lördag 2 oktober 2010

Kväller ...,.

Icke allenast har hon en röd telefon ...


Och så blir det besök från Skåne x två .., först min syster och hennes dotter och efter någon timme kommer även madame Hedgren från Trelleborg.

Vi äter underbar lammstek som legat i marinad över natten och halva dagen och till detta en sås gjord på skyn, plus trattkantareller till .., och så potatisgratäng och sallad.

Hjälp, så smarrigt!

Till efterrätt blev det pv:s ljuvligt goda äppelkaka med glass och sen en massa prat och skratt.

T.ex pratade vi om ....

... när man egentligen börjar minnas (min syster visar sig ha ett minne ungefär i klass med AP  - som minns allt från fosterstadiet, alternativt befruktningsögonblicket - och framåt.)

..... vilka frågor som man helst vill ha vid TP eller vid en quiz (systerdottern väljer allt som har med kändisar att göra ...)

..... spelregler .., vilka som  e g e n t l i g e n  är dom rätta - madame Hedgren hävdar bestämt att alla familjer minsann har sina egna regler - och min syster berättar om hur vi, när vi växte upp, ofta ägnade oss åt frågelekar där man skulle räkna upp så många saker av en sort som man bara kunde, ja, det kunde vara hundraser (valde jag), eller sjukdomar (valde mamma som var sjuksköterska), olika byar i Västerbotten (valde pappa.som dessutom gärna fuskade och hittade på de mest underliga byanamn som vi aldrig hade hört talas om och ingen annan heller ....) och filmstjärnor (valde båda systrarna).

.... vi pratar även indignerat om andra trafikanters beteende och madame Hedgren vittnar om att hon minsann blev omkörd på höger sida på sin resa längs E6:an!!

Ja, sånt. 

Och nu, efter Här är ditt liv (som ingen av oss föll pladask för) och Robins (där alla skriker), har vi tappat styrfarten.

En har redan gått i säng .., två funderar på att göra samma sak.

Det kan vara vinet som gör oss trötta.

Möjligen.

Idag kommer hon ...



















När sonen var liten och jag började städa som allra värst, då ställde han alltid samma fråga:

"Kommer moster Rigmor och hälsar på idag?"

Så var det också.

Och är även idag.

Således har jag farit omkring som ett jehu i huset och medan jag dammsuger golven, städar badrummet, plockar in de få blommor som finns att sätta i vaser .., fixar två lammstekar i ugnen ..(potatisgratängen gjordes igår), ägnar sig herr pv åt eldning.

Och Melodikrysset.

(Är inte gardinen bara UNDERBAR!).
Verkligen en insikt.


En efter en faller dom ifrån.

Dom där som man minns från sin barndom.

Martin Ljung .., vilken härlig en!

Och vem minns inte Ester .., och "Herr Larsson!" (i kupén .., herr Larsson, jag kan inte sova!), för att inte tala om Fingal Olsson som "rör på sig".

Och så den härlige Tony Curtis!

S o m   jag skrattade när jag första gången såg "I hetaste laget" och "Stoppa pressarna!"

Lördagsfönstret ..


.... kommer från Dalarna eller Västmanland, jag kommer inte ihåg vilket.

   Men det gör kanske Ulrika, fönsterfångerskan?





fredag 1 oktober 2010

Livet ....


Så här kan det också vara.

En kvinna är tillsammans med en man som är otrogen och medan dom är gifta, gör han en annan kvinna gravid.

Sin hustrus syster, nämligen.

Efter en väldigt massa år får hustrun reda på att barnet som hon tror är hennes egna barns kusiner, nej, dom är i stället halvsyskon!

Då skiljer sig kvinnan och träffar så småningom en annan man.

Den mannen visar sig vara mer än lovligt underlig och efter många år och mycket tvivel, - då somliga av kvinnans barn tagit totalt avstånd av hennes man nr 2 - tar hon beslutet att lämna mannen.

Och så träffar hon en ny man som hon blir förälskad i.

Det fungerar utsökt bra med den nye mannen och hennes tre yngsta barn, ja, de övriga är utflugna.

Men ..., då oppenerar sig dom äldsta barnen, framför allt en av dem.

Ja, han tycker att mamman ska leva i celibat och den nye är inget att ha.

Det barnet,som är en vuxen människa, har i sin tur fått ett barn och nu stundar barndop.

Men se på det barndopet får inte mamman komma, för hon har ju uppfört sig illa och inget av syskonen får berätta för mamman, hon som är mormor, när dopet ska vara.

