onsdag 28 mars 2018

"Nej, det går bra ska du se ...." ....


... sa jag till friherrinnan när hon menade att det skulle kunna bli känslosamt, det där att åka och hämta hem askan efter Nelly.

Men så lite man vet om sig själv.

Först tog jag ned skålen som min pappa har gjort, hämtade lilla skinnet och lade det i botten av skålen och så knipsade jag av två gula tulpaner och sen åkte harry och jag iväg till Slöinge.
Solen strålade och hela världen var vit och jag grät precis alla tio kilometrarna till djursjukhuset.
På lokalradion pratades det om halkbekämpning av våra vägar.

Inte en enda ledig plats fanns på sjukhusparkeringen och från två bilar kom precis då hundägare med sina älsklingar i koppel. Vid det laget hade jag torkat tårarna, jo, men det skulle gå bra och allt är relativt här i världen, det räcker ju med att tänka på kriget i Syrien eller folkmordet i Rwanda. 
En liten hund som dör vid fjorton års ålder, ja, men så är ju livet.


Men väl inne vid luckan tappade jag alla orden, för jag visste att skulle jag säga ett pip, så skulle det brista och inte ett dugg hjälpte det att tänka på all världens elände och jag la huvudet i händerna och grät en stund och kvinnan i sin blå rock var vänligheten personifierad- hon väntade lugnt .., och när jag sansat mig lite, sa hon att jag skulle vänta.

Och så, efter en stund - då jag hunnit prata med en kund från affären som var där med sin hund som bajsade blod nåt hemskt - och som skulle hämta sin andra hund som, precis som Nelly, ätit nånting så det blev stopp i tarmen, så kom då samma vänliga sköterska med ett litet vitt paket som hon överräckte till mig. Lilla gumman!

Den lilla asken satte jag sen i träskålen i baksätet hos harry och jag öppnade locket och tittade in .., jo, där var en plastpåse med alldeles vitt pulver .., det såg så mjukt ut och jag grät ännu mera och just då kom en annan kund från affären och parkerade intill mig och sa glatt ... "men hej Elisabet, är du här!" och då samlade jag ihop mig, ja, hans hund skulle få suturerna bortplockade och vi pratade lite om att så här är det ju, det vet alla som har husdjur.
Inte ett dugg brydde jag mig om att jag var alldeles rödgråten.


Nu är vi hemma.
Pappas träskål med skinn, tulpaner och lilla Nelly i, står på ekskåpet här i rummet.
Man kan kanske tycka att det är fånigt med blommor och en fäll till lite aska, men det tycker inte jag.
Jag tycker att det är en slags respekt för ett fyrbent liv som givit oss så mycket.

Tack Nelly-Pelly, lillskruttan, nelly noshörning, lilla hönan och allt vad vi kallade dig!

7 kommentarer:

  1. Älskade Elisabet.

    Så sorgligt...

    ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  2. Lena visste att det var svårt!
    Vilken kraft ansträngning!
    Vi tänker på er!
    Kramar från Eva o Ulf

    SvaraRadera
  3. Ja, man vet aldrig hur man kommer reagera! Lilla vovven. Jag är en sån som gråter ganska mkt o även inför folk :) sist började jag gråta på jobbet när den här låten spelades, en så himla sorglig version av George Michael's Faith.

    https://m.youtube.com/watch?v=7h51Tvq4tWc

    SvaraRadera
  4. Oj, nu fick jag blankt i ögonen. Så fint berättat. Jag hade också frågor krokodiltårar!!’ Nelly den fina gumman!

    SvaraRadera
  5. NellyNos. NellyDarling. Nelsan. Lilla Råttan. Nelly Widner. Älsklingen. NellyNoshörning. Och...som jag alltid sa när vi gick och la oss: ”kom nu Mattes Kråka”. #älskadhund #saknadhund

    SvaraRadera
  6. Babsan, Walkaboutsweden, Steel City Anna, Turtlan, Eva på Frösön och AP: det känns lugnare nu. Jag har visat pv påsen med askan och det känns lite som ett riktigt avslut. Och så har Nelly hamnat inom glas och ram.

    SvaraRadera