Elisabet

Ett inlägg om kvinnomisshandel ...


För en tid sedan - jag kommer inte riktigt ihåg hur vi halkade in på ämnet - blev det diskussion om detta med att kvinnor ofta stannar kvar i relationer där våld är ett vanligt inslag.

Vi var åtminstone två stycken som inte för vårt liv kunde begripa hur och varför man blir kvar?
Bonita var en av dem som kommenterade - hon sade sig känna en som varit med om just detta - och jag frågade om hon kunde förmå den kvinnan att berätta om hur hon hade haft det, ja, för att liksom få en insikt i det hela.
En liten insikt.

Igårkväll när jag kom hem från affären, hade jag det här brevet i min inkorg.
Det lyder som följer och stort tack som berättade!


Jag levde under ca fem år med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt.
Han är intelligent och charmig. Framgångsrik inom sitt yrke och ser bra ut. Han uppvaktade mig oerhört intensivt och det slog allt jag varit med om tidigare. Men det var inte kärlek. Kärlek ser helt annorlunda ut.

Hustrumisshandel drabbar alla sorters kvinnor.
Alla åldrar, religioner och klasser.
Finns det någon enda gemensam nämnare, så är det att kvinnan är stark.
Och när hon blivit så nedbruten att hon inte bjuder något motstånd alls, då lämnar mannen ofta.
En svag kvinna har han ingen användning för.

Den vanligaste frågan är "varför går hon bara inte efter första slaget?" Fair enough.

Men det börjar aldrig med en örfil.
Det handlar om en (ofta flera år) lång nedbrytningsprocess som börjar med att mannen är lite taskig. Kanske lite sotis. Inget man inte kan se mellan fingrarna med. Men kvinnan får successivt lära sig att det är bäst att inte vara "jobbig". Inte ställa krav. Inte ha behov som kolliderar med hans. Kanske är det bäst att inte träffa de där kompisarna mer, för han blev ju så irriterad sist...
Bäst att stanna hemma från firmafesten så han slipper vara orolig och bäst att fira jul med hans släkt, det kan man väl bjussa på om man älskar varann?
Gradvis krymper kvinnans värld och nätverk och mannen får därmed mer kontroll.

I många relationer stannar det vid psykisk misshandel och/eller hot om våld.
Man kan komma långt med att vifta med knytnäven framför en totalt kuvad kvinna.
Eller genom att bestraffa henne känslomässigt i flera dar efter att hon kommit hem lite för sent och lite för glad.

I regel växlar det upp till fysiskt våld vid en förändring i relationen.
Första slaget kommer ofta t ex när kvinnan blir gravid, eller om hon hotar med att lämna. Saker som får mannen att känna att han håller på att förlora kontrollen över henne.

Alla sorters män slår.
Det har tex inget med klass eller religion att göra. Alkohol är inte en utlösande faktor och han slår inte i blint raseri för att han tappade besinningen. Den här typen av våld är alltid riktat och planerat. Såna här män slåss inte i krogköer och sparkar inte sönder busskurer. De slår sin kvinna hemma där ingen ser.

Och de ger henne i regel inte blåtiror eller brutna ben, utan drar i håret, knuffas, skräms, eller slår mot ben och bål så att blåmärkena inte syns. För om kvinnan måste söka vård eller sjukskriva sig, kan han ju bli avslöjad.
Och när våldet trappas upp så långt, är kvinnan i regel så nedbruten och isolerad att hon inte har någon att anförtro sig åt. Eller så ljuger hon för sina vänner, för att hon "lärt sig" att det var hennes eget fel.

Varför lämnar hon inte då?
Av samma anledning. Hon är ensam och nedbruten. Hon "vet" vid det här laget att hon är värdelös. Att ingen vill ha henne, att hon inte duger till nåt och att hon inte klarar sig utan honom. Ofta är hon rädd för vad han ska göra om hon går. Våldet trappas alltid upp när hon lämnar. Och hämnden kan pågå en livstid.

Jag hade tur. 
Jag fick hjälp av kvinnojouren.
Med hjälp av en helt fantastisk terapeut och otaliga stödsamtal har jag blivit "avprogrammerad" och i stort sett lyckats hitta tillbaks till den jag var innan allt gick snett. Jag har en ny man nu. Jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle vara möjligt, men med rätt person går det. Och han är annorlunda. Snäll. God. Tålmodig. Generös. Det är kärlek.

Jag får fortfarande flashbacks och överreagerar ibland på vissa områden.
Ibland kan det vara svårt att hitta vad som är "lagom" eftersom mina normer och värderingar inte räknades i min förra relation. Men det blir bättre dag för dag. Jag har dessutom utbildat mig och jobbar nu ideellt för Kvinnojouren, dels med rådgivning per mail/telefon och dels i ett skyddat boende. Utbildningen var läkande för mig och hjälpte mig snabbare framåt.

Om ni bara visste hur vanligt det är med misshandel i nära relationer.
Hur stort mörkertalet är. Hur många ni känner, jobbar med, umgås med som blir utsatta. I en undersökning från 2001 uppgav 46% av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för våld eller hot om våld av någon man. Varannan vecka mördas en svensk kvinna av sin partner.

Så, när din tjejkompis/syster/dotter/ kollega ser ut att må dåligt: våga fråga. 
Det gör skillnad.