lördag 14 juli 2012


Ett inlägg om kvinnomisshandel ...


För en tid sedan - jag kommer inte riktigt ihåg hur vi halkade in på ämnet - blev det diskussion om detta med att kvinnor ofta stannar kvar i relationer där våld är ett vanligt inslag.

Vi var åtminstone två stycken som inte för vårt liv kunde begripa hur och varför man blir kvar?
Bonita var en av dem som kommenterade - hon sade sig känna en som varit med om just detta - och jag frågade om hon kunde förmå den kvinnan att berätta om hur hon hade haft det, ja, för att liksom få en insikt i det hela.
En liten insikt.

Igårkväll när jag kom hem från affären, hade jag det här brevet i min inkorg.
Det lyder som följer och stort tack som berättade!


Jag levde under ca fem år med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt.
Han är intelligent och charmig. Framgångsrik inom sitt yrke och ser bra ut. Han uppvaktade mig oerhört intensivt och det slog allt jag varit med om tidigare. Men det var inte kärlek. Kärlek ser helt annorlunda ut.

Hustrumisshandel drabbar alla sorters kvinnor.
Alla åldrar, religioner och klasser.
Finns det någon enda gemensam nämnare, så är det att kvinnan är stark.
Och när hon blivit så nedbruten att hon inte bjuder något motstånd alls, då lämnar mannen ofta.
En svag kvinna har han ingen användning för.

Den vanligaste frågan är "varför går hon bara inte efter första slaget?" Fair enough.

Men det börjar aldrig med en örfil.
Det handlar om en (ofta flera år) lång nedbrytningsprocess som börjar med att mannen är lite taskig. Kanske lite sotis. Inget man inte kan se mellan fingrarna med. Men kvinnan får successivt lära sig att det är bäst att inte vara "jobbig". Inte ställa krav. Inte ha behov som kolliderar med hans. Kanske är det bäst att inte träffa de där kompisarna mer, för han blev ju så irriterad sist...
Bäst att stanna hemma från firmafesten så han slipper vara orolig och bäst att fira jul med hans släkt, det kan man väl bjussa på om man älskar varann?
Gradvis krymper kvinnans värld och nätverk och mannen får därmed mer kontroll.

I många relationer stannar det vid psykisk misshandel och/eller hot om våld.
Man kan komma långt med att vifta med knytnäven framför en totalt kuvad kvinna.
Eller genom att bestraffa henne känslomässigt i flera dar efter att hon kommit hem lite för sent och lite för glad.

I regel växlar det upp till fysiskt våld vid en förändring i relationen.
Första slaget kommer ofta t ex när kvinnan blir gravid, eller om hon hotar med att lämna. Saker som får mannen att känna att han håller på att förlora kontrollen över henne.

Alla sorters män slår.
Det har tex inget med klass eller religion att göra. Alkohol är inte en utlösande faktor och han slår inte i blint raseri för att han tappade besinningen. Den här typen av våld är alltid riktat och planerat. Såna här män slåss inte i krogköer och sparkar inte sönder busskurer. De slår sin kvinna hemma där ingen ser.

Och de ger henne i regel inte blåtiror eller brutna ben, utan drar i håret, knuffas, skräms, eller slår mot ben och bål så att blåmärkena inte syns. För om kvinnan måste söka vård eller sjukskriva sig, kan han ju bli avslöjad.
Och när våldet trappas upp så långt, är kvinnan i regel så nedbruten och isolerad att hon inte har någon att anförtro sig åt. Eller så ljuger hon för sina vänner, för att hon "lärt sig" att det var hennes eget fel.

Varför lämnar hon inte då?
Av samma anledning. Hon är ensam och nedbruten. Hon "vet" vid det här laget att hon är värdelös. Att ingen vill ha henne, att hon inte duger till nåt och att hon inte klarar sig utan honom. Ofta är hon rädd för vad han ska göra om hon går. Våldet trappas alltid upp när hon lämnar. Och hämnden kan pågå en livstid.

Jag hade tur. 
Jag fick hjälp av kvinnojouren.
Med hjälp av en helt fantastisk terapeut och otaliga stödsamtal har jag blivit "avprogrammerad" och i stort sett lyckats hitta tillbaks till den jag var innan allt gick snett. Jag har en ny man nu. Jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle vara möjligt, men med rätt person går det. Och han är annorlunda. Snäll. God. Tålmodig. Generös. Det är kärlek.