Nej, mamman ska skämmas.

Och mamman berättar att hon har gråtit så där så att alla tårar har tagit slut.

Hela hennes liv blir bara en härva av elände.

Och hennes barndom var inte ett dugg bättre.

Det var mellan varven ett rent helvete.

Aldrig tar det slut.

Så kan det också vara här i livet.

Litet brev från pElle ..

Så här trött var jag efteråt.



















 Hejsan, det här är pElle som skriver! 

Idag har jag varit med om nånting roligt må ni tro!


Det var nämligen så att matte skulle köra bilen till Haverdal och handla sånt som hon hade glömt och då frågade hon mig om jag "ville hänga med?"
(pv tyckte att det var "jäkla onödigt och inte det minsta miljövänligt" att hon skulle åka till Haverdal, hon hade ju varit i Getinge också - tidigare idag -, men matte sa att nu skulle han inte hetsa upp sig, för totalt sett förbrukas det så lite bensin i det här huset när han nu cyklar hela veckorna och då slutade han att tjata om det där.)

"Nå, vill du det, pElle?" sa hon och jag följde efter henne till bilen och hoppade in i baksätet och så åkte vi iväg.

Ni kanske tror att jag var tvungen att sitta i den där blå kattburen, men det var jag inte, jag fick göra precis som jag ville, så jag lade mig uppe på det som kallas hatthyllan och så låg jag där och tittade ut, medan matte körde.

Först passerar man Skipås, sedan Steninge (ååå, då kände jag hur tårarna brände bakom mina ögonlock, för jag tänkte på Gunvor och hur bra vi hade det ihop, hon och jag ..) och sedan kommer man till Särdal och där finns en stor väderkvarn på vänster sida och sen, inte långt efteråt, svänger man höger och kör in på en liten byaväg och då är man nästan framme.

Hela tiden låg jag där uppe. 
Jag såg fyra hästar och två föl också och några människor som cyklade och en farbror som var ute och rastade sin hund och matte pratade med mig och det var himla spännande, ja, ni vet .., jag är ju nästan bara alltid hemma hos matte om dagarna, jag och sigge nilsson och han vill bara ligga för sig själv, han är ganska tråkig, tycker jag.

Nu har jag berättat för er.

Faktiskt tänker jag vila nu.





I Getinge ...

På ett hus nära Konsum.

Apropå inlägget lite längre ner ..


... så kommer via AP:s mobil några ögonblicksbilder.

Här ovan Taurus som tittar ut över vattnet, ja, han står i sin trailer förstås.

Nu ska det åkas färja!



Och hästmadamerna på väg!

Nog tror jag att flickor/kvinnor som håller på med hästar, förvandlas (eller kanske är från början?) till Starka Kvinnor, det är vad jag tror.

I säkert en halvtimmes tid har jag kämpat med Den Nya Versionen av Blogger, för att lägga in bilderna.

Det tar ibland evigheter att ladda upp dem och det lär ju vara så fantastiskt bra(obs. ironi!) att dom inte kommer på rad, uppifrån och ner - sägs det - (Ulrika visade mig - i den gamla versionen - hur man lätt som en plätt gick in i redigeraren, kopierade den bild man ville flytta på och vips, hade man den där på rätt plats!) men hur jag än har försökt med detta nya, så den bilden som kommer undertill, tro inte att den har gått flytta upp ett steg, så jag har fått den till att bli nummer 1.

Och texten, den kommer lite hipp som happ. 
Jag kanske inte alls vill ha någon liten bildtext, men att då försöka komma direkt och skriva som vanligt under bilden, det går ibland, andra gånger inte alls!

Fredag i landet Halland ...

Bild från en annan resa. Höga Kusten. Sommaren 2009.

Blir till en bra dag. 

So far, alltså.

Det blir telefonprat med sonen som är fri från arbetet och just då ligger i sängen ("men jag har uppstigningstid senast klockan 10.00", säger han) och det blir prat med AP som är skvitterglad, ty hon ska på träningsläger och jag tror - eftersom hon tidigare har pratat om Vansbrosimmet -, att det är ett simläger, så jag frågar om dom ska hålla till utomhus (kanske med våtdräkt för att få det mera realistiskt?) eller i bassäng ..., och hon, i sin tur, tror att mamma har fått spader och hjärter eller allt på en gång.

Det vsiar sig vara ett ridläger i tre hela dagar.

Ååå, så lycklig hon är!

