fredag 17 september 2021

Klart ....


Nej, det behöver inte vara strålande solsken för att hjärtat nästan ska brista, ja, på grund av - eller tack vare - hur vackert man tycker att det är. Omgivningen, alltså. 
Idag var det ett sånt här mjukt, blått ljus. 
Luften len. 


Inget skarpt solljus. 
Inga vassa skuggor. 


Längst uppe på backen tar jag paus. 
Sätter mig på stenen, den som är som den allra skönaste fåtölj - men utan ryggstöd - och så sitter jag där och bara vilar. Pustar ut. Backen är seg och ganska lång. Min kondition är sedan i mars inte ens på noll, den är på minus, men jag tänker att om jag tar den tyngre vägen med backen på hemvägen, är det enklare att se nån slags förbättring. 

Småpratar med Harry. 
Gosar lite. 


Tidigare idag, väldigt mycket tidigare - redan klockan 8.00 - hade jag tid hos hjärtsköterskan Anna. Det blev en halvtimmes prat .., koll av blodtrycket (det lägsta jag någonsin i mitt liv haft, tror jag) ...,, prat om kost och jag fick se hur stents ser ut, dom som vidgar och håller uppe kärlen. Helt galet så små och tunna dom är! Inte ens som tandtråd i grovlek! 
Återbesök i mitten av oktober. 

Korridorer och kulvertar löper hit och dit, men jag har äntligen lärt mig hur det hela fungerar. Möter en stressad man som undrar om jag vet var röntgenavdelningen är? Nej, inte på rak arm. Det gäller att veta vilken målpunkt ska ta sikte på. 
Nu kan jag i alla fall vägen till såväl, ortopedavdelningen, samt till hjärmottagningen.
Måhända är detta ett ålderstecken?

Klockan är drygt två. Funderar på att åka in till Konstmuseet redan nu .., ska därefter på Ica Maxi .., pv ska hämtas upp klockan fyra och så blir det kloklippning innan vi kör till Malmö. I morgon det efterlängtade kalaset för min syster. 

Ja, det är planerna det.

Dagens fönster ...


Den artonde september 2012 skrev Eva på Frösön så här: 

"Hej Elisabet!

Nu är det vår yngsta dotter Sara som förärar dig en fönsterbild.
När jag såg bilden på hennes fb-sida frågade jag direkt om jag kunde få skicka den till dig. Det gick jättebra. Sara är i Skottland och jobbar som au-pair under ett år, strax utanför Edinburgh. F
amiljen har varit bortresta några dagar och då bokade Sara in sig på en bussresa till de skotska högländerna.

Bilden är tagen från hennes hotellfönster i den pittoreska hamnstaden Portree på den skotska ön Isle of Skye. När jag ser hennes bilder från resan känner jag att dit vill jag åka.

Påminner mycket om Island. Kargt och himmelskt vackert.

Kram Eva. "

//I dagarna kan man med fördel tänka lite extra-extra på den rara Eva, som fått positivt svar på sin covid-test och nu har feber och känner sig krasslig. Eva har ju dessutom underliggande cancerdiagnos, så att då få detta som efterrätt, är ju mindre trevligt. Stor kram till dig Eva och hoppas verkligen att du får en lindrigare variant, då du är vaccinerad!

torsdag 16 september 2021

Eftermiddag ...

Eller mitt på dagen, kanske?

Det har regnat i princip hela dagen - so far -. 

Gick Johanssonrundan med Harry. Valde den tyngre biten, alltså ingen nerförsbacke, utan tvärtom .., långa uppförsbacken mot fabrikör Johanssons hus. Slog mig ned på en sten när jag nått toppen och satt där med Harry framför mig .., strök honom över huvudet och tänkte att han är den bäste av vänner att ha som sällskap såna gånger. 


Konstnär: Anker Landberg, född 1916 Danmark.
Vilken kraft i bilden!

Tänker ofta på människor som dök upp och försvann på sjukhuset. 
Vad hände med dem alla?
Ja, vad hände med mannen från Norrbotten som berättade de mest sanslösa historier om sitt liv och någon dag senare sa vi ..."kan detta verkligen ha hänt ...?" Den mannen tyckte att maten som serverades var anskrämlig och hans son kom med nybakad pizza och ibland sushi och vi andra bara gapade. Och han bjöd på godis .., i en skål ute på balkongen fanns Ahlgrens bilar. "Varsågoda och ät!" sa mannen som fått så mycket stryk av sin pappa, då, i sin ungdom. 

