lördag 7 maj 2011

Jag kan icke räkna dem alla ..., läkarna, alltså.


Bilden från DN:s artikel.


I ett mail får jag frågan om jag inte har läst gårdagens DN, ja, den där artikeln som handlade om läkarbristen hemma i Malå?

Jo, jag läste den, men efter elva timmar i affären var jag totalt färdig när jag kom hem och jag formligen stöööp på soffan Ektorp.

Artikeln, den glömde jag bort.

Så länge jag kan minnas har Malå (och naturligtvis även andra inlandskommuner) haft läkarbrist, så egentligen var reportaget inget jag reagerade nämvärt över .., tvärtom, jag förstod inte varför den kom just nu, ja, skulle detta vara en överraskning?

En nyhet?

När jag var i sex, sjuårsåldern fanns på Malå sjukstuga Dr Rahmqvist.

Honom minns jag.

Sen är det en lång radda av läkare .., dr Pöpke som kändes som 2 meter lång och hade träskor med ljusbrunt skinn .., (för den som är ny besökare här, kan jag berätta att mamma arbetade på sjukstugan i Malå, ja, bodde där nästan och jag sov ofta över när hon var jour) där var Torsten Nilsson - egentligen kirurg - och som en gång hade sagt till mamma att hon "hade vackra ben" (och det fick vi minsann höra flera gånger ..., av henne) och så kom Ulla Wagne och säkert andra mellan henne och Torsten, men sen .., brakade det loss!

Per Hajslund eller Henrik Rasmussen var de första danska läkarna som jag kan minnas och dom borde ha arbetat i Malå på 80-talet och sen kom fyra jylländska unga herrar .., det var Tomas, Torben, Tönnes och Jörgen som löste av varandra och ibland arbetade samtidigt.

Trevliga unga män som genom att arbeta i Malå några veckor - ibland månader - tjänade stora pengar, för ingen ska ju tro att stafettläkare av helt ideella skäl väljer att arbeta hundratals mil hemifrån bara för att det är så himla roligt.

Det här var unga läkare som - sittande vid vårt köksbord - vittnade om skräcken att vara jour .., fasan att själv ha ansvaret för svårt sjuka patienter och med närmaste större sjukhus och kollega tio eller tretton mil bort, i Lycksele eller Skellefteå.

En öronläkare i Ystad som tidigare arbetat i Västerbotten, vittnade om hur tåliga människor är på såna här ställen där det är och har varit ont om läkare.

Och när jag själv flyttade till Skåne och upplevde ramaskriet när Trelleborgs BB skulle läggas ner och kvinnor skulle tvingas åka tre ynka mil till Ystad, eller fyra, fem till Malmö BB, ja, då tänkte jag att här lever vi i samma land, men i helt olika världar.

Från Malå till Skellefteå är det tretton mil, till Lycksele nio och till universitetssjukhuset i Umeå tjugotvå.

Enkel väg.

Många är de som i sträng västerbottnisk kyla har fött sina barn i en taxi mellan Malå och Skellefteå eller Lycksele.

Och att bo i en inlandskommun och drabbas av hjärtinfarkt, ja, det fordrar goda nerver.

Helst bör man nog vara fatalist och tro att ens dagar är noggrant räknade.

Har man tur .., finns en läkare på plats, annars är det nog bara att knäppa händerna till bön och hoppas på det bästa.

7 kommentarer:

  1. Nämen..!
    Per Hajslund har arbetat på vårdcentralen i Kopparberg i en herrans massa år! :-) Tror han var chef där ett tag också. :-)

    SvaraRadera
  2. Ulrika: ja, nu kommer jag ihåg ., dom flyttade dit .., hans fru heter Dorrit.

    SvaraRadera
  3. Japp, det gör hon. Musiklärare och en underbar människa!

    SvaraRadera
  4. Min farmor kallade alltid PH för "storhomla". Hon tyckte att han liknade en sådan.

    SvaraRadera
  5. Och jag minns att mamma tyckte så bra om honom!

    SvaraRadera
  6. Lycksele är bäst på strokebehandling i hela landet! De prisar sin ambulanshelikopter, men det är inte den enda förtjänsten utan hemligheten är en sammanhållen vårdkedja:-)

    SvaraRadera
  7. Lycksele är bäst på strokebehandling i hela landet! De prisar sin ambulanshelikopter, men det är inte den enda förtjänsten utan hemligheten är en sammanhållen vårdkedja:-)

    SvaraRadera