Nu ska Taurus in i trailern och så kör dom tillsammans, fyra, fem kvinnor i olika åldrar (några i 45-årsåldern, AP själv som är trettiofyra, och yngst är hon som är född 1989) alla med var sin häst.

"Vi ska köra tillsammans och hon som är yngst, ja, det är första gången hon kör trailer själv!" säger AP glatt.

Det handlar om Sammanhållning och Kamratskap, så mycket förstår jag.

Och i inkorgen hittar jag ett mejl från dr Böhlander.

 Hon planerar inför resan till London i slutet av november.

Fyra stycken blir vi; dr Böhlander, hennes väninna Jennie, Jennies mamma Kerstin och så jag själv.

Och jag, som inte trivs med att gå ut och in i butiker (läs: det värsta jag vet ..), föreslår adventsgudstjänst i S:t Paul´s Cathedral, klockan 18.00 pip på söndagkväll, ja, den första advent alltså, och jag skickar med julpsalmer på engelska och av bara farten - Fader Vår också -, ja, det är lika så gott att vi övar redan nu .., och jag säger att förhör av psalm och bön kommer att ske kvällen innan, förslagsvis när vi sitter på någon härlig pub och utan att någon har bett om det, tar jag osjälviskt på mig rollen som förhörsledare.

Det är inte långt ifrån att jag redan nu börjar känna mig som Hedvig Näslund, vår stränga småskolefröken.

Ps. Någon som känner för en rundtur i katedralen? Inga problem! Klicka här, bara. Ds.



Bara så ni vet.

Och allt eftersom klistrar jag in fler bilder i albumet.

Om Judit ...





Och jag dyker ner bland alla bokstäverna i hemtidningens sida om Avlidna.

Som ännu en liten roman blir det.

"Mamma var en glad, snäll och duktig person som kunde vara ganska rättfram i sina kommentarer, men hon menade inget illa.

Hon sysslade med allt möjligt, många är sommarbarnen och systerns barn som hon hade hand om, skogsplantering, städerska, tvätterska med mera.

På fritiden, medan hon bodde kvar i Fromheden, hade hon fullt upp, det var att laga mat och servera på otaliga bröllop, vara värdfolk med pappa, jobba i kaffeserveringen när det var dans, baka bröd, driva upp plantor i växthuset, väva, måla tavlor, sticka, aldrig rädd för att prova på något nytt.

Hon älskade att baka goda kakor och hade alltid många sorters kakor. Hon bjöd gärna på kaffe med dopp. Man kunde ofta få fikabröd med sig hem också. Hon lagade gärna god mat och var aldrig rädd för att prova nya recept. Palt gjorde hon gärna.

Hon älskade att spela bingo och hon och pappa kunde köra åtskilliga mil för att spela och träffa folk. Hon var väldigt social. Otaliga var pensionärsresorna som de gjorde tillsammans.

Mamma har levt ett långt och innehållsrikt liv."

Fredagsfönstret ...


.... finns i Bohuslän, på ön Gullholmen.

Bland det vackraste och mest annorlunda jag har sett i vårt avlånga land.

Inte fönstret (jag själv tog bilden), men samhället med sina smala, trånga gränder och alla trähusen och hela tiden - havet intill -.

torsdag 30 september 2010

I love You!

Det var då det ....



















Kanske var han nio, tio år och skulle åka buss alldeles själv. 

Det var första gången.

Och jag stod där utanför och frågade om jag inte skulle få en kram och sonen sa att "det kunde jag väl", men först ropade han till busschauffören att titta bort.

Å, hjälp, så piiiinsamt om han skulle se när mamma fick en kram!

Nu har många år passerat, sonen är tjugofyra år, ja, det är ett helt annat liv, när jag ikväll ringer honom.

Det visar sig att han är på jobbet.

"Jaha, okej, ja, men ...", säger jag.

"Var det nåt särskilt du ville ..?" undrar han.

Jag säger att det var det inte .., nja, jag ville bara säga hur mycket jag tycker om honom.

"Ja, jag älskar dig också mamma", svarar sonen.

"Är du ensam i bilen ...?" frågar jag.

"Nä, min kollega sitter här intill och ler ...", säger han som nu är en vuxen man.

Oj.

Nånting har hänt under vägens gång.

Och jag tänker att det finns inte ord för hur mycket jag älskar den sonen!

Och bara så ni vet ...



Så tänker jag hädanefter samla mina bilder här.

Om Olle ...


I klockans inre ligger min mammas dödsruna.