Eller kvinnan från norra Halland som arbetat som sjuksköterska och hade sån integritet och som hade drabbats av en hjärtinfarkt när hon cyklade på stan. Hon blev så dålig, steg av cykeln och stod framåtböjd och tänkte väl att nu är det slut, när en förbipasserande kvinna - lämpligt nog sjuksköterska - stannade och frågade hur det var fatt och resten förstod vi ju. 

Eller skrävelprataren som berättade om livet i Halmstad, då, när där fanns såväl strippor och så kallade "glädjeflickor". Det var i hans ungdom det och det var den mannen som prompt ville kalla mig för Lizzie. Jag sa att det kunde han glömma.


Konstnär: Anita Carlsson Crantz. 

Eller mannen som var kund i affären där jag arbetade. Tänk, så glad jag blev när jag upptäckte honom vid kvällsfikavagnen!

Eller D som samlade på elgitarrer, hade minst två Rolexklockor och förr om åren hade rest runt med svenska rockband och varit scenarbetare och som var så röksugen, men sa att han skulle kämpa emot. S o m  han väntade på klartecken för sin by-pass-operation i Lund. 
Nästan hela dagarna satt han ute på balkongen, eller vandrade fram och åter i korridoren. Eget rum hade han och sa att det var det bästa .,. att själv kunna välja kanal på tv:n. 

Eller mannen som startat ett rockband och faktiskt redan genomgått en by-pass och blev allt piggare allt eftersom dagarna gick. S o m  han längtade hem. När den dagen äntligen kom, hade han svidat om och bar sina egna kläder och jag tänkte att han hade så snygga skor. 


Konstnär: Sven Dahl, 1957. 

Och jag funderar ofta på hur det gick för kvinnan med det vackra håret - ja, hon var vacker hela hon .., på ett stillsamt sätt -, hon som fick åka hem utan att något gjordes, men hon kände sig så orolig. 

Sånt kan man fundera över en regnig dag i mitten av september.

(Tavlorna hängde i sjukhuskorridoren och en sköterska stannade till när jag stod där med mobilen och fångade dem på bild. Inte en endaste gång han hon reflekterat över vad som hängde på väggen! Det säger kanske en hel del om att där är full fart på personalen, eller så är man kanske inte alls intresserad ..? Så kan det också vara.)

Tankar för dagen ....

Här handlar det om doften av kokkaffe. 

Det han berättar om, väcker liknande minnen hos mig själv.

#kaffeslurk

Och så dagens avsnitt ....

Tack Peter Sundström!

Torsdagsfönstret ...


För ett antal år sedan, sju faktiskt, tillbringade madamen i det gula huset några dagar i London. Det var där fönstret fångades. 
Tack Elisabet .., du tillhör inte eliten av fönsterfångare- vad beträffar antal motiv i håven - där trängs Ulrika, annannan, Monet, ellem och även Turtlan i Värmland. 

Men det här fönstret håvades in i stadsdelen Kensington och jag säger återigen tack och bock till dig, Elisabet!

onsdag 15 september 2021

På vift söderut ...


Från Halmstad till Laholm är det väl inte mer än tre mil kanske och så får man addera ytterligare två mil hem till Stensjö. Fem mil enkel väg, alltså. Inte mer än att köra från Malå till Norsjö och det gjorde jag ibland - till biblioteket t.ex - för att hämta den sista delen i R F Delderfields serie om industrialismens framfart i England.

Nu var det filmen "The Father" som stod på tapeten. 

Laholm är en stad som vi mer eller mindre bara susar förbi på väg till Skåne, men nu stannade vi alltså till. Klockan nitton var det dags för visning och vi hade fyrtiofem minuter på oss att svänga förbi hos f.d. malåborna Egon och Eva-Britt, vilka även dom flyttade söderut - kanske mest för att komma närmare barn och barnbarn -. 


Såväl Egon (barnfödd i Vilhelmina) som Eva-Britt arbetade båda inom skolans värld, men är nu pensionärer sedan lång tid tillbaka. Egon fyllde dessutom år i förrgår, så då passade det bra med lite Släppträskbröd hemifrån (tunnbröd, alltså) och Eva-Britt hade precis bakat chokladmuffins med glasyr på. 
Såna förekom ofta när jag växte upp och så vansinnigt gott med kall mjölk till! 
På bordet likadana kaffekoppar som pv har. Det kändes hemtamt. 

