torsdag 31 mars 2022

    En torsdag ...

Vaknar till solsken. 

Egentligen vaknar jag redan klockan tre .., uppsöker "damrummet"  (beläget i det rum där pv sover) och där står pv vid det öppna fönstret och jag fattar ingenting ., tre på natten!! Jo, han har en musfälla under sängen och nu har den plötsligt slagit igen och nu slängs offret ut. Underligt att pv som i vanliga fall sover så hårt, vaknar av musfälle-smällen. Ja, jag säger bara det: det finns alltså en anledning till att jag ALDRIG tänker sova i det rummet.

Men för skatan (den på bilden) är det lugnt. Ingen fälla. 

Jag tycker om skatorna och blir så glad eller full i skratt när jag ser hur dom liksom tar över tomten, så snart vi går in och blir inne ett tag. Dom tycker nog att det här, det är är deras revir och vi har väl bara råkat komma hit av något misstag. 

Boet - längst uppe i björken - restaureras hela tiden. Nya kvistar hämtas och det måste tydligen vara exakt Rätt Pinne. 

Kommer ner till detta.  Solstrålar mot kuddarna. Å, bästa tänkbara!

Och den slitna ekparketten är ännu ljummen av värmen från kaminen.


Bilden:  syster Hildegard och syster Ann-Gerd (mamma, alltså) på den tiden det begav sig. Två starka kvinnor som, tillsammans med andra, hade arbetat i evigheter på sjukstugan hemma. Mamma brukade leende berätta hur tämligen unga och oerfarna (ofta danska) stafettläkare kom och viskfrågade vad mamma trodde .., ja, men kunde den här diagnosen stämma, vad trodde hon (eller andra sköterskor) och därefter gick läkaren ut och meddelade med myndig stämma vad han trodde. Så klokt ändå att fråga, tycker jag.

Igår råkade jag hamna på en tråd på Twitter där en sjuksköterska kom med tips om hur man kunde underlätta när man har dementa patienter (alternativt brukare på demensboenden). Tänk, om jag hade fått dessa tips när mamma var i den situationen, hur mycket enklare hade det då inte varit - inte minst för henne -! 

Detta att jag ofta (i alla fall till en början) rättade henne .."nej, men mamma, mormor har ju varit död i tjugo år!" och mamma som på det viset fick ideliga dödsbud. Det där slutade jag med, men det tog tid.
Kanske var det också ett sätt (för mig) att försöka behålla hennes förstånd. 

Nu tipsades om hur enkelt det var att distrahera tankarna hos den det berör. 
"Ja, pappa ..., hunden har fått mat, du kan vara alldeles lugn!"  (om mannen som var så orolig att den hund han haft - död sedan länge - inte skulle få mat).

Någon hade gett en orolig f.d. sjuksköterska rapportblad och penna och så fick kvinnan tro sig vara på en sköterskeexpedition och blev lugn. En annan fick vika servetter och handdukar och kände sig så nöjd. En väldigt orolig patient (dement) fick helt enkelt sitta inne i sjuksköterskeexpeditionen och bara vara där ..., så upphörde det ständiga vandrandet i korridoren. 
En tredje, en före detta lärare, fick en rödpenna i sin hand och några papper med ingen-viktig-text på och så rättades det prov för glatta livet. 
Helt underbart! 

Detta att få känna sig nyttig och värdefull .., att få arbeta lite. 

Man hade kunnat utrusta mamma med en blodtrycksmanschett, så hade nog hennes tillvaro känts betydligt bättre!  Och varför köpte jag inte garn och stickor till henne?

Hur väl minns jag inte kvinnan på ålderdomshemmet i Malå som stickade hälsteg .., säkert tio på rad .., det blev aldrig något mera .., aldrig en hel strumpa, men oj, vad hon var nöjd!
På golvet i sitt rum hade hon en uppstoppad killing som var morgon fick mjölk i en skål.
Säkerligen hade kvinnan haft lagård och varit en omtänksam bondmora. 
Å, det hade ju varit nånting för mig i samma situation!

Mina barn har sagt att om - eller när - jag blir dement, ska dom ge mig ett tangentbord så får jag sitta och låtsas skriva på bloggen. Hej bara, vad det ska skrivas!


