onsdag 27 juni 2012

En dag att minnas ...

Jag minns det mycket väl: vi var på semester i Grekland och hade fått plats på en enkel servering där grekerna själva åt kvällsmat och vid ett annat bord, inte långt ifrån oss, satt en hel drös med människor - det var mor, - eller farföräldrar och barnbarn och mellangenerationen och säkert fastrar och mostrar och en av kvinnorna var från Finland och var gift med vad jag förmodar var sonen i familjen och det pratades och skrattades och lillpojken fick sig en lusing och i nästa sekund överöstes han med kyssar och där satt jag och tänkte att åååå, vilken lycka att ha det på det viset!

Min egen pappa var då död sedan några år tillbaka ., själv var jag kanske trettio år och mamma fanns i Sydamerika, min ena syster i Australien och den andra i Skåne

Och den där bilden av släkten vid matbordet, den skuttade rakt in i mitt hjärta.

Men ungefär så .., kändes det ikväll.

Ute på gräsmattan stod pv, mågen Peter och mina barns pappa Tommy .., den sistnämnde (med vita håret) var grillmästare och de övriga assisterade .., och på altanen fanns plats för tio personer .., det var Sonja och Gösta, Hilda och Patrik, min Maria med Peter och Emil och så vi själva då och vi hade mat som gladeligen hade räckt till dubbla antalet gäster och Sonja hade med sig en underbart god marängtårta med jordgubbar.

Till den som kanske nyligen har separerat och tror att tillvaron för alltid kanske ska krångla - hys hopp -!
Då menar jag inte att man får det bra ekonomiskt eller nåt sånt .., utan att man kan umgås på ett vettigt sätt med sin före detta partner.

Nio år efter den äktenskapliga kraschen, sitter vi alltså tillsammans och äter kvällsmiddag och jag tittar på dom här två männen och tänker att .., ååå, vilken glädje att se dem stå där vid grillen och småprata!

Efteråt visade Maria att hon är sin mormors dotter.
I ett svischande huj hade hon plockat bort och diskat .., allt medan jag låg mentalt utslagen på soffan Ektorp!
T a c k  Maria!!

pElle håller sig förstås nära och får karrébitar av Maria.

Och efter maten tar jag Emil på moppen och så kör vi ner till havet - alldeles ensamma är vi - och plötsligt upptäcker vi att harry har följt efter oss och han springer som en raket och Emil tycker att maneterna är döäckliga, men övervinner äckelkänslan, går långt ut och doppar sig helt och hållet.

Sen åker vi hem igen.
Harry springer intill oss och mest av allt före!

På gräsmattan väntar Emils allra bästa vän, morfars labrador Meja - ja, fast morfar och Meja går nog på ett ut - högt älskade av Emil är dom båda!

Och nu är det kväller  och jag orkar inte skriva längre och inte se på fotboll heller.

Ajöken, sa fröken.

12 kommentarer:

  1. Å, där hade vi också velat vara! Hälsa alla!

    SvaraRadera
  2. Lite avis, men absolut inte missunsam!

    SvaraRadera
  3. Underbart!!

    Jag som vuxit upp i en familj som aldrig varit en familj, har längtat efter sånt hela mitt liv.

    SvaraRadera
  4. AP: ja, det hade vi också önskat att ni varit!!

    Cecilia N: det har inte hänt ofta i mitt vuxna liv ... men igårkväll var det just så där som i Grekland ,-)

    Eva och Ulrika: precis! i det stora hela är ju detta det enda som spelar någon roll - ja, nu pratar jag för mig själv - men så är det verkligen.

    SvaraRadera
  5. Jag håller med - det är faktiskt det enda som spelar någon roll.

    En av de saker som gör att jag trivs så oerhört bra tillsammans med Marcus är att jag har den där känslan av Familj. Extra mycket när vi är tillsammans allihop när barnen är här.
    Vi passar liksom ihop. Pusslet har äntligen fått rätt bitar.
    Det är nog därför jag blivit så väldigt hemkär. Innan ville jag bara ut och iväg hela tiden men nu, nu är jag fullständigt nöjd med att mest vara hemma.

    SvaraRadera
  6. Oh men så härligt, vilken lycka!!!
    Och gulliga Harry som också ville följa med till stranden :)

    SvaraRadera
  7. Jag njuter också av att vi har kommit dit, i min storfamilj (Den som innefattar föräldrar och svärföräldrar, deras nya eventuella respektive och familjer, övrig nära släkt.)Det har dock sannerligen inte varit bara eller enkelt!

    SvaraRadera
  8. Ulrika: det kanske är därför man uppskattar det nåt så otroligt nu?

    Den där känslan.
    En flock på savannen .., det är lite av det jag känner.

    Kattis: nej, och det hade absolut inte funkat de första två åren ,-)
    Då är man ju mer eller mindre rubbad - jag var MER - och hade tunnelseende.

    mossfolk: ja, som han sprang och viftade på svansen!

    SvaraRadera
  9. Det är härligt med familjer nu för tiden, att det ser så olika ut. Min son är gift med en kvinna som har två pojkar sedan tidigare, och när nu vårt första barnbarn, Siri, (underbara Siri!) kom för ett år sedan, så kändes det ändå som om jag hade tre barnbarn. Den där känslan att vi ändå hör ihop och att blodsbanden inte är så viktigt.

    Jag brukar tänka på att relationer som en gång börjat, de fortsätter för alltid, i någon form. Ingenting avslutas, inte ens efter att någon dött.

    SvaraRadera
  10. Sven: precis så känner jag det!
    Jag minns att min mamma en gång sa - jag var i tonåren då - att hon älskade sina syskonbarn precis lika mycket som sitt eget barn ... och det var nog andra barn också som hon älskade lika högt och jag kände mig på nåt sviken .., men hur kunde hon bara!?

    Jag tror att man har mera överseende med sina egna barns fel och brister, men att man visst kan ta till sig andra människor och verkligen känna att dom tillhör familjen!

    Jo, det tror jag verkligen.

    SvaraRadera
  11. Det underbaraste är storfamiljen...jag har alltid varit van vid att ha mostrar, fastrar, far-och morbröder, kusiner omkring mig. Även hemma i Släppen är vi en storfamilj som träffas när jag/vi är där uppe...
    känslan är underbar.

    SvaraRadera