måndag 22 juni 2015

Tack och adjö Ghana ....!


Så har den kommit då, vår allra sista dag här i det här fascinerande och kontrastrika landet Ghana.
Vad kommer jag att minnas?

Jo ....

Jag kommer att minnas alla människor - ofta kvinnor - som  ligger ihopkurade eller utsträckta och sover bland skräp och smuts på trototarerna; bland svarta plastpåsar som fladdrar omkring och bland allehanda skräp och doften av urin.
Jag kommer också att minnas alla välklädda kvinnor och män .., så fina i sina klänningar eller vita skjortor och mörka byxor! 

Jag kommer också att minnas alla kvinnorna på motsatta sidan trottoaren som sitter där och försöker sälja sina varor .., fiskar av olika slag som är fint uppställda (stående) i korgar .., alla kryddor .., kläder, plastbyttor, cd-skivor, frukter ..., och jag kommer att minnas all musik som dånar från högtalare och allt tutande.

Och frisörsalongerna på trottoarerna. 
Män som sitter på en liten pall och så en enkel spegel upphängd på muren bakom och så klipps håret.
Ååå, så jag önskar att jag hade vågat fotografera, men att komma med en kamera är inte särskilt populärt. Någon berättar att det har att göra med rädslan att bli hånad .., att vi europeer ska göra oss lustiga över ett annat sätt att leva. Det kan man ju förstå och alltså får kameran ligga i fickan och vila.

Hettan och luftfuktigheten och mitt ständigt lockiga hår, kommer jag att också att minnas.

Jag kommer också att minnas resan till nationalparken och vandringen på hängbroarna .,. all hjälpsamhet när jag hade svårt att ta mig ned till ground zero igen .., den branta stigen och alla hjälpsamma händer som sträcktes ut ..., och alla ödlorna, förstås.

Jag kommer att minnas den obeskrivliga hettan .., svetten som lackar så snart man går utanför dörren .., kråkorna som kraxar ..., gamarna som flyger högt och som jag ser när jag ligger på rygg i poolen här där vi huserar ... . 

Och jag kommer att minnas AP:s omtänksamhet när hon ställde fram sin laptop och sa "mamma, jag har absolut ingenting viktigt på den här, det gör ingenting om allting försvinner, använd den så mycket du vill!" (hon anade förstås min rädsla för att sabotera nåt viktigt ..).

Att jag inte har sett en enda ghanian som röker, är något annat som fastnat i mitt minne.




Här är vi på toppen av Elmina Castle och går en guidad tur tillsammans med kanske tio andra personer; mest ungdomar och så ett par från Canada. Den unga kvinnan har sett att vi (hon och jag) har exakt likadana kameror och hon frågar mig om jag möjligen kan hjälpa henne att få till så att det blir blixtbilder, men jag använder ju  a l d r i g  blixt och vet knappt hur man gör, men det fixar Anders och det är hennes långe pojkvän som tar bilden av oss - Anders har redan gjort sammaledes för dem -. 

Det besöket där, det kommer jag att minnas.

För att inte tala om Anders till synes totala oräddhet för att möta vilt främmande människor. 
När vi igår besökte Cape Coast och staden Elmina, så stod vi på toppen av det som en gång varit ett slavfort (där fångarna förvarandes innan dom skeppades iväg över havet) och där, på toppen såg vi ut över havet och alla fiskebåtarna och Anders sa att han ville gå ner till stranden innan vi åkte till Accra igen.

Så det gjorde vi, Anders och jag själv.
Några män i 40-årsåldern satt vid en av fiskebåtarna och närmare stranden var ett femtontal unga pojkar samlade och dom blev som getingar runt en sockerbit när Anders närmade sig och dom frågade var vi kom ifrån och beundrade hans tatueringar och hälsade på det där typiska viset som jag inte har lärt mig ännu .., och jag kände mig en aning trängd, tänkte på kameran som Anders fått låna av sin pappa och såg för min inre syn hur vi kanske skulle bli ..., men Anders, han stod där bland alla pojkarna och plötsligt tar han av sig kepsen och börjar stå på händer i sanden och det blir skratt och ännu mera skratt och han tar bilder av dem alla och en av dem, han som heter Augustin, ber att få bilden hemskickad, så på baksidan av Anders visum skrivs mejladressen ner och jag står intill och tänker att detta är bara så totalt underbart!

