söndag 11 december 2016

Tredje advent ....

Bilden från New York Times, men svensk fotograf, Jonas Ekströmer..

Gårdagen blev en dag till bristningsgränsen fylld av känslor!
Det var känslor som åkte kana hit och dit - mest dit - och som fick mig att sitta blick stilla i loppisfåtöljen och uppleva hur tårarna rann nerför kinden.

Först av allt fredspristagarens tal i Oslo som grep mig som inget annat tal gjort.
Det är ju självklart att ingen är fullkomlig; inte Colombias president Juan Manuel Santos heller, men tala .., det kunde han! Det kändes nästan som ett väckelsemöte. Man fick  h o p p!

Så blev det prisutdelning i Stockholms konserthus och när en av fysikpristagarna - David Thouless - lite förvirrad kom in på podiet tillsammans med de övriga, fick jag ont i magen. Jag tänkte att han kanske drabbats av kortslutning; av en propp eller nånting, men förklaringen kom senare .., herr Thouless lider av demens i sin linda. 

Ååå, så jag beundrade den unge studenten som ledsagade herr Thouless till sin plats och sedan hjälpte honom att ta emot priset och jag såg min egen mamma i allt detta och tänkte .., ååå, lille man, hur förvirrande ska inte detta vara för dig! 

Och sedan .., Horace Engdahl som läser upp talet till Bob Dylan och jag tänker på alla dessa frackklädda män som är som små eller större tuppar och så ska sångerskan Patti Smith sjunga för oss alla, men kanske mest för Bob Dylan ..., och mitt i allt kommer hon av sig och då tänker jag ..."men Gud, inte hon också!!", men så är det inte, hon är bara så förfärligt nervös och säger om och om igen "förlåt, förlåt mig" och jag undrar hur många manliga sångare som hade haft modet att säga "jag är så nervös, förlåt mig!"
Då rinner tårarna igen och jag önskar att alla i publiken hade velat ge henne stående ovationer, men hon kände nog värmen ändå.

Senare på kvällen - då hade pv kommit hem från Ljungby - var jag totalt slut på mentalt. 
Så många känslor som hade susat hit och dit! 
Så mycket glädje! 
Så mycket ömhet! 
Så många minnen! 


Just för dagen den mest onödiga skylt jag skådat .., vattendjup kanske 5 centimeter.

Och så blir det då söndag.
Tillsammans med friherrinnan (som numera är utan bil, vilket elände!) åker vi till Båtabacken i Haverdal där det lär ska finnas en stege. Nu ska vi minsann ta oss ett dopp!

Men det är förfärligt lågvatten och stegen, det är mest en ranglig historia och jag säger direkt att nej, jag avstår, jag kommer att ramla och aldrig ta mig upp och efter att ha kämpat vid stegen en stund ger även friherrinnan upp och beslutar sig för att gå i från land.

Blask-blask! Och illrödblå var hennes ben efteråt!

Nej, det vill sig inte! 
Det är halt på stenarna och jag håller henne i handen så gott det går (jag står på piren) och i stället för ett regelrätt dopp, blir det mer som ett blaskande, men det är ju nånting det också. 

Efteråt säger hon - som vi alltid gör - att det var skönt! 
Båtabackens pir ger vi 1 fisk av 5 möjliga. 
 
Och så ringer vi till pv och säger att han kan sätta igång ugnen; fikabrödet väntar på att gräddas .., och vi åker hem till Stensjö och då - men först då - kommer solen fram. Harry och Nelly blir överlyckliga; det är ju ett tag sedan friherrinnan var på besök och vi sitter i vardagsrummet och det är skidskytte på tv och livet känns bra.


Alldeles enkelt är det ändå inte det här med julglädjen. 

Mamma brukade säga att det ju verkligen inte lönade sig att vi som bor i lyckligt lottade länder utan krig och elände; ja, att vi deppar ihop alldeles inför världens sorg och bedrövelser - det hjälper ju ingen - och så är det ju
"Det är ju vi själva som skapat fred och lever i fred med andra .., inte ska vi skämmas då inte, men det hindrar ju inte att vi hjälper andra som råkat födas där helt andra förutsättningar råder".

Men att titta på bilder från Aleppo och andra ställen där det totala vansinnet brutit ut, ja, nog blir det knepigt att sitta i soffan och lyssna till hur underbar julen är.

Och jag får ett mejl som är det kortaste jag någonsin fått; det står bara "va?" och så är där en länk till hemtidningen. Så jag klickar mig dit och faller nästan av stolen .., där är en bild av en man i min egen ålder och så rubriken att Malås kommunalråd hastigt har avlidit.

Martin! Det är ju Martin !! 
Martin var min klasskamrat från ettan till nian .., ja, han var som en liten Emil-i-Lönneberga och den ende som vuxit upp på "landet" (fast så sa man ju inte hemma) med kor och häst och lagård och jag minns hur han en gång i lågstadiet blev stoppad i soptunnan (den var av brun hårdpapp) - den som stod i korridoren -  av klassens mer kaxiga killar, men Martin klarade sig alltid.
Och i vuxen ålder blev han alltså kommunalråd.

Nu är han död; den förste av klasskamraterna som seglar vidare.

Så har den här helgen varit.
Nu ska jag ordna med middag och vara glad för att man har livet i sig och ikväll är det Line of Duty och final i Allt för Sverige och kanske ska pv lyssna till president Santos tal.

Så är det.



1 kommentar:

  1. En haverdalsbo berättade i somras att det skulle byggas en ny brygga vid båtabacken.
    Det lät fint men så lågt vatten som det var nu så hjälper ju inte det! Kram från Eva

    SvaraRadera