Så där blev vi en stund .., drickandes kaffe och tittandes ut över vacker vy mot Lagan och kossor på bete på andra sidan stranden. Vilken idyll! Och det mest förunderliga är att det här paret är precis sig lika, så där som jag minns dem för trettio år sedan! 
Helt obegripligt.


Det var alltså "The Father" vi skulle se och eftersom någon som läser här måhända har planer på att se densamma, så säger jag bara att å, så sevärd den är, allra helst om man i sin närhet har eller har haft någon med Alzheimerdiagnos. Eller vilken demensdiagnos som helst, för övrigt. 
Direkt upplyftande är den inte .., men bra. 
Och vilket skådespeleri! 
Här en recension av filmen.

Biograf Maxim drivs tydligen av ett par från Småland, om jag fattade det hela rätt.
Ursnygga och lite annorlunda affischer, tycker jag och läckert med dom stora klockslagen.


Har man någonsin sett en sån anskrämlig biografskylt?
Inte jag. 
Den hade tydligen kommit upp någon gång under 1980-talet. 


Nu ser den ut så här. 
Bilden längst upp visar Hästtorget där biografen är belägen. 
Det var bråttom när vi hade parkerat och jag gick fram till ett äldre-äldre par och frågade hur vi skulle gå?
Kvinnan log nåt så otroligt varmt, så där så jag trodde att vi var bekanta, men det var vi inte. Vilken utstrålning hon hade! 
Vilken värme!

Dagens fönster ...


... fångades av madamen i det gula huset på kullen. 

Det lilla grå huset står öde och liksom upphöjt bland ormbunkar och brännässlor. 
Närmaste granne är dalmatinern Elsa och hennes husse och matte. 

Tack Elisabet som stannade till och tog upp mobilen! 
(Så lite så .., bara skönt med en andningspaus!)

tisdag 14 september 2021

Dagens fönster och lite till ...


Fjortonde september. Mina barns pappa fyller sextionio år just idag. Han var sjutton år när vi träffades och jag femton och i trettiotvå år var vi tillsammans. 
När fönsterbilden togs - det var 2015 - strålade tydligen solen. Undrar just vad jag ville visa med den rosa pilen?


Badat hade jag också gjort och i inlägget skriver jag om hur härligt det var och att jag, hur jag än mår, mår  b ä t t r e efter ett dopp i havet. Här på bilden, i Steninge.


Ett annat bad. 
Våta fötter mot cement. 
Solsken. 


På sjukhuset började jag gråta när jag - bakom ett blått munskydd - upptäckte Lina, f.d. arbetskamrat som läst till läkare i Polen och nu gör sin AT-tjänstgöring på Halmstad sjukhus. Och ja, kakorna smakade bra. 


Någon på jobbet hade hittat en inköpslista och lagt den i kassalådan, med en hälsning till den som sparade på såna. Så omtänksamt! 


I september 2015 röjde jag i bokhyllan och läste lite i gamla Norran-kalendrar. 
Vecka 17, den 24:e ... det måste ha varit på våren, halkade jag på en plastbit i affären (Ica i Ystad), det var sjuksköterskestrejk och jag fick skjuts till Malmö där handen gipsades. Uppenbarligen hade jag planer på att besöka alltid så rara Annika Engström i Kävlinge dagen därpå, men det besöket fick skrinläggas. 


Och så hade jag varit på promenad i omgivningarna och passade då på att ta upp kameran. 
Det här var kanske innan mobilen alltid låg i fickan?

Sex år senare .., idag alltså, ser jag inte skymten av någon sol, men det kanske är fint ändå ute? Jag ska ta en lång promenad .., pv gräver ett 40 cm djupt och flera meter långt dike, där elkabeln till laddaren ska ligga. Till bilen, alltså. 

Och så har Sigge i skrivande stund varit borta i tre veckor och nu ger jag upp. 
Lockar var gång jag är ute, men av den katten syns inte ett spår. 
Undrar just om räven har tagit honom?
Eller så kommer han väl idag, så där som om ingenting har hänt .?

måndag 13 september 2021

Vecka 36 ... 
(Kommer numera aldrig ihåg vilken vecka vi befinner oss i).