Lokaltidningen hemifrån, den blir för den sedan länge utflyttade, ja, som en slags mental navelsträng.

Eller en kanske en själslig sådan?

De första åren tittar man på bilder av brudpar .., efterhand blir det avdelningen "födda" som får besök och nu, när man själv är vuxen och har barnbarn, skuttar man direkt till sidan med "avlidna".

Och där möter man ansikten och stelnade leenden från före detta grannar och där är gamla lärare och namn som låter bekanta, men man glömt vem dom tillhörde?

Och ingenstans i världen kan där finnas dödsrunor där människor har tyckts så otroligt förnöjsamma, som just hemma i Västerbotten!

Små, små bokstäver formar en bild
av en människa och här sitter jag, långt hemifrån, och tycker mig till sist nästan känna den där personen som inte längre finns.

Så här kan det t.ex. stå i texten och där finns också en bild som visar en man i blå skepparkeps.

"När flottningen upphörde köpte Olle bogserbåten han arbetat på, döpte den till Viktoria, tog skepparexamen och drev passagerartrafik på Storavan flera somrar.

Olle var i många år inneboende hos sin syster i Arvidsjaur, bodde sedan i egen lägenhet men det kändes aldrig som hemma. Han timrade en sommarstuga i Krokviken, satte sedan upp ett eget hus i Avaviken.

Olle var ungkarl och började efter pensioneringen resa till Gambia, först på semester och sedan för att hjälpa till med ett skolbygge. Detta ledde till att vi träffades.
Kärlek uppstod, vi gifte oss först i Gambia, senare i Bergnäsudden och fick därefter dottern Margot.
Medan jag studerade var Olle hemmaman.
Vi har varit lyckliga tillsammans."

Ser ni bilden framför er?

Det blir som en liten roman.

Och Olle med den blå kepsen på svaj, blev åttioåtta år.
"Om det verkar som om jag blev lite rörd nu ... ?"

Det finns program som går rakt in i ens hjärta.

Och inte behöver det vara ett låååångt program heller.

Fem minuter, räcker gott.

Vilken guldpärla!

Nu vet man hur det blir ...


Så här kanske det blir.


Någon månad, eller i alla fall, några veckor
före Vasaloppet, då börjar pv bli mentalt frånvarande.

Allt som rör sig i hans huvud, handlar om uppladdning och själva loppet.

Nästa år, 2011, blir det först stafettvasan (underbar video!) tillsammans med AP & Micke, Anders, dr Böhlander och så pv då.

Det är på fredagen.

Två dagar senare stundar det Riktiga Vasaloppet, för pv:s del, alltså.

Och som om det nu inte vore tillräckligt, så ringer Anna och vill prata med husets herre.

Nu är det hennes tur att utmana!

"Ställer du upp?" frågar hon honom.

"Javisst!" säger han glatt och jag tar mig för pannan.

Så nu ska det tränas även för detta.


AP. Första cykelträningen.

Vätternrundan.

Anna har redan börjat.

I mailen nu på morgonen finns en bild (jag ska fråga om jag får lägga in den ..., "jag ser för djävlig ut på bilden, men ja, du får lägga in den", skriver hon senare och jag ler för mig själv ...) där hon står redo med cykeln .., då var klockan 5.30 och det första träningspasset skulle klaras av.

På sin egen blogg berättar hon om beslutet att ställa upp och passar även på att utmana en massa ridkompisar.

Och så avslutar hon så här:

"Själv kan jag bidra med smågodis.
Jag planerar nämligen att ha en cykelkorg fullproppad med smågodis när loppet går!
Så på inköpslistan står nu ett stycke cykelkorg.
Ja, och ett stycke cykel också förstås, för någon sådan har jag inte heller..."

Oj, oj, det här kommer att bli en tuff vår, inser madamen i det gula huset på kullen.

Fem fönster från Skåne ...



Madamen som bor i Portugal skriver i en kommentar att nu har hon minsann fångat fönster och vill jag låna ett, så går det bra.

Om jag vill!

Men jag lånar inte bara ett .., jag norpar fem fönster på raken!

Ni ser dem på husgaveln .., och ni ser också åkern med vad jag tror är sockerbetor och den vackra väggen med inmurade stenar.

Man ser också, i alla fall om man klickar upp bilden, en röd vallmo mitt bland allt det gröna.

Och när jag lägger in fönstret ser jag att hon har namngivit den.

"Mitt-hjärta-bor-i-en-gammal-gård" .., står det.



