tisdag 26 juli 2022

Sol och regn och sol och blåst ...



Ungefär så har det varit mest hela dagen. 

Vi åker till hamnen och tar halvtolv-kaffe .., pratar med båtgrannen Anders som visar ett slags trick med franska träskruvor (och det ska ni veta att franska träskruvar är nåt alldeles extra!) och det blåser något rent omåttligt .., det smäller i mastlinorna (som väl heter "fall") och det viner i stagen och man får se till att sätta sig vid vindskyddet, men det är knappt att det hjälper. 

Räknar till tio ejdrar som simmar omkring i hamnbassängen. 

Pratar med ett äldre par som har hemmahamn i Grötvik, vilken är vår närmaste hamn, lite söder (och öster) om Tylösand. 



Nu är det äkta paret inblåsta här i Skallkroken och frun berättar att för några år sedan, då var det samma sak, men då i Ystad. Ja, just det ..., det kanske var samma år som vi själva blev kvar i nästan en hel vecka, just där.  En sak är ju säker: det är absolut en klar fördel om den som tänker tillbringa sin semester på en segelbåt tillhör den icke-stressade-delen av mänskligheten. Samma sak gäller el-bilsägare. Detta att vara flexibel är inte så dumt; att inte haka upp sig på om vinden gör som den vill och förändrar alla planer. Man får helt enkelt laga efter läge.

Nåväl. 

Kvinnan från Grötvik funderar på att ta sig ett dopp, men tvekar. Tycker kanske att det blåser för mycket? Hennes man har tagit på sig en blå regnrock.


Sen hemåt. 

Fortsätter att läsa Lucia Berlins novellsamling och fortfarande tycker jag om dem. Hon är makalös på att se detaljer .., som nu senast, från en akutmottagning. Lyssnar samtidigt lite förstrött till dagens Sommarpratare i P1, men det ger mig noll och intet.

Pv pysslar med hyllan till båten. Han har gjort flera stycken och målat dem vita. 
I morgon ska han hämta Edvin från förskolan, men även uträtta några ärenden på stan och inte minst, fixa ett foto inför körkortsförnyandet. Pv är av den sorten som ofta gör allt i sista minuten - något som kan göra mig halvt galen -, men i morgon lär det ska bli av. 

Har pratat med min syster i Skåne som nu låter åtskilligt piggare. Vi tror att hela familjen där nere har haft covid och att det är efterdyningarna av detta som drabbat dem och allra mest den äldsta. Hon har fortfarande hosta, men känner sig betydligt bättre. Bara en vecka kvar nu tills vår syster i Australien kommer hem - eller bort -. Fem veckor blir hon i Sverige och jag har lovat att möta henne på Kastrup.

"Så snällt av dig, så omtänksamt, nu slipper jag ligga och oroa mig och grunna över hur jag ska hitta rätt ...!" skriver hon i morgonens mejl. 

Det känns ovant att vara den i syskonskaran som kan åstadkomma någon slags lugn. Jag, som alltid haft lillasystersrollen. Ibland känns det som om ..., som om det håller på att ändras. 
Att rollerna byts ut.

4 kommentarer:

  1. Igenkänning.
    Jag är absolut inte den som gör allt i sista minuten och lyckligtvis är T likadan. Vi vill ha saker "ur världen" så att säga.

    Nu tog jag bort ett stycke text som lät mycket bittert.
    Det handlade om min egen syskonskara och om hur den yngsta gärna fick "ta hand om allt", när det verkligen gällde.

    Personlighet kan styra en - tänk om jag istället bara hade sagt:
    Jag orkar inte. Någon av er får ta hand om allt...

    SvaraRadera
  2. Walkaboutsweden: här kan det förstås bero på att mina syskon är så pass mycket äldre; tio och tretton år skiljer mellan dom och mig själv. Nu är vi mera jämnåriga, även om skillnaden är lika stor.

    SvaraRadera
  3. Förstår att din syster tycker det är skönt att du möter henne på Kastrup. Stora flygplatser är inte gjorda för folk över 80. Numera inte bekväma för någon. Men att få sällskap ger trygghet och lillasyster är numera den tryggaste.

    SvaraRadera
  4. Gunnel: ja, problemet är väl att vi har lika dåligt lokalsinne båda två ,-)

    SvaraRadera