Eftersom jag under egentligen hela våren och sommaren inte orkat promenera som tidigare (först covid och så detta), utan allt som oftast fått stanna och dra efter andan,  så blir det nästan som att börja om från början igen.

Så efter frukosten tar jag sikte på lilla hamnen här i Stensjö och jag går ensam och lämnar Harry hemma hos husse, då han (Harry) annars ska kissa var femte meter. I alla fall skvätta. Mobilen/kameran som pv tycker ska bli kvar hemma ("du stannar ju så ofta och tar bilder!") får följa med. 

Alldeles överlycklig blir jag över att möta en hel skock med får, varav tre stycken nästan påminner om grisar. 


Det är gråmulet ute, men skönt ändå. 
Mest hela tiden slänger jag ett öga mot havet till. 
L ä n g t a r. 


Ett av fåren - en svart dam eller herre - är modigare än övriga och låter sig klias på huvudet och i nacken. Alldeles inombordsvarm blir jag. 

Lite sällskap får jag på tillbakavägen och jag tänker att vilket ljuvligt sätt för får att tillbringa en sommar i det fria; i alla fall så fritt som det är möjligt. 

Kommer hem och slår mig ned i solstolen, den som står några meter ifrån fröautomaten och ekorrmataren. Det tar inte lång stund förrän en ekorre kommer skuttande söderifrån .., ofta genar dom över garagetaket .., och sen är det alla dom andra .., hackspetten som hela tiden gömmer frön i eken och där är nötväckan som också sparar inför sämre tider - flyger fram och åter i en väldig fart - vilken idog liten fågel det är .. och så alla dom andra, blåmesar och talgoxar. 

För övrigt har jag idag bokat biljetter till filmen "The Father". Närapå hopplöst var det att hitta några lediga platser! Testade med Halmstad, Malmö, Ängelholm .., innan jag till slut kunde boka två platser i Laholm. Där bor ju f.d. malåborna Egon och Eva-Britt Ebbeståhl, båda före detta lärare på skolan hemma, tillika grannar på Ringvägen och så rara människor. Biografen heter Maxim och tycks ligga i centrum. 
Kul! 

Pv, han knåpar med lördagens korsord i DN. På soffan sover Harry, ännu trött och slut på efter två-dagar-på-raken-besök av småttingar. Jo, jo.

Dagens fönster ....


Från Nedraby sydväst om Tomelilla, kommer det här vackra fönstret. 
Och precis som igår, var det madamen i Porto som hade håven med sig. 

T a c k! säger jag och tipsar om ett tidigare inlägg som hon författat.

söndag 12 september 2021

Efteråt ....


Igår en treåring och idag en tvååring och lika underbart roligt har det varit  båda dagarna! 
En är något stillsammare, den andre har tusen myror i brallan och kan omöjligen hålla sig stilla mer än några minuter. 

Här finns bedrövligt få leksaker, men snäckorna som jag plockat lite här och var - i Skottland, Cornwall och här i Halland - kan lätt som en plätt förvandlas till människor. Det här är en lek vi ägnat oss åt ett par gånger och precis som Harry på pricken vet var hundleksakerna hos min syster i Hörby finns (han springer som en galning och norpar sig ett gosedjur!) vet en tvååring var "marmor" har keramikskålen med alla snäckor. 
Sen leker vi. 
En toppig snäcka är förstås mormor Monica .., sen är där hans egen - den är rödrandig - en slät sten blir marmor och ett stort musselskal förvandlas till farfar. Några pyttepyttesmå musslor förpassas in i den röda brandbilen; kanske är dom någon slags passagerare?

Och så går vi Johanssonrundan och där är det en enda sak som fascinerar en minsting, nämligen fårbajs. Precis ÖVERALLT ligger bajslortar!! 
Innan dom tackar för sig och åker söderut, har han ropat hejdå till "Thomas!" 
Det var första gången det namnet kom över hans läppar.

Två promenader avklarade idag. 
Ingen smärta. 


Har lyssnat till USA-podden .., reprisen av Naturmorgon från i lördags som nog slog rekord i nörderi - det handlade om kärlek till tallar ...., och fortfarande knåpar vi med gårdagens korsord. För ovanlighetens skull har vi vänstersidan helt klar, t.om det långa ordet, men nu är det kris på den högra sidan!  

Tittar mellan varven på "Över Atlanten". 
Får ont i magen när det krånglar på båten och tänker att fy sjutton, så hemskt. 