Det är nästan så att jag får hjärtsnörp.

annannan sa...

Fårr ju jag också, nu när du säger det...

Du är väl bekant med dikten?

Från folkhögskolan i Tomelilla där han undervisade till den här gården kunde han ha cyklat, Theodor Tufvesson.

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som julisus
en afton i gåravången.

Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.

Theodor Tufvesson 

onsdag 29 september 2010


I soffan ....

pensionatsvärden rättar matteprov

i pausen

tittar vi på Uppdrag Granskning

det handlar om korruptionen i Göteborg

man tror inte sina öron

eller - det är ju det man gör -

i förebyggande syfte

så där så man inte förgås

dubblar jag dosen av blodtryckssänkande medicin

och lägger två små vita tabletter vid frukostkoppen


Livet

Och där låg vi och läste var sin bok. 
Medan pv bygger innertak, bakar jag bullar och tänker på sommaren som var.

Från öppet fönster hörs motorsågsljud.

Vi funderar på att ta ett dopp i havet.






när pv har kommit hem ...

kaffestund på altanen

och uppvärmda gifflar med glasyr

på golvet av trä springer en liten syrsa

En slags lycka ...

pElle & sigge nilsson
Ingenting på jorden är väl så smarrigt, som att få nykokt strömming till lunch.

"Ja, ja .., ta du först ...", menar pElle.

Fiskrenset slängs i slänten och tas tacksamt emot av Familjen Skata.
Sannerligen en insikt ...


Att människors liv och tillvaro skiftar, så där som natt och dag, det vet vi förstås.

Här sitter en femtiosexårig madame och njuter av solsken, sigge nilsson och pElle.

Och själva livet, bara.

Andra får kämpa.

Och kämpa ännu mera!

Vännen "akih" - Anna-Karin i Halmstad, skickar en länk som stämmer till eftertanke.

Det finns flera som kämpar.

Här är en annan kvinna.

På morgonen ...



Allting är sig likt om morgnarna, ja, tillvaron som hemmafröken följer ett bestämt mönster.

Köksbordet är dukat sedan kvällen innan.

Och klockan åttanollnollpip dyker sigge nilsson upp.

"Mjaaau! Mjaaau!" låter det när jag öppnar dörren till altanen där han kurat på filten (hela natten är han försvunnen - alltid -) ..., och han sträääcker och tääänjer sig och raspar med klorna på mattan och mjaaauar igen .., han vet precis att nu vankas frukost.

Men pElle är fortfarande trött ..., det är knappt att han orkar ta sig till matskålen, och efteråt, sätter han sig och stirrar mot ytterdörren .., inte ett ett endaste litet pip från honom .., han bara sitter där och tittar rakt fram .., vet att matte - inom någon minut bara - kommer att öppna dörren.

Aldrig att han, så där som sigge, pratjamar och gull-ber.

pElle är en Gammal Katt som har varit med länge ..., och även om han igår - till min oerhörda förvåning - jagade en skata, så är han säkerligen inne på slutrundan och vet hur livet är.

Och själv njuter jag av all ickestress .., och av solen på väg upp bakom kullen .., och av det nykokta ägget och brödet som är uppvärmt .., och när det är dags för den andra brödhalvan, tar jag kaffekoppen med mig och går in i lilla rummet .., slår mig ned vid datorn och börjar surfa runt.

Tittar mig omkring.

Tar del av andras vardag.

Och ingenting är ju så intressant som detta.

Tänker Syster Ann-Gerds dotter.

annannan sa...

Och jag har vaknat sent idag och drömt länge och mycket, så som jag gör när jag jobbar mycket och lyckas sova gott. Och jag känner mig precis utvilad, för första gången på flera veckor. Och det ligger äntligen för första gången på kanske ett halvår inte ett sörjigt hav av för mycket att göra framför mig. Jag har äntligen aningen andrum, och arbetsglädjen lurar bakom knuten.

Jag önskar dig allt väl för dagen!

Onsdagsfönstret ...



.. är fångat av vännen Ulrika.

Fönstret finns i Nora.

Ulrika i Norrbotten.

tisdag 28 september 2010

Ett kvällsfönster ..



... från det gula huset på kullen, allt uti landet Halland.

Derby ....


Alldeles nytagen bild.

Under ett besök hos dr Böhlander upptäckte jag en kväll hur Emil och hans kompis satt i Emils rum och med hjälp av Youtube, övade sig på hejaramsor.

AIK-ramsor.

Typ såna här.