Bilden längst upp togs av Anders och det var dom pojkarna vi träffade.

En annan dag lämnar Anders stranden och går ut på strövtåg, in bland skjulen och smågatorna som nästan inte är några gator  ..., och aldrig i livet att jag hade gjort det ensam ..., och han upptäcker en liten kattunge med nyss öppnade ögon och vars mamma har tackat för sig och en man säger att den kattungen blir inte långlivad och när Anders har klappat den, jaaaamar den och vill följa efter honom och om detta berättar han senare, när han återvänder till beachen där jag då befinner mig.

Ja, så är det. 
Mest av allt kommer jag att minnas alla möten.
Och mannen som - när Anders skulle ta närbilden av mina lockar och  jag stod still och inte log det minsta - passerade oss och ropade "smile!" och sträckte tummen upp när jag gjorde just det, även om det nu inte skulle synas på bild ,-)

Ikväll klockan 22.10 lyfter hopefully KLM-planet och vid elvatiden i morgon eller kanske tolv, landar vi lika hopefully på Kastrup och sen blir väl allt som vanligt igen. 

Tack livet, vill jag säga, för den här resan.
Och tack världens bäste son som har varit bästa tänkbara ressällskap och känts som en stoooor trygghet när vi rört oss på kringelikrokmarknaden där försäljare ropar och vill dra in en för att titta  på tyger eller hantverk som dom förstås alltid har gjort själva....

Till er som följt med på resan, via bokstäver - Instagram och Facebook - säger jag TACK! 
Det har varit ett nöje att ha er med! 

Elisabet




15 kommentarer:

  1. Elisabet! Det är vi, dina läsare, som ska tacka dig för allt du har delat med dig. Du skriver och fotograferar med hjärtat. TACK!
    Hälsningar Harriet i Bollebygd. Och varmt välkommen hem till " det vanliga livet" som du alltid berättar så ovanligt målande om.

    SvaraRadera
  2. Jag har också rätt svårt för att ta bilder i främmande land där det finns människor. Man vet aldrig hur de reagerar. Vissa religioner tillåter ju inte att man blir avbildad. Men med mobiler överallt blir det väl mer och mer oundvikligt att man hamnar på bild någonstans.

    SvaraRadera
  3. Gissa om det har varit roligt att följa med dig! Men det har blivit lite sporadiskt på grund av mycket arbete och egen resa, så jag ska ta det samlat en gång till:-)

    SvaraRadera
  4. Tack för att vi har fått följa med på er resa. Underbara bilder och text som känts som om vi var med er där. Välkommen hem till Sverige igen!

    SvaraRadera
  5. Å jag plockar fram en näsduk...

    ♥ ♥ ♥

    Barbro/walkaboutsweden

    SvaraRadera
  6. Ja tack för långresan! Så härligt och intressant! Och det kommer väl fler bilder kan jag tro ;)

    SvaraRadera
  7. Även jag har följt dina inlägg men är ju dålig på att kommentera nowadays som du vet :)

    SvaraRadera
  8. Tack snälla gulliga Elisabet för att du lät oss följa med på din resa. Du skriver så levande och personligt och bilderna är härliga.
    Lena i Östersund

    SvaraRadera
  9. Vi som går här och haltar "bakom de höga granarna i Dalarna" - ja, vi tackar för din resa som vi fått vara med på och önsakr dig Välkommen hem.

    SvaraRadera
  10. Jag har också njutit av att få resa med bland text och bilder. Fast egentligen så hade jag gärna varit med på riktigt :-))

    Visserligen så skulle jag nog ha svårt för mycket tutande och diverse "dofter" men får jag bara bo och sova bra så fixar jag det.

    Välkommen hem till Swiiden och ser framemot ännu fler bilder. Go tur Norröver!

    SvaraRadera
  11. Så kul att läsa och se de fina bilderna. / Lena, som snart åker till Cuba. Halland blir först senare i sommar.

    SvaraRadera
  12. Och tack till dig underbara människa som delar med dig av allt så generöst!
    Sitter med gråten i halsen och blir så berörd.

    Kram! ❤️

    SvaraRadera
  13. Det är nästan som man varit med på resan

    SvaraRadera
  14. Välkommen hem!! Vi har saknat dig!!!mycket!!!!

    SvaraRadera