För övrigt? Ny duschblandare har äntligen kommit på plats! Halleluja!
Och nu mot sängen.

Dagens fönster ...

Lördagen den 28:e augusti kom den här bilden susande genom rymden. 

Texten löd: "Ett byxfönster har jag nog aldrig skickat förut!"

Det tror inte jag heller. 

Tack annannan!


När det händer mycket på en gång ...


Ett telefonsamtal som närapå skrämmer livet ur en ..., och en dröm som skapar ångest, men även glädje. I drömmen är jag hemma i Malå och har gått ner till sjön - som då plötsligt är ett stort hav - och utan att jag riktigt vet hur det har gått till, har jag doppat mig - helt och hållet - och det är så ofattbart skönt så det är inte sant! 

Där är även andra människor som badar och en av dem läxar upp mig och säger att jag nu kommer att få röda prickar på kroppen när jag har varit så olydig och badat i ett kylslaget hav! När jag senare vaknar, är jag fortfarande uppfylld av det där doppet. Så verkligt det var! Så underbart härligt! 

Läkare varnar för kallbad, men dom läkarna är väl förstås såna som slutar bada när det är under plus tjugotvå i havet! Det är ju inte fråga om att jag ska hoppa från en klippa rakt ner i vattnet, det handlar om gå lugnt och sansat och nedsänka sin lekamen. Till en början behöver man inte ens simma!


Och så blir det morgon. 
Går på en halvtimmes promenad och pv menar att det bästa vore väl om jag lämnade mobilen hemma, annars kommer jag att stanna och ta bilder. Han har säkert rätt, men det struntar jag i .., aldrig att jag lämnar "kameran" hemma! 

Mera ..? 
Igår besök av doktor Ljungman, hans mamma och mormor .,. idag får vi träffa en minsting från Malmö som är på liten holiday i Göteborg och på väg hem stannar dom till här. 
Vilken helg!
Så mycket glädje!

Spridda skurar ...











Lika mycket som jag gläds åt vitsippor och allt som hör våren till .., lika mycket älskar jag hösten. 

Sååå vilsam! 

Så avskalad. 

lördag 11 september 2021

Resumé över en dag i september ...


Födelsedagskalaset för att fira en morfar och en pappa - men långt senare än själva födelsedagen - blev en trivsam historia. I vanliga fall brukar vi börja med kaffe och nånting till (läs: pv vill gärna bjuda på något sött), men nu gjorde vi så att det blev lunch direkt, så där vid halv tolv, tolv .., därefter promenad längs havet för somliga och någon timme eller två senare kaffe och nybakad banankaka/alternativt färska bär och glass. 

Och så lekte vi sjukhus. 
Han som fyllde tre år i slutet av juli, förvandlades till Doktor Ljungman och vi blev såväl ombandagerade  som undersökta och vi fick sprutor till höger och vänster, mest på benen. 
Innan doktorn behagade att komma fick man ringa honom - men det var ingen väntetid, han svarade genast - och skötte det hela perfekt. 

Här är det hans mamma Hilda som får berätta vad som felas henne. 


Lite senare gjorde jag sällskap med pv och harry längs Johansson-rundan. 
Så här vackert var det då! 
Jag var vansinnigt trött innan vi var hemma, men hade i alla fall inte ont i bröstet eller halsregionen och väl hemma sjönk jag ner i solstolen och bara  n j ö t. Njöt storligen! 

I morgon kommer sonen med familj. Dom har åkt till Göteborg och minstingen har för första gången i livet fått gå på bio. "Å, så himla roligt! Så spännande!" skrev jag. 
Jo, kanske en stund .., efter första avsnittet var han rätt nöjd. 
(Kanske rastlös efter uppresan, trodde pappan). 

Vad som däremot väckte enorm  g l ä d j e, var att från hotellrummets stora fönster upptäcka BLÅ bussar!! Så typiskt (och så underbart) ungar! Vad är väl en film på biografen när man kan titta på en blå buss!!

Helg i stugan .... i alla fall inte i timmerkojan.


Det regnar ute, men det gör inte så mycket. Egentligen inget alls. 

På spisen puttrar en vegansk rätt och en helt vanlig, ty Pv: s födelsedag den 1:a september ska firas idag och det blir nog bra. Testade ett för mig nytt recept .., njaaaa, men det får gå. 