Annat?
Den där lönnen jag såg från badrumsfönstret igår, visade sig nu på morgonen var en ek. 
Förstås. 
Överallt dessa ekar med sina torra, fnasiga löv!


För kanske tio år sedan - Gunnar i Jämtland var här på besök då - rök en syrénberså eller mer som ett hie av syréner vilka tog upp en stor del av gräsmattan, på den östra sidan. 
I den lilla "lunden" blommar nu drivor av scilla, nunneört och så dessa som väl är nävor? Ja, dom blommar inte ännu, men snart så. 

Det är för övrigt där som pElle ligger begravd.


Nävorna växer lite överallt .., även uppe på stenmuren som vetter mot grannens tomt. 
Hund och katt sover ännu gott här intill mig ., och jag  l u s l ä s e r   Bodil Malmstens bok "Sista brevet från Finistére), bara för att jag älskar den så omåttligt!

11 kommentarer:

  1. Vilka fantastiska tips från vårdare av dementa! Tänk om mamma hade fått bo hos dem... På hennes avd spändes de dementa fast i fåtöljerna för att inte vandra runt. Rullatorn låstes in i förrådet under natten.
    Vore tacksam om du ville dela länken till tipssidan du läst; ska delge tipsen till min framtidsfullmaktsinnehavare (oj så långt ord :-)
    / Carin

    SvaraRadera
  2. Carin: hon heter Emelie på twitter och kontot @vingadeyeliner , helt fantastiskt vilka goda råd man får!

    SvaraRadera
  3. Anna-Lisa som jobbade på ett demensboende hade känsla för detta. Det var en kvinna som ingen i personalen lyckades få i säng en kväll. A-L gick in och frågade kvinnan om de två inte skulle åka på dans senare i kväll? Jo, det ville hon gärna. Men, sa A-L, då kanske du ska lägga dig och sova en stund så du orkar dansa? Jo visst, sa tanten, la sig, somnade och sov till morgonen! Dansen hade hon glömt. Nån annan var så orolig för att inte korna fått mat. A-L sa att de var stillade, du hör ju att de är tysta. Min moster hade börjat bli dement. Vi träffades bara en gång per år, så hon hann ju bli sämre mellan vi sågs. En gång var hon väldigt orolig, för Anna Lovisa skulle stå brud idag och moster visste inte var eller med vem. Men moster, Anna Lovisa var ju din mamma, min mormor och hon har nu varit död sen -58, sa jag. Helt fel förstås. Men det är svårt att se att en person man känt hela sitt liv inte ”har koll”. Hon borde ju begripa att.... Och jag borde ju tänka på att det är ingen ide’ att försöka rätta, vet ju egentligen. Jag skulle ju aldrig rätta en dement person som jag träffat i jobbet t ex. Men nån som man känner väl, det är svårt att låta bli. ellem

    SvaraRadera
  4. ellem: UNDERBART! Ja, tänk vad vissa människor har den där rätta känslan; jag är inte alls säker på att det alltid är utbildning som är orsaken .., somliga bara "vet". Krånglar inte till det och man borde ju själv ha tänkt till, men jag tror att det är som du säger, att man är inte alltid logisk när det gäller ens anhöriga, iaf inte till en början när demensen börjar visa sig. Man vill ju så gärna att det inte ska vara så illa. Tack som delade med dig!

    SvaraRadera
  5. Oj, tänk att det är tio år sedan jag var där nere hos er, kanske dags att göra ett besök igen :-)

    SvaraRadera
  6. gunnar i vaplan: ja, det tycker jag! Harry håller på att vara gammal nu och snart helt grå om nosen .., han hälsar att det vore jättetrevligt med ett Gunnar-besök! (Det tycker vi alla!)

    SvaraRadera
  7. Yiipie. Gunnar kommer på besök. hurra hurra.

    SvaraRadera
  8. Så roligt att se syster Hildegard och din fina och kunniga mamma. Jag blir varm i hjärtat.

    SvaraRadera
  9. Irene Lunbmark Alm: och jag blir varm i hjärtat av din kommentar!

    SvaraRadera
  10. Irene igen: mamma sa ofta att Hildegard lätt hade kunnat vara läkare - eller läsa till läkare - så begåvad var hon!

    SvaraRadera