torsdag 13 januari 2022

Dagens fönster och spridda skurar ....


Fönstret vilket genom bilden togs, det fanns förstås uppe i Kulturhuset. Det var Turtlan i Karlstad som tipsat om ett bra ställe att äta lunch på, men jag bara slog mig ned en stund i en fåtölj vid fönstret - maten lockade inte så där värst - men intressant var det att vila blicken på människorna vilka stod i kö och väntade på sin tur. 
Tredje sprutan kanske?


Överallt såg jag anslag om drop-in-vaccination !


Och lika mycket överallt syntes dessa matutkörare! 
Har ni inte läst Anders Teglunds bok som handlar om just detta  - Cykelbudet, är titeln - så rekommenderar jag den varmt! (Anders är son till Sven Teglund som finns i min länklista).
Detta att köra hem mat till människor har ju funnits länge .., och nu kör ju även Ica och andra ut varor, men detta har jag i alla fall aldrig testat själv - cykel/mopedbuden - alltså. 

Emma som legat hemma i covid, ja, för henne var det ju synnerligen praktiskt att få hem lunchen på det viset. (Vi fick även hem via Foodora när vi åt middag hos henne).
När den här bilden togs plingade det hur ofta som helst i mannens mobil. 
Nya körningar kanske?


Jo, konstutställningen var den verkliga orsaken till resan norröver och den var precis så intressant som jag hade förväntat mig, men det är ändå människorna jag minns mest. Som taxivärden utanför Centralstationen ., han som mest påminde om en tomtegubbe .., lite rundmagad och med ett så vänligt leende. (Eller var det att han stod med händerna bakom ryggen och såg så trygg ut? I min ålder, kanske?)

Precis när jag hade kommit där han står och stod med mina väskor och funderade åt vilket håll jag skulle gå .., såg han min tvekan och log så varmt och jag frågade var Freys hotell låg .., ja, det skulle ju vara alldeles här intill. Då log han ännu mera och pekade med handen och sa .."du ser gamla posthuset .., där ligger det, på samma sida av vägen, en bit bort bara!"

Jag minns också kvinnan som hade så vackert vitt hår, hon såg ut som ett litet troll och jag sa - när jag passerade henne - "men vilket otroligt fint hår du har!" - och hon höjde armen och skrek "dra åt helvete kärringjävel!" 
Ojdå. 

Eller tågvärdarna igår på MTRX-tåget som förpassade en icke-betalande-passagare av tåget och som fick höra hur hemska människor dom var och jävla paragrafryttare och annat långt mycket värre och i Södertälje stannade tåget och den argsinte fick stiga av och det hördes haranger av okvädingsord, men männen behöll hela tiden fattningen var artiga mot tjyvåkaren. När jag klev av tåget i Göteborg, mötte jag en av tågvärdarna och berättade då hur oerhört elegant jag tyckte att dom skötte det hela. Bestämt, men ändå respektfullt.


Innan resan: hos Pocketshop inhandlades en bok så att jag skulle ha nånting att ägna mig åt på kvällarna. Problemet (som inte var något egentligt problem) var att jag var så trött på kvällarna, så inte en enda sida öppnades, inte förrän jag väntade på tåget till Göteborg igår. 


Att jag tillhör de enjängdas skara, det vet ni ju om, men vi är minsann flera i den föreningen. Och vände jag blad, så vad skådade jag där, om inte ännu ett "vagt påminnande". Ska bli spännande att se hur många det blir innan det hela är tillända. 


I övermorgon fyller jag år. 
Sextioåtta. 
Tänk, vilken otrolig förmån att ha fått leva så länge! Enligt en kalkylator på nätet har jag fram till idag levt i 24835 dagar. Det är ju helt sanslöst! Så mycket som hade kunnat hända på alla dessa dagar! 

Man hade kunnat ramla nerför trappan hemma i Malå och slagit i bakhuvudet och blivit liggande likt en grönsak eller inte alls funnits till efter sådan vurpa. 

Eller bilolyckan en natt i början av oktober .., jag var sexton år och tidningen Västerbottens-Kuriren skrev "det måste betecknas som ett under att ungdomarna klarade sig med livet i behåll". Dagen därpå skrotades bilen och själv låg jag på plastikkirurgen i Umeå i tio dagar och missade min storasysters bröllop i Stockholm.