Medan jag legat på sal 2 hämtade pv ut bilder som jag låtit förstora hos Göte Karlssons Foto. Bilder som verkligen betyder nånting. Nu ska dom upp på väggen! Jag minns att någon såg den här bilden på bloggen och menade att dom såg så sura och puttriga ut och så är det kanske, men jag fylls av kärlek när jag ser dem alla. Jag minns mammas släktingar som gladlynta människor fyllda med humor!

Och där är mammas morfar P-O Hansson (samma namn som Sjöräddningens båt hade, den som en gång hämtade oss!) med sin hustru Vilhelmina Charlotta och lilla mamma intill sig. Längst bak mormor och hennes syskon. Fem var dom. Fanny, Nestor, Gerda, mormor (Anna Fransiska) och Hanna.

Det tycks inte vara nån högtidlighet ., dom flesta har väl fått komma ungefär som dom var, förutom herr Hansson. Och lille blinde Ivan i sin morfars knä.  

Ska vidarebefordra originalet till mina kusiner, utifall att dom är intresserade.

Nu kommer snart gästerna!

Dagens fönster ...


... fångades utanför Halmstad museum och den som höll i håven var faktiskt jag själv. 

Tack för det, Elisabet.

fredag 10 september 2021

Snart helg ...

Första hela dagen hemma. Funderar lite hur jag ska göra, men tar Harry på promenad och det mest fantastiska är att han håller sig intill mig prick hela tiden! Väntar in. Kollar. 

Cyklar ner till stranden och havet. Många bilar på parkeringen, men inte många människor på stranden. Jaha .., dom ligger en bit bort, på släta klipphällar och solar. Egentligen får man inte ägna sig åt kallbad - i alla fall inte i början - men det är ju inte ens kallt i havet, någon säger att det är sjutton, arton grader. Går ut till låren ungefär och blaskar av mig. 

Småpratar sen med en man vars fru kommer från trakten av Norsjö. Dom bor på Ekebacksvägen och när frun ansluter blir det lite surr, men inte mycket. Jag är för trött. 

Cyklar hemåt. Ser att Ecke och Britt har kommit inför helgen och går hem och hämtar Harry. Å, så glad han blir över att se Ecke och Ecke klappar honom på ryggen och sidorna - klapp-klapp - allt medan Britt bjuder på kaffe och nybakad mjuk pepparkaka, eller om det var choklad. Jag tar en minimal bit och då tycker Britt att Harry ska få resten, men se, han är inte alls intresserad. 

Det är så mycket man vill göra. 

När pv kommer hem tar jag mig an kylskåpet och rensar bort det som blivit liggande, men jag längtar efter att dammsuga och torka golven och köksfönstren borde putsas. En man från någon städfirma ringer och säger att eftersom jag svarat på deras enkät om städning, så tänker dom erbjuda mig en bra deal .., men jag har inte svarat på någon enkät och säger att mannen borde lägga krutet på någon som är mer villig. 

"Men vi har ett extra fint erbjudande om djuprengöring", säger han och jag tänker att det  behövs säkerligen, men då måste jag ju städa innan, annars får jag skämmas. 

Alltså tackar jag nej. 

Och Ecke berättade om en man som i onsdags ringde och var välsmord i rösten och sa att någon försökte ta ut en större summa pengar från deras konto och nu skulle den välsmorde hjälpa till att stoppa detta .., ja, få se nu, det var ju Nordea ni har .., kanske kan du då ..? hade mannen sagt, men då föll poletten ner och Ecke lade på luren. 

Nu blir det till att gå i säng.

"Men var kommer du ifrån ...?"

Så här berättade Anne i Mantorp, då i juli 2015.

Jag kom till världen i Enköping och när jag bara var några månader flyttade familjen till Berga Örlogsskolor utanför Stockholm.

När jag var 5 år flyttade vi till Stockholmsförorten Björkhagen. Vi var en himla massa barn på våran gård och numera har ett 15-tal av oss "Sandlådeträff" en gång om året på gården där vi växte upp. Fantastiskt roligt är det.

Blev kvar hemma hos mamma till jag gifte mig 22 år gammal. Det var ju bostadsbrist i Stockholm och miljonprogrammet var i full gång med att bygga.

Jag och mannen jag gifte mig med hamnade i Vårberg, granne med Skärholmen och Ikea.
Anne i Mantorp


Här Anne med sina systrar .., lilla Anne i mitten. 


