tisdag 16 mars 2010

Dåtid ...



Och här står moster Margit och min mamma.

Det är mamma som är till höger på bilden.

När bilden tas har de båda systrarna och deras lillebror förlorat sin pappa; han har dött i sviterna av en brusten blindtarm, bara trettio år gammal.

Min mormor har då blivit änka med tre småttingar, varav den som kom sist - Ivan - är bara spädbarnet.

För mig ska mamma berätta om den där eviga sorgen efter sin pappa.

"Att styvfar Haqwin var helt underbar!" det hjälpte liksom inte, säger hon.

Och i flera år ska mamma som lillpiga krypa upp i sängen hos mor Betty, så där för att vakta över henne, så inte hon också ska försvinna.

Storasyster Margit blir även hon en slags trygghet.

Det tycker jag att man tydligt ser på bilden.

6 kommentarer:

  1. Jättefin bild! Påminner en hel del om min mormor.

    SvaraRadera
  2. Väldigt fin och närvarande bild. Vilken tuff kvinna blev av henne, din mamma. Spännande att läsa hennes brevväxling... och nu få se henne som flicka. Vilka ögon!

    SvaraRadera
  3. Eva: ja, det tycker jag med .. jag grips alltid av sån ömhet för mamma som lillflicka när jag tittar på den.

    anna j: ... och det är knepigt ändå att tänka sig ens egen mamma som så liten och skör ..

    Karin på FOX: ,-)

    Ja, dom är så söta på bilden. Och man märker tydligt vem som är storasyster och lite tuffare.

    SvaraRadera
  4. Tänkte också på min mamma och som Anna skrev: min mormor. Mamma förlorade både sin pappa och mamma som 4-åring och lillasystern var 1 år. Deras farföräldrar tog hand om dem men nästan omgående dog farfadern i en hjärtattack. Min mamma hade precis skojat med honom då och trodde det var hennes fel att han också dog. På nätterna lyfte hon upp farmoderns ögonlock för att kolla om hon levde. Min mamma hade ju också varit med på alla begravningarna. Om all denna sorg fick jag höra mycket, jag som var minst i familjen och flicka, mina storebröder hade mamma inte lika mycket koll på. Men förstod naturligtvis väldigt lite av denna oerhörda sorg, den var en följeslagare hos mamma till sommaren 2008 när hon lämnade oss. Kanske jag inte förrän nu förstår lite mer?

    SvaraRadera
  5. Och din mamma påminner om min mamma, både som liten här och på fotot som gammal tillsammans med din son, hajade till när jag såg det.

    SvaraRadera