fredag 26 mars 2010

På perrongen i Malmö ...



... är det bråttom-bråttom!

Det är som om alla springer.


Britt-Maries vänstra hand.
"Få se .., du är nog Oxe?" säger jag.
Ja, det är hon.


Och jag har gott om tid och slår mig ner på en bänk och intill mig sitter två kvinnor och efter att ha hört dem samtala någon minut, säger jag ..."men var är ni ifrån?" och då svarar en av kvinnorna: "ja, inte där du kommer ifrån i alla fall, för du är ju från Västerbotten, inte Umeå, mer åt Skelleftehållet och själva är vi från Luleå, men bor söderöver, ja, jag i Båstad och min syster i Jönköping ..", säger kvinnan och då faller jag nästan baklänges.


Systern Reiduns vänsterhand.
Där gissar jag fel.
Hon är inte alls Tvilling, hon är Våg.
Och båda har dom vänster tumme upp.

En bra stund blir vi sittandes där och pratar.

Systrarna har varit på symässa i Malmö och är nu på väg hemöver.

När tåget kommer blir det smockfullt av passagerare.

Jag hamnar vid fönstret och mitt emot mig sitter en ung kvinna med illröda läppar.

Under loppet av tjugo mil ser jag inte tillstymmelse till leende hos henne, mest tycks hon förolämpad för att hon inte får ha två säten för sig själv, ja, där kommer en man och har fräckheten att slå sig ner på det ena sätet och den unga damen kryper ihop vid fönstret.

Hennes röda läppar speglar sig i fönsterglaset.

I Helsingborg kliver en långbent man i 30-årsåldern ombord och frågar om sätet intill mig är ledigt och jag säger att det är det.

Mannen har likadan ringsignal till sin mobil som jag själv och vi tar båda upp våra telefoner exakt samtidigt när det ringer.

Mest hela tiden fram till Ängelholm, där han kliver av, studerar han ett modemagasin och han telefonsurrar med en kvinna och berättar att han nu har lämnat Förenta Staterna och flyttat till Köpenhamn och av samtalet att döma förstår jag att han heter Mark.

Marks händer är seniga och otroligt vackra.
Länge sitter jag och funderar om jag ska våga fråga .., hans hand mot modemagsinet är så vacker, ååå, det skulle bli en så fin bild .., men jag vågar inte, det är för många runt omkring.

I Halmstad väntar bilen på mig; den står parkerad nere vid Nissan och jag letar i säkert en kvart och blir omåttligt irriterad på pv som inte har förklarat riktigt var den står och sen kör jag norrut och möts slutligen av såväl pv, som en kelsjuk pElle och så sigge nilsson.

Och räkgrytan.

Och gott vin.

Och nu är allt som det ska.

pElle ligger här intill datorn och mellan varven att jag knattrar på tangenterna böjer jag mig fram och pussar lite på hans huvud och säger ..."å, lilla pElle ., du är så fiiin .." och pElle slickar på mitt finger där jag har ett sår och jag tänker att det må vara hänt.

Jag torde överleva.

Allt känns bra.

5 kommentarer:

  1. Du kan få den tristaste tågresa att bli riktigt spännande!

    Jag skrev mail häromdagen på comhem-adressen... glömde att du sällan läser den. Men du hinner svara, det gäller bara ett tips som jag behöver om 2 månader...

    SvaraRadera
  2. Så myyysigt. Och jag är så glad att läsa om allt som du är så nöjd med. Det finns för mycket gnäll i världen. Många glömmer uppskatta vad de har.

    SvaraRadera
  3. Bloggblad och Love, literature: det är bara när man är på hugget och känner sig pigg som man orkar ta in allt det där.

    Förra gången jag åkte sade jag inte ett piiiip.

    Orkade knappt titta på medpassagerarna.

    SvaraRadera
  4. Tågresor är fantastiska, det händer ju så väldigt mycket. Om man är öppen och tar emot. Och det är du ju denna gång. Ibland är vi väl också som hon med rött läppstift, i vår egen värld.

    SvaraRadera
  5. Sven: jo, precis så är det. Och det är bara ibland som man har hjärtat och alla sinnen på glänt eller rent av vidöppet .-)

    SvaraRadera