Alldeles nyss fick jag ett sms från Emils mamma.

"Är på hockeyderbyt i Globen med Emil hans kompis.
Hejaklackarna kör för fullt. Killarna sitter knäpptysta och studerar klackarna ...".

.Kväller ...



Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.

Den var ...., helt UNDERBAR.

En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.


Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!


Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.

I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:

"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.

– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.

Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.

– Mammas personlighet präglades av det där, att bli bortlämnad, men inte förrän hon var 84 år berättade hon historien för mig. Jag tyckte det var så märkligt och skrev om henne i romanen ”Älskad, saknad”. Hon var precis som den mamman i boken. "

Eftermiddag ...



Gräset klippt.

Nedfallna äpplen och päron förvandlas till sörjigt mos.

På altanen ligger pElle och håller koll.

Efter gräsklippandet steker jag upp fläskpannkaka och gör en sallad av strimlad vitkål och rivna morötter.

Som sylt använder jag björnbärsmarmeladen som - fråga mig inte hur det gick till - förvandlades till en utsökt sorbet.
Å, hjälp, så gott!
(I den där hemtekniska skolan fick vi säkerligen lära oss att koka såväl sylt som marmelad, men jag måste ha missat den lektionen.)

Telefonen ringer!

En mig närstående madame berättar lyckligt om ett tomtköp som nu har gått i lås.
Nu ska här (fast där) byggas hus på Ekerö, utanför Stockholm.

Själv berättar jag lyriskt om fläskpannkakan, men sånt prat intresserar den mig närstående madamen föga.

Jaha, på det viset.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp.

Snart är boken utläst, den av Joyce Carol Oats.
(Den är helt underbar!)

Och ikväll kommer pv hem med ännu en bok av samma författarinna, tänka sig, han hade själv köpt den tidigare i år eller var det i fjol .., nämligen den här.

"Åttahundra sidor, Elisabet ...!" säger han.

Det är tjugotvå kilometer mellan oss och bara vanligt telefonprat, men jag hör leendet genom luren.

Åttahundra sidor.

Ibland ..., mina damer och herrar .., är det en fördel att befinna sig mellan två jobb.

Någon ....



.... sitter just nu och jaaaaamar nedanför spisen.

Intill den stora Icabutiken i Falkenberg stod nämligen fiskbilen.

Det är underligt, men i sådana arbetar tydligen bara trevliga och pratglada människor.

"Oj, var kommer du ifrån ..." frågade mannen bakom alla fiskarna.

"Från Ystad ...", svarade jag och det är alltid lika roligt att se reaktionen.

Och så var pratet i gång.

"Tur att du inte pratar skånska .., skåningar låter så jävla självgoda!" sa mannen.

Och jag sa att åååånä, skåningar är hur rara som helst och inte någon annanstans i vårt avlånga land har någon kallat mig för sitt "hjaaaarrrrtegull", utom i Skåne, så nä, det köper jag inte.

Däremot köpte jag sex stora sillar till sigge nilsson och pElle.

Det är därför pElle just nu jamar så förfärligt.

Han vill äta fisk och det nu på m o m a n g e n!

"Jaha, det här är chefen ...?"



... sa jag till mannen i den stora Icabutiken i Falkenberg, ja, efter att jag hade besökt jobbmässan och strosat runt bland IT-montrar och annat som kändes tämligen främmande för en kassörska.

Mängder av arbetslösa människor vandrade runt, runt och skrev upp sina namn på intresseanmälansforumlär och själv stod jag och småpratade med en rar kvinna från Falkenbergs kommun där man söker lärare och läkare, men inte en endaste kassörska och det hade jag ju förstås inte förväntat mig heller.

Fast prata kan man ju göra ändå.

Och mest av allt kände jag mig som en värdinna .., ja, det var inte långt ifrån att jag hade börjat säga ..."jaha, hur är det här då, är det nåt särskilt du är intresserad av ..?"

Efter denna Golgatavandring i det som heter Falkhallen, tog jag sikte på bilen.

Jag hade parkerat den på en liten tvärgata och på väg dit passerade jag en man som sopade trottoaren och jag tänkte att "ja, du din lyckost behöver inte gå här bland montrarna och sälja dig själv och smajla och berätta hur oerhört flexibel du är och vilken framåtanda du besitter, nä, du har ditt på det torra du och kan gå där i kortbyxor och njuta av solskenet!"

Men jag sa inget.

