söndag 1 februari 2009

Om Carl-Olof ...


Här sitter han Carl-Olof, min före detta lärare i tyska och engelska.
Intill honom, sonhustrun med småttingarna.

Under min högstadietid var Carl-Olof Sjölund min lärare i engelska och tyska.

Han var den i särklass bästa lärare jag någonsin har haft.

Sträng, rättvis och på något vis besjälad av sitt yrke.

Det märktes att han tyckte att det helt enkelt var viktigt, det här med språk.

Långt senare har jag tänkt ..., att dom lärare som jag har tyckt väldigt bra om, det har varit såna som förmedlar en glädje till sitt ämne.

Att dom helt enkelt tar det på allvar.

När vi slutade nionde klass åkte vi till Hamburg på skolresa.

Carl-Olof var en av reseledarna och han, som i klassrummet var så bestämd,visade sig vara så underbart snäll och rar under den här resan!

Carl-Olof var också den som jag genast kontaktade när jag ville få hjälp med "sponsring" av den judiske mannen Zioma Zubicky, då, många, många år senare när vi hade återvänt hem igen.

Och när vi hade flyttat söderut, till Ystad, kom Carl-Olof på besök.

Jag skulle bjuda honom på hemlagad fisksoppa och så till den milda grad gick jag upp i denna soppa, att jag - när vi (exet, Carl-Olof och jag själv) just hade börjat äta och precis tagit oss ett glas vin och hälsat gästen välkommen - , drabbades av våldsamma bröstsmärtor och hamnade på intensiven under några dagar.

Långt efteråt skojade vi om det här ..., "jo, jo, du förstår att man har respekt för en före-detta-lärare när man blir så till sig att det närapå slutar med hjärtinfarkt!" sa jag och Carl-Olof log genom luren.

För några månader sedan fick jag veta att Carl-Olof hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.

Jag tänkte att här finns ingen tid att spara .., så jag ringde omedelbart upp honom och sa, precis som det var, att jag hade fått reda på att han var svårt sjuk och skulle det nu gå alldeles galorum, så ville jag i alla fall tala om för honom hur oändligt fin jag tyckte att han hade varit som lärare och framför allt, som medmänniska.

Han var torr i munnen och det lät som om orden trilskades och knappt ville lämna honom.

Jag tänkte att han nog var rejält sjuk.

Nu är han död.

Och när jag får mailet från hans fru Kerstin, blir jag verkligen så ledsen.

För mig var Carl-Olof en så rejäl människa .., en hedersman .., filurigt plirande .., med ett litet snett leende.

Alltid när han pratade, harklade han sig lite .., alltid likdadant under alla år.

Han var ingen snabbpratare .., tvärtom .., det kunde ta tid innan han kom till det som var väsentligt .., och längs vägen dit blev det ofta lite småskratt och leenden som kom genom luren.

Jag minns Carl-Olof med sin pipa.

Och i alla fall under skoltiden, var han annorlunda klädd.

Sticketröjor och kavajer .. , han hade en egen stil och han skulle ha platsat hur bra som helst i England .., som lärare på ett universitet.

Just så var det med Carl-Olof Sjölund.

Och jag tyckte verkligen så oerhört mycket om den mannen.

17 kommentarer:

  1. Fina minnen av en man som verkar ha betytt mycket för dig. Ja tänk vad en lärare kan lämna spår. Och vilken tur att det kan vara sådana spår han lämnat hos dig!

    SvaraRadera
  2. Eva: och jag vet varför: man kände sig sedd och bekräftad som elev, fast man var så ung.

    Jag tror att det var det.

    SvaraRadera
  3. Så rart du beskriver honom... och jag som knappt minns nåt av mina lärare... har väl haft för många? Fast min folkskollärare hade jag i 3 år, och honom skrev jag till när jag var färdig lärare, att han hade betytt en massa för hur jag ville bli. 15 år senare ringde han - då hade han hittat mitt brev på sitt skrivbord...