Jag får fortfarande flashbacks och överreagerar ibland på vissa områden.
Ibland kan det vara svårt att hitta vad som är "lagom" eftersom mina normer och värderingar inte räknades i min förra relation. Men det blir bättre dag för dag. Jag har dessutom utbildat mig och jobbar nu ideellt för Kvinnojouren, dels med rådgivning per mail/telefon och dels i ett skyddat boende. Utbildningen var läkande för mig och hjälpte mig snabbare framåt.

Om ni bara visste hur vanligt det är med misshandel i nära relationer.
Hur stort mörkertalet är. Hur många ni känner, jobbar med, umgås med som blir utsatta. I en undersökning från 2001 uppgav 46% av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för våld eller hot om våld av någon man. Varannan vecka mördas en svensk kvinna av sin partner.

Så, när din tjejkompis/syster/dotter/ kollega ser ut att må dåligt: våga fråga. 
Det gör skillnad.

9 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg. Tack.

    Det här är särskilt talande tycker jag:
    "börjar med att mannen är lite taskig. Kanske lite sotis. Inget man inte kan se mellan fingrarna med."

    Det gränsar väl till det vi alla varit med om, som är oundvikligt om man ska kunna leva tillsammans i ett förhållande. Att något vi tycker är oförargligt och helt normalt driver den andre till vansinne.

    Och handen på hjärtat, nog är det i många förhållanden en som ger efter mer än den andre. Man eller kvinna.

    Där någonstans finns väl skillnaden. För de flesta av oss når detta en acceptabel gräns, inget av det som vi tycker är verkligt viktigt ger vi upp och det eskalerar inte. Och våld förekommer inte.

    Men att tänka på det här gör det ännu tydligare för mig hur det börjar med något alldeles vanligt och acceptabelt och så går vidare...

    SvaraRadera
  2. annannan: under min korta studietid hade jag en klasskamrat som jag tyckte så oerhört mycket om och vi kom att prata om just detta och jag sade, som jag ofta gör, att jag inte kan förstå ..., osv.
    Men hon hade varit just en sån kvinna som blev kvar och jag minns hur oerhört förvånad jag blev; för - för MIG - var hon ju så stark och klok och den sista jag hade förväntat mig skulle hamna i ett sådant läge!

    Det är svårt sånt här.
    Lätt att vara tvärsäker.

    SvaraRadera
  3. Det var väldigt bra beskrivet av henne, ger förståelse hur det faktiskt kan utvecklas och att det inte är någon enkel situation som kan lösas direkt utan steg för steg går det utför. Mest förundras jag över hur kvinnan kan lita på en man igen men det ingår väl i själva uppbyggnaden att ändå tro något gott om någon mer och de onda tecknen vet ju denna kvinna allt om numera.

    SvaraRadera
  4. En nära vän till mig har precis lämnat sin man efter att under flera år blivit nertryckt och psykiskt misshandlad av honom. Det har pågått under många många år och vi är flera som önskat att hon skulle ha lämnat honom långt tidigare. Men vis av tidigare erfarenhet har vi istället för att säga åt henne att lämna sett till att finnas där, just för att hon inte skulle bli isolerad när familjen vände henne ryggen.

    För en dryg månad sedan hittade hon tack och lov styrkan att lämna. Det som är skrämmande är att trots att hon lämnat och fått hjälp av både kvinnojour och socialförvaltning efter att berättat för dem vad hon varit med om, dyker ibland tvivlen upp hos henne. "Kanske överreagerar hon", "kanske är allt överdrivet". Tankar som dyker upp nu alltså. Så djupt rotat är hennes tvivel på sig själv.

    Du kan inte förändra
    du kommer aldrig förstå
    det enda du kan göra är att gå

    SvaraRadera
  5. det kallas normaliseringsprocess. det som inte är normalt och acceptabelt blir det normala. Sker i alla samhällsklasser. Dessutom förekommer oftast perioder med överdriven kärlek och omsorg från mannens sida mellan varven. Kvinnas livsrum minskas till nästan ingenting.
    Det kan hända mig, och dig och vem som helst. Det gäller att stötta dessa kvinnor och inte fördöma eller skuldbelägga dem.

