söndag 17 juli 2016

Dag 8 ... från Edinburgh till London.


Det blir tidig uppstigning den här söndagen den 3:e juli; då har vi varit borta i precis en vecka och nu stundar tågresa från Edinburgh till London och därefter fyra dagar i Cornwall.  
Så tyst vi kan lämnar vi boendet .., stänger dörren närapå ljudlöst och värdparet sover förmodligen, så det blir inte ens ett hejdå. 

Jag tillhör den delen av mänskligheten som alltid vill vara ute i god tid.
Alltså får vi stå och vänta ett bra tag på den ganska ruffiga perrongen.
Pv går och köper trekantiga mackor som vi ska ha under resans gång och själv fascineras jag över alla ormbunkar som vi har sett under veckan i Skottland - precis överallt - och till och med här, på stationsväggen, växer dom och tycks frodiga!

"Ja, det här är minsann annat än vårt liv i den bruna kartongen!" tänker dom nog.

Det har väl inte undgått den som känner mig, att jag är den sämsta av shoppare, ja, jag finner helt enkelt inget nöje i att springa i butiker när jag är ledig.
Men på marknaden på Grass Market, där faller jag pladask för det här fina undulatparet, tillverkade någon gång på 50-talet .., dom säljs för åtta pund, blir mina och får därmed lämna pappkartongen och hamnar i stället i min ryggsäck.

På tåget däremot låter jag dom stå på det lilla-lilla bordet som vi har mellan oss (ett yngre par sitter på ömse sidor om oss, dom är på nån slags musik-kör-resa till London).
Till en början tycker pv att det är aningen pinsamt och lägger kepsen över dem, men sen ..., låter han dem titta ut över landskapet! Tänk, så roligt för små undulater som har tillbringat stora delar av livet i en pappkartong, att få komma ut och resa lite!

Och ni som varit med länge hos mig, minns kanske att jag i Ystad hade just en herr och fru Undulat som sedan visade sig vara fru och fru Undulat eller om det var tvärtom; dom var i alla fall av samma kön och det hade jag helt missat.
Möjligen .., är det därför jag blir så glad i den prydnadssaken?

På andra sidan mittgången sitter en familj från ..., ja, varifrån? Korsordet tycks svårlöst.

Redan hemifrån ordnade jag med platsbiljetter på det här tåget som till en början följer kusten.
Vi passerar Newcastle och några mil därifrån hade jag en gång i världen en brevvän.
  
Miss Alison Findlay, 19 Warsett Road, Marske-by-the-sea, Redcar  ..., var hennes adress och medan tåget susar förbi, undrar jag vad det blev av henne? 


Drygt fem timmar tar tågresan och väl framme i London - där det då är soligt och varmt!! - tar vi en taxi till hotellet som heter The Boltons och ligger i Kensington. Det finns människor som reser till London ungefär som en annan åker till Halmstad, men så är det inte för mig. Det här är femte gången jag är där och ändå känns det som att "komma hem".
(Första gången var år 1991 eller 1992 tillsammans med en då tonårig Anna, därefter med Maria och goda vänner till henne, så med Emma 2012, med mina döttrar, pv, Emma och två kompisar 2014 - det var då vi var i Hyde Park och såg Last night of the Proms - och så nu då. )

Bilder på booking.com visar i alla fall inte vårt rum.

Hotellet ligger på en gata där det vimlar av hotell; husen är vackra med ett par trappsteg upp till entrén och hotellfoajén är pytteliten men där är en läcker soffa och ännu läckrare kuddar i soffhörnet (vem bryr sig, tänker väl dom flesta ...) och den unga flickan bakom disken är vänlig och så får vi ta den lilla, lilla hissen upp till rummet.

Om jag säger att det rum som vi fått vore mer lämpligt för myror än för människor, så ljuger jag inte.
Om man tar ett stort steg från dörren, då är man vid badrummet (och där kan ingen storvuxen människa sitta på toan eller duscha) och tar man ännu ett stort steg, då är man framme vid dubbelsängen och sängens bortre långsida når ända till fönstret.
Mellan fönstret och sängen är det kanske femton centimeters utrymme.
Sen är det slut på det roliga.

Men på väggen minsann .., där hänger en jättelik tv-skärm, nästan som en bioduk är det!

Vad gör vi då den där enda kvällen i London?
Tja, vi lämnar det lilla rummet och går ut och för att hitta nånstans att äta.
Strosar omkring bara.
Valet faller på en libanesisk restaurang och maten är vanvettigt god..., för övrigt det godaste vi kommer att äta under hela semestern!


Tillbaka på hotellet upptäcker vi att wi-fi, nej, det fungerar inte, trots att det står att det ska finnas.
På "omdömes-sidan" har jag redan vid bokningen sett att det kan vara si och så med internetanslutningen och morgonen därpå, när en ny gäst närmar sig receptionen och klagar på just den biten, svarar receptionisten att "we are working on it".
Jo, jo.


Morgonen därpå blir det frukost på entréplanet.
Är hotellrummet litet och ynkligt, är frukostbuffén desto mer ljuvlig. Värdinnan - som visar sig komma från Polen - hon har studerat ett par år på universitet i Warzawa och är nu här för att ..., ja, för att komma ut i världen lite - är sååå pratglad och vänlig!

Och så bär det iväg till Victoria Coach-station där bussarna väntar och på utsatt tid, prick klockan tio lämnar vi stationen. Jag har fönsterplats och sitter och tittar ut över den här biten av världen och innan vi har kommit ut ur London, är detta vad jag ser; en man som står vid en husvägg och tar sig lite förmiddagsfika. På nånting som liknar ett el-skåp, har han ställt sin mugg.
För en tiondels sekund möts våra blickar.

Drygt fem timmar senare ska vi kliva av bussen i Plymouth för att försöka hitta vår andra hyrbil
och vi ska nästan falla baklänges av pur förvåning av allt som då möter oss.


4 kommentarer:

  1. Kul att se lite bilder från London. Längesen jag var där nu. Men flera pyttesmå hotellrum har jag sett :)

    SvaraRadera
  2. Det därmed hotellrum i London är ett kapitel för sig. Så många mystiska varianter. Och beskrivningarna kan man sällan lita på, när det gäller hotell av kategorin "under första klass".

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Steel City Anna och Bert Bodin: det här var det minsta hotellrum jag någonsin i mitt liv har bott på, men det var ju bara en natt, så det spelade ingen större roll. Tittar man på booking.com och det här hotellet, så ser man ju att det finns större rum, vi hade väl otur bara?

    På Copthorn Tara - också i Kensington - har jag bott tre gånger.
    Stoooora rum, gudomlig (men dyr) frukostbuffé och jättelik foajé med gott om sittplatser. Inte särskilt ombonat, men det känns som om hela världen samlas där ,-)

    SvaraRadera