söndag 8 september 2013

Söndag i september ....


Projekt Fönsterputsning.
I vanliga fall är det mest undertecknad som putsar fönster, men köksfönstret når jag inte från utsidan och för att alls kunna putsa, måste man bygga upp en liten ställning (oftast vinglig) och pv säger att "nej, aldrig i livet att du klättrar dit upp och faller och pajar protesen!", så då blir det ju han som får ta hand om det hela.
Det går si-så-där.


Detta nådens år 2013 tar sommaren aldrig slut.

Även idag blir det frukost ute på altanen och knappt har vi satt oss till bords förrän sigge kommer jaaaamande, så där som för att berätta att "här är jag .., ställ genast fram maten!"

Jag hör svalor (men ser dem inte) och från slänten till hörs en fågel med ett knäppande läte .., kanske vet någon vad det kan vara för krabat?

Bild: Jens Assur

Läser ett helt fantastiskt reportage i DN!
Det handlar om Sao Paolo i Brasilien, en stad där all utomhusreklam är förbjuden!
Tänk er själva ..!
Så här står det: "Lagen om den rena staden föreslogs 2006 som ett led i kampen mot vad den konservativa borgmästaren Gilberto Kassab kallade visuella föroreningar, det vill säga reklam i det offentliga rummet."
Sen fortsätter det lite längre ner:
"15000 reklamskyltar monterades ned eller, i vissa fall, lämnades tomma, vita som monument över en död och misslyckad vision om staden".

Bilderna som täcker två uppslag, är tagna av jämtlänningen Jens Assur.
Jag tycker att hela idén (med en reklamfri stad) är helt fantastisk och tänk, om detta (Sao Paolo) hade jag absolut ingen aning!

(Det finns annat som man inte har en aning om. I min systers mail läser jag att det har varit val i Australien och om man inte utnyttjar sin rösträtt, blir det böter!)


Man kan ligga på sin soffa eller i sin säng och läsa de allra mest fantastiska romaner, men ingenting går upp mot själva livet.
Mot vardagen.
Att läsa minnesord om människor som inte längre finns .., minnesord som liksom väcker människor till liv, så där så dom stiger fram och nästan tar-i-hand-och-hälsar-och-säger-här-är-jag .., det är - i mina ögon - långt mer fängslande än alla Nobelpristagares böcker.

Så idag, en söndag i september, läser jag på DN:s familjesida om det äkta paret Norma och Victor Marin .., om Victor som i 15 års ålder började arbeta som chilensk cowboy och som tillsammans med sin far Julio, drev boskap över Anderna till Argentina.
Vilket äventyr!
Och Norma som arbetade som städerska i Akademiska Sjukhusets kafeteria .., hur många människor har hon inte hälsat på under dom åren?

Och jag läser också om Jan som inte heller längre finns i livet och som vann en tävling där det gällde att spänna ut magen mest, vilket får mig att le.
Hans barns kamrater (som har författat dom så varma minnesorden)  skriver så här: " ...., han (Janne) var också en sådan person vi alla ville bli som stora."

 Allt det läser jag om den här soliga söndagen i september.






1 kommentar:

  1. Jag läser både minnesord och födelsedagsintervjuer och tycker precis som du att det är spännande med andra människor och deras liv.

    SvaraRadera