    SvaraRadera
  6. En natt för "tusen år sen" ringde en kompis till mig och frågade om hon och dottern (då knappt ett år) fick komma över för hon hade blivit slagen.
    Naturligtvis var hon välkommen. Jag trodde att hon hade fått några smällar, och fattade inte förrän hon kom vidden i det hela.
    Hon var helt sönderslagen på överkroppen och ansiktet och berättade att det pågått länge, även under graviditeten hade han misshandlat henne.
    Det som fått henne att gå när han somnat var att han börjat ge sig på dottern.
    Dagen därpå tog vi oss till sjukhus där de dokumenterade skadorna för en polisanmälan. I mina ögon var de väldigt nonchalanta, men jag förstod senare att för dem var det vanligt att kvnnor kom in för dokumentation och omplåstring och sen gick tillbaka till mannen.
    Min kompis bodde hos mig ett par veckor med dottern medan såren i ansiktet läkte.
    Sen sa hon plötsligt att hon skulle åka tillbaka till honom. Jag trodde inte mina öron, men hon tog sin dotter och åkte hem, till samme man som nästan dödat henne, samme man som misshandlade en baby.
    Hon hade vänner som ställde upp, hon hade möjlighet att åka långt från stan och bo där andra vänner bodde. Hon hade föräldrar som fanns till hands.
    Ändå gick hon tillbaka till mer misshandel.
    (Senare har de skilt sig och hon gift sig med en annan misshandlare)
    Jag har efter detta sett ett flertal fall av misshandel. Grov sådan. Mordförsök (där mannen skjutit med skarpladdat vapen efter den flyende kvinnan så grannarna ringt polisen).
    Och kvinnorna stannar ofta kvar.
    Därför att de tror sig kunna rädda denne känslomässigt skadade människa med sin kärlek.
    Det kanske är samma fenomen som gör att unga tjejer skriver brev till massmördare i fängelset och vill gifta sig med dem?
    Lite osorterade tankar på söndagmorgonen.
    Misshandel i nära relation kan se olika ut. Och visst är en hel del kuvade mentalt, kanske redan när de flyttar ihop med mannen. Men alla kan inte vara det, så enormt vanlig som det är med misshandel i nära relationer.
    För mig kvarstår frägan. Varför går de inte?

    SvaraRadera
  7. Jo, jag frågade en av de misshandlade kvinnorna varför hon inte lämnade honom, och då svarade hon: Han kommer aldrig att släppa mig, utan förfölja mig hela livet. När jag bor hos honom vet jag i alla fall var han är.
    Det är ju en tänkbar anledning. Men många som lämnat har ju blivit fria. Och det vete 17 om det är bättre att bo kvar, vara rädd och ta stryk än att flytta och vara rädd....

    SvaraRadera
  8. Dinah, det var jag som skrev texten. Och jo, det börjar med den mentala biten. Varje gång, så våld i nära relationer ser inte så olika ut som man kan tro. Det börjar inte med ett kok stryk som kom från ingenstans. Det klarar nog de flesta att lämna fortare än kvickt. De här männen börjar inte med en smäll på käften. Allt handlar om kontroll och styrning av kvinnan. Våldet trappas gradvis upp, gränserna för vad som är normalt och acceptabelt flyttas hela tiden. Normsliseringsprocessen gör att kvinnan till slut inte klarar att lämna, eftersom hennes självkänsla blivit så låg att hon inte tror sig kunna klara sig själv. Hon har inte fått tänka själv på länge, hennes gränser och värderingar "gills" inte, därför är hon helt vilsen. Kanske hotar han med att döda henne om hon går. Döda hennes husdjur. Ta barnen ifrån henne. Och dessutom, tryggheten i det välbekanta gör att hon sitter fast, hur ont det än gör. Jag förstår faktiskt inte hur det kan vara så svårt att förstå det här fenomenet. Det är ganska enkla psykologiska mekanismer trots allt.

    SvaraRadera
  9. Maria, jag vill gärna komma i kontakt med dig. Hör av dig om du vill.

    SvaraRadera