torsdag 14 juli 2016

Dag 5, från Poolewe till Rafford ....


Hotellet i Poolewe tycker vi verkligen om!
Vi har var sin säng, där är vettiga sänglampor, fin utsikt och ett härligt badrum!
På den nedre våningen (sedvanlig ganska brant trappa till övervåningen där vi har vårt rum) står frukosten uppdukad. Jag hade sett bild på den i annonsen och tyckte att det såg så fint ut och ja .., jag inser att man inte kan välja boende enbart på bilder, men det är väl i princip så jag gjorde.
(Pv överlät hela den biten till mig).

Och efter frukosten tar vi fram kartan och beslutar oss för att åka rakt norrut


Vi passerar den minsta kyrkogård jag någonsin har sett ..


Och jag faller nästan baklänges - för plötsligt upptäcker vi en  b e a c h, men att ta sig dit är krångligt och så är det förstås ebb och det tycks vara vårt öde att allt vatten ska ha tappats ur karet när man är badsugen.


Vi kör till Ullapool och tittar in i en  turistig butik som säljer miljoner rutiga plädar, stickade koftor och tröjor och tweedkavajer som påminner om min lärare i tyska hemma i Malå - Carl-Olof Sjölund -, men här finns även kepsar!

Ullapool. Här längs gatan parkerade vi .., köpte kepsen och drack kaffe i bilen.

Nu, äntligen .., hittar pv en keps som han blir nöjd med och jag säger att men åååå, du får den som present av mig! Det är inte den som är på bilden, den provade han i S:t Andrews, men det såg ut ungefär likadant i affären.

Bilden här ovanför har jag lånat från en sida som handlar om Ullapool och den vänliga Alison svarade snabbt och skrev så här, ja, när jag frågade om det var okej.
"Hello Elisabet,
So lovely to hear that you had a wonderful holiday in Scotland. All the pictures on the Cruise Scotland Web Page are “rights Free” so you are more than welcome to use one of the photo’s.  I thank you very much for asking.
Kindest regards
ALISON
Market Development Manager".



Nej, det är den här kepsen som han köpte. 
Eller förärades.

En keps gjord av Harris-tweed och den är bara så fin!


En sak är vi rörande eniga om: sicken tur att vi inte hyrde en större bil i Edinburgh - eller i Cornwall - för den delen.Var hundrade, tvåhundrade meter fanns mötesplatser som sannerligen inte var stora, men det funkade ändå.

När vi svänger av österut, ändras landskapet helt.
Borta är nu dom höga bergen och dalgångarna, nu är det slättmarker ., och tistlar i mängder!
Vackert, men på ett annorlunda sätt.


Ungefär så här såg resrutten ut.
Frågade pv hur många mil det kan ha rört sig om.
Vi började i Edinburgh och den rosa rutten gick sedan norrut.
Den blå pilen visar tillbakavägen.

"Kanske .., tja, sjuttio, nittio mil kanske ...?" säger han.


Innan vi svänger av mot Inverness och vidare österut, stannar vi till i Bonar Bridge.
Å, där är så vackert och ute i älven står fiskare och väntar på fin fångst ..., och här, i Bonar Bridge, händer nåt så fantastiskt!

Jag hade dittills, under hela resan, haft sååå krångligt med mitt gamla protesknä som ideligen låste sig och så fick jag gå strakbent. Oerhört jobbigt var det och det kunde hugga till så där så jag skrek högt. Och hur trött blev man inte - rent mentalt - på att inte veta när det skulle hända.

Men här .., jag skulle böja mig ner och knyta skon, satte foten på bilens fotstöd där man kliver in, böjde mig ner och så hörde jag hur det "klickade till"! Tänk, det kändes på en gång hur allt kom i rätt läge! Helt plötsligt kunde jag gå PRECIS som en vanlig människa och vi hade sett en rastplats på andra sidan bron, nu gick jag själv över bron och hela tiden tänkte jag ..."det är inte sant!!, jag går precis som man ska!"

Vilken outsäglig lycka och resten av resan kunde jag själv göra just så här; böja mig ner, få tryck på knäet uppifrån och vänta på "klicket"! Underbart!

Sen bär det iväg österut, mot boendet Sourbank House i Rafford.
Nog hade jag läst på informationen att "transfer kunde ordnas", men att det skulle vara så himla svårt att hitta stället, det hade vi aldrig kunnat drömma om!

S o m  vi letar .., vi kör längs slingriga småvägar och passerar pyttebyar .., kommer till sist helt fel och hamnar i staden Elgin där vi parkerar och äter god indisk mat och just då ringer värden på boendet och frågar hur det går..., och vi anar nog hans leende genom luren och han säger att han ska möta oss i Rafford .., ja, det är bara att vi slår en signal när vi är där.



Det gör vi också - vi stannar utanför den gamla stenkyrkan och så kommer då värden körande - och det ska visa sig vara stört omöjligt att hitta till deras hus, om man nu inte redan känner till det.
Ingen skylt vid vägen (någon kilometer bort), ingenting som talar om att här är det.

Nåväl, det går ju bra ändå och vi förstår varför det där med "transfer till boendet" står med på beskrivningen.

Värdparet  - Victoria och Paul - visar sig vara i 30-årsåldern och där bor även Victorias mamma. Ingen av dem är från trakten, från Manchester, tror jag.

"Kom ska ni få se hönsen ...!" säger Victoria.

Huset är stoooort och där finns en jättelik trädgård med höns och katt och liten kattunge och en bäck porlar utanför eller på tomten. Det är som en tropisk regnskog! Sååå fint!


Bilden från deras hemsida ...

Och på morgonen bjuds vi in det stora köket och får sitta vid ett rustikt bord, allt medan Victoria står och steker ägg bacon och gör i ordning frukosten. Hon har joggingbyxor och en kort tröja och går omkring i nån slags tofflor och vi får veta att hon väntar barn - på självaste julaftonen - och denna rara Victoria påminner så oerhört mycket om min f.d. arbetskamrat Mattias sambo Madelene (en sååå rar och mjuk människa) och kanske är det därför jag tycker så mycket om henne?



Nelson, familjens jätte till hund, hälsar gärna på i vårt rum.
Och åååå, så roligt att få hämta en boll!
Vi säger att det ska bli roligt att få träffa harry och nelly igen, även om det dröjer en vecka.
Såklart är det heltäckningsmattor överallt och man tänker på tidigare gäster som varit där och vilka spår man själv lämnar efter sig.


Wi-fi:n fungerar perfekt i huset och vi har även här var sin säng och jag ligger närmast fönstret och tror - när jag vaknar på natten - att det ösregnar, men det är porlandet från bäcken bara en bit ifrån huset som förvillar mig..

Och pv .., han kollar sin I-pad och tycker att livet med keps är som bäst.
Jag tror att han börjar känna sig som en riktig skotte.

Nästa dag ..., ska vi ta sikte på Edinburgh igen .., och försöka hitta biluthyrningsfirman och nästan få krupp av stress.

3 kommentarer:

  1. Vilken härlig reseskildring och verkligen härligt med knät!

    SvaraRadera
  2. Vad kul att ni hann se så mycket!

    SvaraRadera
  3. Vonkis: tack snälla!

    Steel City Anna: i jämförelse med andra tycker jag att vi inte hann så mycket .., inga muséer eller nåt sånt, inget whiskydestilleri .., men man kan kanske återvända och se ännu mera.

    SvaraRadera