån ömhet för dem.

Efter tabelettintag, 2 glas filmjölk, mera vatten, får jag ner temperaturen till 38.

Då tappar pv styrfarten

Sonen ringer och jag pratar med minstingen, han som snart fyller två

Jag tror att det samtalet motsvarar minst 2 paracetamol.

(Ps. Jag skriver i n t e för att få medömkan, bara så ni vet. Däremot för att dokumentera för mig själv).

lördag 27 februari 2021

Lördag ....

Ja, men så blev det väl som vi väntat oss. Båda två positiva.

Igår var rena helvetesdagen. Tretionio graders feber, våldsamt illamående, totalt trötthet, ont i huvudte (enbart pannan) och absolut ingen ork. Jag tror att jag duschade tio gånger. Stod länge och bara njöt Längtade efter ett dopp i ett kallt hav.

Pv var också dålig igår, men mest orkeslös Febrig. Blödde näsblod när han snöt sig.

Idag är vi betydligt piggare. Inget illamående, inte så hög feber (och jag ska absolut inte ta så mycket värktabletter som igår, det mår jag bara dåligt av) ..., jag har suttit ute i solen ., fått våldsam hjärtrusning av minsta lilla promenad (från södersidan och in), pv är trött och mera snuvig. Ingen av oss har problem med andningen.

Och nu är klockan halv fem.

Jag har kokat potatis, - och purjolökssoppa .., torkat halltrappan och diskat undan.

Nu ska jag titta på Carina Bergfeltds program från igårkväll.

Ajöken, sa fröken.

torsdag 25 februari 2021

I sjuksalen ....

Men så förfärligt sjuka är vi inte. Pv var febrig natten mot idag, men känner sig bra mycket piggare just nu Själv har jag hostat rejält och vaknade med håret i kaos - har väl svettats förstås -. Körde iväg för testning och var där en kvart innan, men det var lugnt och att mötas av en mjukt leende ung kvinna som visade rätt p-plats, det var ju underbart.

Idag gick hela proceduren bra.

Kom hem, döslut på. Skid-VM på tv. Nybryggt kaffe. Känner mig febrig och har ont i huvudet. Friherrinnan har handlat åt oss och pv hämtar kassarna på hennes trappa. Tack snälla!

Nu en limpmacka med Svennes kaviar. En alldeles vanlig - säkerligen ohälsosam - limpmacka, men Gud, så gott.

Pv har varit ute med harry på promenad, jag hängde upp tvätten på strecket

Ska bli intressant att se hur det hela utvecklar sig. För min del kan det ju röra sig om helt vanlig förkylning. Vi får se.

onsdag 24 februari 2021

Så blev det ....

Svaret kom idag. Pv har alltså testat positivt. Han har legat i princip hela dagen och Harry har inte vikt från hans sida på hela tiden. Inte en minut.

Själv har jag känt mig bra, fram tills i eftermiddag

Ont i kroppen och huvudet, nån slags hemsk magsjuka.

Fryser. Sitter här med yllehalsduken och har iiiskalla händer :)

Underbara friherrinnan har erbjudit sig att handla åt oss i morgon, så ställer hon varorna i uterummet.

Så är läget här.
Kontaktade 1177 för att höra hur jag skulle förfara om även jag blev dålig.

Då mådde jag ännu bra. Kände mig pigg.

Hamnade hos en vänlig själv i - eller från - Piteå och höll på att gråta när jag kände igen dialekten .., hon var så rar, så rar och sa att om jag får symptom, då först ska jag testa mig, så det ska jag göra.

Nåja.

Det hade kunnat vara långt värre.

Bättre också.

Dagens fönster ....

.... sitter i en dörr tillhörande det som var småskolan i Malå, i alla fall på 60-talet.

Kan det ha varit andra årskursen, kanske?

Bloggmadamen står med vit kofta eller tröja längst till vänster i mittersta raden och min bästa kamrat Gunilla står näst längst till höger i samma rad. I nio år hade vi var morgon sällskap till skolan. Hon var mittenbarn av tre syskon och oj, vad jag då önskade att jag också hade haft jämnåriga syskon

Och till dig friherrinnan kan jag berätta att Maria Johansson som är så kreativ och visar sina alster på instagram, hon har vit tröja och sitter i främsta raden.

På ömse sidor om vår fröken som hette Hedvig, sitter tvillingarna Ann och Gun.

I översta raden, näst längst till höger, står Anders. Han är en bidragande orsak till att jag ville att sonen skulle få det namnet. Sååå snäll kille som blev polis och hamnade i Stockholm.

Längst till vänster i samma rad står Martin. Vem hade kunnat ana att han skulle bli kommunfullmäktiges ordförande långt senare? Inte jag.

Martin är den ende av klasskamraterna som inte längre är i livet.

tisdag 23 februari 2021

Nåt vackert .....

Har ni inget annat för er, rekommenderar jag ett besök hos bloggaren "Gebbes Naturliga Dagbok" - finns i min länklista.

Oj, så fint han beskriver ett möte med sparvugglan!