Sist av allt körde jag till den där stora Icabutiken, tog sikte på någon ur personalen som såg vänlig ut ..,frågade om där möjligen fanns någon chef på plats och om denne, i så fall, kunde tänka sig att avvara si-så-där fem minuter?

Det fanns det.

Och en stilig herre uppenbarade sig och tog i hand och jag sa som det var och lämnade ett vitt kuvert med diverse papper i, men inte på ett enda ett av dem står där något om jonglörskonster eller en oerhörd flexibilitet.



Sen körde jag hemåt.

Jag kom ihåg att köpa ett flak ägg hos bonden och några kilometer senare blev det tvärstopp, - två bilar hade krockat - och nu stod såväl polis som bärgare och försökte styra upp det hela.

Det var då huvudvärken kom.

Och nu ska här klippas gräs!

Ajöken, sa fröken.

Idag ...


Samos, Grekland.

.... blir det utflykt norröver, till Falkenberg.

Där vankas "Jobbmässa" och förmodligen står väl hundratalet arbetsgivare på rad och bugar och bockar och utbrister ..."men å, en 56-årig kvinna, så underbart, dig ska vi genast anställa!"

Ja, det gäller att tänka positivt.

Men först frukost.

Och inspirerad av Bert i Luleå, lägger jag ut en bild från Grekland - från frukosten på den lilla, lilla terassen - hos hotellägaren herr Leftidis.

Dagens fönster ...



... speglar sig i byttan med plommon.

Dom som ska förvandlas till pl.marm.-2010.

måndag 27 september 2010

Måndag ...



Och jag går ner till havet och stranden, men tar vägen längs heden tillbaka.
Inte en endaste häst ser jag till ..., men jag känner doften!

Överallt ligger hästlortar och i sandtaget ser jag märken där hästarna rullat sig.



Det porlar från lilla bäcken.



Och medan jag står där, hör jag ljudet från flyttfåglarna!

Ååå, en hel <-formation och det låter som tranor och jag står och spejar mot himlen och försöker räkna .., sjuttiotvå stycken får jag det till!

Längs kusten flyger dom.

Söderut.



Nästan hemma.

Ännu är gräset illandes grönt, men björkarna har i den våldsamma blåsten tappat de mesta av löven.

Jag går barfota i sandalerna.

Om Harry ....

Och våra fötter vrids ut på precis samma sätt.

Vid tiotiden tar jag telefonnumret och slår de tretton siffrorna.

Efter fem signaler hör jag den bekanta rösten och jag ler för mig själv.

Jag har kommit till Harry Holtti i Finland.

Harry är en f.d. pastor som en gång i tidernas begynnelse tjänstgjorde i missionsförsamlingen hemma i Malå, och så småningom kom Harry och hans fru Göta att flytta in hos min mamma, ja, det var i den vevan när hon nyss hade blivit änka.

På mammas begravning fick Harry - via nyss utgiven cd-skiva - sjunga för mamma när vi bar ut kistan.

Å, det var underbart att höra hans "tjungande" finlandssvenska och "Bliv kvar hos mig" och jag tänkte att om mamma kunde lyssna från var-hon-nu-befann-sig, så skulle hon ha blivit så lycklig.

Och nu har det gått två-och-ett-halvt-år sedan mamma tackade för sig och Harry säger - på sin härliga dialekt - att "jag tänker så ofta på dig Elisabet" och när samtalet är slut och jag har beställt ett exemplar av den där skivan, tillägger han, precis som alltid:  "och Guud välsigne dig!"

På sitt senaste födelsedagskalas skulle Harry, om han hade velat, haft 101 ljus i sin tårta.

När han skivdebuterade var han omkring 95 år.

Det ni.





Miss Oates ...

Författarinnan (Tvilling) i sin ungdom.

Efter mr Connelly och Harry Bosch, blir det Joyce Carol Oates.

Bokens titel är "Älskad, saknad" och nu heter huvudpersonerna Clare, Nikki och Gwen.

Två systrar och deras mamma.

Så här står det på bokens baksida:

"Under det år som följer på moderns våldsamma död genomgår Nikki en gradvis förvandling. Hon inser att Gwen Eaton inte bara var en mor som togs för given utan ockå en mångfacetterad kvinna med egna hemligheter. 
Nikki överväldigas av sorg och saknad när hennes mor för första gången blir synlig för henne."

Har man själv två systrar, och har man dessutom förärats med två döttrar, blir det mycket igenkänning.