    SvaraRadera
  4. Bloggblad: ja, det är ju fördelen med att ha ägnat livet åt annat än studier; det är inte fler lärare än att man kommer ihåg dem, allesammans .-)

    Det finns en till lärare som jag fullkomligt älskade, redan då: Klara Öberg.
    Hon kom från Estland men hade gift sig med en man hemifrån och så undervisade hon i engelska.

    Helt underbar var hon!
    (är hon säkert ännu, men numera pensionär ..).

    SvaraRadera
  5. Ja tänk vad det sätter sina spår, att vara sedd. Fast du, jag minns alla mina lärare, ändå från klass 1 och uppåt.

    SvaraRadera
  6. eva: jag minns inte alla ändå .., när jag nu tänker efter.
    Från malåtiden, jooo, men inte dom få som jag hade i Lycksele.

    Å andra sidan slutade jag efter en termin, då jag väntade Maria.

    SvaraRadera
  7. Klara var MIN lärare på mellanstadiet! Jag fullkommligt älskade henne! Ville döpa min Liv till Klara men det gick inte Mannen med på... *suck*

    SvaraRadera
  8. Alex: Klara var ju annorlunda mot för andra lärare .., hon var så moderlig .,. så underbart snäll och alla tycktes älska henne ..-)

    SvaraRadera
  9. Jag hörde om C-O i går. Tråkigt, men jag visste ju förstås hur sjuk han var. Vi pratades vid senast i november, när kyrkan återinvigdes.

    Jag hade honom aldrig som lärare men jag minns vilken respekt man hade för honom, det var inte frågan om att börja arguemntera när han sa att man skulle stiga upp då ma nsatt och hängde i trappan som ledde upp till salarna.

    Jag minns honom mer som jag lärde känna honom som vuxen, som en vänlig farbror som berättade saker på ett lite omständigt men väldigt underhållande sätt. Och inte att man kunde begripa att man nästan varit skraj för honom i högstadiet...

    SvaraRadera
  10. Ingela: just det minns jag också .., att när man satt i trappan upp till klassrummet närmast simhallen .., och Carl-Olof kom skuttande .., då reste sig alla upp ..-)

    Jag hade en våldsam respekt för honom, men var aldrig rädd.

    SvaraRadera
  11. Ja, det är nog som du skriver, att de bästa lärarna är de som verkligen brinner för sitt ämne.
    Jag kan bli intresserad av vad som helst om den som berättar är entusiastisk.
    Jag tänker på han...Knut... i Auktionsrundan :)

    SvaraRadera
  12. Christina: e x a k t, så.

    Om någon i Mitt i naturen berättar fascinerande om myrornas vardag, så faller jag pladask.

    Det är själva entusiasmen det hänger på.

    SvaraRadera
  13. Kan bara hålla med alla. DE lärare som brinner för sitt ämne är dem man kommer ihåg. Min lärare i historia på gymnasiet lämnade sådana spår hos mig - han var fantastisk!

    Så fint du skriver om din lärare.

    SvaraRadera
  14. Så levande du berättar om din f.d lärare.
    Och så bra att du ringde upp honom. Det är ju annars ofta så att man tänker att man ska .....och sen är det försent.

    SvaraRadera
  15. Christina: jo, jag är helt övertygad om att det är det som är skillnaden.

    Marge: jag väntade för länge med ett annat samtal .., sen beslutade jag mig för att inte vänta ...

    SvaraRadera
  16. Kan bara hålla med dig om alla snällord du skrivit om Carl-Olof... Han var en klurig, klok, rolig och framför allt en unik människa...

    SvaraRadera
  17. Våra minnen av Carl-Olof är enbart ljusa och trevliga. Jag,Brita,har växt upp i samma by som Carl-Olof och han var min lärare i realskolan i mitten av 50-talet. När jag kom tillbaks till Svedjan och hälsade på tillsammans med min man Ingemar, fick vi tillfälle att umgås med Kerstin och Carl-Olof. Senaste tillfället vi träffades i vårt sommarhus i Svedjan åt vi krabba och drack vin.Tack för alla minnen!Tomrummet är stort.

    SvaraRadera