En seg dag ....

Vi åkte in till stan för covid-testet och det gick ju bra, men jag börjar nästan kväljas bara jag hör någon annan göra just det, så jag tittade ut genom bilrutan och försökte tänka på annat. Det är ju tur att man inte arbetar inom vården.

Sen hemåt.

Den sjuke har mest legat på soffan eller i sängen och jag har fixat lunch, tre-kaffe och känt mig aningen skruttig själv, men inte som pv.

Igårkväll pratade vi om det här försäkringar.

Har vi nånting som vi vill försäkra? Finns här något som vi skulle förlora mycket pengar på, ja, om det stals? Vi kunde - helt ärligt - inte komma på en enda pryl. Förutom några små pärlörhängen (inte äkta) har jag inga smycken.

Men det finns ju annat. Nyckelringsbrickan som Emma gjorde till sin mormor för evigheter sedan - och mormor är ju jag - och den lilla, vita stenen som jag hade i min knutna hand när jag kämpade mig uppför en närapå lodrät trappa uthuggen i berget, det var i Cornwall och jag hade förfärligt ont i mitt högra knä (innan senaste operationen), det är sånt jag absolut inte vill vara utan.

Inte foto-tavlorna på väggen i hallen heller. Dom betyder mycket.

Bilden togs sommaren 2006; Emil var sju år och detta var min tredje sommar som ensamseglare.

Eller väggklockan hemifrån, den vars ticktack jag aldrig hör, om jag inte stannar upp och verkligen l y s s n a r. Här har den varit på reparation i Falkenberg. Jo, den klockan tycker jag om. Den är viktig.

Väggklockan som jag köpte på auktion i Heberg och som saknar pendel och säkert annat också, den vill jag också gärna ha kvar. Den sitter ovanför pianot i det som vi kallar för "Gunnars rum" och på bilden har även den varit på besök i Falkenberg. Tyvärr fanns ingen bot. Men å, så vacker den är!

Och så, inte att förglömma - nånting jag absolut inte vill förlora - alla par-avion-breven från mamma.

Så här kan det också vara ...

Joanna, pv:s brorsdotter som bor i England, berättar så här på instagram.

Hon, hennes man och dottern som kanske är fyra år, bor i en inte alltför stor lägenhet med pytteliten trädgård och där har dom hållit sig i månader.

Och snart kommer ännu ett litet barn till familjen.

Det här (på bilden) skrev hon nu på morgonen och ja, jag har fått lov att använda texten

(Lyssnade för övrigt till Europapodden där Sveriges Radios korrespondent Daniel Alling sa hur han verkligen förstår britterna, vilka haft det tufft det senaste året).

/För övrigt tittar jag på Morgonstudion, där förre Brysselkorrespondenten Christoffer Wendick hoppar in som bisittare och han gör det sååå bra! Avslappnad, skapar på något vis en behaglig stämning, tycker jag.

Ännu mera för övrigt så visade det sig att pv blivit sjuk.

Det är mera regel än undantag att han - så snart det blir ett längre lov - tippar omkull och så blev det nu också. Feber och ont i halsen. Kvart i elva har han tid för covid-test vid flygplatsen i Halmstad.

Och tänk, vad djur känner på sig. Harry viker inte en centimeter från husses sida och låg dessutom hos honom natten mot idag, vilket han aldrig annars gör.

Till och med Sigge visar sitt deltagande.

Tisdagsfönstret ....

.... finns i ett gult hus på en kulle.

Här, alltså.

måndag 22 februari 2021

Veckans första dag och sportlov ....

Efter att knappt ha besökt en frisör i hela sitt vuxna liv, har pv det senaste tolv månaderna höjt snittet väsentligt. Två gånger har han lämnat hårets öde åt män från sydligare nejder och dom har liksom snaggat rejält på sidorna och därefter gjort snedbena. Allt klär en skönhet, men på nåt sätt har det inte varit pv.

Nu på morgonen blev han väl less och tog helt sonika ner spegeln från hallen (den är inte så värst stor), tog med sig klippmaskinen och skred till verket. Själv stod jag i köket och skar vitkål till kålpudding, allt medan jag med spänning såg hur det hela utvecklade sig. Ja, så tokigt blev det inte. Det är helt otroligt så tjockt hår han har!

Lite senare åkte vi till Sonja och bytte bil med henne. Eller vi får låna hennes, medan vår är på verkstad. Åkte sedan till Båtabacken i Haverdal och där - helt plötsligt - tappade pv lusten att bada och det var på vippen att jag också gjorde det, för vattnet var i n t e så här blått; det var grumligt och inte så lockande. Men skönt var det. Jag hade lätt kunna ligga i mycket längre. Termometern visade på +3 grader.

Efteråt ..., Herrljungaglögg från termosen.

På en bänk intill oss (där finns flera sittplatser med bord) satt ett äldre par och solade.

Haverdal är så fint.

