tisdag 9 juli 2013

Mina tio låtar ....



Inspirerad av Steel City Anna hakar jag på .....

1. Det är tidigt 60-tal och jag sitter på bussen som ska ta mamma och mig till mormor i Dikanäs.
I mitt knä har jag boken om Petter och hans fyra getter och någonstans i närheten av Dajkanvik sjunger mamma den här sången som hon ofta sjunger för mig.

2. Mitten av 60-talet. Jag har fått en grammofon av enkelt slag och hos Bergströms Radio & Tv köper jag min allra första singelskiva, i vinyl. I affären står herr Bergströms fru Britta och tar fram skivor som man får provlyssna .., en slags telefonlur med spiralsladd sitter fäst i ett bord och så drar man upp luren och håller den mot örat, allt medan tant Britta lägger på skivan.
Det var den här.

3. Slutet av 60-talet.
Dungers Konditori på Storgatan i Malå (inte långt från radioaffären) och där sitter vi om kvällarna och gör egentligen ingenting annat än pratar om den senaste kärleken (Lars-Gunnar, alternativt Hans-Olof, ja, det var dubbelnamnens förlovade tid ...) och i ena hörnet står en jukebox och jag spelar samma skiva om och om igen.
Enjängd är bara förnamnet.

4. Hösten 1969 och våren 1970 bor jag i ett hyresrum i Lycksele.
Jag är omåttligt förälskad i en ung man utan dubbelnamn, han heter Gunnar och kör moped och jag lär mig att urskilja just hans mopedknatter bland alla andras. Min bästa kompis heter Per-Ola och vi berättar allt för varandra och flera decennium senare när vi pratas vid, säger han att ..."å, Elisabet, så fort jag hör den här biten tänker jag på dig .., du spelade den jämt!"

5. Mitten av 70-talet.
Kungsängen utanför Sthlm.
Nu går det undan - jag är tvåbarnsmamma och kassörska -.
Någon gång per månad eller åtminstone varannan, är det fest hos goda vänner, alla kollegor till mina barns pappa. Jag, som inte är någon festmänniska, blir nervös (samlad-tropp-syndromet) och inte förrän jag en augustikväll (fest hos Ulf och Gunilla) går dit i mina fina jeans och en ljusblå blus/skjorta, känner jag mig som mig själv och har så roligt!
Värdinnan Gunilla älskar att dansa och går ofta på Baldakinen i Sthlm.
Men då, i vardagsrummet i Jakobsberg, då dansade vi till sån här musik.

6. 80-tal. Vi har flyttat hem till Västerbotten och varit med om vår första charterresa.
I min mage ligger en liten Anders och skvalpar omkring, jag spelar hela tiden samma sorts musik och att han inte - per automatik - sjunger såna här sånger, är för mig en gåta.

7. Början av 90-talet.
Jag arbetar i en liten kvartersbutik - Fridhems Livs - i Ystad och tillbringar var förmiddag med att skiva pålägg i tre timmars tid. I fönstret ut mot innergården står en liten bandspelare och där spelas  detta och jag blir glad, ja, t.om detta att skiva sladdrig rostbiff går bra.

8. Nytt decennium.
Skilsmässa och liten etta på Regementsgatan.
I en veckas tid bor Husletarmannen på min soffa och visar mig en annan sorts musik.
Helt underbar är den.

Mamma

9. I april 2008 dör min mamma.
På begravningen - som verkligen blir så underbar - sjunger vi hennes älsklingssång två gånger på raken, ja, just det, vi tar en repris och jag är säker på att mamma ler i sin himmel.
När vi bär ut kistan, dånar detta i Pingstkyrkan i Ystad (jag viskar till den som sköter cd-spelaren "höögre ljud!") och den som sjunger (från en cd-skiva) är den då nästan 100-årige Harry Holtti från Finland; god vän till mamma och en gång pastor i Missionskyrkan hemma i Malå.
Vi hjälptes åt att bära ut kistan; längst framme gick mina barns pappa och Anders, sen Maria och jag själv och där bak Gösta Eriksson från Malå och Marias man Peter.
Jag glömmer det  a l d r i g.
Och bakom gick lille Emil med en korg med blommor som fick följa med kistan ut i bilen.


Den Samlade Troppen ...

10. Ett nytt liv.
Jag träffar (eller har redan träffat) en småländsk pensionatsvärd som är mörk i skinnet och inte har något emot att gå i Samlad Tropp. Den första midsommaren som vi firar tillsammans är jag kräksjuk av nervositet och på Gunvors altan i Steninge sitter halva släkten samlad och sjunger och sjunger.
Den här, bland annat.
Och jag överlevde verkligen.

Se där, det var mina tio låtar.
 Och dina ...?

2 kommentarer:

  1. Många fina låtar! Det är intressant hur visa låtar kan illustrera en hel tidsperiod i ens liv.

    SvaraRadera
  2. Steel City Anna: ja, visst är det! Och tack för idén!

    SvaraRadera