måndag 13 augusti 2012

Ann i Göteborg minns det bästa ...

Det bästa i veckan var nog klädbytar/säljträffen som jag var med och arrangerade här i Göteborg.
Jag är medlem i en Facebookgrupp, som heter Fancy Fatshion. 
 
I den gruppen kan man sälja och köpa kläder i stora storlekar, men även väskor, skor, smycken och annat smått och gott.
Det är en sluten grupp med kvinnor, som har svårt att hitta fräcka, fina kläder i sina storlekar och där allt snack om vikt upp eller ner och liknande är bannlyst.
 
I lördags hade vi en träff “på riktigt” i Göteborg. En tjej hade hyrt lokal på skolan där hon jobbar och dit strömmade ett tjugotal glada och förväntansfulla kvinnor, släpandes på IKEA-kassar i mängd.
Jag packade in en hel del och tog med.
 
Allt hängdes upp och spreds ut på bord och det var fritt fram att prova, förhandla och handla. 
Det härliga var att alla kunde känna sig helt avslappnade med att riva av sig tröjan och prova en top eller klänning. Sånt man inte gör annars för att man inte vill visa sin tjocka kropp för andra.
Men här var ju alla likadana.
 
Oj som det skrattades och pratades och inte var det jag som sålde nåt, men jag hade mer med mig hem än jag bar dit. Så sa många, men någon måste ha blivit av med lite grand i alla fall.
 
Vi hade ordnat fika också och alla delade lika på lokalhyra + fika och tiden gick alldeles för fort.
Efteråt sa alla att “detta måste vi göra om snart igen”.
Så roligt det var att träffa alla som man “kände” från nätet på riktigt.
 
Jag fick höra många historier också om hur jobbigt det är att vara STORARTAD och hur omvärlden ser på en.
En kvinna berättade för mig att hon sedan tioårsåldern aldrig hade andats med magen, eftersom hon alltid gått och dragit in magen, så att den skulle se mindre ut!!
Sånt tänker inte “normalstora” på – hur mycket energi STORARTADE kvinnor lägger ner på att försöka passa in i normen.
En insikt alla borde skaffa sig snabbt – inte minst konfektionsindustrin.
 

1 kommentar:

  1. Vilken härligt underbar idé!

    Jag passar kanske inte in i konceptet, men jag är glad att det finns.

    SvaraRadera