"Bilden med familjen är från tiden på Berga örlogsskolor. 
Min kusin Anita tyckt att mina pappa var så himla snygg." 

Ja det var det hela för nu och så vill jag med risk för att vara tjatig säga att jag älskar din blogg och ditt instagram, SLUTA ALDRIG!

Kramar i massor till dig och de dina på kullen.

Fredagsfönstret och lite till ...


Hemma igen. 
Vi satt på balkongen - det var B och D och jag själv - när läkaren Linn kom och frågade om åtminstone två av oss kände för att åka hem? Det gjorde vi. B valde en senare taxi, då hon sååå gärna ville få njuta av sjukhusets gulaschsoppa till lunch. Jag sa att jag skippar lunchen och åker hem.


Hur underbart är det inte att få ta på sig sina egna kläder!! Man blir så totalt avpersonifierad i landstingets utstyrsel och jag kände sååå tydligt hur kroppsspråket förändrades i takt med att gråblå joggingbyxor och jacka åkte av, för att inte tala om underkläderna! 

Gick ut på balkongen och kramade om den rara B och även D, som i två veckors tid har väntat på att få åka till Lund och en bypass-operation. 
En klapp på axeln fick även mannen som är kund i affären och som verkligen har det tufft. 
Det kändes nästan som om man suttit inspärrad; lite som om man varit olydig och nu släpptes ut i frihet! 
Jo, det var själva  k ä n s l a n, men den var min egen och inte nånting som personalen framkallade .., dom var helt underbara.
Måhända upplever fångar samma sak, den dagen straffet är avklarat?
Man får liksom tillbaka sitt eget liv.


Eftersom Resam inte väntar utanför Apoteket, så tog jag hissen ner och hittade faktiskt rätt på en gång. Har jag även fått medicin mot dåligt lokalsinne? Helt sanslöst var det! 
Fyra nya läkemedel och dryga tusenlappen fattigare, men ändå, vilken glädje! 

Och så taxi hem då. 
Vänlig och vacker chaufför (från Pakistan egentligen) och en överlycklig Harry som sprang runt mattes ben och skällde glatt - förhoppningsvis var han lycklig - och jag plockade undan och slängde risiga blombuketter från elva dagar tidigare .., vattnade i växthuset (med vattenslang - inte det minsta tungt) .., sopade golvet i köket och hallen .., Eva och hennes halvlånge man kom på kaffe och hade med sig en vacker bukett astrar som helt perfekt matchade min klänning och vi satt ute under parasollet och pratade ganska länge och jag kände mig lycklig. 

Sov vidunderligt gott. 
Fönstret helt öppet. 
Harry intill mig. 
Sjukhussängar med plastöverdrag på madrasserna, så där så man kasar iväg och lakanen korvar sig och man hela tiden glider neråt - adjö med dom -! 

Vaknade vid fem. Det var vid den tiden, ibland en halvtimme tidigare, som nattpersonalen kom med sin provvagn .., temperatur, blodtryck, syresättning ..., och sen dörrar som stängdes och småprat i korridoren. Hänsynsfulla var dom .., tände inte hela rumsbelysningen utan bara den lilla lampan vid respektive säng.

Nu steg jag upp vid sextiden och pv har cyklat till jobbet. 


Ska idag skicka tackkort till sjukhusets kökspersonal, somförgyllde dagarna! Ska också gå på morgonpromenad i stilla takt (testade igårkväll, det gick bra) och därefter mest bara njuta av att på något sätt fått livet åter. Eller: en möjlighet till ett längre liv. 

Så säger jag tack för alla vänliga mejl, kommentarer och hälsningar under dom här dagarna. Om ni bara visste vad det betyder!


Såna här små filmer, t.ex som förgyllde hjärtat (fast det är ju en bild från en film) där minstingen och hans mamma visar hur det var när vi seglade i somras, eller förra sommaren. Där är båten och Harry är ombord och "marmor" kommer att placeras till höger om det röda seglet och Thomas får simma i havet, precis som han gjorde ibland. 
Pappa och mamma är förstås också med.

Nu ska jag duscha och tvätta håret med riktigt schampo. Under luggen tittar nytt hår fram och det ser jättekonstigt ut .., som två lager med lugg; den ena några centimeter bara. 

Ajöken, sa fröken.