På Wikipedia kan man läsa att  .... "Joyce Carol Oates har varit oerhört produktiv som författare, och därtill en av de mest hyllade amerikanska någonsin. Flera gånger har hon förutspåtts Nobelpriset i litteratur".

Själv slås jag av att man tydligen får skriva precis hur man vill.

Så här t.ex.

"Min mor presenterade mig alltid för lämpliga ungkarlar. Eftersom jag hade ett förhållande med en olämplig man."

Eller så här:

"Det var det första mamma sa till mig. Redan innan jag hade kommit innanför dörren till köket."

Det kan jag ju säga, att hade min stränga småskolefröken - Hedvig Näslund - läst dom raderna, hade rödpennan garanterat kommit fram och så hade Hedvig satt ett kommatecken efter ordet ungkarlar och strängt tillrättavisat miss Oates.

Hade Hedvig sedan sett nästa rad, hade det blivit ytterligare en bock i kanten och så hade hon - med strängaste rösten - uppmanat miss Oates att tänka sig för och att sätta komma i stället för punkt, nu efter ordet mig.

Sånt tänker jag på, när jag läser den här boken.

Men nu vet jag ju.

Man får göra.

Precis som man vill.

Vill man höra författarinnans röst, kan man klicka här.
(Hon ser verkligen ut som en liten fågelunge.)



Dagens fönster ...






Finns i Köpenhamn.

Det var jag själv som tog bilden.


söndag 26 september 2010

Vad som räknas ...

Det var då det. Sthlms skärgård med Emil och Emma.
En gång i världen, det var när en av döttrarna gick i högstadiet, lyckades jag ordna så att en överlevande från koncentrationslägret Auschwitz, kom till Malå och berättade sin historia, ja, för såväl skolbarn som för vuxna.

Det var den här mannen.

Och nu, när jag har sett programmet med Lena-Maria Johansson, hon som föddes utan armar och med ett förkrympt ben, men ändå har en sådan otrolig glädje till livet, då skulle jag verkligen önska att jag hade ekonomiska möjligheter att till Emmas klass ta dit just Lena-Maria.

För så viktigt tror jag att det är, detta att - framför allt unga flickor - får en inblick i att allt inte behöver vara så där som i tv .., man behöver inte vara den snyggaste och bästa, det är inte det livet handlar om.

Och att man förstår att själva livet inte är någon tävling, utan en  g å v a.

En stor present.

Ikväll ringde jag till Emma och gull-bad henne att någon gång under nästa vecka titta på svt/play och se programmet med Lena-Maria.

Hon lovade.




Om män som badar.

Har tittat på en helt ljuvlig film om äldre män som badar tillsammans.

Manus och regi: Bengt Bok.

Producent var Stina Gardell.

Underbart foto: Bjarne Santesson.

Vad den handlar om?

Jo, om medmänsklighet .., om att åldras ., och om kärlek.

Den handlar om "toppensnäckor" och "puddingar" och om Mariana.

Och om Ludde och Uppfinnaren.

Och om alla dom andra.

Se den!

 


Utläst

Boken
Harry Hole eller Harry Bosch?

Ja, jag föredrar Herr Bosch.

Och visserligen är det, mellan varven, lite väl mycket macho-macho .., och slutet är nästan som i en pigroman, men i stort sett trivs jag i den här numera pensionerade polisens sällskap.

Dessutom är vi väl jämngamla, Harry och jag?
(Han går i pension vid 52 års ålder och eftersom boken har ett par år på nacken, så hade vi kanske kunnat vara klasskamrater, Harry och jag själv).

Boken är en av alla dem som Mian och Jan kom med och något hade blivit fel i häftningen, så det sista kapitlet kom först av allt i boken (vore ju helt perfekt för mig ...) och för att förhindra att här skulle smygläsas, så hade någon av givarna helt sonika häftat igen dom här sidorna.

Men det hjälpte inte, Mian!

Jag tittade ändå på sista sidan och läste sedan glatt vidare.

Och apropå att förregående mening börjar på  "Jag" (en dödssynd, enligt min småskolefröken Hedvig Näslund.., ett tecken på att skribenten har någon slags storhetsvansinne ..), börjar ovanligt många meningar hos Herr Bosch med just ordet "Jag".

Precis som Henning Mankell i sina första böcker, där jag till slut bara tänkte på alla meningar som inleddes med ett "Men".
( ... säger hon som nästan alltid använder orden underbar, ljuvlig, sagolik och fantastisk ...).

Betyget för Skuggspel blir 3.

Söndagsfönstret ...



.... kommer från ellem i Skellefteå.