Eller när jag i min ungdom åkte motorcykel från Fjällbacka till Göteborg; jag var spätta och satt där bak och den unge mannen som körde (inte mina barns pappa) försökte nog slå hastighetsrekord. Så lätt att det hade kunnat sluta illa. Jag minns en omkörning som han gjorde och hur en mötande bil tuuuuutade i något som liknade panik. 

Och långt, långt senare ..., insjuknandet i covid och blickarna hos pv och äldsta dottern när jag lastades in i ambulansen. Hjärtkrånglet i slutet av augusti. 
Så mycket som hade kunnat sluta annorlunda. 
Det känns ibland som om liemannen gått bakom och vässat lien lite.
Men också .., som om skyddsänglarna haft det ganska kämpigt. 
(Ler för mig själv när detta skrivs .., ser för min inre syn hur dom torkar svetten ur pannan och pustar ut. Jag har dyrt och heligt lovat dem att aldrig mera - i sandaler - gå ut på stentrappan där nyfallen snö ligger ovanpå is.)

Men hittills alltså .., hela tjugofyratusenårttahundratrettiofem dagar!
Tulpanbuketten har jag köpt till mig själv, mer som att fira. Eller kanske för att hedra alla skyddsänglarna. 
Å, tack livet att jag har fått vara med så länge!


12 kommentarer:

  1. Och jag är tacksam och glad att fått följa dig lite under resans gång

    SvaraRadera
  2. Grattis till morgondagens 68 år. Önskar dig många fina år framöver.

    SvaraRadera
  3. Babsan: detsamma, säger jag!

    Gunnel: jag tänkte fel, det är först i övermorgon! Heja, ytterligare en dag som sextiosju :)

    SvaraRadera
  4. Stort grattis i förskott!
    Då är du årsbarn med min lillasyster i Kalmar. Själv fyller jag 69 i slutet på maj så vi är sk. pseudotvillingar min syster och jag (mindre än 18 mån, mellan oss). Själv har jag inte levt ett fullt så äventyrlig liv som du men upplevt mycket ändå. Jag är nog lite fegare.

    SvaraRadera
  5. Marianne Ekwall: Nej Marianne, du var nog inte alls fegare, mer troligt att du hade mer förstånd :)

    SvaraRadera
  6. Nu blir jag osäker om lunchstället. Vi satt mycket högre upp än din bild. Högst upp i huset och då tittade man ner mot Sergels torg mer än din bild. Det finns fler mat o fikaställen där i huset tror jag. Vi var på 5-6 våningen.

    Kanske inte enbart katter som har nio liv. Här är det rejäla vågor i Spanien, en lastbil i Hufvudstaden och en och annan motorcykeltur också. En bilkrock men absolut inte lika illa som din. Detta i Spanien var nog snäppet värre än lastbilen. Tänkte att nej inte kan jag drunkna på en semester! Jädrans vad jag simmade på mot land då i vågorna som sög utåt. Någon däruppe som kanske hjälpte mig?

    SvaraRadera
  7. Turtlan: du har rätt! Jag kom in från fel håll och travade upp tre våningar och hade jag liiite ont i baken innan, hade jag ännu mera ont när jag väl kom upp. Teaterbaren, hette den här där jag hamnade.

    SvaraRadera
  8. Mitt farligaste var i en skidlift i Ammarnäs 1987. Den släppte och vi kanade på linan o krockade med bakomvarande. Personen bredvid mig dog. Jag klarade mig med skador på ena benet som renderade mig fyra månade på NUS första vändan. Så jag är också tacksam över att fått vara med så länge. Dessutom har jag snart överlevt båda mina föräldrar. Instämmer med övriga kommentarer att du skriver så trevligt om dina upplevelser hemma och borta. Grattis i förväg! ellem

    SvaraRadera
  9. ellem: men så gräsligt hemskt! Och tänk, vilka upplevelser/minnen man kan bära på! Hu! Tack för att du delade med dig och tack för vänliga ord.

    SvaraRadera
  10. Bert Bodin: vilken gåva det är! Idag 24836 ..., inte illa!

    En vanlig man: tack till dig också!

    SvaraRadera