Och så upp längs Gummes Backe och det där vackra trädet, som jag tycker påminner om en moderkaka .Här är en länk till en sådan, men jag varnar redan nu känsliga läsare - det handlar om hur man tillagar och äter just moderkakan. Och den andra bilden på den sidan, den påminner om det här trädet .

Och så hemma igen.

Baddräkten hängs upp och neoprenhandskarna och badskorna och själv sitter jag en stund ute och bara tittar rakt fram och på väg in tänker jag att snart ska man väl se herr och fru Rödhake som - åtminstone sommartid - tycks ha sitt bo där bakom gärdsgården, på grannen Ingers tomt

Vilken ljuvlig dag.

Som v å r.

Dagens fönster ...

.... känner nog somliga igen, det är från Ecke och Britts lillstuga.

om jag älskar det här fönstret!

söndag 21 februari 2021

Haverdal ....

På väg till Skallkroken körde vi upp längs Gummes Backe

Från andra hållet, varifrån vi kom, påminde trädkronan om formen av moderkaka.

Ska ta en bild från "rätt håll", kanske i morgon.

Synd bara att lyktstolpen ska stå där och skämma utsikten.

Och det var nedanför början av Gummes backe som Mange och Bodil bor.

En bra dag ....

Upptäckte en hackspett bland syrénbuskarna .., den satt och hackade i sig lite fett och frön från kokosnöten och inte långt därefter kunde jag höra gröngölingen.

Läste på instagram (tror jag) att den första tranan anlänt till Västergötland!

I Skåne blommar snödropparna.

Och i Halland hänger jag ut tvätt (den röda mattan bara luftades) och när pv nu tog in lakan och påslakan, var dom inte torra, men doftar gott. Nu får dom hänga inne över natten och torde väl då vara klara för linneskåpet.

Mellan skidskyttet idag hann vi med ett dopp i havet.

Nu blev det Skallkroken och pv, som helst vill bada i den uniform naturen givit honom, fick här på bilden ett par blå badbyxor, ja, jag målade dit dom.

Det var så underligt .., för exakt en vecka sedan var det ju minusgrader och förfärligt kallt ute, idag tio grader varmare (ute), men iskallt i havet! Två plusgrader ...., ja, ja, det är ju inte det sämsta.

Mange och Bodil kom promenerande (vi hade mött dem innan) och det var så otroligt roligt att stå där och surra; det är så länge sedan man mötte någon (frånsett friherrinnan) som tar sig tid mer än fem minuter! U n d e r b a r t! Efter en stund kom även Annika J gående och så blev vi då fem personer som alla tycktes pratsugna. Nå, dom två första arbetar ju i affären, så där blir det ingen brist på mänskliga kontakter.

Långt efteråt var jag såååå glad.

Nej, jag var l y c k l i g .

Man var del i ett sammanhang.

Söndag .., ett fönster och lite till.

Så här såg det ut på marken tidigare i veckan.

Nu är det grönt och slaskigt (men torkar upp allt eftersom) och den här krabaten som dök upp i torsdags, den hade snö som underlag, men det var då det. På instagram ställde jag frågan vad det handlade om för slags trast? Björktrast är den enda varianten (förutom koltrast, förstås) som jag är bekant med sedan tidigare (vimlade av dem hemma i Malå, åtminstone på vår tomt) och jo, det var nog det här också.

Klockan var fyra på morgonen när jag vaknade idag.

Tre timmar senare såg det ut så här och jag ställde fönstret på vid gavel och lät morgonljuden - och ljuset - komma in.

Ja, jag låg kvar i sängen .., lyssnade till ekorrens pang-pangande när locket till mataren öppnas och faller igen. Jag hörde gäss komma flygande och jag hörde även nästan-grannen Christina komma promenerande nere på vägen .., jag hörde henne prata med någon kvinna och jag hörde Christinas glada skratt.

Det tycks bli en fin dag .

Pratar, nej fejstajmar med sonen - han, den ende - och ser lillkillen sitta på golvet och lägga dom stora vykorten (postens, som man gör av egna bilder) från farmor i en plastlåda.

Igår fick vi på familjechatten en helt underbar bild där samme lillkille sitter på pottan och tycks så nöjd.

Under bilden följande text: "En stor dag för mänskligheten. Det och marslandningen".

Ja, tänk vilken lycka att förstå vitsen med en potta!

S o m vi log.

Den här tiden på året - det var ju då vi hade en vecka kvar tills veckan i Sälen - blir det alltid lite ömt i hjärtat. Det var ju då som Nelly blev sjuk och dog. Är det fyra år sedan nu?

Bilden är från en film och knappt synlig, men aldrig att jag tar bort den!

Bilden här ovanför togs kanske just innan julen 2016; det var då pv,, Anna och Micke firade jul i en liten stuga i Orsa och körde det ena träningspasset efter det andra.

Just när bilden tas säger pv "Nelly, om fem dagar är du hos Anna och Micke .., det blir väl skoj?"

Nelly fick göra pv sällskap på tåget till Sthlm .., hon låg - nej, inte i en transportbur - utan i en blå Ikeakasse inredd med mjukt skinn och hon skötte sig exemplariskt hela vägen!